Referenser till SFS 2006:942 opengov.se http://www.opengov.se/ http://www.opengov.se/govtrack/sfs/feed/2006:942/ http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:69/ 2012-06-20T12:00:00+01:00 2012-06-20T12:00:00+01:00 2012:69 Översyn av bestämmelserna om skydd för landskapsinformation Försvarsdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 20 juni 2012</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En särskild utredare ska se över lagen <a href="https://lagen.nu/1993:1742">(1993:1742)</a> om skydd för landskapsinformation och förordningen <a href="https://lagen.nu/1993:1745">(1993:1745)</a> om skydd för landskapsinformation.</p> <p>I utredarens uppdrag ingår att föreslå den författningsreglering som bedöms nödvändig. Huvudsyftet är att modernisera regleringen. Utredaren ska bland annat ta ställning till i vilka situationer det ska krävas tillstånd för de verksamheter som anges i lagen samt vilken eller vilka myndigheter som ska ansvara för tillståndshanteringen.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 28 juni 2013.</p> <p>Nuvarande regler om landskapsinformation</p> <p>Lagen och förordningen om skydd för landskapsinformation</p> <p>Lagen och förordningen om skydd för landskapsinformation trädde i kraft den 1 oktober 1994. Lagen ersatte då lagen <a href="https://lagen.nu/1975:370">(1975:370)</a> om förbud mot spridning och utförsel av vissa kartor och lagen <a href="https://lagen.nu/1975:371">(1975:371)</a> om förbud mot spridning och utförsel av flygbilder och vissa fotografiska bilder.</p> <p>Lagen om skydd för landskapsinformation innehåller bestämmelser om krav på tillstånd för sjömätning, för fotografering och liknande registrering från luftfartyg samt för upprättande av databaser med landskapsinformation. I lagen finns också bestämmelser om krav på tillstånd för spridning av flygbilder och liknande registreringar från luftfartyg, av kartor samt av andra sammanställningar av landskapsinformation. Med landskapsinformation avses enligt lagens 2 § lägesbestämd information om förhållanden på och under markytan samt på och under sjö- och havsbottnen. Lagen innehåller vidare vissa straffbestämmelser.</p> <p>I förordningen om skydd för landskapsinformation återfinns bestämmelser om vilka myndigheter som generellt är undantagna från kravet på tillstånd. Det anges vidare vilka myndigheter som ska ansvara för tillståndshanteringen för de i lagen angivna verksamheterna. När det gäller sjömätning och fotografering och liknande registrering från luftfartyg är det Försvarsmakten som är tillståndsprövande myndighet. Vid prövningen om tillstånd ska ges för sjömätning ska Sjöfartsverket lämna Försvarsmakten nödvändiga upplysningar.</p> <p>När det gäller inrättande av databaser med landskapsinformation är det Lantmäteriet som svarar för tillståndshanteringen. Lantmäteriet har också möjlighet att i specifika fall bevilja undantag från kravet på tillstånd och i vissa fall meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd. Vid Lantmäteriets prövning av tillstånd ska Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och i vissa fall Sjöfartsverket lämna nödvändiga upplysningar.</p> <p>Vad beträffar spridning av flygbilder och liknande registreringar från luftfartyg, kartor i större skala än 1:100 000 samt andra sammanställningar av landskapsinformation handhas tillståndsprövningen av Försvarsmakten när det gäller flygbilder och liknande registreringar från luftfartyg, av Sjöfartsverket när det gäller sjökartor samt andra sammanställningar av landskapsinformation som endast avser Sveriges sjöterritorium och av Lantmäteriet när det gäller andra sammanställningar av landskapsinformation. Även när det gäller tillstånd till spridning har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Försvarsmakten en skyldighet att lämna upplysningar till den myndighet som prövar frågan om tillstånd.</p> <p>För beviljande av tillstånd eller för frågor om undantag från tillståndskravet krävs generellt enligt förordningen att tillståndet eller undantaget inte får antas medföra skada för Sveriges totalförsvar.</p> <p>Lagen och förordningen om geografisk miljöinformation</p> <p>Genom lagen <a href="https://lagen.nu/2010:1767">(2010:1767)</a> och förordningen <a href="https://lagen.nu/2010:1770">(2010:1770)</a> om geografisk miljöinformation har Sverige genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/2/EG av den 14 mars 2007 om upprättande av en infrastruktur för rumslig information i Europeiska gemenskapen, EUT L 108, 25.4.2007, s. 1 (Celex 32007L0002), det s.k. Inspire-direktivet.</p> <p>Lagstiftningen om geografisk miljöinformation syftar till att etablera en fungerande infrastruktur för tillgång till och utbyte av geografisk information som är användbar för verksamheter och åtgärder som kan påverka människors hälsa eller miljön (geografisk miljöinformation). Myndigheter, kommuner och vissa enskilda organ som har geografisk miljöinformation och informationshanteringstjänster ska medverka i det nya systemet genom att göra informationen och tjänsterna tillgängliga för allmänheten (informationsansvar) samt dela information med andra myndigheter, kommuner och enskilda organ som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter som kan ha betydelse för miljön (samarbete). Lantmäteriet har getts i uppgift att samordna den svenska infrastrukturen för tillgång till och utbyte av geografisk miljöinformation samt utveckla en portal på internet, den så kallade Geodataportalen.</p> <p>Under arbetet med införande av lagstiftningen om geografisk miljöinformation anförde Försvarsmakten att lagstiftningen riskerade att undergräva det skydd som bestämmelserna om sekretess och skydd för landskapsinformation gett olika typer av information som omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Regeringens bedömning var dock att skyddet för landskapsinformationen inte undergrävdes utan konstaterade att merparten av den geografiska miljöinformation som omfattas av lagen utgör landskapsinformation och att de informationsansvariga därför måste ha tillstånd enligt den lagen för att få tillgängliggöra sin information enligt lagen om geografisk miljöinformation (prop. 2009/10:224, s. 71 f.). I 15 § lagen om geografisk miljöinformation finns för övrigt en hänvisning till bl.a. lagen om skydd för landskapsinformation.</p> <p>Näraliggande lagstiftning</p> <p>Enligt förordningen <a href="https://lagen.nu/2006:942">(2006:942)</a> om krisberedskap och höjd beredskap är myndigheter skyldiga att genomföra risk- och sårbarhetsanalyser. Kommuner och landsting ska genomföra motsvarande arbete enligt lagen <a href="https://lagen.nu/2006:544">(2006:544)</a> om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Avsikten med detta arbete är att stärka såväl den egna som samhällets krisberedskap, både vid fredstida krissituationer och vid höjd beredskap. Konkret syftar arbetet till att öka medvetenheten och kunskapen hos beslutsfattare samt verksamhetsansvariga om vilka hot och risker som finns inom det egna verksamhetsområdet. En väsentlig del av arbetet är att samla in information. Ibland utgörs informationen av landskapsinformation som hanteras i databaser.</p> <p>Genom skyddslagen <a href="https://lagen.nu/2010:305">(2010:305)</a> ersattes lagen <a href="https://lagen.nu/1990:217">(1990:217)</a> om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. Skyddslagen ger rättsliga förutsättningar för ett kvalificerat skydd för vissa byggnader, andra anläggningar och områden samt militära fartyg och luftfartyg (skyddsobjekt). Enligt 5 § 5 skyddslagen finns även möjlighet att besluta att vattenområden av särskild betydelse för det militära försvaret ska vara skyddsobjekt. Denna möjlighet är en kompensatorisk åtgärd för att militära skyddsområden och det skydd dessa kunde få utmönstrades ur lagstiftningen. Bestämmelserna i skyddslagen syftar till att erbjuda ett särskilt skydd mot hot i form av sabotage, terroristbrott enligt 2 § lagen <a href="https://lagen.nu/2003:148">(2003:148)</a> om straff för terroristbrott, spioneri, röjande i andra fall av hemliga uppgifter som rör totalförsvaret samt grovt rån (skyddsändamål).</p> <p>I offentlighets- och sekretesslagen <a href="https://lagen.nu/2009:400">(2009:400)</a>, OSL, finns bestämmelser om myndigheters och vissa andra organs handläggning vid registrering, utlämnande och övrig hantering av allmänna handlingar. Av särskild betydelse i detta sammanhang är bestämmelsen om försvarssekretess i 15 kap. 2 § OSL. Enligt denna bestämmelse gäller sekretess för uppgift som rör verksamhet för att försvara landet eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret, om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs. Sekretesstiden för en sådan uppgift är enligt huvudregeln högst fyrtio år. Regeringen har dock bemyndigats att meddela föreskrifter om att sekretessen ska gälla under längre tid.</p> <p>För uppgifter om</p> <p>- landskapsinformation om militärgeografiska förhållanden,</p> <p>- rikets fasta försvarsanläggningar för krigsbruk,</p> <p>- underhållsanläggningar som kan röja försvarets grupperingar,</p> <p>- planerade försvarsanläggningar i form av mineringar och</p> <p> andra hinder eller</p> <p>- militärtekniska forskningsresultat</p> <p>har regeringen i 4 § offentlighets- och sekretessförordningen <a href="https://lagen.nu/2009:641">(2009:641)</a> beslutat att sekretessen ska gälla i högst etthundrafemtio år.</p> <p>I säkerhetsskyddslagen <a href="https://lagen.nu/1996:627">(1996:627)</a> och den tillhörande säkerhetsskyddsförordningen <a href="https://lagen.nu/1996:633">(1996:633)</a> finns bestämmelser som gäller vid verksamheten hos staten, kommunerna, landstingen samt aktiebolag, handelsbolag, föreningar och stiftelser över vilka staten, kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Även vissa enskilda träffas av lagen. I författningarna finns bl.a. regler om säkerhetsskydd och säkerhetsprövning. Säkerhetsskyddsförordningen ålägger myndigheter, och de andra som förordningen gäller för, att göra en säkerhetsanalys vilket innefattar att undersöka vilka uppgifter i deras verksamhet som ska hållas hemliga med hänsyn till rikets säkerhet och vilka anläggningar som kräver ett säkerhetsskydd med hänsyn till rikets säkerhet eller skyddet mot terrorism. Enligt 12 § säkerhetsskyddsförordningen ska samråd ske med Försvarsmakten och i vissa fall Rikspolisstyrelsen innan en myndighet inrättar ett register som ska föras med hjälp av automatisk databehandling och som kan förutses komma att innehålla sådana uppgifter att utlämnandet av dem var för sig eller sammanställda kan skada totalförsvaret.</p> <p>Regeringen beslutade den 8 december 2011 att ge en särskild utredare i uppdrag att se över säkerhetsskyddslagstiftningen (dir. 2011:94). Det främsta syftet med översynen är att bättre anpassa lagstiftningen dels till vad som krävs för att skydda verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet, dels till de krav det internationella samarbetet ställer. Utredningen har antagit namnet Utredningen om säkerhetsskyddslagen (Ju 2011:14).</p> <p>Tidigare utredningar</p> <p>Den 6 december 2005 inkom Lantmäteriet med en hemställan om ändring i 5 och 6 §§ förordningen om skydd för landskapinformation. Lantmäteriets förslag innebar att en större krets än tidigare skulle ges generell rätt att inrätta databaser med landskapsinformation.</p> <p>I september 2006 överlämnade Statskontoret rapporten Sjögeografisk information till båtnad för samhället. Statskontoret ansåg i rapporten att den enligt förordningen om skydd för landskapsinformation tredelade tillståndsprocessen för insamling (Försvarsmakten), inrättande av databas (Lantmäteriet) och spridning (Sjöfartsverket) av sjögeografisk information inte var ändamålsenlig. Enligt Statskontoret borde Försvarsmakten svara för hela tillståndsprocessen.</p> <p>Regeringen uppdrog därefter i november 2006 åt Försvarsmakten att tillsammans med Lantmäteriet och Sjöfartsverket utreda frågan vidare. Ett nytt uppdrag lämnades i januari 2008. De tre myndigheterna redovisade sitt underlag i juni 2008. Myndigheterna föreslog att Sjöfartsverket skulle få ansvar för tillståndsprocessen avseende sjömätning. De ansåg vidare att Sjöfartsverket skulle fatta sina beslut i samråd med Försvarsmakten och att Lantmäteriet kunde frikopplas helt från tillståndsprocessen.</p> <p>Med anledning av Lantmäteriets hemställan från 2005 och mot bakgrund Försvarsmaktens, Lantmäteriets och Sjöfartsverkets gemensamma utredning från 2008 upprättades en promemoria inom Regeringskansliet (Försvarsdepartementet) med förslag till ändringar i förordningen om skydd för landskapsinformation. Ändringarna innebar i huvudsak följande:</p> <p>- Statliga myndigheter, kommuner och landsting samt aktiebolag, handelsbolag, föreningar och stiftelser över vilka staten, kommuner och landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande ges generell rätt att inrätta databaser med landskapsinformation. I dag gäller denna rätt endast för vissa utpekade statliga myndigheter. För övriga företag och enskilda krävs det fortfarande tillstånd av Lantmäteriet.</p> <p>- Sjöfartsverket får det samlade ansvaret för tillståndsprocessen avseende sjömätning. Uppgiften delas i dag av Sjöfartsverket, Försvarsmakten och Lantmäteriet.</p> <p>Promemorian remitterades i mars 2009. De flesta remissinstanserna var positiva till förslaget. Försvarsmakten och Säkerhetspolisen hade dock invändningar mot förslaget att utöka kretsen aktörer som inte behöver ha tillstånd för att inrätta databaser med landskapsinformation och menade att det skulle innebära för stora säkerhetsrisker.</p> <p>I juni 2011 redovisade Havsplaneringsutredningen tilläggsbetänkandet Kunskap på djupet - Kunskapsunderlag för havsplanering (SOU 2011:56). Utredningen föreslår bl.a. att lagen <a href="https://lagen.nu/1993:1742">(1993:1742)</a> om skydd för landskapsinformation kompletteras med en bestämmelse om att den som fått tillstånd för sjömätning efter genomförandet ska redovisa utförda mätningar till Sjöfartsverket. Utredningen föreslår vidare att förordningen <a href="https://lagen.nu/1993:1745">(1993:1745)</a> om skydd för landskapsinformation ändras så att Sjöfartsverket prövar alla frågor som rör tillstånd för sjömätning.</p> <p>Med hänvisning till propositionen En sammanhållen havspolitik (prop. 2008/09:170) och arbetet med att se över kriterierna för att bedöma djupinformationens militära värde anser Havsplaneringsutredningen även att de tidigare ställningstaganden om tillgång till djupinformation som redovisats i den angivna propositionen bör följas upp.</p> <p>Uppdraget att se över bestämmelserna om skydd</p> <p>för landskapsinformation</p> <p>Förändrad hotbild</p> <p>Det har i Sverige sedan lång tid tillbaka ansetts nödvändigt att begränsa tillgången till landskapsinformation för att säkerställa den nationella säkerheten (prop. 1993/94:32 s. 11). Det huvudsakliga syftet med lagen och förordningen om skydd för landskapsinformation är därför att förhindra att information om hemliga militära och civila försvarsanläggningars belägenhet och funktion återges i databaser eller på kartor på ett sätt som kan underlätta planeringen av ett fientligt angrepp mot Sverige eller i övrigt kan orsaka skada för totalförsvaret. Detta syfte bör vara styrande även för en framtida reglering av bestämmelserna om skydd för landskapsinformation. Den typ av uppgifter det är fråga om omfattas ofta av sekretess, ibland kvalificerad sekretess, och har av lagstiftaren i vissa fall ansetts vara så skyddsvärd att sekretesstiden utsträckts till etthundrafemtio år. En förklaring till att uppgifterna anses så skyddsvärda är att om de en gång röjts så kan de inte återtas. Det kan också vara omöjligt eller mycket komplicerat att ändra på militära geografiska förhållanden. Det kan dessutom vara oerhört kostsamt.</p> <p>Samtidigt kan det konstateras att Sverige i dag inte står inför samma militära hotbild som då lagen och förordningen tillkom för snart 20 år sedan. Regeringen har bedömt att ett enskilt militärt angrepp direkt mot Sverige är osannolikt under överskådlig tid. Däremot kan kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot inte uteslutas (prop. 2008/09:140 s. 28). Inom försvaret har det de senaste tio åren pågått en omfattande avveckling av anläggningar av den typ som lagen vill hemlighålla information om, beroende på ominriktningen av Försvarsmakten mot ett insatsförsvar. Å andra sidan har sedan den 11 september 2001 terroristhotet mot samhällsviktiga anläggningar och ledningssystem uppmärksammats alltmer. Information om sådana anläggningar och system insamlas och förvaltas i stor utsträckning av statliga och kommunala myndigheter och bolag med ansvar för störningsfri tillgång till t.ex. dricksvatten, el och telekommunikationer. Med hänsyn till kommuners och landstings ökade ansvar för krisberedskap och krishantering samt åliggandet enligt säkerhetsskyddslagen att genomföra säkerhetsanalyser i sin verksamhet bör det övervägas om det finns behov för dessa organ att i ökad utsträckning ha tillgång till landskapsinformation.</p> <p>Teknikutvecklingen har gjort bestämmelserna föråldrade</p> <p>Teknikutvecklingen under de senaste 10 åren har möjliggjort en masshantering av geografisk information som kan liknas vid den som uppkommit beträffande behandlingen av personuppgifter. Exempelvis kan användning av lägesbestämning med hjälp av en mobiltelefon eller digitalkamera i kombination med automatisk databehandling innebära att en databas med geografisk information inrättas.</p> <p>När bestämmelserna om skydd för landskapsinformation tillkom var de myndigheter som undantogs från kravet på tillstånd ledande inom framställningen av kartor med geografisk information och därmed lagring av informationen i databaser. Sedan dess har övriga statliga och kommunala myndigheter och bolag digitaliserat sina kartinnehav och lagrar och ajourhåller geografisk information i databaser. Dessutom samlar alltfler privata bolag in och lagrar geografisk information.</p> <p>Geografisk information används också allt mer i helt nya samhällssektorer, verksamheter och tillämpningar, ofta för att få ut så stor samhällsnytta som möjligt, men ibland även för rent kommersiella ändamål eller för att tillgodose rent privata intressen som t.ex. hur man hittar till en viss adress. De GIS-program (GIS - Geografiskt Informationssystem) som används i dag är enklare och mer användarvänliga än tidigare. Detta ökar möjligheten att presentera, hantera, analysera, kombinera och koppla ihop data vilket i vissa fall leder till skapandet av nya databaser.</p> <p>Uppdraget i den här delen</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- särskilt analysera och ta ställning till om lagens definition av landskapsinformation är ändamålsenlig och om det finns behov av att utsträcka eller inskränka lagens tillämpningsområde. Utredaren ska ha som utgångspunkt att landskapsinformation som är känslig ur sekretessynpunkt fortfarande ska skyddas,</p> <p>- särskilt ta ställning till om det finns skäl att utöka kretsen aktörer som utan krav på tillstånd ska få utföra sjömätning, utföra fotografering och liknande registrering från luftfartyg, inrätta databaser med landskapsinformation samt sprida flygbilder och liknade registreringar från luftfartyg, kartor i större skala än 1:100 000 samt andra sammanställningar av landskapsinformation och liknande registreringar,</p> <p>- ta ställning till vilken eller vilka myndigheter som är lämpliga att svara för tillståndshanteringen samt för frågor om undantag från kravet på tillstånd,</p> <p>- om utredaren finner att tillståndsprocessen beträffande sjömätning i en reformerad lagstiftning i huvudsak bör motsvara dagens, särskilt pröva möjligheten att redan under 2012 rationalisera denna process på det sätt Havsplaneringsutredningen föreslagit,</p> <p>- klarlägga behovet av samordning med näraliggande lagstiftning, t.ex. bestämmelserna om geografisk miljöinformation och säkerhetsskyddslagstiftningen,</p> <p>- utarbeta förslag till den författningsreglering som bedöms nödvändig och</p> <p>- även i övrigt överväga och lämna förslag till förändrade regler i de fall det bedöms lämpligt för att modernisera regelverket och anpassa det till de krav som numera bör ställas på området.</p> <p>Uppdraget i övrigt</p> <p>Havsplanering</p> <p>Havsplaneringsutredningen har i sitt tilläggsbetänkande SOU 2011:56 i juni 2011 föreslagit bl.a. ändringar i lagstiftningen om skydd för landskapsinformation och ett fortsatt utredande av vissa frågor om skyddet för landskapsinformation kopplat till havsplaneringen.</p> <p>Utredaren ska därför</p> <p>- särskilt belysa frågor om havsplaneringen och lagstiftningen om skydd för landskapsinformation.</p> <p>EU-lagstiftning</p> <p>Det finns anledning att se över möjligheterna till en ökad samordning mellan tillståndshanteringen enligt bestämmelserna om skydd för landskapsinformation och ansvaret enligt bestämmelserna om geografisk miljöinformation för att göra geografisk miljöinformation tillgänglig för allmänheten.</p> <p>På EU-nivå pågår för närvarande arbete på ett par andra områden där det övergripande syftet är att göra viss geografisk information mer tillgänglig, exempelvis vad gäller satellitbilder inom GMES-programmet (Global Monitoring for Environment and Security) och allmän miljöinformation inom SEIS (Shared Environmental Information System).</p> <p>Utredaren ska därför</p> <p>- särskilt beakta och redovisa förslagens överensstämmelse med EU-rättsliga bestämmelser, bestämmelserna i regeringsformen och Europakonventionen om grundläggande fri- och rättigheter.</p> <p>Ekonomiska och andra konsekvenser</p> <p>Utöver vad som framgår av kommittéförordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1474">(1998:1474)</a> om kostnadsberäkningar och konsekvensbeskrivningar, ska utredaren analysera huruvida ett genomförande av utredarens förslag skulle innebära en förändring av det offentliga åtagandet och om förslagen skulle riskera att leda till att kraven på statliga insatser ökar samt i övrigt redogöra för eventuella förändringar i ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner, landsting samt företag och andra enskilda. Utredaren ska också analysera om förslagen kan innebära förändrade förutsättningar för möjligheterna att finansiera förvaltning och tillhandahållande av geografisk information. Om utredaren lämnar förslag som medför ökade kostnader på statsbudgeten ska även förslag till finansieringar från berörda utgiftsområden presenteras.</p> <h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2> <p>Utredaren ska samråda med Försvarsmakten, Lantmäteriet, Sjöfartsverket, Sveriges geologiska undersökning, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, Havs- och vattenmyndigheten och andra berörda myndigheter och organisationer samt företrädare för näringslivet. Utredaren ska särskilt hålla sig informerad om och vid behov samråda med Utredningen om säkerhetsskyddslagen (Ju 2011:14).</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 28 juni 2013.</p> <p> (Försvarsdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:121/ 2011-12-22T12:00:00+01:00 2011-12-22T12:00:00+01:00 2011:121 Tillgång till läkemedel och annan hälso- och sjukvårdsmateriel vid allvarliga händelser och kriser m.m. Socialdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 december 2011</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En särskild utredare ska se över nuvarande ordning för att säkerställa att det finns tillgång till läkemedel och annan hälso- och sjukvårdsmateriel vid allvarliga händelser och kriser. Syftet med uppdraget är att se över behoven av och inriktningen på åtgärder som är nödvändiga att vidta vid allvarliga krissituationer, föreslå en långsiktig och tydlig ordning för dessa insatser, att säkerställa att det finns ett ändamålsenligt regelverk för att kunna vidta dessa åtgärder och att det finns ett system som fungerar som helhet. Särskild vikt ska läggas vid allvarliga hälsohot, såsom influensapandemier. I uppdraget ingår även att se över behoven av en mer flexibel smittskyddslagstiftning vid allvarliga hälsohot med konsekvenser för samhället.</p> <p>I uppdraget ingår bl.a. att.</p> <p>- kartlägga och analysera behoven av insatser för att säkerställa tillgången till läkemedel och annan hälso- och sjukvårdsmateriel som är nödvändig vid allvarliga händelser och kriser,</p> <p>- kartlägga och analysera behoven av och ändamålsenligheten hos den beredskapslagring som i dag sker i Socialstyrelsens respektive i landstingens regi,</p> <p>- pröva om dagens gränslinjer mellan beredskapslagring och vanlig försörjning av läkemedel och hälso- och sjukvårdsmateriel är ändamålsenlig,</p> <p>- identifiera och pröva ändamålsenligheten hos alternativa modeller för att säkra tillgången till läkemedel och annan hälso- och sjukvårdsmateriel,</p> <p>- pröva om det finns skäl att förtydliga statens, landstingens och privata aktörers ansvar att säkra tillgången till nödvändiga läkemedel eller annan hälso- och sjukvårdsmateriel vid allvarliga hälsohot och andra kriser,</p> <p>- kartlägga och analysera vilken inriktning som samhällets insatser bör ha för att säkerställa tillgång till läkemedel och annan hälso- och sjukvårdsmateriel samt utifrån vilka utgångspunkter som denna inriktning bör fastställas,</p> <p>- pröva om delar av nuvarande beredskapslager vid Socialstyrelsen bör avvecklas och hur detta i så fall bör ske,</p> <p>- kartlägga och analysera om befintliga författningar som reglerar användning av läkemedel och hälso- och sjukvårdsmateriel som beredskapslagras alternativt på annat sätt tillhandahålls vid allvarliga händelser och kriser är ändamålsenliga och vid behov lämna förslag till ändringar och</p> <p>- lämna de författningsförslag som uppdraget fordrar.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 juni 2013.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Utvecklingen av beredskapslager av läkemedel och hälso- och sjukvårdsmateriel</p> <p>Sverige har statliga beredskapslager med bl.a. vissa läkemedel och viss hälso- och sjukvårdsmateriel. Beredskapslagren började byggas upp under kalla kriget som en beredskap inför eventuella krigshandlingar som kunde drabba civila i Sverige. Till följd av det förbättrade säkerhetspolitiska läget har stora delar av lagren avvecklats.</p> <p>En stor del av varorna, t.ex. förbrukningsmateriel för sjukvård, skadeplats- och vårdplatsutrustning samt elverk, köptes ursprungligen in i syfte att användas i krigssituationer med många civila sårade. Uppbyggnaden av dessa lager pågick fram till mitten av 1990-talet. Då fanns bl.a. utrustning för 114 operationssalar och 55 000 vårdplatser. Det ekonomiska värdet på beredskapslagret beräknades till cirka 1 miljard kronor. Sedan i slutet av 1990-talet har lagren blivit mer anpassade till de hälsohot som är aktuella i dag.</p> <p>Målsättningen de senaste åren har varit att materiel som inte kan användas vid allvarliga händelser, kriser och katastrofer i fred ska avvecklas. Successivt har innehållet i beredskapslagren avvecklats och anpassats för fredstida allvarliga hälsohot.</p> <p>De senaste årtiondena har staten agerat för att svara upp mot de behov av läkemedel som kan uppstå vid större utbrott av smittsamma sjukdomar och spridning av hälsovådliga ämnen. Det gäller t.ex. antivirala läkemedel och vacciner som behövs vid influensapandemier samt antidoter mot kemiska, radiologiska och nukleära händelser.</p> <p>Fortfarande innehåller de statliga beredskapslagren materiel som det finns minskat behov av, samtidigt som sjukvårdshuvudmännen har fått ett utökat ansvar för att upprätthålla en katastrofmedicinsk beredskap. Detta har dock inte fullt ut givit avtryck och förändrat innehållet i de statliga beredskapslagren. I rapporten Socialstyrelsens beredskapslager - värde, omfattning, hållbarhet från 2010 bekräftas att Socialstyrelsens beredskapslager inte längre behöver innehålla utrustning och läkemedel för krigets behov eller sådant som landstingen använder i sin dagliga verksamhet. En stor del av lagren kan avvecklas med hänsyn bl.a. till att krig inte längre anses utgöra ett hot och att en stor del av utrustningen är gammal och inte uppfyller dagens kvalitetskrav.</p> <p>Med beaktande av vad Socialstyrelsen tar upp i sin rapport finns det skäl att pröva om delar av lagren kan avvecklas eller om de kan komma till alternativ användning</p> <p>Det gäller dock inte lagerhållna läkemedel. Läkemedelslagren kan få stor betydelse för såväl enskilda individers hälsa som för folkhälsan. De motsvarar dessutom omfattande ekonomiska värden. Med hänsyn till det anförda bör de lagren behållas och utvecklas. Det är angeläget att läkemedelslagren speglar de behov som finns i dag utifrån ett samhälleligt beredskapsperspektiv och att regelverket är anpassat till detta.</p> <p>Ekonomiska värden i beredskapslagren</p> <p>Beredskapslagren motsvarar stora ekonomiska värden. Inköpspriset för de långtidslagrade läkemedlen uppgår till cirka 380 miljoner kronor, exklusive pandemivaccin. De läkemedel som lagerhålls för nationella behov är framförallt antivirala läkemedel, antibiotika och pandemivacciner mot influensa A (H1N1). Till detta kommer inköpskostnader för övriga beredskapslagrade produkter, t.ex. personlig skyddsutrustning och vårdutrustning, vilket uppgår till drygt 50 miljoner kronor.</p> <p>Den totala kostnaden för beredskapslagren uppgick 2010 till drygt 58 miljoner kronor. Den största kostnaden är hänförlig till kapitalkostnader för de antivirala läkemedlen.</p> <p>Så kallade omsättningslager för läkemedel används i de fall de kan omsättas i tillräckliga volymer i det ordinarie läkemedelsflödet, vilket bl.a. gäller godkända antibiotika. Omsättningslager leder till effektivare system och minskade kostnader. Modellen fungerar emellertid inte för läkemedel som normalt omsätts i liten utsträckning, t.ex. antivirala läkemedel samt antibiotika som förskrivs på licens, t.ex. colistin och fosfomycin.</p> <p>Försörjning av läkemedel vid allvarliga smittutbrott</p> <p>Samhällets beredskap för att möta allvarliga hälsohot måste präglas av uthållighet, långsiktighet, effektivitet samt av samverkan och samarbete mellan berörda myndigheter. Flera globala hälsohot, såsom bakterier som utvecklat resistens mot antibiotika, utbrott av fågelinfluensan, sars och pandemisk influensa har och kommer att medföra stora utmaningar för samhället och för enskilda individer. En av lärdomarna från arbetet med allvarliga hälsohot är vikten av att ha tillräckliga beredskapslager av läkemedel och leveransavtal med tillverkare av pandemivaccin. Till följd av detta har befintliga beredskapslager successivt kompletterats med olika läkemedel.</p> <p>Pandemivaccin</p> <p>I november 2007 bemyndigades Socialstyrelsen att ingå avtal om pandemigaranti. Socialstyrelsen och Stockholms läns landsting tecknade efter upphandling ett avtal med ett läkemedelsföretag om en pandemigaranti. I avtalet garanterades Sverige tillgång till pandemivaccin för hela befolkningen. Ekonomiskt ansvarade Socialstyrelsen för den del som avsåg garantiåtagandet och landstingen för vaccinkostnaderna.</p> <p>Garantiavtalet aktiverades i juni 2009 då Världshälsoorganisationen klassificerade den nya influensan A (H1N1) som en pandemi. I slutet av 2009 hade en vaccinationstäckning på 60 procent uppnåtts och cirka sex miljoner vaccindoser förbrukats. Doseringsrekommendationen ändrades så småningom, vilket gav ett överskott av vacciner. Avtalet omförhandlades och vaccinleveranserna minskade med 25 procent. Överenskommelsen mellan parterna innebär att det finns ett lager om sex och en halv miljon doser av vaccin som under vissa förutsättningar kan användas under det närmaste året.</p> <p>Antibiotika</p> <p>Socialstyrelsen fick i mars 2010 i uppdrag att upphandla ett omsättningslager av parenterala och perorala antibiotika för beredskapsändamål (S2010/2474/FH). Antibiotika lagerhålls i Sverige och i huvudsak i den mängd och med den sorts preparat som anges i Socialstyrelsens rapport, Antibiotika - Behov av beredskapslagring, från 2009 (S2009/9115/FH). Antibiotikalagret är avsett för både barn och vuxna.</p> <p>Antivirala läkemedel</p> <p>På uppdrag av regeringen lagerhåller Socialstyrelsen antivirala läkemedel som beredskap inför en eventuell influensapandemi.</p> <p>Läkemedlen har en godkänd hållbarhet på fem till sju år. Efter att det godkända hållbarhetsdatumet passerats testas läkemedlen årligen för att fastställa att de fortfarande är verksamma. Så länge tester visar att läkemedlen är verksamma lagerhålls de. Då försäljningen av antivirala läkemedel är mycket låg i förhållande till volymerna i lagren så kan de inte omsättas i det ordinarie läkemedelsflödet.</p> <p>Läkemedel mot olyckor med kemiska ämnen och terrorhandlingar</p> <p>I de nationella läkemedelslagren finns också en mindre mängd av läkemedel och antidoter för användning vid kemiska, radiologiska och nukleära händelser.</p> <p>Försörjning av vissa vacciner och antidoter</p> <p>På regeringens uppdrag har Socialstyrelsen tecknat avtal med en leverantör som lagerhåller ett säkerhetslager av vissa vacciner, ormserum och antidoter för akuta behov. Aktuella ormserum och antidoter är ofta dyra och mycket svåra att köpa in. De används dessutom mycket sällan och kassationsfrekvensen är hög, vilket gör att en regional lagerhållning inte är ändamålsenlig.</p> <p>Övrigt beredskapslager</p> <p>Stora delar av de nationella beredskapslagren består av vårdplatsutrustning, skadeplatsutrustning, medicinsk-teknisk utrustning, förbrukningsmateriel, elverk och konventionsskydd. Med det senare avses Röda Korsets armbindlar, skyltar och flaggor som enligt Gen&egrave;vekonventionen den 12 augusti 1949 angående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält ska finnas på de platser där sårade tas om hand i krig. Ursprungligen var materielen avsedd att användas för behandling av ett stort antal krigsskadade civila. Innehållet i lagren var inriktat på kirurgiska ingrepp med stora mängder operationsinstrument, blodpåsar och förbrukningsmateriel för kirurgiska ingrepp. Sedan i slutet av 1990-talet har lagret anpassats till den förändrade hotbilden och successivt avvecklats.</p> <p>Klassificering av influensa A (H1N1)(2009)</p> <p>Med stöd av smittskyddslagen <a href="https://lagen.nu/2004:168">(2004:168)</a> fattade regeringen i maj 2009 beslut om att bestämmelserna om allmänfarliga sjukdomar skulle tillämpas på influensa A (H1N1) av den typ som började spridas bland människor i Mexiko i april 2009. Föreskrifterna underställdes riksdagens prövning genom propositionen Influensa A (H1N1) av den typ som upptäcktes och började spridas bland människor i Mexiko under första halvåret 2009 (prop. 2008/09:212). Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget och lagändringen trädde i kraft i augusti 2009.</p> <p>I propositionen Den nya influensan A (H1N1) (prop. 2009/10:126) konstaterade regeringen att med beaktande av att en stor del av befolkningen hade uppnått immunitet mot den nya influensan A (H1N1) och att smittan var så allmänt spridd att åtgärder saknade betydelse, var det inte längre motiverat att låta sjukdomen betecknas som allmänfarlig. Riksdagen fattade beslut i enlighet med regeringens förslag. Sjukdomen fördes i stället upp på förteckningen över anmälningspliktiga sjukdomar i smittskyddsförordningen <a href="https://lagen.nu/2004:255">(2004:255)</a>.</p> <p>Ansvar för och användning av läkemedel med passerad hållbarhetstid</p> <p>Av artiklarna 5.3 och 5.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (humanläkemedelsdirektivet) och ändringsdirektiv 2004/27/EG framgår bl.a. att innehavare av godkännande för försäljning, tillverkare och hälso- och sjukvårdspersonal inte ska ställas till civilrättsligt eller administrativt ansvar för någon följdverkan som beror på användning av ett läkemedel på andra än godkända indikationer eller på användning av ett icke godkänt läkemedel, när denna användning rekommenderas eller krävs av en behörig myndighet för att undvika misstänkt eller konstaterad spridning av patogener, toxiner, kemiska agens eller radioaktiv strålning som skulle kunna orsaka skada.</p> <p>Artiklarnas syfte är att undanta bl.a. innehavare av godkännande för försäljning, tillverkare och hälso- och sjukvårdspersonal från ansvar i den beskrivna situationen. Statens ansvar för eventuella skador som kan uppstå till följd av användning av utgångna antiviraler kan eventuellt utläsas motsatsvis av regleringen.</p> <p>I propositionen Ändringar i läkemedelslagstiftningen m.m. (prop. 2005/06:70, s. 120-123) anges att humanläkemedelsdirektivets krav i artikel 5.3 och 5.4 får anses vara tillgodosedda genom befintlig reglering.</p> <p>Enligt Läkemedelsverkets bedömning räcker det att läkemedel är godkända eller har en licens för att de ska kunna användas vid en krissituation, trots att den angivna hållbarhetstiden passerats, förutsatt att läkemedlen uppfyller ställda kvalitetskrav samt att de lagerhållits enligt god distributionssed. Det krävs således inget särskilt tillstånd från Läkemedelsverket för att de utgångna antivirala läkemedlen ska kunna användas vid en kris eftersom de antingen är godkända för försäljning eller har beviljats en beredskapslicens. Enligt gällande regelverk (5 kap. 16 § LVFS 2009:13) får läkemedel som passerat utgångsdatum emellertid inte lämnas ut från apotek. Sådana läkemedel ska hållas åtskilda i avvaktan på destruktion (3 kap. 16 § LVFS 2009:11).</p> <p>Regeringen uppdrog den 3 juni 2010 (S2010/1511/FH) till Socialstyrelsen att fortsätta att lagerhålla de antivirala läkemedel som finns i beredskapslager. Lagerhållningen ska fortsätta, trots att det hållbarhetsdatum som leverantören åsatt läkemedlen och som godkännandet av läkemedlen vilar på har passerats. Socialstyrelsen fick i uppdrag att säkerställa hanteringen av de utgångna läkemedlen, dvs. att utarbeta rutiner för tester som säkerställer kvaliteten på de lagrade läkemedlen. Socialstyrelsen fick också i uppdrag att ansvara för att information till hälso- och sjukvården och patienterna om att de aktuella läkemedlen är testade och uppfyller nödvändiga kvalitetskrav utformas på lämpligt sätt. Uppdraget avseende kvalitetstesterna och produktinformationen ska genomföras i samverkan med Läkemedelsverket. Lagerhållningen av de antivirala läkemedlen ska fortsätta i tio år eller så länge testerna visar att läkemedlen uppfyller ställda kvalitetskrav. Läkemedlen får endast användas efter beslut av regeringen. Socialstyrelsen ska skyndsamt informera Regeringskansliet om myndigheten bedömer att det finns ett behov av att använda läkemedlen.</p> <p>Tidigare uppföljningar och utvärderingar</p> <p>Socialstyrelsens beredskapslager</p> <p>Socialstyrelsen lämnade i september 2010 rapporten Socialstyrelsens beredskapslager - värde, omfattning, hållbarhet. Av redovisningen framgår att beredskapslagren innehåller bl.a. vårdutrustning, läkemedel och förbrukningsmaterial samt att bokfört lagervärde 2009 var cirka 255 miljoner kronor, varav 240 miljoner avsåg läkemedel.</p> <p>Av rapporten framgår att en del av det som beredskapslagras används av landstingen i deras dagliga verksamhet och redan till viss del finns i regionala lager. Andra delar är landstingen skyldiga att ha i katastrofmedicinskt beredskapssyfte. Slutligen lagerhålls utrustning som ursprungligen köptes in inför krigshot samt läkemedel för mer dagsaktuella behov.</p> <p>Med beaktande av att det inte längre anses finnas något krigshot bör det enligt Socialstyrelsen övervägas om delar av lagren kan avvecklas. Socialstyrelsen anför att det finns goda skäl att myndigheten fortsätter att ha läkemedel i beredskap för stora utbrott av smittsamma sjukdomar och allvarliga händelser med CBRN-ämnen . Dessa läkemedel, framförallt vacciner och antidoter, används sällan och kan förvaras centralt i landet i stället för att lagras i alla landsting. Myndigheten föreslår vidare att övriga grupper som beredskapslagras, dvs. läkemedel och utrustning som lagrats för krigsbehov samt sådant som landstingen använder i sin dagliga verksamhet, bör avvecklas. Inför ett sådant beslut bör det tydliggöras att landstingen kommer att få ett ökat ansvar för den lokala beredskapen.</p> <p>Uppföljning av pandemiinsatser</p> <p>Socialstyrelsen har haft i uppdrag att genomföra en omvärldsanalys av tillgången till influensavaccin för att täcka behov vid en framtida influensapandemi respektive en uppföljning av det avtal om pandemigaranti som tecknats för pandemin av influensa A (H1N1). En slutrapport presenterades i oktober 2010. Av rapporten framgår bl.a. att vaccinleverantörerna uppfyllde sina åtaganden enligt garanti- och leveransavtalet om pandemivaccin och att tillgången till vaccin därmed säkerställts under influensapandemin. Omvärldsanalysen visar att den globala tillgången till pandemivaccin var god, trots att utfallet blev betydligt lägre än vad de första prognoserna visade. De länder som hade upprättat leverans- och garantiavtal säkrade snabbare tillgång till vaccin i början av pandemin när efterfrågan var större än tillgången, än de som saknade avtal.</p> <p>Spridningen av den nya influensan A (H1N1) och de åtgärder som vidtagits till följd av denna föranledde ett behov av utvärdering inom en rad områden, bl.a. när det gäller genomförandet av befolkningsinriktade vaccinationsinsatser. Regeringen gav Socialstyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i uppdrag att utvärdera förberedelserna och hanteringen av pandemin (S2010/2472/FH). Uppdraget slutrapporterades den 1 mars 2011. Utvärderingen visar att Sverige var relativt väl förberett för att möta en allvarlig pandemi, men att det fanns flera utmaningar som bör beaktas i kommande pandemiplanering. Det konstateras i rapporten att om pandemin hade varit allvarligare eller ännu mer långdragen hade det kunnat få allvarliga konsekvenser för hanteringen av pandemin och för hälso- och sjukvården.</p> <p>Influensapandemin gjorde det tydligt att ett nära samarbete såväl inom EU som på global nivå, genom WHO, är avgörande för både global och nationell hantering av pandemier. Den nyligen genomgångna influensapandemin har således gett Sverige erfarenheter som är väl värda att beakta när det gäller förberedelser och hantering av olika hälsohot.</p> <p>Nuvarande rättslig reglering</p> <p>Lagstiftning inom läkemedelsområdet</p> <p>Bestämmelser om läkemedel återfinns främst i läkemedelslagen <a href="https://lagen.nu/1992:859">(1992:859)</a> och läkemedelsförordningen <a href="https://lagen.nu/2006:272">(2006:272)</a>. Läkemedelsverket har meddelat föreskrifter som publiceras i Läkemedelsverkets författningssamling (LVFS).</p> <p>Med läkemedel avses i läkemedelslagen varje substans eller kombination av substanser som tillhandahålls med uppgift om att den har egenskaper för att förebygga eller behandla sjukdom hos människor eller djur. Med läkemedel avses även varje substans eller kombination av substanser som kan användas på eller tillföras människor eller djur i syfte att återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner genom farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan eller för att ställa diagnos. Det är alltså avsikten med produkten och dess medicinska egenskaper som är av avgörande betydelse vid klassificeringen. Läkemedelslagen ska även tillämpas på vissa varor som har läkemedelsliknande effekt eller användningsområde, t.ex. vissa bantningsmedel.</p> <p>I lagen föreskrivs att ett läkemedel ska vara av god kvalitet och vara ändamålsenligt. Ett läkemedel är ändamålsenligt, om det är verksamt för sitt ändamål och vid normal användning inte har skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda effekten. Ett läkemedel ska vidare vara fullständigt deklarerat, ha godtagbar och särskiljande benämning samt vara försett med tydlig märkning. Ett läkemedel får som regel säljas först sedan det har godkänts för försäljning. Läkemedelsverket prövar om ett läkemedel ska godkännas och om godkännandet ska förenas med villkor.</p> <p>Läkemedelslagen innehåller även bestämmelser om kliniska prövningar, tillverkning och import. Läkemedelsverket är tillsynsmyndighet enligt lagen.</p> <p>Författningarna som gäller läkemedel bygger i stora delar på EU-direktiv. I humanläkemedelsdirektivet kodifierades och sammanställdes de texter i gemenskapslagstiftningen som avser humanläkemedel.</p> <p>Läkemedelsförsäkringen</p> <p>Läkemedelsförsäkringen är en frivillig, kollektiv försäkring och inte reglerad i lag. Företag, verksamma som tillverkare, utvecklare, importörer, distributörer och försäljare av läkemedel har genom delägarskap i LFF Service AB frivilligt åtagit sig att under vissa förutsättningar ersätta personskador orsakade av läkemedel. Ersättningen betalas ut enligt skadeståndsrättsliga regler, dvs. den som drabbats av en skada ska så långt det är möjligt försättas i samma ekonomiska situation som om skadan aldrig inträffat. Försäkringsansvaret är begränsat till högst tio miljoner kronor för varje skadad person och till maximalt 250 miljoner kronor för samtliga skador som anmäls under ett och samma kalenderår, varav dock högst 150 miljoner kronor för samtliga serieskador som hänförs till ett och samma kalenderår. Med serieskada avses läkemedelsskador som tillfogats flera personer till följd av samma slags skadebringande egenskap hos ett eller flera läkemedel med samma terapeutiska användningsområde, om läkemedlet har avregistrerats till följd av skadeverkningarna eller om skadeverkningarna har föranletts av tillverkningsfel.</p> <p>Smittskyddslagen</p> <p>Målet med smittskyddslagen <a href="https://lagen.nu/2004:168">(2004:168)</a> är att tillgodose befolkningens behov av skydd mot smittsamma sjukdomar. Med smittsamma sjukdomar avses alla sjukdomar som kan överföras till eller mellan människor och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors hälsa. Enligt 1 kap. 3 § andra stycket avses med allmänfarliga sjukdomar smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade. En förteckning över vilka sjukdomar som är allmänfarliga sjukdomar finns i en bilaga till lagen.</p> <p>I lagen finns flera bestämmelser som särskilt tar sikte på de allmänfarliga sjukdomarna. Många av dem innehåller krav på att åtgärder ska utföras av den enskilde eller av den behandlande läkaren. Även möjligheterna till tvångsåtgärder är begränsade till de allmänfarliga sjukdomarna.</p> <p>I regeringens proposition Ny smittskyddslag m.m. (prop. 2003/04:30) framhölls bl.a. att behovet av åtgärder skiftar beroende på vilken sjukdom det är fråga om och hur den epidemiologiska situationen ser ut. Bestämmelser om smittskyddsåtgärder behöver därför anpassas till det verkliga behovet för de olika sjukdomarna. Behovet av åtgärder beror emellertid inte enbart på vilken sjukdom det är frågan om utan även på den befintliga epidemiologiska situationen. En förutsättning för att klassificera en sjukdom som allmänfarlig är därför att det finns möjlighet att förhindra smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade. En klassificering som allmänfarlig sjukdom kan därför inte ses som ett mått på en sjukdoms allvarlighetsgrad.</p> <p>Regeringen kan enligt 9 kap. 2 § under vissa förutsättningar föreskriva att bestämmelserna om allmänfarliga sjukdomar ska tillämpas på en viss smittsam sjukdom som förekommer eller inom kort kan förekomma här i landet, om sjukdomen bedöms uppfylla kriterierna för allmänfarliga sjukdomar. Sådana föreskrifter ska snarast underställas riksdagens prövning.</p> <p>Lagen <a href="https://lagen.nu/2006:1570">(2006:1570)</a> om skydd mot internationella hot mot människors hälsa innehåller bestämmelser för genomförande av Världshälsoorganisationens internationella hälsoreglemente. Lagen syftar till att skydda mot internationella hot mot människors hälsa. Med ett internationellt hot mot människors hälsa avses i denna lag en risk för att smittämnen eller andra ämnen som utgör eller kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder. De sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar i smittskyddslagen är tillämpliga ska alltid anses utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa. Kommunen svarar enligt lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa för att åtgärder till skydd för människors hälsa vidtas i fråga om transportmedel, bagage och annat gods samt djur. Landstinget svarar för att smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor vidtas. Socialstyrelsen ska vara nationell kontaktpunkt enligt hälsoreglementet och ansvara för de uppgifter den är skyldig att fullgöra enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.</p> <p>Övergripande bestämmelser om krisberedskap</p> <p>Förordningen <a href="https://lagen.nu/2006:942">(2006:942)</a> om krisberedskap och höjd beredskap syftar till att statliga myndigheter genom sin verksamhet ska minska sårbarheten i samhället och utveckla en god förmåga att hantera sina uppgifter under fredstida krissituationer och höjd beredskap. Varje myndighet ska årligen analysera om det finns sådan sårbarhet eller sådana hot och risker inom myndighetens ansvarsområde som synnerligen allvarligt kan försämra förmågan till verksamhet inom området. Varje myndighet ska vidare ansvara för att personalen vid myndigheten får den utbildning och övning som behövs för att den ska kunna lösa sina uppgifter i samband med krissituationer. En planlagd utbildnings- och övningsverksamhet i syfte att uppnå detta mål ska genomföras. Varje myndighet ska i sin verksamhet också beakta totalförsvarets krav. I myndigheternas planering för totalförsvaret ska det ingå att myndigheten under höjd beredskap ska fortsätta sin verksamhet så långt det är möjligt med hänsyn till tillgången på personal och förhållandena i övrigt.</p> <p>Enligt 8 § förordningen <a href="https://lagen.nu/2009:1243">(2009:1243)</a> med instruktion för Socialstyrelsen ska myndigheten medverka i totalförsvaret och i krisberedskap i enlighet med förordningen om krisberedskap och höjd beredskap. Myndigheten ska vidare samordna och övervaka planläggningen av den civila hälso- och sjukvårdens, hälsoskyddets, smittskyddets och socialtjänstens beredskap samt samordna, följa och utveckla smittskyddet på nationell nivå och samordna en beredskap mot allvarliga hälsohot enligt lagen om internationella hot mot människors hälsa. Socialstyrelsen ska vidare på regeringens uppdrag samordna förberedelserna för försörjningen med läkemedel och sjukvårdsmateriel inför höjd beredskap, för att upprätthålla en katastrofmedicinsk beredskap och inför allvarliga utbrott av smittsamma sjukdomar.</p> <p>I lagen <a href="https://lagen.nu/2006:544">(2006:544)</a> om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap finns bestämmelser om bl.a. landstingens ansvar. Enligt 7 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen <a href="https://lagen.nu/1982:763">(1982:763)</a> ska landstingen planera sin hälso- och sjukvård så att en katastrofmedicinsk beredskap upprätthålls. Bestämmelser om landstingens beredskapsplanering och åtgärder inför höjd beredskap finns även i lagen <a href="https://lagen.nu/1992:1403">(1992:1403)</a> om totalförsvar och höjd beredskap, lagen <a href="https://lagen.nu/1988:97">(1988:97)</a> om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. och i lagen <a href="https://lagen.nu/1994:1809">(1994:1809)</a> om totalförsvarsplikt.</p> <p>Behov av översyn</p> <p>Behov av en mer enhetlig, tydlig och hållbar ordning för finansiering av beredskapslagrade läkemedel</p> <p>Beredskapslagret av antivirala läkemedel är finansierat genom Socialstyrelsens beredskapslåneram i Riksgälden. Amortering och ränta på lån betalas av det bidrag från anslag 2:4 Krisberedskap som Socialstyrelsen får från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap efter ansökan. När det uppstår behov av att använda antivirala läkemedel ska sjukvårdshuvudmännen, enligt utvecklad praxis, betala ett pris som motsvarar självkostnaden.</p> <p>För att minimera kostnaderna och för att undvika kassation av utgångna antibiotika har Socialstyrelsen tecknat avtal med läkemedelstillverkare om ett säkerhetslager av läkemedlen och om att antibiotikan omsätts i de ordinarie distributionsflödena så att de alltid hålls kuranta. Lagret finansieras via ett statligt anslag. Om det uppstår ett behov av att använda antibiotikan, t.ex. vid en influensapandemi, måste staten köpa läkemedlen av tillverkaren.</p> <p>När det gäller de lagrade pandemivaccinerna så är de till fullo betalda av landstingen och statens ekonomiska ansvar är begränsat till lagerhållningen.</p> <p>Som framgår ovan skiljer sig finansieringen av de beredskapslagrade läkemedlen åt mellan olika produkter. En del finansierar staten, medan sjukvårdshuvudmännen ansvarar för inköpskostnaderna av andra delar.</p> <p>Formellt beslut om och kriterier för användning av de lagerhållna läkemedlen</p> <p>De antivirala läkemedel som fortsatt lagerhålls, trots att hållbarhetstiden löpt ut, får användas endast efter beslut av regeringen. För övriga läkemedel saknas reglering om vilka beslut som är nödvändiga för att lagren ska komma till användning.</p> <p>Det saknas också reglering av vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att läkemedel i beredskapslagren ska få användas. Avsaknad av reglering kan leda till att läkemedlen används för mindre prioriterade patientgrupper, att de blir föremål för hamstring eller att de underutnyttjas till följd av att det är oklart när de får förbrukas.</p> <p>För att förhindra smittspridning vid t.ex. en pandemi kan det finnas skäl att administrera läkemedel till vissa befolkningsgrupper som i normalfallet skulle få stå tillbaka. Det gäller framför allt läkemedel som det finns en begränsad mängd av och där en prioritering måste ske. I dag är det oklart vad som gäller om det finns behov av att prioritera insatser på andra grunder än dem som anges i hälso- och sjukvårdslagen, dvs. att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.</p> <p>Sekretess och offentlighet</p> <p>Uppgifter om innehållet i beredskapslagren bör i huvudsak vara offentliga, bl.a. för att undvika spekulationer om vad som lagras. Det kan dock finnas skäl som medför att uppgifter t.ex. om ett visst läkemedel bör omfattas av sekretess. Bestämmelser finns även om sekretess för affärshemligheter i avtal.</p> <p>Rättsliga frågor vid användning av läkemedlen</p> <p>När hållbarhetstiden för de antivirala läkemedlen löpt ut saknas möjligheten att försäkra dem via den sedvanliga läkemedelsförsäkringen. Skulle utgångna beredskapslagrade läkemedel komma till användning och någon anser sig skadad av dessa finns det ingen reglering som anger vart patienten ska vända sig med eventuella ersättningsanspråk. Det är tänkbart att staten, med stöd av humanläkemedelsdirektivet, kan anses ha ett ansvar. Enskilda kan dock vanligtvis inte grunda några rättigheter gentemot staten på ett direktiv, även om det finns undantag (s.k. direkt effekt).</p> <p>Begränsning i förskrivningsrätten</p> <p>I krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara som Sverige har befunnit sig i är regeringen enligt 30 § läkemedelslagen bemyndigad att meddela särskilda föreskrifter om läkemedelskontrollen. Någon motsvarande bestämmelse finns inte för fredstida krissituationer.</p> <p>Enligt 10 kap. 5 § läkemedelsförordningen har Läkemedelsverket rätt att besluta om de ytterligare föreskrifter som behövs för att skydda människors eller djurs hälsa eller miljön. Det är dock tveksamt om det ger Läkemedelsverket befogenhet att meddela föreskrifter om vad som ska gälla i en pandemisituation.</p> <p>Det saknas således författningsstöd för att begränsa förskrivningen av läkemedel vid kris. Läkare har rätt att förskriva läkemedel på medicinska grunder och systemet skulle kunna överutnyttjas så att stora mängder antivirala läkemedel eller antibiotika skulle kunna förskrivas till t.ex. närstående. Även patienter skulle kunna utnyttja möjligheten att träffa flera förskrivare och på så sätt få flera recept.</p> <p>Vid en pandemi finns det risk för att det uppstår brist på vissa läkemedel. Genom att inskränka möjligheten att förskriva vissa läkemedel skulle hamstring kunna undvikas och bättre prioritering uppnås.</p> <p>Ansvarsförhållandet mellan staten och sjukvårdshuvudmännen m.m.</p> <p>Staten har sedan lång tid tillbaka åtagit sig ansvaret för inköp och lagerhållning av vissa beredskapsläkemedel. Även sjukvårdshuvudmännen har viss beredskapslagring av läkemedel, dock huvudsakligen i mer begränsad omfattning. Det inköpta vaccinet mot pandemisk influensa är dock ett undantag. Särskild reglering eller strategi för ansvarsfördelningen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen saknas.</p> <p>Vid en allvarlig hälsohotssituation, t.ex. vid en influensapandemi, är samhället i behov av läkemedelsleveranser från privata aktörer. Att tillverkare, grossister, distributörer av läkemedel och apotek har en beredskap att leverera läkemedel till såväl sluten- som öppenvården är avgörande för att hälso- och sjukvården ska fungera på ett så optimalt sätt som möjligt. Frågan om vilken beredskap privata aktörer bör ha när det gäller skyldighet att hålla lager och leverera läkemedel vid ett allvarligt hälsohot är oklar och bör ses över.</p> <p>Lagerplacering och distribution</p> <p>I dag lagrar Socialstyrelsen läkemedel och annan materiel för beredskapsändamål vid fem ställen i Sverige. Placeringen av beredskapslagren utgår från den gamla krisplaneringen, att utrustning och läkemedel enkelt skulle kunna transporteras till dem som hade akut behov. När beredskapslagren anpassats till dagens minskade behov av utrustning har lagerplatser avvecklats. Dock har behov uppstått av lagerplatser som ligger i nära anslutning till en flygplats som är öppen för trafik dygnet runt för att snabbt kunna leverera utrustning och läkemedel till hela landet. Nuvarande lagringsplatser har behållits eftersom volymen på lagrad utrustning är skrymmande och det av kostnadsskäl är mer gynnsamt att de ligger ute i landet.</p> <p>Övriga varor i beredskapslagren</p> <p>Socialstyrelsen har avvecklat stora delar av de nationella beredskapslagren innehållande operationsutrustning, vårdplatsutrustning, medicinteknisk utrustning, förbrukningsmateriel, elverk och konventionsskydd genom försäljning, bistånd och destruktion. Trots tidigare avveckling finns det sannolikt behov av betydligt mindre volymer än vad som för närvarande finns i lager.</p> <p>Frågan om det är staten eller sjukvårdshuvudmännen som ska ansvara för att hålla den här typen av varor i lager och vilken omfattning lagren bör ha behöver utredas.</p> <p>Smittskyddslagens utformning för behov vid smittutbrott med betydande samhällskonsekvenser</p> <p>En stor del av det materiella innehållet i smittskyddslagen tar fasta på de allmänfarliga sjukdomar som finns i en bilaga till lagen. Enligt 1 kap. 3 § andra stycket smittskyddslagen avses med allmänfarliga sjukdomar smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade.</p> <p>I lagen finns flera bestämmelser som särskilt tar sikte på de allmänfarliga sjukdomarna. Många av dem innehåller bestämmelser om vilka rättigheter och skyldigheter som den som är eller misstänks vara smittad har samt vilka skyldigheter som landstingen har att vidta åtgärder. Även möjligheterna till tvångsåtgärder är begränsade till de allmänfarliga sjukdomarna.</p> <p>Av förarbetena till smittskyddslagen (prop. 2003/04:30) framgår att avsikten var att utveckla ett system som tillät att behovet av åtgärder skiftar beroende på vilken sjukdom det är fråga om och hur den epidemiologiska situationen ser ut. Bestämmelser om smittskyddsåtgärder skulle exempelvis behöva anpassas till det verkliga behovet för de olika sjukdomarna. Behovet av åtgärder beror emellertid inte enbart på vilken sjukdom det är frågan om utan även på den befintliga epidemiologiska situationen. En förutsättning för att klassificera en sjukdom som allmänfarlig är att det finns möjlighet att förhindra smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade. En klassificering som allmänfarlig sjukdom kan följaktligen inte ses som ett mått på en sjukdoms allvarlighetsgrad.</p> <p>Erfarenheterna av hanteringen av influensa A (H1N1) visar att behovet av smittskyddsåtgärder och möjligheterna att vidta dem kan vara annorlunda vid utbrott som får stora samhällskonsekvenser än under mer normala förhållanden. Vid händelser som får stora samhällskonsekvenser kan det vara svårt för hälso- och sjukvården att av resursskäl tillämpa alla de bestämmelser som finns när det gäller allmänfarliga sjukdomar. Även behovet av smittskyddsåtgärder kan skilja sig från mer normala förhållanden. Exempelvis kan behovet av att söka läkare och få en diagnos vara annorlunda vid en omfattande smittspridning. Det kan också vara olämpligt att personer som misstänker att de är smittade tvingas uppsöka hälso- och sjukvård endast på grund av reglerna och på så sätt spär på risker för att smitta såväl andra patienter som hälso- och sjukvårdspersonal. Av dessa anledningar finns det skäl att se över om det finns behov av att kunna tillämpa smittskyddslagens bestämmelser på ett mer flexibelt sätt vid smittutbrott som fått eller riskerar att få omfattande samhällskonsekvenser.</p> <p>Det finns också anledning att se över hur ordningen bör vara när det inte längre finns skäl att klassificera en sjukdom som allmänfarlig. Det kan t.ex. vara så att situationen förändrats på sådant sätt att behoven av smittskyddsåtgärder minskat och det därför inte längre är nödvändigt eller ändamålsenligt att låta sjukdomen omfattas av de bestämmelser som gäller för de sjukdomar som angetts som allmänfarliga.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>En särskild utredare får i uppdrag att se över det regelverk som finns för beredskapslagring och hantering av läkemedel, pandemivaccin och hälso- och sjukvårdsmateriel att användas vid allvarliga hälsohot, t.ex. influensapandemier. I uppdraget ingår även att granska den beredskapslagring av läkemedel och annan hälso- och sjukvårdsmateriel som i dag sker av staten eller i huvudmännens regi. Syftet med utredningen är att säkerställa</p> <p>- att det finns en ordning och ett regelverk som tydliggör ansvarsfördelningen mellan stat och landsting i fråga om tillgång till läkemedel och annan hälso- och sjukvårdsmateriel som är nödvändig för att hantera allvarliga händelser och kriser, såsom akuta hälsohot,</p> <p>- att det inom området finns ändamålsenlig lagstiftning för att kunna vidta nödvändiga åtgärder vid en allvarlig händelse och</p> <p>- att en strategi finns för att säkerställa finansieringen så att arbetet med beredskapslagren kan bedrivas långsiktigt.</p> <p>Formellt beslut om och kriterier för användning av de lagerhållna läkemedlen</p> <p>I uppdraget ingår att utreda vilken myndighet som bör få i uppdrag att besluta om när de beredskapslagrade läkemedlen ska användas. I detta ingår att analysera om det ska krävas särskilt regerings- eller myndighetsbeslut innan läkemedlen används eller om det kan anses ligga inom någon myndighets allmänna kompetens.</p> <p>Utredaren ska analysera och lämna förslag om vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att de nationellt lagrade beredskapsläkemedlen, t.ex. antivirala läkemedel, ska få börja användas. Frågan om vilka mängder som måste tas ut för att lagren ska öppnas ska ingå i analys och förslag till kriterier.</p> <p>Innehållet i beredskapslagren</p> <p>Utredaren ska identifiera om det finns behov av att lagra andra läkemedel än de som för närvarande finns i lager, som exempelvis hjärt- och lungmediciner eller pneumokockvacciner, för de ökade behov som kan uppstå vid en pandemi eller andra hälsohot. I sin analys ska utredaren beakta sjukvårdshuvudmännens ansvar att hålla lager för eventuella krissituationer.</p> <p>Utredaren ska också skapa en helhetsbild av nuvarande uppdrag som Socialstyrelsen har för lagring av läkemedel (antiviraler, vacciner, antibiotika, vissa antidoter och övriga läkemedel som används sällan alternativt är dyra). Förslag på riktlinjer ska presenteras för beredskapslagring av läkemedel, t.ex. när myndighetsgemensam lagring kan vara aktuell och när beredskapslagring av läkemedel bör vara sekretessbelagd.</p> <p>Lagerplacering, distribution och förskrivning</p> <p>Utredaren ska bedöma om lagrens placering är optimal för att tillgodose hälso- och sjukvårdens behov och vid behov lämna förslag till förändringar av lagrens placering.</p> <p>I uppdraget ingår vidare att analysera och lämna förslag på hur distributionen av läkemedel från lagren ska organiseras så att leveransen blir snabb och säker till sjukvårdshuvudmännen. Under ett stort sjukdomsutbrott kan läkemedel bli begärliga av både ekonomiska och medicinska skäl. Säkerhetsaspekten vid transport bör därför beaktas i analys och förslag. Utredaren ska också analysera om läkemedlen kan ledas in i det ordinarie läkemedelsflödet och distribueras via apotek eller om det bör finns alternativa egna distributionskanaler för beredskapsläkemedel.</p> <p>Utredaren ska analysera och lämna förslag om hur förskrivning och utlämnande bör ske när de beredskapslagrade läkemedlen distribueras via apotek, t.ex. med särskilda recept, hur dessa läkemedel kan särskiljas från de läkemedel som redan finns i det normala apoteksflödet och vilka särskilda regler som krävs för att kunna lämna ut läkemedel vars hållbarhetstid har passerats.</p> <p>Skadeansvar</p> <p>Utredaren ska analysera och lämna förslag på hur en reglering av skador orsakade av utgångna läkemedel bör utformas. Av förslaget ska framgå hur omfattande ett sådant ansvar bör vara både när det gäller skadetyper och ersättningsbelopp. Analysen och förslagen ska även omfatta läkemedel som genom ett snabbförfarande godkänts för marknadsföring och som inte försäkras genom den sedvanliga läkemedelsförsäkringen.</p> <p>Hamstring och information om lagerhållna mängder</p> <p>Utredaren ska belysa frågan och lämna förslag på system som ser till att det inte uppstår brist av lagerhållna läkemedel till följd av hamstring och att aktuell och säker information om lagerstatus vid behov når hälso- och sjukvården samt berörda myndigheter.</p> <p>Finansiering och betalning</p> <p>Utredaren ska analysera och pröva om finansieringen av de beredskapslagrade läkemedlen bör utformas på ett annat, mer enhetligt, tydligt och förutsebart sätt. Utredaren ska analysera och lämna förslag på hur ansvarsfördelningen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen bör vara, framför allt när det gäller inköp och finansiering av beredskapsläkemedel.</p> <p>Om analysen resulterar i att statens finansieringsansvar ska kvarstå i någon del, ska utredaren göra en analys och lämna förslag om hur betalningen av läkemedlen ska vara systematiserad. Utredaren ska således ta ställning till vilket prissättningssystem som ska gälla när sjukvårdshuvudmännen är i behov av att köpa läkemedlen från staten.</p> <p>Sekretess och offentlighet</p> <p>Utredaren får i uppdrag att utreda och ta ställning till om några uppgifter, t.ex. i fråga om beredskapslagrens innehåll, placering eller de avtal som reglerar beredskapslagren, bör vara hemliga, vilka kriterier som i så fall bör vara uppfylld och hur länge sekretessen ska gälla.</p> <p>Begränsning i förskrivningsrätten</p> <p>Utredaren ska analysera om det finns behov av att enligt författning kunna begränsa förskrivningsrätten för framför allt beredskapslagrade läkemedel vid en eventuell kris.</p> <p>Övriga varor i beredskapslagren</p> <p>Utredaren ska analysera och ta ställning till om staten ska ha beredskapslager som består av andra varor än läkemedel, såsom vårdutrustning, medicinteknisk utrustning, elverk och skadeplatsutrustning, om delar kan avvecklas och om det ska ske genom avyttring, bistånd, gåva eller destruktion. Förslaget ska även innefatta en tidsplan för genomförandet av detta.</p> <p>Om utredaren kommer fram till att det är ett statligt ansvar att hålla ett beredskapslager, ska förslag lämnas om vilka behov lagren ska tillgodose, dvs. för akuta situationer eller som stöd för påfyllning av sjukvårdshuvudmännens lager.</p> <p>Smittskyddslagen</p> <p>I uppdraget ingår att se över behoven av en mer flexibel lagstiftning vid allvarliga hälsohot med konsekvenser för samhället. Utredaren ska bl.a. pröva om det bör skapas en möjlighet att under vissa situationer besluta om att enbart vissa av smittskyddslagens bestämmelser ska vara tillämpliga vid en viss allmänfarlig sjukdom. Utredaren ska pröva om det finns behov av förändringar av nuvarande ordning för att föra in eller ta bort sjukdomar i smittskyddslagen och vid behov lämna sådana förslag.</p> <p>Konsekvensbeskrivningar</p> <p>I uppdraget ingår att lämna de konsekvensbedömningar som behövs. Om något av förslagen påverkar det kommunala självstyret, ska dessa konsekvenser och de särskilda avvägningar som föranlett förslagen särskilt redovisas. I sammanhanget ska särskilt 14 kap. 2 och 3 §§ regeringsformen beaktas. Om förslagen påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, landstingen eller kommunerna ska en beräkning av dessa konsekvenser redovisas. Om förslagen medför kostnadsökningar för stat, landsting eller kommuner, ska utredaren föreslå en finansiering av dessa. Förslagens konsekvenser ska redovisas enligt vad som anges i 14 och 15 §§ kommittéförordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1474">(1998:1474)</a>. Utredaren ska redovisa de ekonomiska, verksamhetsmässiga och personella konsekvenserna av sina förslag. Utredaren ska vidare ta fram de författningsförslag som krävs.</p> <h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2> <p>I sitt arbete ska utredaren samråda med berörda myndigheter och organisationer, t.ex. Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Försvarsmakten, Rikspolisstyrelsen samt Sveriges Kommuner och Landsting</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 juni 2013.</p> <p> (Socialdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:106/ 2011-12-01T12:00:00+01:00 2011-12-01T12:00:00+01:00 2011:106 Översyn av samhällets alarmeringstjänst Försvarsdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 1 december 2011</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En utredare ska se över samhällets alarmeringstjänst. Syftet med översynen är att säkerställa att alarmeringstjänsten fungerar på ett effektivt, säkert och ändamålsenligt sätt. Utredaren ska kartlägga samhällets alarmeringstjänst, pröva och föreslå i vilken organisationsform verksamheten ska bedrivas.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 14 december 2012.</p> <p>SOS-tjänsten</p> <p>SOS-tjänsten infördes efter ett beslut i riksdagen 1956 (prop. 1956: 1 bil. 27, SU 1956:9, rskr 1956:155). Genom riksdagsbeslutet infördes ett gemensamt nödnummer för de olika hjälporganen, polis, räddningstjänst och ambulans. Sverige blev först i världen med ett särskilt gemensamt nödnummer. Televerket svarade för SOS-tjänsten och inrättade särskilda förmedlingsfunktioner vid telestationerna.</p> <p>Riksdagen beslutade 1972 att SOS-tjänsten skulle föras över till länsalarmeringscentraler samt godkände avtal mellan Televerket, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet om bildande av ett alarmeringsbolag (prop. 1972: 129, TU 1972: 20, rskr 1972: 329). Reformen byggde på ett förslag från Räddningstjänstutredningen (SOU 1971:50).</p> <p>Med uppgift att driva länsalarmeringscentralerna bildades 1973 SOS Alarm AB med staten, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet som ägare.</p> <p>År 1994 bytte bolaget namn till SOS Alarm Sverige AB och bolaget blev mer uttalat ett affärsdrivande bolag. Samtidigt tecknades ett alarmeringsavtal mellan staten och bolaget. Avtalets syfte är att säkerställa en effektiv alarmeringstjänst och ge möjlighet att tillkalla eller komma i förbindelse med polis, statlig och kommunal räddningstjänst samt ambulans. Genom alarmeringsavtalet, som löper tills vidare, garanteras bl.a. SOS-tjänsten. SOS-tjänsten innefattar att svara på nödanropsnumret 112, genomföra en primär intervju där SOS-operatören reder ut behovet av hjälp och den ungefärliga belägenheten för hjälpinsatsen, fastställa vem som ska ansvara för att lämna den hjälp som behövs samt att vidarekoppla samtalet till ansvarigt hjälporgan.</p> <p>År 2008 reviderades alarmeringsavtalet i viss utsträckning. I det nya avtalet tydliggörs att SOS Alarm Sverige AB är en viktig resurs i samhällets krisberedskap. Det ställs även krav på att SOS Alarm Sverige AB ska kunna tillhandahålla landstäckande kommunikation i Sveriges nationella radiokommunikationssystem för samverkan och ledning, Rakel. Vidare krävs att bolaget kan administrera, utveckla och erbjuda samordningstjänster inom systemet. Slutligen ska SOS Alarm Sverige AB på uppdrag av behöriga myndigheter vidareförmedla information till beredskaps- och ledningsfunktionerna vid centrala statliga myndigheter med särskilt ansvar för krisberedskap enligt förordningen <a href="https://lagen.nu/2006:942">(2006:942)</a> om krisberedskap och höjd beredskap. I avtalet åtar sig SOS Alarm Sverige AB också att aktivt medverka i statens kommande projekt med syfte att utveckla metoder för kriskommunikation vid större händelser.</p> <p>I alarmeringsavtalet anges vidare att samtliga kommuner, landsting och statliga räddningsorgan ska kunna träffa särskilda avtal för utalarmering, prioritering och dirigering av räddningsresurser.</p> <p>SOS Alarm Sverige AB ägs i dag gemensamt med hälften vardera av svenska staten och SKL Företag AB, ett av förbundet Sveriges Kommuner och Landsting helägt bolag. Inom Regeringskansliet ansvarar Finansdepartementet för statens ägande i bolaget medan Försvarsdepartementet förvaltar alarmeringsavtalet.</p> <p>Samtliga kommunala räddningstjänster har valt att träffa avtal med SOS Alarm Sverige AB. Fram till oktober 2011 har samtliga landsting valt att träffa avtal med bolaget för utalarmering av ambulanser. Under hösten 2010 fattade landstingen i Uppsala, Södermanland och Västmanland och Gotlands kommun beslut om att från november 2011 anlita en annan operatör än SOS Alarm Sverige AB, MedHelp AB, när det gäller prioritering av vårdärenden samt dirigering av ambulans. Polisiära räddningsresurser utalarmeras i polisens egen regi. Sjö- och flygräddningstjänstens resurser utalarmeras normalt via Sjöfartsverket. Miljöräddningstjänstens resurser utalarmeras normalt via Kustbevakningen.</p> <p>Nuvarande reglering</p> <p>De senaste tio åren har såväl EU:s som Sveriges former och regler för samhällets skydd mot olyckor och krisberedskap förändrats. Bland annat ersattes räddningstjänstlagen 2004 av lagen <a href="https://lagen.nu/2003:778">(2003:778)</a> om skydd mot olyckor. Två år senare tillkom förordningen <a href="https://lagen.nu/2006:942">(2006:942)</a> om krisberedskap och höjd beredskap samt lagen <a href="https://lagen.nu/2006:544">(2006:544)</a> och förordningen <a href="https://lagen.nu/2006:637">(2006:637)</a> om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Förordningen <a href="https://lagen.nu/2007:825">(2007:825)</a> med länsstyrelseinstruktion beslutades året därefter.</p> <p>Bestämmelser om alarmeringstjänster finns bl.a. i lagen <a href="https://lagen.nu/2003:778">(2003:778)</a> om skydd mot olyckor, hälso- och sjukvårdslagen <a href="https://lagen.nu/1982:763">(1982:763)</a> och polislagen <a href="https://lagen.nu/1984:387">(1984:387)</a>. För regionala alarmeringscentraler finns lagen <a href="https://lagen.nu/1981:1104">(1981:1104)</a> om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler.</p> <p>I lagen om skydd mot olyckor anges att kommuner och statliga myndigheter som svarar för räddningstjänst ska se till att det finns anordningar för alarmering av räddningsorganen. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska hälso- och sjukvården vara lätt tillgänglig och så organiserad att allmänheten lätt kan komma i kontakt med vårdgivaren. Detta kräver bl.a. att det finns anordningar för en effektiv alarmering av ambulanssjukvården. Enligt polislagen är det polisens uppgift att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen.</p> <p>Behovet av en utredning</p> <p>Regeringen har i propositionen Stärkt krisberedskap - för säkerhets skull angett att det finns skäl att initiera en översyn av alarmeringsavtalet mellan staten och SOS Alarm Sverige AB och anpassa det till den utveckling som skett av krisberedskapen (prop. 2007/08:92, bet. 2007/08:FöU12, rskr. 2007/08:193).</p> <p>Mot bakgrund av utvecklingen inom området skydd mot olyckor och krisberedskap samt de behov av alarmering och kommunikation som finns inom detta område samt den tekniska utvecklingen av bl.a. kommunikationsmöjligheter som skett under senare år bör en översyn av samhällets alarmeringstjänst genomföras för att säkerställa att alarmeringstjänsten fungerar på ett effektivt, säkert och ändamålsenligt sätt.</p> <p>Nuvarande organisationsform, avtalsformer och ägarförhållanden för samhällets alarmeringstjänst har inte genomgripande prövats sedan SOS Alarm Sverige AB bildades. Företaget bedriver i dag sitt uppdrag med stöd av alarmeringsavtalet och med en statlig ersättning. Sedan alarmeringsavtalet ingicks har såväl den nationella lagstiftningen som EU:s regelverk om offentlig upphandling och statsstöd ändrats. Det bör utredas om nuvarande organisation av alarmeringstjänsten är förenlig med dessa regler.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>En särskild utredare ska se över samhällets alarmeringstjänst. Syftet med översynen är att säkerställa att alarmeringstjänsten fungerar på ett effektivt, säkert och ändamålsenligt sätt. En samordnad alarmeringstjänst ska eftersträvas för att främja stärkt samverkan, minimera hanteringstider och skapa förutsättningar för ett optimalt nyttjande av samhällets samlade resurser inom allmän ordning, säkerhet och hälsa. En samordnad alarmeringstjänst är en viktig grund för samhällets skydd mot olyckor och krisberedskap.</p> <p>Utredaren ska kartlägga nuvarande alarmeringstjänst och anknytande tjänster såsom utalarmering av resurser för hjälpinsatser inom allmän ordning, säkerhet och hälsa, krisberedskapstjänster samt varnings- och informationstjänster. Konsekvenser av att flera operatörer tillhandahåller tjänster för utalarmering, prioritering och dirigering m.m. ska beskrivas. Samhällets alarmeringstjänsts roll i samhällets krisberedskap ska klargöras.</p> <p>Utredaren ska bedöma och föreslå vilka delar inom allmän ordning, säkerhet och hälsa som ska ingå i samhällets alarmeringstjänst för att säkerställa:</p> <p>- de enskildas säkra och lika rätt till att få kontakt med samhällets hjälporgan i en nödsituation,</p> <p>- samhällets behov av samverkan och en samordnad hantering vid olika typer av nödlägen,</p> <p>- en effektiv, säker, sammanhållen och obruten larmkedja,</p> <p>- möjligheten till förutsättningar för en aktuell bild över samhällets samlade resurser för hjälpinsatser inom allmän ordning, säkerhet och hälsa samt</p> <p>- möjligheten för en aktuell bild över vilka insatser som pågår inom allmän ordning, säkerhet och hälsa och att denna information kan tillhandahållas myndigheter som har behov av uppgifterna för sin verksamhet.</p> <p>Utredaren ska vidare bedöma och föreslå vilka krisberedskapstjänster som ska ingå i samhällets alarmeringstjänst.</p> <p>Med beaktande av uppdragets betydelse för allmän ordning, säkerhet och hälsa, ingår det i uppdraget att pröva och föreslå hur alarmeringstjänsten i samhället ska vara organiserad. Utredaren ska ta ställning till hur det offentliga åtagandet bör avgränsas och utformas samt hur denna verksamhet bör organiseras och finansieras. Även ansvarsfördelningen mellan staten, kommunerna och landstingen ska analyseras. I uppdraget ingår också att, föreslå ekonomiska mål för verksamheten. Utredaren ska beakta de kriterier för fortsatt statligt ägande som framgår av budgetpropositionen för 2007 (prop. 2006/07:1 utg.omr. 24 avsnitt 3.13.1).</p> <p>Utredaren ska vidare pröva och föreslå hur alarmeringstjänsten ska finansieras, bl.a. med hänsyn till nationell lagstiftning och EU:s regelverk om offentlig upphandling och statsstöd.</p> <p>Utredaren ska slutligen föreslå regler för uppföljning och tillsyn av verksamheten för att säkerställa en kontinuerlig kvalitetssäkring.</p> <p>Utredaren ska utifrån sina förslag även redovisa nödvändiga författningsändringar.</p> <p>Konsekvensbeskrivningar</p> <p>Med beaktande av alarmeringstjänstens betydelse för samhällets skydd mot olyckor och krisberedskap samt för den enskilde, ska utredaren redovisa en analys över vilka konsekvenser förslagen medför. I denna ska även ekonomiska och organisatoriska förändringar ingå. Vidare ska utredaren redovisa hur förslagen ska finansieras. I det fall förslagen medför ökade kostnader för staten ska förslaget till finansiering ske från berörda utgiftsområden. Om utredaren med hänsyn till utredningens samlade resultat bedömer att ett förslag till finansiering inte är genomförbart inom berörda utgiftsområden, får även andra finansieringsförslag lämnas. Utredaren ska också bedöma tiden för genomförande av de förslag som lämnas.</p> <h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2> <p>Utredaren ska samverka med Kustbevakningen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Rikspolisstyrelsen, Sjöfartsverket, Socialstyrelsen, Strålsäkerhetsmyndigheten, Post- och telestyrelsen, SOS Alarm Sverige AB och Sveriges Kommuner och Landsting samt med övriga berörda.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 14 december 2012.</p> <p> (Försvarsdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:99/ 2011-11-03T12:00:00+01:00 2011-11-03T12:00:00+01:00 2011:99 Tilläggsdirektiv till Utredningen Ett myndighetsgemensamt servicecenter för en effektivare statlig administration (Fi 2010:08) Socialdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 3 november 2011.</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>Regeringen beslutade den 4 november 2010 kommittédirektiv Ett myndighetsgemensamt servicecenter för en effektivare statlig administration (dir 2010:117) med innebörden att en särskild utredare gavs i uppdrag att förbereda bildandet av ett myndighetsgemensamt servicecenter.</p> <p>Regeringen ger nu utredaren i uppdrag att vidta de åtgärder som krävs för att servicecentret ska kunna inleda sin verksamhet den 1 juni 2012. Servicecentret ska inrättas som en egen myndighet och ha namnet Statens servicecenter. Syftet med bildandet är att öka effektiviteten och minska administrationskostnaderna i statsförvaltningen.</p> <p>Utredaren ska föreslå instruktion och regleringsbrev för myndigheten och de författningsändringar i övrigt som föranleds av den nya myndigheten. Vidare ska utredaren lämna budgetunderlag och verksamhetsplan. Utredaren ska besluta om myndighetens organisation, ingå nödvändiga avtal för myndighetens räkning samt bemanna myndigheten. Utredaren ska redovisa resultatet av sitt arbete till Regeringskansliet (Socialdepartementet) senast den 31 maj 2012.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Servicecenterutredningen (Fi 2010:08)</p> <p>Regeringen gav den 4 november 2010 en särskild utredare i uppdrag att förbereda bildandet av ett myndighetsgemensamt servicecenter som ska erbjuda tjänster inom i första hand ekonomi- och personaladministration till statliga myndigheter. Av direktiven (dir. 2010:117) framgår att arbetet ska genomföras i två etapper. I en första etapp skulle utredaren analysera och lämna förslag till vilka verksamheter inom Skatteverkets nuvarande administrativa verksamhetsstöd och, eventuellt, vid andra myndigheter, som är lämpliga att föras över till den nya organisationen, hur servicecentret ska organiseras, vilken avgiftsmodell som bör tillämpas och vilka myndigheter som bör anslutas under år 2012. Utredaren skulle redovisa budgetära konsekvenser av förslagen samt föreslå behövliga författningsändringar. Denna del av uppdraget skulle redovisas senast den 15 april 2011. Av direktiven framgår att avsikten är att regeringen efter den avslutade första etappen ska kunna fatta beslut om att gå vidare med etapp 2, dvs. att genomföra bildandet av servicecentret med målsättningen att detta ska kunna ske den 1 januari 2012.</p> <p>Utredningen redovisar resultatet av sitt arbete med etapp ett i betänkandet Ett myndighetsgemensamt servicecenter (SOU 2011:38). Utredningen föreslår att servicecentret inrättas som en egen myndighet den 1 januari 2012. Utredningen föreslår vidare att ekonomienheten inom Skatteverkets verksamhetsstöd samt lämpliga delar av Försäkringskassans verksamhetsstöd ska utgöra grund för servicecentret och att servicecentret inledningsvis lokaliseras till Gävle och Östersund. Vidare föreslås att servicecentret ska finansieras med intäkter från anslutande kundmyndigheter och att prismodellen ska baseras på styckeprissättning och full kostnadstäckning. Utredningen föreslår att ca 25 myndigheter (med motsvarande 25 procent av alla statligt anställda) ansluts under perioden 2012-2015. På sikt bör merparten av de statliga myndigheterna anslutas.</p> <p>Ekonomistyrningsverket (ESV) fick regeringens uppdrag att bistå med stöd åt utredningen [Fi 2010/5047 (delvis)]. I uppdraget ingick bl.a. att föreslå en uppsättning administrativa nyckeltal och en modell för nytto- och kostnadsbedömning som ska kunna utgöra ett enhetligt beslutsunderlag för att bedöma effektiviseringspotentialen vid en anslutning till servicecentret. ESV redovisar resultatet av regeringsuppdraget i rapporten Metodstöd för enhetlig bedömning av stödverksamheten (ESV 2011:3). ESV föreslår i rapporten en uppsättning nyckeltal inom områdena kostnadseffektivitet, stöd till kärnverksamheten samt regelefterlevnad. Därtill redovisar ESV två vägledningar för lönsamhetsbedömningar, varav en är ämnad för beslutsfattare och en för dem som tar fram beslutsunderlag inför ställningstagande om att utnyttja tjänster från servicecentret eller i egen regi.</p> <p>Remissinstansernas synpunkter</p> <p>Som ett led i regeringens remissförfarande anordnades den 10 maj 2011 ett remissmöte till vilket 128 remissinstanser inbjöds att delta. Vid mötet deltog 82 remissinstanser. 112 remissinstanser inkom den 31 maj med remissvar.</p> <p>En majoritet av remissinstanserna ställer sig positiva till att bilda ett myndighetsgemensamt servicecenter i form av en egen myndighet och tillstyrker i huvudsak utredningens förslag, däribland Ekonomistyrningsverket, Statskontoret, Datainspektionen, Riksarkivet, Skatteverket, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Lantmäteriet, Kronofogdemyndigheten, Arbetsförmedlingen och Försvarets materialverk. Endast en remissinstans, Konkurrensverket, avstyrker utredningens förslag med hänvisning till att utredningen inte utgör ett tillräckligt bra underlag för beslut. Konkurrensverket anser vidare att det finns en risk att centralisering och förstatligande av administrativa stödfunktioner går i motsatt riktning till regeringens mål att konkurrensutsätta marknader. Fackförbundet ST är tveksamt till att etablera ett myndighetsgemensamt servicecenter, då ST anser att utredningen inte i tillräcklig grad bedömt vilka nackdelar den föreslagna lösningen med ett gemensamt servicecenter kan ha. Det finns även ett antal högskolor och universitet som menar att utredningens förslag inte ger optimala förutsättningar för högskolor och universitet.</p> <p>Bland de remissinstanser som är positiva lyfter flera fram vikten av att vissa frågor närmare belyses och beaktas i den fortsatta processen. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) menar att informationssäkerhetsfrågorna behöver belysas ytterligare, bland annat mot bakgrund av att stora mängder känslig information kommer att lagras i samma miljö. Statskontoret pekar bl.a. på att sekretessbestämmelser inte per automatik överförs mellan myndigheter och att frågan om hur sekretessfrågor ska hanteras bör behandlas under de kommande förberedelserna. Ekonomstyrningsverket lyfter bl.a. fram vikten av att skapa forum och processer som tillförsäkrar befintliga och potentiella beställarmyndigheter en tillräckligt stark ställning i förhållande till servicecentret för att utvecklingen ska drivas av den efterfrågan och de behov som finns vid myndigheterna. Arbetsgivarverket anser att förslaget till tjänsteutbud synes rimligt och betonar vikten av att strategiska funktioner inom HR (Human Resource) och ekonomi inte finns med i förslaget. För en effektiv ledning och styrning är det viktigt att frågan om strategisk kompetens finns kvar på kundmyndigheten. Arbetsgivarverket betonar vikten av att det inte ligger i servicemyndighetens uppdrag att göra arbetsgivarpolitiska avtalstolkningar i fråga om kollektivavtal som slutits mellan parterna inom den statliga sektorn. Arbetsgivarverket anför vidare att det behöver tydliggöras vilket ekonomiskt ansvar servicecentermyndigheten har vid exempelvis felaktiga utbetalningar av förmåner. Andra frågor som lyfts fram som viktiga av många remissinstanserna är att det bör vara frivilligt för myndigheterna att ansluta sig till servicecentret och att det ska vara möjligt att gå ur servicecentret. Vidare lyfter ett antal remissinstanser fram att prismodellen bör ta hänsyn till kundmyndigheternas storlek och antal tjänster som köps, att det är viktigt att tjänsten systemstöd för e-beställningar preciseras samt att processen för intern styrning och kontroll utvecklas och klargörs. Många anser också att tidsplanen för etablering är snäv.</p> <p>Bildandet av Statens servicecenter för en effektivare statlig administration</p> <p>Utgångspunkter och motiv för bildandet av ett servicecenter</p> <p>Med utgångspunkt i utredningens förslag och med beaktande av remissinstansernas synpunkter, ska ett myndighetsgemensamt servicecenter för tjänster inom administrativt stöd inrättas den 1 juni 2012. Syftet är att uppnå sänkta kostnader och en rad kvalitativa nyttor för statsförvaltningen som helhet.</p> <p>Ett centralt motiv är att minska kostnaderna för statsförvaltningens löpande administrativa verksamhet. Genom att konsolidera och standardisera verksamheten i ett servicecenter uppnås stordriftsfördelar. Servicecenterutredningen har beräknat den årliga effektiviseringspotentialen i statsförvaltningen för 133 myndigheter, motsvarande 85 procent av de anställda i statsförvaltningen, till 295 miljoner kronor årligen inom de tjänster som initialt ska tillhandahållas av servicecentret. Det motsvarar en effektivisering på 33 procent. Ytterligare effektivitet bedöms kunna uppnås genom ständiga förbättringar (lean), ökad automatiseringsgrad i processerna och utkontraktering av delar av verksamheten.</p> <p>En pådrivande faktor för att stimulera den privata utbudsmarknaden är att servicecentret kommer att kunna tillhandahålla stora volymer och standardiserade processer. Därtill får servicecentret en samlad kompetens på området som ökar förutsättningarna för staten att bli en bra beställare som kan precisera tydliga upphandlingsunderlag. Vidare bedöms servicecentret i kraft av sin storlek kunna upprätthålla konkurrensen genom att använda sig av flera olika leverantörer och därmed undvika ett läge där en leverantör får en monopolliknande ställning.</p> <p>Genom att myndigheter väljer att ansluta sig som kund till servicecentret genomlyses kostnader och processer, vilket leder till ökad öppenhet och underlättar jämförelser av kostnader över tid och med andra leverantörer.</p> <p>Vidare kan det bli avsevärt mer kostnadseffektivt om byte och införande av nya systemstöd görs på ett ställe än på varje enskild myndighet. Ett aktuellt exempel är myndigheternas övergång till e-beställningar under 2013. Om införande, drift och underhåll (inklusive stöd för leverantörsanslutning) görs med stöd av servicecentret bedöms kostnaderna minska. Enligt servicecenterutredningens preliminära beräkningar kan införandekostnaderna minska med 25 procent och drift- och underhållskostnaderna med 50 procent.</p> <p>Att koncentrera administrativt stöd i ett servicecenter har också flera fördelar av mer kvalitativ karaktär. Myndigheternas fokus på kärnverksamheten ökar, eftersom ledning och resursinsatser kan ägnas åt annat än administrativt stöd. Administrativt stöd blir vidare kärnverksamhet i servicecentret, vilket kan främja effektivitet och kvalitet och rekrytering av kvalificerade medarbetare inom det administrativa området. Koncentration och stordrift möjliggör en jämnare och högre effektivitet och kvalitet på utförda tjänster, och minskar riskerna för kompetensbrist eller personberoende inom kundmyndigheterna. Detta är särskilt centralt mot bakgrund av de pensionsavgångar som väntas inom det administrativa området under de kommande åren. Vidare kan servicecentret enklare anpassa leveransen av administrativa stödtjänster om kundmyndigheternas verksamhet och behov förändras.</p> <p>Ytterligare en fördel är att det skapas en organisatorisk plattform för framtida koncentration och stordrift av andra förvaltningsgemensamma stödtjänster. Utredningen föreslår att hantering av it-stöd, genomförandestöd vid myndighetsspecifika upphandlingar, e-arkiv och digital informationsförvaltning, kontorsstöd samt e-legitimationer bör övervägas som tjänster i servicecentret på längre sikt. Även inom det personaladministrativa området bedömer utredningen att det kan finnas fördelar med en koncentration, såsom de administrativt stödjande delarna av rekryteringsprocessen. När det gäller t.ex. e-arkiv bedömer Riksarkivet i förstudien e-arkiv och e-diarium (2011-01-31) att varje myndighet behöver investera mellan 10 och 15 miljoner kronor för att införa ett e-arkiv. För stora och it-intensiva myndigheter bedöms kostnaden för införande vara betydligt högre. Kostnaderna för utveckling, förvaltning och drift av e-arkiv bedöms minska med 10 till 30 procent om detta i stället görs gemensamt.</p> <p>Motiv för bildandet av servicecentret som en egen myndighet</p> <p>Servicecentret ska inrättas som en egen myndighet. De argument som talar för en egen myndighet är följande:</p> <p>- servicecentrets verksamhet renodlas och regeringens möjligheter till en tydlig och långsiktigt hållbar styrning av verksamheten säkerställs,</p> <p>- kundorientering kommer i första hand för servicecentret,</p> <p>- att stödverksamhet blir kärnverksamhet främjar effektiviteten i verksamheten och främjar rekryteringen av kvalificerade medarbetare,</p> <p>- förutsättningarna för ett högt förtroende bland kundmyndigheterna säkerställs genom ökad öppenhet i servicecentrets verksamhet och genom att verksledningen inte har dubbla roller i bemärkelsen såväl beställare som utförare av administrativt stöd.</p> <p>Servicecentret ska ledas av en styrelse. Skälet är främst att servicecentret får en central roll för statsförvaltningens administration. Verksamheten kommer att bedrivas under affärsliknande förhållanden, vilket talar för styrelseformen. Styrelseformen skapar också förutsättningar för en kompetensmässig bredd i ledningen av servicecentret, vilket är viktigt mot bakgrund av bredden i de frågor servicecentret kommer att hantera.</p> <p>Servicecentret ska omfattas av internrevisionsförordningen <a href="https://lagen.nu/2006:1228">(2006:1228)</a> och förordningen <a href="https://lagen.nu/2007:603">(2007:603)</a> om intern styrning och kontroll, mot bakgrund av att servicecentret kommer att ha stort ansvar för kundmyndigheternas administration samt att många kundmyndigheter omfattas av de aktuella förordningarna.</p> <p>I syfte att renodla verksamhetsformerna inom statsförvaltningen kommer regeringen att på sikt pröva lämpligheten med att ombilda servicecentret till ett aktiebolag. En sådan prövning kommer bl.a. att göras mot de generella kriterier för bolagisering som regering och riksdag tidigare slagit fast (prop. 1992/93:100 bil. 1, bet. 1992/93:FiU10 och bet. 1992/93:FiU20, rskr. 1992/93:189): verksamheten är av betydande omfattning, verksamheten styrs inte primärt av politiska uppgifter och mål, verksamheten bedrivs under fungerande konkurrensvillkor, verksamheten har kommersiella förutsättningar och är oberoende av direkta anslagsmedel och verksamheten innebär ingen myndighetsutövning.</p> <p>Den nya myndighetens uppdrag</p> <p>Den nya myndighetens uppdrag är att utforma och tillhandahålla tjänster inom området administrativt stöd till statliga myndigheter i syfte att uppnå sänkta kostnader med bibehållen eller ökad kvalitet för staten som helhet. En utgångspunkt för servicecentret ska vara att inte utföra tjänster i egen regi om en privat aktör kan utföra dem mer kostnadseffektivt med bibehållen eller ökad kvalitet. Servicecentret ska därför systematiskt pröva vilka delar i servicecentrets leverans som kan utkontrakteras.</p> <p>Myndigheten ska arbeta utifrån följande övergripande riktlinjer:</p> <p>- Skapa en servicekultur som bygger på en kontinuerlig och formaliserad dialog med representanter för kundmyndigheterna, i syfte att utveckla tjänsternas utformning och innehåll.</p> <p>- Säkerställa att balansen mellan kostnadseffektivitet, kvalitet och service upprätthålls.</p> <p>- Effektivisera verksamheten genom ett strukturerat arbetssätt för kontinuerligt förbättringsarbete (lean).</p> <p>- Kontinuerligt följa och jämföra sig med marknaden för ekonomi- och personaladministrativa tjänster.</p> <p>- Vara en pådrivande kraft för att skapa en konkurrensutsatt marknad för statliga administrativa tjänster.</p> <p>- Systematiskt pröva vilka delar i servicecentrets leverans som kan utkontrakteras i syfte att uppnå sänkta kostnader med bibehållen eller ökad kvalitet.</p> <p>- Utveckla medarbetarnas kompetens samt skapa en god arbetsmiljö.</p> <p>Den nya myndighetens verksamhet, organisation och lokalisering</p> <p>Ekonomienheten inom Skatteverkets verksamhetsstöd samt lämpliga delar av Försäkringskassans verksamhetsstöd ska utgöra grunden för servicecentret. Anledningen till att även delar av Försäkringskassans verksamhetsstöd ska utgöra bas i servicecentret är att tjänsteutbudet kompletterar Skatteverkets tjänsteutbud, att verksamheten är koncentrerad till en ort samt uppvisar en hög effektivitet och stabilitet. Med anledning av den nya myndighetens verksamhet avser regeringen att ge Skatteverket respektive Försäkringskassan i uppdrag att i samverkan med utredningen förbereda en överföring av berörda verksamheter från respektive myndighet. I uppdraget till Försäkringskassan kommer det också att ingå att utreda hur gränssnittet mellan ekonomiadministrationen och myndighetens kärnverksamhet ska se ut med målet att frikoppling av lämpliga delar av ekonomiadministrationen kan ske under 2012.</p> <p>Servicecentrets produktion ska inledningsvis ha två produktionsorter och lokaliseras där verksamheten är lokaliserad i dag, det vill säga till Gävle och Östersund. Motivet är att tillvarata befintlig kompetens och minimera omställningskostnader. Regeringen bedömer vidare att det finns stora fördelar med att ha två produktionsorter. Sårbarheten för exempelvis tekniska störningar minskar om produktionen är förlagd på två orter. Kompetensförsörjningen kan också underlättas och bli mindre sårbar. Två produktionsorter öppnar dessutom för ett potentiellt högre effektiviseringstryck och en förbättrad verksamhetsuppföljning, eftersom produktionsorterna kan jämföras med varandra. På längre sikt, i takt med att servicecentrets verksamhet expanderar, kommer fördelarna med att lokalisera verksamhet vid servicecentret på en tredje produktionsort att prövas. I samband med en sådan prövning är det viktigt att tillämpa de principer om statliga myndigheters lokalisering som regeringen slagit fast i prop. 2011/12:1 utgiftsområde 19 gällande Samordnad och effektiv förvaltningsstruktur.</p> <p>När det gäller Kammarkollegiets administrativa stödverksamhet för mindre myndigheter, bedömer regeringen att denna verksamhet initialt inte ska integreras med servicecentrets verksamhet. Inom ett par år, efter det att servicecentret är etablerat och visat sig fungera effektivt, bör det prövas om Kammarkollegiets administrativa stödverksamhet bör tillföras servicecentret i syfte att uppnå synergier och skapa största möjliga nytta för staten som helhet.</p> <p>Servicecentret ska organiseras på ett sätt som gör verksamheten flexibel, så att servicecentret kan anpassa sin verksamhet till omfattningen av såväl kundmyndigheter som tjänsteutbud.</p> <p>Den nya myndighetens tjänsteutbud</p> <p>Servicecentrets initiala tjänsteutbud bör inledningsvis omfatta löneadministration, rese- och utläggsadministration, beslutsskrivning avseende personalfrågor, tjänstepensionsadministration, kundfakturering och kundreskontra, leverantörsreskontra, anläggningsredovisning, löpande redovisning och bokslut, tidredovisning samt stöd för e-beställningar. När det gäller tjänstepensionsadministrationen ska servicecentret tillhandahålla anslutning till Statens tjänstepensionsverks tjänster. Även om utgångspunkten ska vara standardiserade tjänster, ska tjänsteutbudet också kunna tillgodose enskilda myndigheters särskilda behov i syfte att skapa optimala förutsättningar för statsförvaltningen som helhet.</p> <p>Så snart servicecentrets etablering är tryggad och centrets initiala verksamhet och tjänsteutbud fungerar effektivt, bör andra tjänsteområden bli aktuella för koncentration i servicecentret. Ett prioriterat tjänsteområde är koncerngemensamma stödtjänster inom e-förvaltningsområdet som t.ex. e-arkiv och digital informationsförvaltning. Regeringen avser att utreda lämplighet och tidpunkt för en koncentration av dessa tjänster och andra förvaltningsgemensamma stödtjänster i servicecentret.</p> <p>Finansiering av den nya myndigheten</p> <p>Servicecentrets kostnader för uppstart, löpande verksamhet och investeringar ska finansieras med avgifter från kundmyndigheterna. Målsättningen är full kostnadstäckning på sikt. Fram till dess att servicecentret är självfinansierande är avsikten att verksamheten ska finansieras genom utnyttjad kredit på räntekonto i Riksgäldskontoret. Investeringar i materiella och immateriella anläggningstillgångar ska finansieras via lån i Riksgäldskontoret.</p> <p>Anslutning av kundmyndigheter</p> <p>Såsom angavs i kommittédirektiven (dir. 2010:117) till utredningen, ska myndigheters anslutning till servicecentret i första hand ske på frivillig basis. Om det skulle dröja med en bred anslutning av myndigheter på frivillig basis samtidigt som servicecentrets verksamhet och lönsamhetskalkylerna för de anslutna myndigheterna visar på tydliga effektivitetsvinster, avser regeringen dock att skärpa det generella förändringstrycket. En utgångspunkt kommer då att vara att myndigheter som inte vill ansluta sig ska kunna visa att den aktuella verksamheten sköts minst lika effektivt i egen regi eller på annat sätt. I syfte att skapa jämförbarhet är det viktigt att myndigheterna och servicecentret mäter och redovisar sina kostnader på samma sätt. Den av Ekonomistyrningsverket framtagna rapporten Metodstöd för enhetlig bedömning av stödverksamheten (ESV 2011:3) bör vara ett underlag för myndigheternas mätningar och bedömningar. Regeringen avser att följa upp hur myndighetsledningarna hanterar denna fråga, bl.a. i samband med myndighetsdialogerna.</p> <p>Myndigheterna får själva bestämma vilka tjänster de vill köpa av servicecentret. Myndigheterna förbinder sig att köpa tjänster i enlighet med den överenskommelse som finns mellan servicecentret och respektive kundmyndighet och har därefter möjlighet att gå ur servicecentret om det skulle visa sig att det finns andra sätt att sköta verksamheten på som är effektivare. Den närmare utformningen av ett sådant utträde kommer att preciseras i överenskommelsen mellan servicecentret och respektive myndighet.</p> <p>Uppföljning och utvärdering av bildandet av servicecentret</p> <p>Regeringen avser att kontinuerligt följa upp och efter en tid utvärdera effekterna av bildandet av servicecentret. En utvärdering ska belysa vilka effekter på kostnadseffektivitet och kvalitet som reformen resulterat i för såväl kundmyndigheterna som statsförvaltningen som helhet samt hur den privata utbudsmarknaden har påverkats. Avsikten är att ge Statskontoret ett sådant uppdrag.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Utredaren ska vidta de åtgärder som krävs för att servicecentret ska kunna inleda sin verksamhet den 1 juni 2012. Uppdragets olika delar anges närmare nedan.</p> <p>Föreslå instruktion, författningsändringar och regleringsbrev</p> <p>Utredaren ska lämna förslag till verksamhetsmål, instruktion och regleringsbrev för myndigheten. Utredaren ska föreslå de övriga författningsändringar som krävs. I samband med detta ska utredaren analysera om myndigheten bör omfattas av det särskilda ansvaret enligt 11 § förordningen <a href="https://lagen.nu/2006:942">(2006:942)</a> om krisberedskap och höjd beredskap. Förslag till instruktion och regleringsbrev ska lämnas senast den 15 mars 2012.</p> <p>Besluta om organisation, arbetsformer och stödfunktioner</p> <p>Utredaren ska besluta om myndighetens organisation och ta fram en arbetsordning för myndigheten. Servicecentrets produktion är i huvudsak redan etablerad inom Skatteverket och Försäkringskassan, men funktioner för ledning, internt stöd, kundservice och kommunikation behöver skapas.</p> <p>Utredaren ska förbereda anslutningen av den nya myndigheten till det statliga redovisningssystemet och lägga upp redovisningsplaner.</p> <p>Besluta om bemanning</p> <p>Utredaren ska bedöma vilken kompetens som är nödvändig för myndighetens verksamhet och säkerställa att nödvändig beställar- och upphandlingskompetens finns inom myndigheten.</p> <p>Utredaren ska fatta beslut om bemanning och även i övrigt utöva arbetsgivarens befogenheter. Den nya myndigheten ska bemannas med beaktande av reglerna om övergång av verksamhet i 6 b § lagen <a href="https://lagen.nu/1982:80">(1982:80)</a> om anställningsskydd. Utredaren ska fullgöra de åtgärder som krävs enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1976:580">(1976:580)</a> om medbestämmande i arbetslivet.</p> <p>Beakta krav på informationssäkerhet</p> <p>I arbetet med att utforma myndighetens verksamhet, organisation och it-system ska utredaren särskilt belysa och tillgodose kundmyndigheters krav på informationssäkerhet. Syftet är att säkerställa att servicecentret har en god säkerhetsarkitektur enligt etablerade standarder för informationssäkerhet som tillgodoser både kundmyndigheters och servicecentrets behov. I denna fråga ska utredaren samråda med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).</p> <p>Ta fram en riskanalys och åtgärdsplan för sårbarhetshantering</p> <p>Utredaren ska göra en riskanalys och lämna en åtgärdsplan kopplat till den eventuellt ökade sårbarhet som följer av en koncentration av statens administration.</p> <p>Belysa påverkan på offentlighet och sekretess</p> <p>Utredaren ska belysa hur den nya myndighetens verksamhet kommer att förhålla sig till regelverket om offentlighet och sekretess och i förekommande fall lämna de författningsförslag som krävs. I detta ingår att, för det fall utredaren kan förutse att det kan komma i fråga att uppgifter som omfattas av sekretess hos kundmyndigheten ingår i ett uppdrag till servicecentret, analysera hur detta förehåller sig till offentlighets- och sekretesslagens <a href="https://lagen.nu/2009:400">(2009:400)</a> bestämmelser samt vid behov föreslå författningsändringar.</p> <p>Ingå nödvändiga avtal</p> <p>Utredaren ska ingå nödvändiga avtal för myndighetens verksamhet. I detta ingår särskilt avtal i syfte att införa it-stöd för servicecentrets egna behov, produktion samt kundservice och kommunikation.</p> <p>Föreslå verksamhetsplan, resursfördelning och budgetunderlag</p> <p>Utredaren ska lämna förslag till resursfördelning och verksamhetsplan för tiden 1 juni till 31 december 2012. I verksamhetsplanen ska det också ingå en plan för kundanslutning för perioden 2013-2015 med målsättningen att omkring 25 myndigheter eller motsvarande 25 procent av alla statligt anställda ansluts till servicecentrets ekonomi- och personaladministrativa tjänster t.o.m. 2015. En särskild plan för kundanslutning till tjänster knutna till e-beställningar för perioden 2012-2013 ska utarbetas. Utredaren ska ta fram en strategi för utkontraktering som inkluderar en plan för hur servicecentret kan vara en pådrivande kraft för att skapa en konkurrensutsatt marknad. Utredaren ska vidare lämna budgetunderlag i enlighet med förordning <a href="https://lagen.nu/2000:605">(2000:605)</a> om årsredovisning och budgetunderlag för perioden 2012-2014. Budgetunderlaget ska lämnas senast den 31 januari 2012. I budgetunderlaget ska det även finnas prognostiserade avgiftsnivåer för 2012. I anslutning till detta ska utredaren fastställa servicecentrets prismodell. Avgiftsnivåer för 2012 ska fastställas senast den 15 mars.</p> <p>Förbereda och genomföra anslutning av kundmyndigheter</p> <p>Utgångspunkten är att de myndigheter som i dag köper berörda tjänster av Skatteverkets verksamhetsstöd även ska vara initiala kundmyndigheter till Statens servicecenter. Utredaren ska därför för servicecentrets räkning träffa överenskommelser med Skatteverket, Kronofogdemyndigheten och Lantmäteriet som innebär att de fr.o.m. den 1 juni 2012 blir kunder hos servicecentret. Därutöver ska utredaren träffa överenskommelser med Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten för anslutning under 2012 samt med ytterligare tre till fem nya kundmyndigheter för anslutning under 2012 eller första kvartalet 2013.</p> <p>Utgångspunkten ska vara att det inte ska kosta mer för Skatteverket och Försäkringskassan att köpa tjänster av servicecentret jämfört med att utföra dem i egen regi såsom i dag.</p> <p>Att träffa överenskommelser med kundmyndigheterna fordrar att utredaren preciserar och genomför den överenskommelse- och anslutningsprocess som Servicecenterutredningen föreslagit i sitt betänkande. Nyckelfrågor är att i överenskommelserna fastställa tydliga gränssnitt och klar ansvarsfördelning mellan servicecentret och kundmyndigheterna. En viktig fråga att fastställa i överenskommelsen är rutiner för att säkerställa en effektiv hantering av eventuella felaktigheter i underlag och utbetalningar. Överenskommelserna ska vidare klargöra bl.a. vilken information som servicecentret ska hantera, hur behandlingen av personuppgifter ska ske, kundmyndigheternas insyn och medverkan i servicecentrets arbete med informationssäkerhet och kundmyndigheternas tillgång till de handlingar som arkiveras hos servicecentret.</p> <p>Precisera tjänsteutbudet gällande e-beställningar</p> <p>Utredaren ska precisera tjänsteutbudet när det gäller tjänster för beställnings- leverans- och fakturahanteringsprocesserna. Utgångspunkten ska vara att tjänsteutbudet när det gäller e-beställningar ska kunna tillgodose samtliga myndigheters behov av stöd i syfte att kunna hantera en övergång till e-beställningar under 2013. Ett preliminärt tjänsteutbud och en avgiftsmodell ska vara fastställd och kunna kommuniceras till myndigheterna senast den 15 december 2011. I denna del ska utredaren samverka med Ekonomistyrningsverket som har regeringens uppdrag att leda och samordna införandet av e-beställningar i staten samt samråda med Kammarkollegiet.</p> <p>Övrigt</p> <p>Utredaren ska i övrigt lämna de förslag och vidta de åtgärder som krävs för att den nya myndigheten ska kunna inleda sin verksamhet den 1 juni 2012.</p> <p>Uppdragets genomförande och tidsplan</p> <p>Uppdraget ska genomföras i nära dialog med Regeringskansliet (Socialdepartementet). Utredaren ska vidare samråda med Skatteverket, Försäkringskassan, Ekonomistyrningsverket, Arbetsgivarverket Statens tjänstepensionsverk, Kammarkollegiet, E-delegationen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Datainspektionen. I den mån andra myndigheters och kommittéers arbete berörs ska samråd ske med dessa.</p> <p>Utredaren ska hålla berörda centrala arbetstagarorganisationer informerade och ge dem tillfälle att framföra synpunkter. Utredaren ska beakta behovet av att hålla personalen vid berörda myndigheter informerad.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- senast den 31 januari 2012 dels lämna budgetunderlag för perioden 2012-2014, dels lämna förslag till resursfördelning och verksamhetsplan, inklusive plan för kundanslutning för perioden 2013-2015.</p> <p>- senast den 15 mars 2012 lämna förslag till instruktion och till eventuella författningsändringar i övrigt samt underlag till regleringsbrev för myndigheten,</p> <p>Utredaren ska slutligt redovisa resultatet av sitt arbete till regeringen (Socialdepartementet) senast den 31 maj 2012.</p> <p> (Socialdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:57/ 2011-06-22T12:00:00+01:00 2011-06-22T12:00:00+01:00 2011:57 Översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet Näringsdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 juni 2011</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En särskild utredare ska lämna förslag till ett förtydligat regelverk för dammsäkerhet som komplement till de övergripande bestämmelser som finns i bl.a. miljöbalken. Regelverket ska stödja en utveckling av dammsäkerhetsarbetet hos dammägarna, en samordnad beredskap för dammbrott, samt en stärkt tillsyn av dammsäkerheten, särskilt avseende de dammar som i händelse av dammbrott förutom fara för många människors liv och hälsa, skulle kunna förorsaka allvarliga störningar i samhällsviktiga verksamheter. Utredaren ska bl.a.:</p> <p>- lämna förslag till utformning av ett obligatoriskt klassificeringssystem för alla dammanläggningar utifrån de konsekvenser som ett dammbrott skulle kunna orsaka,</p> <p>- lämna förslag till lagstiftning och andra åtgärder som krävs för att möjliggöra en strukturerad rapportering från dammägare till tillsynsmyndigheterna vars omfattning ska anpassas efter vilken kategori dammarna tillhör,</p> <p>- utreda om tillsynsvägledningen för dammsäkerhet och åtgärder för att främja dammsäkerheten i landet sker i tillräcklig omfattning och genom lämplig organisation eller om den bör inordnas i någon annan myndighets organisation.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2012.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Dammsäkerhet</p> <p>Det finns i dag ca 10 000 dammar i Sverige. Med damm avses ett byggnadsverk avsett som barriär för att innehålla eller utestänga vatten. Huvuddelen av de dammanläggningar där ett dammbrott skulle medföra betydande konsekvenser tillhör företag inom vattenkraft- och gruvindustrin. För uppskattningsvis 500 av dessa dammanläggningar skulle ett dammbrott medföra betydande konsekvenser för liv, hälsa, miljö eller ekonomiska värden. För några tiotal av dessa dammar skulle ett dammbrott få särskilt stora konsekvenser. Med dammsäkerhet avses dels förebyggande av dammbrott, felaktig drift och andra händelser som kan resultera i okontrollerad och hastig utströmning av uppdämt vatten, dels åtgärder för att begränsa skador till följd av sådana händelser (beredskap för dammbrott).</p> <p>Gällande reglering av dammsäkerhetsfrågor</p> <p>Det finns inte någon särskild lag om dammsäkerhet i Sverige. I stället är flera olika författningar tillämpliga på dammsäkerhetsområdet. Miljöbalken <a href="https://lagen.nu/1998:808">(1998:808)</a> innehåller vissa bestämmelser som är tillämpliga för dammsäkerhet. Lagen <a href="https://lagen.nu/2003:778">(2003:778)</a> om skydd mot olyckor innehåller bestämmelser som syftar till att bereda människors liv och hälsa samt egendom och miljö ett tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor. Enligt dessa bestämmelser är verksamhetsutövare skyldiga att skaffa den kunskap som behövs, undersöka och bedöma riskerna med verksamheten från hälso- och miljösynpunkt, utarbeta och följa rutiner för egenkontroll samt i övrigt vidta nödvändiga åtgärder och ha beredskap för att undvika olyckor och skador. Den som är underhållsansvarig för en damm - vanligtvis ägaren - är skyldig att underhålla dammen. Om ett dammbrott ändå skulle inträffa är ägaren strikt ansvarig enligt miljöbalken för de skador som uppstår till följd av dammbrottet. För dammanläggningar som klassats som farlig verksamhet är dammägaren skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap och åtgärder i övrigt för att komplettera kommuners beredskap för att möjliggöra effektiva räddningsinsatser (begränsa skador på människor eller miljön) i händelse av dammbrott. Även plan- och bygglagen <a href="https://lagen.nu/2010:900">(2010:900)</a> innehåller bestämmelser om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. som gäller för dammbyggnader, bl.a. i fråga om bärförmåga, stadga och beständighet.</p> <p>Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för vattenverksamheter enligt miljöbalken, vari dammsäkerheten ingår. Tillsynen omfattar bl.a. kontroll av att regelverket och villkor i givna tillstånd efterlevs och att det vid behov vidtas åtgärder för att verksamhetsutövarna ska göra rättelse. Länsstyrelserna har enligt förordningen <a href="https://lagen.nu/2006:942">(2006:942)</a> om krisberedskap och höjd beredskap och förordningen <a href="https://lagen.nu/2007:825">(2007:825)</a> med länsstyrelseinstruktion även samordningsansvar inom respektive län för krisberedskapen. Kommunen ansvarar vidare för tillsyn enligt lagen om skydd mot olyckor när det gäller dammar som klassats som farlig verksamhet enligt lagen om skydd mot olyckor (2 kap. 4 §).</p> <p>Elberedskapslagen <a href="https://lagen.nu/1997:288">(1997:288)</a> innehåller bestämmelser om beredskap vid produktion och överföring av el samt vid handel med el. Bestämmelserna reglerar ansvaret för den planering och de övriga åtgärder som behövs för att tillgodose elförsörjningen i landet vid höjd beredskap enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1992:1403">(1992:1403)</a> om totalförsvar och höjd beredskap. Den som driver en sådan verksamhet är skyldig att vidta de beredskapsåtgärder som beslutats av elberedskapsmyndigheten Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät), t.ex. avseende åtgärder som berör dammar. Därutöver finns bestämmelser i säkerhetsskyddslagen <a href="https://lagen.nu/1996:627">(1996:627)</a> och skyddslagen <a href="https://lagen.nu/2010:305">(2010:305)</a> om åtgärder för säkerhetsskydd, skydd mot sabotage, terrorism och spioneri som i vissa fall kan omfatta dammanläggningar.</p> <p>Svenska kraftnät är central tillsynsvägledande myndighet vad gäller dammsäkerhet. Svenska kraftnät ska enligt sin instruktion (SFS 2007:1119) i fråga om dammsäkerhet:</p> <p>- följa klimatförändringarnas påverkan samt följa och medverka i utvecklingen i landet,</p> <p>- verka för att möjligheterna att minska skador till följd av höga flöden utvecklas och tas till vara,</p> <p>- regelbundet rapportera till regeringen om utvecklingen och vid behov föreslå åtgärder,</p> <p>- uppmärksamma behovet av forskning,</p> <p>- svara för tillsynsvägledning enligt miljötillsynsförordningen <a href="https://lagen.nu/2011:13">(2011:13)</a>, och</p> <p>- vid behov samråda med berörda myndigheter och organisationer.</p> <p>Kraft- och gruvindustrins riktlinjer för dammsäkerhet</p> <p>Kraftindustrin antog 1997 Kraftföretagens riktlinjer för dammsäkerhet (RIDAS) som består av dels ett huvuddokument, dels mer detaljerade tillämpningsanvisningar. De medlemsföretag som tillämpar RIDAS inriktar sitt dammsäkerhetsarbete i första hand på att så långt möjligt skydda människors liv och hälsa, men beaktar även andra skyddsbehov. Kraven på dammsäkerhet ställs i relation till bedömda konsekvenser i händelse av dammbrott. Föreningen för gruvor, mineral och metallproducenter i Sverige (SveMin) utgav 2007 gruvindustrins motsvarande riktlinjer för dammsäkerhet gällande gruvdammar (GruvRIDAS).</p> <p>Enligt riktlinjerna förutsätts dammsäkerhetsarbetet styras och prioriteras utifrån analyser av dammanläggningarnas status och konsekvenserna i händelse av dammbrott. Medlemsföretagens dammar ska därför klassificeras utifrån en bedömning av den maximala skada som kan bli följden av ett dammbrott. Kraftindustrin har för detta ändamål utarbetat ett system för konsekvensklassificering där konsekvenserna av dammbrott värderas med avseende på sannolikheten för förlust av människoliv eller allvarlig personskada samt skador på miljö, samhällsanläggningar och andra ekonomiska värden. Klassificeringssystemet består av fyra konsekvensklasser; 1A, 1B, 2 och 3, där 1A motsvarar de allvarligaste konsekvenserna. När ett dammbrott skulle medföra en icke försumbar sannolikhet för förlust av människoliv eller allvarlig personskada klassificeras dammen i konsekvensklass 1A eller 1B. I konsekvensklass 2 finns dammar där sannolikheten är icke försumbar för beaktansvärd skada på samhällsanläggningar, miljövärde eller ekonomisk skadegörelse vid ett dammbrott.</p> <p>Genomförd översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet</p> <p>Regeringen gav i regleringsbrevet för budgetåret 2008 avseende Svenska kraftnät myndigheten i uppdrag att se över de statliga insatserna för dammsäkerhet. I översynen ingick att pröva om nuvarande system för dammsäkerhet svarar mot de krav på säkerhet som samhället ställer i dag. Översynen omfattade även att pröva samhällets behov av att tydligare reglera dammägarnas egenkontroll samt tillsynsvägledningens och tillsynens omfattning, organisation och krav på kompetens. Ytterligare en fråga som skulle belysas var hur tillsynen bör finansieras. En bakgrund till uppdraget var Riksrevisionens granskningsrapport Säkerheten vid vattenkraftdammar (RiR 2007:9). Riksrevisionen pekade i sin rapport på en rad brister i arbetet med dammsäkerhet och rekommenderade en samlad översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet.</p> <p>Svenska kraftnät redovisade uppdraget i rapporten Översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet i juni 2010. Svenska kraftnät anser att dammsäkerheten behöver utvecklas och att nuvarande system för dammsäkerhet inte motsvarar de krav på säkerhet som samhället i dag måste ställa. Stärkta statliga insatser motiveras främst av förekomsten av dammar som i händelse av dammbrott förutom fara för många människors liv och hälsa, skulle kunna förorsaka allvarliga störningar i samhällsviktiga verksamheter. För dessa anläggningar är det särskilt angeläget att samhället har sakkunnig insyn i och kontroll av säkerheten.</p> <p>Svenska kraftnät anser bl.a. att staten bör utarbeta och införa ett särskilt regelverk som förtydligar miljöbalkens innebörd för dammsäkerhetsområdet. Detta är särskilt angeläget för de dammar som i händelse av dammbrott kan förorsaka mycket allvarliga konsekvenser som skulle innebära en svår påfrestning på samhället. Svenska kraftnät anser därför att ett bindande, konsekvensbaserat, klassificeringssystem bör införas i Sverige. Alla dammar bör klassificeras efter de potentiella konsekvenser som kan bli följden av dammbrott och ett sådant system bör ingå i regelverket. Ett nytt regelverk bör lägga fast styrande principer för säkerhetsarbetet kopplat till de olika kategorierna. Dessa principer bör anknyta till samhällets mål och miljöbalkens krav på verksamhet som kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa, miljö eller skada för enskilda eller allmänna intressen. Svenska kraftnät föreslår även att tillsynen över dammsäkerhet samt tillsynsvägledningen utvecklas och stärks. Svenska kraftnät framhåller även vikten av fortsatta statliga satsningar på forskning och utveckling inom dammsäkerhetsområdet för att främja kunskapsutveckling och kompetensförsörjning och att tillgången till kompetens vad gäller dammsäkerhet säkerställs hos såväl dammägare som den tillsynsvägledande myndigheten.</p> <p>Remissinstansernas synpunkter på Svenska kraftnäts översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet</p> <p>Svenska kraftnäts rapport Översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet har remissbehandlats. Remissinstanserna instämmer i stort och är överlag positiva till inriktningen på rapportens förslag. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) instämmer i att dammsäkerheten behöver utvecklas och att nuvarande system för dammsäkerhet inte motsvarar de krav på säkerhet som samhället måste ställa. MSB anser att stärkta insatser från staten främst behövs för de dammar där ett dammbrott kan få katastrofala konsekvenser. Kammarkollegiet anser att regelverket för dammsäkerhet behöver förtydligas och att genomförandet sedan måste ske så att det preciserade regelverket får genomslag vid tillståndsprövning enligt miljöbalken. De länsstyrelser som lämnat yttrande ställer sig positiva till rapportens förslag och framhåller behovet av en stärkt och utvecklad tillsyn och att tillsynsvägledningen förstärks. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tillstyrker förslag om förstärkta insatser avseende dammar med särskilt stora konsekvenser i händelse av dammbrott och betonar behov av erforderliga resurser och kompetens hos länsstyrelsen samt samordning mellan länsstyrelsen och kommun/kommuner.</p> <p>Branschföreningen Svensk Energi framhåller att dammägarens ansvar är mycket långtgående i enlighet med gällande lagstiftning och anser att de utvecklingsbehov som rapporten pekar på, kan tillgodoses inom ramen för den modell och de regelverk som finns idag. Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige (SveMin) anser att rapporten ger uttryck för en övertro på de förbättringar som skulle kunna åstadkommas med en mer detaljerad lagreglering och framhåller att det viktiga är att lagstiftningen är mycket tydlig med avseende på dammägarens totala ansvar för dammsäkerheten.</p> <p>Några remissinstanser instämmer i Svenska kraftnäts förslag att föra över ansvaret för tillsynsvägledningen från Svenska kraftnät till MSB. Statskontoret och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) anser dock att detta förslag behöver utredas ytterligare. FOI saknar dessutom en analys av vilka andra myndigheter som skulle kunna vara aktuella för att överta ansvaret.</p> <p>Behov av en utredning i syfte att förtydliga regelverket för dammsäkerhet och möjliggöra en effektivare tillsyn</p> <p>Tydligare och mer detaljerade krav på dammsäkerhet behövs</p> <p>Svenska kraftnäts redovisade översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet visar att det finns ett behov av ett tydligare regelverk för dammsäkerhet. Mot bakgrund av de omfattande konsekvenser som en dammolycka i de största dammarna skulle kunna medföra vad gäller förlust av människoliv och vad gäller samhällsviktig verksamhet finns skäl att samhället ställer upp mer detaljerade krav på dammsäkerhet. Omstruktureringen och internationaliseringen inom kraftindustrin har även medfört att många dammanläggningar under senare år bytt ägare och i dag ingår i internationella koncerner, t.ex. norska Statkraft AS, finska Fortum Oyj och tyska Eon AG. Systemen för dammsäkerhet bygger i flera europeiska länder på en mer omfattande offentligrättslig reglering än vad som är fallet i Sverige. Ofta finns det en särskild dammsäkerhetslagstiftning och myndighetsföreskrifter på detaljnivå. Det kan inte uteslutas att ledningen för koncerner med hemvist i länder med sådana system kan uppleva dagens svenska krav som otydliga med åtföljande risk för att ansvaret för egenkontroll inte tas fullt ut. Dagens regelverk om egenkontroll innebär att det ges ett stort tolkningsutrymme och att mer precis vägledning för dammsäkerhetsarbetet saknas. Även om det för närvarande pågår ett utvecklingsarbete i branschen utifrån identifierade utvecklingsbehov i Svenska kraftnäts rapport och stora investeringar har gjorts för att höja dammsäkerheten finns ett behov av att stärka de statliga insatserna. När det gäller Svenska kraftnäts förslag om utvecklad tillsynsvägledning har regeringen uppdragit åt Svenska kraftnät att vidareutveckla denna verksamhet inom ramen för dagens regelverk. En viktig förutsättning på något längre sikt är dock att dagens regelverk preciseras för att långsiktigt stärka tillsynen av dammsäkerheten. Det finns i dag heller inte någon särskild lag om dammsäkerhet i Sverige. Det är i stället flera olika författningar som är tillämpliga på dammsäkerhetsområdet vilket gör att det finns behov av att tydliggöra hur de olika författningarna, relaterade roller och myndighetsansvar samspelar avseende dammsäkerhet.</p> <p>Enligt 22 kap. 25 § miljöbalken ska tillståndsdomar i förekommande fall innehålla bestämmelser om verksamhetens säkerhet och tekniska utformning i övrigt. Endast ett fåtal dammar för vattenkraft har byggts efter det att denna bestämmelse tillkom, varför den saknat betydelse för utformningen av huvuddelen av vattenkraftdammarna. Men vid tillståndsprövning i samband med säkerhetshöjande åtgärder och då för framför allt gruvdammar har domarna under senare år i ökad omfattning tagit upp olika detaljer om konstruktion, övervakningsanordningar m.m. vid tillståndsprövningen. Tydliggörande generella regler för dammsäkerhet gällande alla dammar, oavsett om anläggningen blivit föremål för en ny tillståndsprövning eller ej, borde i stället utarbetas.</p> <p>En obligatorisk konsekvensklassificering av dammar behövs</p> <p>Internationellt är det praxis att klassificera dammar efter de potentiella konsekvenser som ett dammbrott skulle kunna förorsaka. Klassningen syftar till att styra dammsäkerhetsarbetet så att resurserna i första hand läggs på det ur säkerhetssynpunkt mest angelägna. Klassningen gör det möjligt att ställa differentierade krav på dammsäkerhet, ägarnas egenkontroll, rapporteringen till myndigheter etc. för dammar i de olika klasserna. Strängare krav kan ställas på dammar med stora potentiella konsekvenser i händelse av dammbrott. Branschriktlinjerna (RIDAS) har tillsammans med riktlinjerna för bestämning av dimensionerande flöden för dammanläggningar kommit att fungera som drivkrafter för de uppgraderingar av befintliga dammanläggningar och den modernisering av dammsäkerhetsarbetet som pågår. Dammägarnas egenkontroll, så som den beskrivs i RIDAS, särskiljer dock inte dammar där ett dammbrott kan leda till en svår påfrestning för samhället från övriga högkonsekvensdammar. Branschriktlinjerna är lovvärda men de resurser som används för att fortlöpande utveckla och hålla riktlinjerna aktuella är inte tillräckliga. Det är vidare otillfredsställande att det saknas en offentligt redovisad granskning av riktlinjerna. Det bör säkerställas att den tolkning av regelverket som görs genom riktlinjerna verkligen lever upp till lagstiftarens krav, att riktlinjerna innefattar alla för dammsäkerheten viktiga aspekter samt att de återspeglar god internationell nivå för dammsäkerhet. Riktlinjerna är även frivilliga att följa och tillämpas heller inte fullt ut för alla dammar där ett dammbrott kan få betydande konsekvenser.</p> <p>Ansvarsfördelningen och samordningen av beredskapsplaneringen i händelse av dammbrott behöver tydliggöras</p> <p>För dammanläggningar som klassats som farlig verksamhet är dammägaren skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap och åtgärder i övrigt för att komplettera kommuners beredskap för att möjliggöra effektiva räddningsinsatser i händelse av dammbrott. Det finns behov av att tydliggöra roller och ansvar avseende samordnad beredskap för dammbrott. Det är i dag oklart vem som förväntas leda utvecklingen avseende beredskapsutvecklingen samt hur dammägare ska komplettera kommuners beredskap för att möjliggöra effektiva räddningsinsatser.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Tydligare och vidareutvecklat regelverk för dammsäkerhet</p> <p>Utredaren ska med utgångspunkt i Svenska kraftnäts redovisade översyn av de statliga insatserna för dammsäkerhet (dnr N2010/4863/E) lämna förslag till ett förtydligat regelverk för dammsäkerhet som komplement till miljöbalkens övergripande bestämmelser samt övriga författningar som reglerar dammsäkerhetsfrågor. Regelverket ska stödja en utveckling av dammsäkerhetsarbetet hos dammägarna, en samordnad beredskap för dammbrott samt myndigheternas tillsyn och tillsynsvägledning, särskilt avseende de dammar som i händelse av dammbrott förutom fara för många människors liv och hälsa, skulle kunna förorsaka allvarliga störningar i samhällsviktiga verksamheter. Utredaren ska även klarlägga hur gällande reglering av dammsäkerhetsfrågor samspelar vad gäller roller och myndighetsansvar. Utredaren ska redovisa en internationell jämförelse av hur dammsäkerhet regleras i länder med dammar där dammbrott kan få stora konsekvenser.</p> <p>Utredaren ska lämna förslag till utformning av ett obligatoriskt klassificeringssystem för alla dammanläggningar utifrån de konsekvenser som ett dammbrott skulle kunna orsaka med beaktande av bl.a. av klimatförändringarnas påverkan. Utredaren ska lämna förslag till styrande principer för säkerhetsarbetet för de olika kategorierna av dammar. Utredaren ska även lämna förslag till preciserade regler gällande krav på verksamhetsutövarnas strategi och ledningssystem för dammsäkerhet och dokumenterade rutiner för egenkontroll. Utredaren ska dessutom lämna de förslag till lagstiftning och andra åtgärder som krävs för att möjliggöra en strukturerad rapportering från dammägare till tillsynsmyndigheterna vars omfattning ska anpassas efter vilken kategori dammarna tillhör. Utredaren ska i detta sammanhang lämna förslag som innebär att tillsynsvägledande myndighet får meddela föreskrifter om dammägares rapportering till tillsynsmyndigheterna.</p> <p>Utredaren ska även klarlägga om tillsynsmyndigheten, enligt nuvarande bestämmelser, har möjlighet att förelägga dammägarna att temporärt sänka vattennivån i magasin om denne inte kan visa att dammsäkerheten är tillfredsställande vid högt magasinsvattenstånd avseende dammar med stora konsekvenser i händelse av dammbrott eller att förelägga om andra åtgärder som bedöms lämpliga.</p> <p>Vidare ska utredaren klargöra om och i sådant fall hur skyddslagen <a href="https://lagen.nu/2010:305">(2010:305)</a> och sekretesslagstiftningen kan tillämpas för dammar som kan orsaka stora konsekvenser vid händelse av dammbrott samt samspelet med övrig relaterad lagstiftning i syfte att stärka säkerheten i elförsörjningen.</p> <p>Utredaren ska klarlägga vem som bör leda utvecklingen av samordnad beredskap för dammbrott och hur dammägare ska komplettera kommuners beredskap för att möjliggöra effektiva räddningsinsatser.</p> <p>Utredaren ska även utreda hur herrelösa dammar bör hanteras från dammsäkerhetssynpunkt.</p> <p>Utredaren får om det bedöms lämpligt lämna andra förslag som bedöms kunna stärka tillsynen av dammsäkerheten.</p> <p>Myndighetsorganisation för tillsyn, tillsynsvägledning och främjande avseende dammsäkerhet</p> <p>Utredaren ska utreda om tillsyn och tillsynsvägledning för dammsäkerhet i dag sker i tillräcklig omfattning utifrån de krav på dammsäkerhet som samhället bör ställa. Utredaren ska även utreda och utvärdera om tillsynsvägledningen och övriga uppgifter inom Svenska kraftnäts samlade uppdrag att främja dammsäkerheten i landet bedrivs genom lämplig organisation eller om den bör inordnas i någon annan myndighets organisation i syfte att stärka dammsäkerhetsutvecklingen, effektiviteten och eventuellt renodla Svenska kraftnäts uppgifter till sådana som avser deras kärnverksamhet att driva stamnätet för el och vara systemansvarig för elförsörjningen. Utredaren ska särskilt analysera vilken kompetens som uppgifterna kräver med avseende på dammar med särskilt stora konsekvenser i händelse av dammbrott. Utredaren ska vidare utreda hur ansvarfördelningen mellan den tillsynsvägledande myndigheten och tillsynsmyndigheten lämpligen bör ordnas vad gäller tillsynen av dammar i denna kategori. I detta sammanhang ska förslag till finansiering av myndighetsuppgifterna lämnas, t.ex. genom avgiftsfinansiering, samt resursbehovet bedömas. Om utredaren bedömer det lämpligt ska förslag lämnas om en överföring av tillsyn, tillsynsvägledningen och relaterade främjandeuppgifter avseende dammsäkerhet till en annan myndighet.</p> <p>Konsekvensbeskrivningar</p> <p>De ekonomiska konsekvenserna för dammägarna och berörda myndigheter av de förslag som lämnas ska redovisas. Om utredaren föreslår åtgärder som kräver finansiering ska förslag till sådan lämnas.</p> <h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2> <p>Utredaren ska, när det gäller redovisning av förslagets konsekvenser för små företag, samråda med Näringslivets regelnämnd. Utredaren ska även i sitt arbete beakta regeringens målsättning om regelförenkling och att minska företags administrativa kostnader för att följa olika regelverk. Utredaren ska samråda med berörda statliga utredningar, myndigheter och intresseorganisationer. Utredaren ska vidare samråda med Säkerhetspolisen avseende förslag till utformning av klassificeringssystem för dammanläggningar och eventuella förslag till säkerhetsskyddsåtgärder till skydd mot terrorism. Utredaren ska även beakta Svenska kraftnäts pågående utvecklingsarbete avseende tillsynsvägledningen för dammsäkerhet.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2012.</p> <p> (Näringsdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:58/ 2011-06-22T12:00:00+01:00 2011-06-22T12:00:00+01:00 2011:58 Stärkt krisberedskap i det centrala betalningssystemet Finansdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 juni 2011</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En särskild utredare ska - med utgångspunkt i rapporten En samlad reglering för stärkt krisberedskap mot allvarliga tekniska fel och störningar i det centrala betalningssystemet (Fi2010/1619) - vidareutveckla och ytterligare konkretisera de förslag som lämnas i rapporten avseende grundläggande säkerhetsnivåer och nationellt samordningsansvar för såväl förebyggande krisberedskapsåtgärder som åtgärder vid en akut kris inom det centrala betalningssystemet. I uppdraget ingår att ta fram nödvändiga författningsförslag.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2011.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Det svenska betalningssystemet omsätter cirka 1 300 miljarder kronor varje dag. De flesta betalningarna görs genom elektroniska överföringar. Dessa är starkt beroende av att den tekniska infrastrukturen (el, tele och it) fungerar väl. Det är därför viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur allvarliga tekniska störningar och avbrott i det centrala betalningssystemet ska hanteras och förebyggas.</p> <p>Under 2010 har det inom Regeringskansliet bedrivits ett särskilt utredningsarbete om hur statens förmåga att hantera allvarliga tekniska störningar och avbrott i betalningssystemet kan stärkas. Arbetet slutfördes i december 2010 och en rapport med förslag togs fram, "En samlad reglering för stärkt krisberedskap mot allvarliga tekniska fel och störningar i det centrala betalningssystemet" (Fi2010/1619).</p> <p>Till grund för arbetet inom Regeringskansliet låg bl.a. Riksrevisionens rapport Krisberedskap i betalningssystemet <a href="https://lagen.nu/2007:28">(2007:28)</a>. I den rapporten framförs bl.a. att statens förmåga att hantera en allvarlig kris inom området är bristfällig samt att regeringen inte skaffat sig en samlad bild av hot och störningar i betalningssystemet och inte heller beslutat om vilken myndighet som ska ha det övergripande krisberedskapsansvaret. Vidare fanns som underlag rapporter som utarbetats av Finansinspektionen (Fi2008/2943), Riksgäldskontoret (Fi2008/3727) och Riksbanken (2007-829-STA) med anledning av Riksrevisionens granskning. Myndigheterna beskriver i dessa underlag hur de ser på sina respektive roller i betalningssystemet.</p> <p>I samband med utredningsarbetet inom Regeringskansliet genomfördes samråd med bl.a. berörda myndigheter, samverkansforumen mellan offentliga och privata aktörer i den finansiella sektorn (FSPOS och SOES), vilket innebar att vunna erfarenheter togs till vara.</p> <p>Förslagen i Regeringskansliets rapport (Fi2010/1619)</p> <p>Grundläggande säkerhetskrav (avsnitt 6)</p> <p>I Regeringskansliets rapport lämnas förslag om att de grundläggande säkerhetskraven (målen) för krisberedskapsarbetet inom de centrala delarna av betalningssystemet ska fastställas, med syftet att förbättra regeringens möjligheter till styrning och uppföljning. Det föreslås att de grundläggande säkerhetskraven i allt väsentligt bör vara av kvalitativ karaktär för att så långt som möjligt säkerställa att</p> <p>- de centrala delarna av betalningssystemet fungerar tillfredsställande även vid allvarliga tekniska störningar och avbrott,</p> <p>- samhällsviktiga betalningar kan genomföras inom rimlig tid även vid allvarliga tekniska störningar och avbrott, och</p> <p>- följderna av allvarliga tekniska störningar och avbrott i de centrala delarna av betalningssystemet så långt möjligt kan förebyggas och begränsas.</p> <p>Det föreslås också att de grundläggande säkerhetskraven tas in i en ny lag.</p> <p>Nationellt samordningsansvar (avsnitt 7)</p> <p>I Regeringskansliets rapport föreslås vidare att ansvarsförhållandena klargörs genom att en myndighet, nämligen Riksbanken, ges ett nationellt samordningsansvar. I detta ansvar föreslås vissa övergripande förebyggande krisberedskapsåtgärder ingå, liksom vissa övergripande uppgifter vid akut kris.</p> <p>I det nationella samordningsansvaret föreslås ingå att bl.a:</p> <p>- leda privat-offentlig samverkan,</p> <p>- leda och genomföra övningar,</p> <p>- ansvara för teknisk granskning av gränssnitt,</p> <p>- ansvara för att it- incidentrapporteringen samordnas,</p> <p>- ansvara för att det regelbundet upprättas en aggregerad risk- och sårbarhetsanalys,</p> <p>- ansvara för att det upprättas en årlig lägesrapport till regering och riksdag om krisberedskapen i de centrala delarna av betalningssystemet,</p> <p>- utöva övervakning av den krisberedskapsreglering som föreslås i utredningen, samt</p> <p>- planera för informations- och kommunikationssamordning vid kriser.</p> <p>Övrigt</p> <p>I Regeringskansliets rapport lämnas också förslag om att stärka säkerheten i den statliga betalningsmodellen genom att öka Riksgäldskontorets mandat (avsnitt 8) och om fortsatt utredningsarbete inom området (avsnitt 9). Det senare avser</p> <p>- kontantförsörjningen och elberoendet,</p> <p>- ökad redundans (reservrutiner) för de viktiga telekommunikationerna,</p> <p>- elberoendet hos aktörerna utanför det centrala betalningssystemet, samt</p> <p>- alternativa utbetalningsvägar.</p> <p>Behovet av fortsatta utredningsinsatser</p> <p>Regeringskansliets rapport har remissbehandlats (Fi2010/5860).</p> <p>Av remissvaren framgår att en majoritet tillstyrker förslagen eller har inga invändningar. Två remissinstanser avstyrker förslaget om reglering av grundläggande säkerhetskrav samt förslaget om en nationell samordnare.</p> <p>I remissvaren framhålls att ett antal frågor kräver ytterligare analys och utredning. Det gäller bl.a. att</p> <p>- ansvaret mellan Finansinspektionen och Riksbanken bör klargöras,</p> <p>- kvantitativa mål bör övervägas i stället för kvalitativa,</p> <p>- formerna för it-incidentrapporteringen övervägs,</p> <p>- begreppen som används behöver definieras tydligare,</p> <p>- konkurrensfrågorna ses över,</p> <p>- ansvaret i förhållande till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) kan behöva klargöras ytterligare, och</p> <p>- en konsekvensutredning görs.</p> <p>Inom ramen för regeringens inriktning att samla ansvaret för informationssäkerhetsfrågorna flyttades den 1 januari 2011 Sitic (Sveriges IT-incidentcentrum) från Post- och telestyrelsen till MSB. Sitic benämns nu CERT-SE. MSB har i uppgift att stödja samhället i arbetet med att förebygga och hantera it-incidenter. Detta har skett efter det att rapporten (Fi2010/1619) utarbetades.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>En särskild utredare ska - med utgångspunkt i Regeringskansliets rapport, ansvarsprincipen samt förordningen <a href="https://lagen.nu/2006:942">(2006:942)</a> om krisberedskap och höjd beredskap - vidareutveckla och ytterligare konkretisera de förslag som lämnas i rapporten avseende de grundläggande säkerhetsnivåerna och avseende nationell samordnare (avsnitten 6 och 7).</p> <p>I arbetet ska remissvaren på rapporten beaktas.</p> <p>De förslag som lämnas i avsnitten 8 och 9 i Regeringskansliets rapport hanteras för sig och ska således inte ingå i utredarens uppdrag.</p> <p>Syftet med uppdraget är att ta fram ett utvecklat förslag avseende beredskap för och hantering av allvarliga avbrott och störningar i det centrala betalningssystemet, som kan ligga till grund för beslut av regering och riksdag.</p> <p>Inriktningen på arbetet ska vara att ta fram förslag till grundläggande säkerhetsnivåer för det centrala betalningssystemet av mer kvantitativ karaktär. Vidare ska inriktningen vara att det föreslås en ansvarig myndighet som, utan att överta annans ansvar, ska ha ett nationellt samordningsansvar för såväl förebyggande krisberedskapsåtgärder som åtgärder vid en akut kris inom det centrala betalningssystemet.</p> <p>I uppdraget ingår att beakta kraven i säkerhetsskyddslagstiftningen (säkerhetsskyddslagen [1996:627] och lagen [2006:128] om säkerhetsskydd i riksdagen och dess myndigheter) men inte att lämna förslag till ändringar av dessa eller förslag som påverkar polisens, inklusive Säkerhetspolisens, brottsbekämpande uppgifter.</p> <p>I uppdraget ingår att utarbeta nödvändiga författningsförslag. Internationella erfarenheter kan inhämtas om utredaren bedömer att detta kan bidra till att tydliggöra ställningstagandena. Vidare ska utredaren bedöma och redovisa förslagets effekter på statens budget och andra finansiella konsekvenser för staten. Utredaren ska även föreslå hur eventuella kostnader ska finansieras. Konsekvenserna för företagen som berörs ska också redovisas.</p> <h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2> <p>Utredaren ska hålla Riksbanken, Finansinspektionen, MSB, Post- och telestyrelsen, Säkerhetspolisen och FSPOS informerade om arbetet och ge dem tillfälle att lämna synpunkter. I den omfattning som utredaren finner lämpligt ska synpunkter även inhämtas från andra instanser som lämnat remissvar på Regeringskansliets rapport. Vidare ska utredaren hålla sig informerad om det arbete som pågår inom Finanskriskommittén (Fi 2011:02) och annat relevant utredningsarbete.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2011.</p> <p> (Finansdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2009:19/ 2009-03-26T12:00:00+01:00 2009-03-26T12:00:00+01:00 2009:19 Delegation för e-förvaltning Finansdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 26 mars 2009</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>Offentliga tjänster måste kontinuerligt utvecklas för att möta nya krav och förväntningar. E-förvaltningen utgör en viktig del i denna utveckling. För att stärka utvecklingen av e-förvaltningen och skapa goda möjligheter för myndighetsövergripande samordning inrättas en delegation för e-förvaltning.</p> <p>Delegationens första uppgift är att utforma ett förslag till strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning. Förslaget ska redovisas till regeringen senast den 30 september 2009.</p> <p>Därefter ska delegationen koordinera de statliga myndigheternas IT-baserade utvecklingsprojekt samt följa upp dess effekter för medborgare, företagare och medarbetare. Delegationen ska vidare koordinera vissa IT-standardiseringsfrågor samt bistå regeringen i det internationella arbetet på området.</p> <p>Delegationen ska årligen lämna delrapporter med underlag och förslag till regeringen. En slutrapport ska lämnas senast den 31 december 2014.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Regeringen framhöll i budgetpropositionen för 2007 (prop. 2006/07:1 utg.omr. 2, bilaga 1, avsnitt 2) sin avsikt att stärka styrningen av den förvaltningsgemensamma utvecklingen genom att * säkerställa att förvaltningen utvecklar gemensamma principer för hur statlig registerinformation enklare ska kunna utbytas, * se till att myndigheter använder enhetliga format för övrig informationsöverföring och kommunikation när det krävs, * se till att statsförvaltningen i samverkan med kommuner och landsting utvecklar och tillämpar förvaltningsgemensamma metoder för säker elektronisk kommunikation och dokumenthantering, * identifiera angelägna pilotprojekt som ska samfinansieras, samt utveckla former för en sådan finansiering och fördela samordningsansvaret för dessa projekt, samt * stärka uppföljningen och granskningen av myndigheternas IT-baserade utvecklingsarbete.</p> <p>Den 15 mars 2007 beslutade regeringen att tillsätta en statssekreterargrupp med uppgift att stärka samordningen i Regeringskansliet av frågor som är av strategisk betydelse för utvecklingen av elektronisk förvaltning, med målsättningen att förenkla företags och enskildas kommunikation med myndigheter, höja kvaliteten på myndigheternas beslut samt effektivisera användningen av varje satsad skattekrona.</p> <p>Den 14 januari 2008 fastställde regeringen en handlingsplan för e-förvaltning (dnr Fi2008/491). Regeringen beslutade att handlingsplanen skulle ligga till grund för den fortsatta hanteringen och samordningen på området.</p> <p>E-förvaltning definieras i handlingsplanen som en del av verksamhetsutvecklingen i offentlig förvaltning där man inte bara drar nytta av informations- och kommunikationsteknik, utan även ser till att utvecklingen på området leder till nödvändiga organisatoriska förändringar och vidareutbildning av medarbetare.</p> <p>Målet för e-förvaltningsarbetet är att det ska vara så enkelt som möjligt för så många som möjligt att utöva sina rättigheter och fullgöra sina skyldigheter samt ta del av förvaltningens service. Där det är till fördel för medborgare och företagare samt där kvaliteten, säkerheten och produktiviteten kan höjas ska myndigheterna samverka sektorsvis. Därigenom ska Sverige återta en ledande position inom området elektronisk förvaltning.</p> <p>För att nå detta mål måste de goda erfarenheter som gjorts inom förvaltningen tas till vara samtidigt som möjligheterna till myndighetsövergripande samverkan och integration förbättras. Den ökade samordningen av e-förvaltningsarbetet som behövs för att uppnå detta bör enligt handlingsplanen företrädesvis ske inom vissa angivna sektorer där regeringen utser samverkansansvariga myndigheter. För närvarande finns sektorsvisa arbeten med att förbättra informationshanteringen och utöka det elektroniska informationsutbytet, t.ex. inom området geografisk information och fastighetsinformation (Geodatarådet), Rättsväsendets Informationsförsörjning (RIF-rådet), IT i vård- och omsorgssektorn.</p> <p>I handlingsplanen anges också att kommunernas e-förvaltningsarbete är av stor betydelse för utvecklingen av e-förvaltningen i stort. Det är därför viktigt att det statliga utvecklingsarbetet löpande samordnas med Sveriges kommuner och landsting (SKL).</p> <p>I mars 2008 överlämnade den s.k. stabsutredningen sitt slutbetänkande Ett stabsstöd i tiden (SOU 2008:22). Utredningen föreslog bl.a. att en delegation skulle inrättas med uppgift att säkra att förvaltningens samlade resurser kommer till användning i den fortsatta utvecklingen av e-förvaltningen.</p> <p>IT-standardiseringsutredningen överlämnade i juni 2007 sitt betänkande Den osynliga infrastrukturen - om förbättrad samordning av offentlig IT-standardisering (SOU 2007:47). I betänkandet, som har remissbehandlats, föreslogs bl.a. att en kanslifunktion skulle inrättas för att utveckla, samordna, förankra, publicera och underhålla förvaltningsgemensamma kravspecifikationer samt ge metod- och expertstöd i IT-standardiseringsfrågor inom den offentliga förvaltningen. Vidare föreslogs att ett IT-standardiseringsråd skulle inrättas i syfte att bistå regeringen när svenska ståndpunkter i internationella IT-standardiseringsfrågor tas fram. Förslagen har fått ett brett stöd av remissinstanserna.</p> <p>Utredningen pekar på behovet av att använda format och tillämpningar i gemensamma strukturer samt av att tydliggöra ansvaret inom myndigheterna när det gäller informationsutbyte med andra myndigheter. Utredningen lyfter vidare fram behovet av ökad teknisk samverkansförmåga. Andra områden som behandlats av utredningen är användningen av öppna standarder i upphandling, öppna programvaror och samordning av IT-upphandling.</p> <p>Enligt förordningen <a href="https://lagen.nu/2006:942">(2006:942)</a> om krisberedskap och höjd beredskap har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) rätten att utfärda föreskrifter om ledningssystem för informationssäkerhet (LIS) enligt bl.a. standard för ledningssystem för informationssäkerhet.</p> <p>I budgetpropositionen för 2009 (utg.omr. 2, avsnitt 3 och 5) anges att Verket för förvaltningsutveckling (Verva) ska avvecklas den 31 december 2008 och att regeringen avser att inrätta en e-delegation som ska genomföra regeringens handlingsplan för e-förvaltning. Som ett led i regeringens tillväxtsatsning (prop 2008/09:01, utg.omr. 2, avsnitt 4) ska arbetet med att öka användningen av elektronisk upphandling intensifieras. Kammarkollegiet har fått i uppdrag att utveckla arbetet inom området.</p> <p>Behovet av en delegation</p> <p>Myndigheterna ansvarar för att fortlöpande utveckla sin verksamhet samt för att ta till vara de fördelar som kan vinnas för enskilda och för staten som helhet genom samarbete med andra myndigheter och organisationer. Myndigheterna har en generell serviceskyldighet och dessutom ett ansvar för att främja utvecklingen av ett säkert och effektivt elektroniskt informationsutbyte. Det finns dock vissa styrnings- och samordningsproblem inom statsförvaltningen. Det förekommer t.ex. visst dubbelarbete när skilda myndigheter utvecklar och upphandlar olika lösningar inom likartade områden. Ibland sker utveckling utan att nyttan för användarna tydliggörs. Samverkansprojekt kan försvåras av oklara finansiella, organisatoriska och rättsliga förutsättningar. De tekniska systemens samverkansförmåga varierar.</p> <p>För att förverkliga den förbättrings- och effektivitetspotential som en utvecklad e-förvaltning rymmer, krävs ett strategiskt synsätt på e-förvaltning som omfattar staten som helhet. Därför behövs ett myndighetsövergripande arbete i delegationsform som koordinerar enskilda myndigheters insatser.</p> <p>Syftet med delegationen för e-förvaltning är mot denna bakgrund att effektivisera och utveckla arbetet med e-förvaltning inom den offentliga sektorn.</p> <p>Utgångspunkter för delegationens arbete</p> <p>Inledning</p> <p>Samhället förändras på olika områden såväl ekonomiskt och tekniskt som demografiskt och kulturellt. Steg för steg sker en anpassning till ett integrerat Europa och ett globalt samhälle. Rörligheten av arbetskraft och kapital ökar.</p> <p>Statsförvaltningen behöver kunna leva upp till de nya krav och villkor som denna utveckling för med sig och ha en god förändringsförmåga. En viktig aspekt i detta sammanhang är medlemskapet i EU som gör att statsförvaltningen behöver arbeta mer sammanhållet och ta hänsyn till förändringar och krav på administrativt samarbete. Även kommuner och landsting berörs av denna tekniska och administrativa utveckling. Samarbetet i EU styr allt mer de krav som ställs på myndigheter, kommuner och landsting avseende elektroniskt informationsutbyte med EU-kommissionen och andra EU-länder.</p> <p>Den statliga förvaltningspolitiken syftar till att skapa bästa möjliga förutsättningar för att genomföra regeringens politik till nytta för medborgare och företag (prop. 2008/09:1, utg.omr. 2, avsnitt 3.1). E-förvaltning är ett viktigt verktyg för att uppnå detta.</p> <p>Utgångspunkter</p> <p>När delegationen utför sina uppgifter ska den basera sitt arbete på följande utgångspunkter.</p> <p>Medborgare ska kunna utöva sina rättigheter och fullgöra sina skyldigheter samt ta del av förvaltningens service på ett enkelt sätt. E-förvaltningen ska bidra till att förenkla kontakten mellan förvaltning och medborgare och ska präglas av tillgänglighet och användbarhet. Det är mycket viktigt att denna utveckling sker med ett bibehållet starkt skydd för den personliga integriteten. Delegationen ska även beakta den utveckling som sker inom området e-demokrati, dvs. användning av IT i demokratiska processer.</p> <p>E-förvaltningen ska bidra till att minska företagens administrativa kostnader och även i övrigt åstadkomma en märkbar förbättring i företagens vardag. Näringslivet ska stödjas genom förenklingar för företagen, när det gäller formerna för uppgiftslämnande och möjligheterna att kunna ta del av data från offentliga register och andra uppgifter. Delegationen ska i sin verksamhet främja konkurrens i enlighet med nationella och gemenskapsrättsliga regler om konkurrens. Den offentliga förvaltningens e-tjänster bör i så stor utsträckning som möjligt bygga på öppna standarder samt använda sig av programvara som bygger på öppen källkod och lösningar som stegvis frigör förvaltningen från beroendet av enskilda plattformar och lösningar.</p> <p>Elektronisk förvaltning, som syftar till att förenkla kontakten med medborgare och företagare, bör alltid ske utifrån användarnas behov och nytta i kombination med beräkningar av den interna produktiviteten.</p> <p>Delegationen bör beakta behovet av att tillgängliggöra offentlig information bl.a. för vidareutnyttjande. Sverige har i dag en i stora delar digitalt baserad förvaltning. En mer tillgänglig offentlig information kan bidra till utvecklingen av ekonomin, men också underlätta vardagen för medborgare och företag.</p> <p>Det är av stor vikt att det långsiktiga digitala bevarandet stärks inom e-förvaltningen, både för system och enskilda handlingar. För att detta ska vara möjligt är det nödvändigt att bevarandeperspektivet beaktas när nya system byggs upp.</p> <p>Delegationens uppdrag</p> <p>Allmänt</p> <p>Regeringen prioriterar e-förvaltningsfrågorna genom att skapa en delegation inriktad på att bl.a. bidra till genomförandet av regeringens handlingsplan för e-förvaltning. Delegationen ska, så som föreslogs i betänkandet Ett stabsstöd i tiden (SOU 2008:22), i nära samspel med statssekreterargruppen för e-förvaltning, samordna och utveckla det fortsatta arbetet med e-förvaltningen. Delegationen ska också, så som föreslogs i betänkandet Den osynliga infrastrukturen (SOU 2007:47), samordna den offentliga sektorns deltagande i det internationella IT-standardiseringsarbetet avseende e-förvaltning.</p> <p>Delegationen ska ansvara för samordningen på den myndighetsövergripande nivån. Detta innebär dels samordning av e-förvaltningsprojekt som är av strategisk natur, dvs. individuella projekt som påverkar förvaltningens samlade utvecklingsinriktning, dels samordning av de myndigheter som har ett eget ansvar att utveckla ett arbete eller en sektor så att respektive sektor väger in intresset för staten som helhet i sitt utvecklingsarbete.</p> <p>Delegationen ska ha följande huvuduppdrag.</p> <p>Utformning av en strategi för myndigheternas arbetet med e-förvaltning</p> <p>Utifrån de utgångspunkter som angivits ovan samt de mål som lades fast i handlingsplanen för e-förvaltning, ska delegationen inledningsvis lämna förslag till en strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning till regeringen. Strategin ska innehålla uppföljningsbara mål och delmål som ska uppnås på fem års sikt. Delegationen ska i förslaget ange de viktigaste utvecklingsprojekten i statsförvaltningen som behöver prioriteras. Strategin ska innefatta följande områden:</p> <p>* hur samverkan mellan myndigheter, kommuner och landsting samt näringsliv och organisationer kan förbättras och hur ansvaret mellan dessa ska fördelas, bl.a. ska sektorsvisa samverkansansvariga myndigheter föreslås,</p> <p>* hur den offentliga sektorns försörjning av elektroniska legitimationer, dvs. hanteringen av identifiering och underskrifter, bör genomföras i framtiden med utgångspunkt i rapporten Säkert elektroniskt informationsutbyte och säker hantering av elektroniska handlingar (Verva 2008:12),</p> <p>* hur teknisk samverkansförmåga mellan olika system, s.k. interoperabilitet, kan komma till stånd på förvaltningsgemensam nivå och på sektorsnivå,</p> <p>* hur standardisering och eventuella systemväxlar (växlar för automatisk konvertering mellan standarder och format) bör användas vid utvecklingen av e-förvaltning,</p> <p>* hur den offentliga sektorns utveckling av e-tjänster bör stödja övergången till ny teknik som t.ex. övergången till "IPv6", dvs. ett nytt system för tilldelning av Internets IP-adresser,</p> <p>* hur en koncentration av administrativa stödtjänster kan ske inom statsförvaltningen,</p> <p>* hur myndigheterna i framtiden bör driva, utbyta eller köpa och sälja IT-tjänster inom den statliga sektorn samt i samband med tjänsteexport,</p> <p>* hur samverkan kring e-förvaltningsarbete inom sektorer kan främjas,</p> <p>* hur fler e-tjänster för medborgare och företagare kan utvecklas, framför allt sådana tjänster som integrerar flera myndigheters processer i användarvänliga gränssnitt, och hur myndigheters servicenivå för e-tjänster bör regleras samt</p> <p>* hur IT-utvecklingen kan skapa möjligheter till förbättrad service för medborgare och näringsliv i gles- och landsbygd, med beaktande av lokala förutsättningar samt medborgares olika behov.</p> <p>Koordinering av arbetet med e-förvaltning</p> <p>Delegationen ska löpande samla in information om planerade och pågående e-förvaltningsprojekt som är av strategisk natur, dvs. projekt som påverkar förvaltningens samlade utvecklingsinriktning. En utgångspunkt i detta arbete ska vara den rapport som Verva, på uppdrag av regeringen, tog fram på området - 69 myndigheter redovisar 915 strategiska insatser för utveckling av e-förvaltning (Verva 2008:14). Delegationen ska utifrån denna information sammanställa och analysera myndigheternas e-förvaltningsprojekt. Delegationen ska verka för att regeringens förvaltningspolitiska mål vägs in i planeringen och genomförandet av de viktigaste e-förvaltningsprojekten och verka för att dubbelarbete undviks. Delegationen ska årligen redovisa en sammanställning av myndigheternas planerade och pågående e-förvaltningsprojekt samt bedöma om de projekten understöder de förvaltningspolitiska mål som regeringen har satt upp. Delegationen ska vidare i sina rapporter redovisa goda förebilder inom e-förvaltningen.</p> <p>Uppföljning av det samlade arbetet med e-förvaltning</p> <p>Delegationen ska från och med 2010, utifrån de förvaltningspolitiska målen, och de mål som regeringen kan komma att besluta på området, följa upp myndigheternas samlade arbete med e-förvaltning. Arbetets konsekvenser för brukarna ska beskrivas och analyseras.</p> <p>Indikatorer för uppföljning ska utarbetas. Vid utarbetandet av indikatorer angående service, förvaltningens interna effektivitet och administrativ börda ska samråd ske med Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser (TUA). Vad gäller indikatorer på andra områden ska delegationen samråda med andra berörda myndigheter.</p> <p>Delegationen ska ta fram förslag på metoder för hur planerade besparingar i myndigheternas e-förvaltningsarbete i högre grad kan realiseras och tas till vara.</p> <p>Koordinering av IT-standardiseringsarbete</p> <p>Delegationen ska samordna den statliga förvaltningens IT-standardiseringsarbete avseende e-förvaltning. Delegationen ska se till att metod- och expertstöd i IT-standardiseringsfrågor inom den statliga förvaltningen tillhandahålls, också när det gäller begreppsstandarder. Arbetet ska utföras i samverkan med SKL. Samordningen av IT-standardiseringsarbetet ska främja användningen av öppna standarder. Delegationen ska beakta det IT-standardiseringsarbete som pågår på internationell nivå.</p> <p>Stöd till regeringen i det internationella arbetet</p> <p>Delegationen ska bistå regeringen i EU-samarbetet och i det internationella arbetet med frågor om e-förvaltning.</p> <p>Delegationen ska bistå regeringen vid beredningen av svenska ståndpunkter i EU och andra mellanstatliga organ i ärenden som rör standarder och standardisering på IT-området. Delegationen ska leda och samordna ett IT-standardiseringsråd med företrädare för de viktigaste intressenterna i staten, kommuner och landsting samt i intresseorganisationer och företag. Delegationen ska följa utvecklingen på området och delta i diskussioner och informationsutbyte om frågor som rör det internationella arbetet med standardiseringsfrågor på IT-området. Dessa ärenden kan beröra olika samhällssektorer och delegationens uppdrag kan i denna del komma att beröra frågor som inte enbart avser e-förvaltning.</p> <p>E-nämndens och Vervas vägledningar och rapporter</p> <p>Delegationen ska inventera och vid behov utveckla den tidigare E-nämndens och dåvarande Vervas vägledningar och rapporter på det aktuella området.</p> <p>Uppdragets genomförande</p> <p>I frågor som rör den strategiska utvecklingen av elektronisk förvaltning ska delegationen löpande rapportera till den interdepartementala arbetsgruppen för elektronisk förvaltning (dnr Fi2007/1981) och vid behov även till statssekreterargruppen för e-förvaltning.</p> <p>Delegationen ska tillkalla en arbetsgrupp bestående av ansvariga för strategiska e-förvaltningsprojekt, eller motsvarande verksamhetsutvecklare, som arbetar på myndigheter eller organisationer som deltar i delegationens arbete. Vid behov ska delegationen även tillkalla en referensgrupp bestående av företrädare för näringsliv, forskare och brukare för att ta del av deras kunskaper och vidgade perspektiv på delegationens arbete.</p> <p>Det är angeläget att utvecklingsarbetet avseende e-förvaltningen sker i samverkan med SKL. Samarbetet ska inriktas mot att nå en samsyn mellan staten, landsting och kommuner kring strategiskt viktiga e-förvaltningsfrågor. Samverkan ska också ske med näringslivet bl.a. inom standardiseringsarbetet i likhet med vad som anges i Riktlinjerna till statssekreterargruppen för e-förvaltning (Fi2007/1981).</p> <p>I syfte att koordinera det strategiska e-förvaltningsarbetet och för att stärka pågående reformer inom e-förvaltningen, ska delegationen föra en dialog kring samordning av pågående insatser med berörda myndigheter.</p> <p>Delegationens arbete ska genomföras i samråd med de myndigheter som har särskilda uppgifter inom IT-säkerhetsområdet, bl.a. MSB samt Post- och telestyrelsen (PTS). Delegationen ska också samråda med MSB i frågor om elektronisk identifiering och underskrift.</p> <p>Redovisning</p> <p>Delegationen ska inledningsvis ta fram förslag till en strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning som ska lämnas till regeringen senast den 30 september 2009 (Finansdepartementet).</p> <p>Delegationen ska med början 2010 redovisa sitt arbete till regeringen (Finansdepartementet) senast den 20 mars respektive den 1 oktober varje år.</p> <p>Ett förslag till hur arbetet kan föras vidare i ett längre perspektiv ska lämnas senast den 20 mars 2014.</p> <p>En slutredovisning av arbete ska lämnas senast den 31 december 2014.</p> <p>Delegationen ska, utöver vad som i kommittéförordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1474">(1998:1474)</a> föreskrivs om konsekvensbedömningar, beskriva konsekvenser för användare av e-tjänster.</p> <p>Delegationen ska också redovisa till regeringen om den i sitt arbete identifierar regelverk som på ett olämpligt sätt hindrar elektroniskt informationsutbyte. Vid behov ska delegationen lämna förslag till författningsändringar.</p> <p>Delegationen ska hålla berörda centrala arbetsorganisationer informerade om arbetet och ge dem möjlighet att framföra synpunkter.</p> <p>Det är regeringens avsikt att utvärdera delegationens verksamhet innan 2014.</p> <p> (Finansdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2008:27/ 2008-03-13T12:00:00+01:00 2008-03-13T12:00:00+01:00 2008:27 En ny myndighet med ansvar för frågor om samhällets krisberedskap och säkerhet Försvarsdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 13 mars 2008</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En särskild utredare ska förbereda och genomföra bildandet av en ny myndighet med ansvar för frågor om samhällets krisberedskap och säkerhet med anledning av vad regeringen redovisade i budgetpropositionen 2007/08:1, utg.omr. 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet samt i propositionen Stärkt krisberedskap - för säkerhets skull (prop. 2007/08:92). Den nya myndighetens namn ska vara Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Myndigheten ska vara en enrådighetsmyndighet med ett insynsråd. Uppdraget gäller med förbehåll för riksdagens kommande beslut med anledning av regeringens förslag i propositionen 2007/08:92.</p> <p>Utredaren ska bl.a. bemanna myndigheten och lämna förslag till anslag.</p> <p>Utredaren ska även vidta de åtgärder som krävs för att den nya myndigheten ska kunna inrättas den 1 januari 2009.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Regeringen beslutade den 29 juni 2006 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att genomföra en översyn av verksamheterna vid Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar i syfte att lämna förslag till en preciserad uppgifts-, ansvars- och resursfördelning. Uppdraget var att pröva om relevanta delar av myndigheterna borde läggas samman till en myndighet för frågor om samhällets beredskap och säkerhet samt att pröva om övriga delar eventuellt borde föras över till andra befintliga myndigheter. Utredningen, som antog namnet Utredningen om en myndighet för säkerhet och beredskap, har lämnat betänkandet Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31).</p> <p>I betänkandet föreslås att en ny myndighet ska bildas samt att Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar läggs ned och att en stor del av de uppgifter som dessa myndigheter i dag har överförs till en ny myndighet för att åstadkomma en större effektivitet när det gäller att hantera dagens olyckor, hot och risker. En del uppgifter föreslås få en annan huvudman. Betänkandet har remissbehandlats (dnr Fö2007/1188/CIV).</p> <p>Regeringen gör i budgetpropositionen 2007/08:1, utg.omr. 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet, bedömningen att en ny samlad myndighet mot olyckor och kriser bör inrättas den 1 januari 2009 och att detta bör medföra en kostnadseffektivisering.</p> <p>En ny myndighet med ansvar för frågor om samhällets krisberedskap och säkerhet</p> <p>I propositionen Stärkt krisberedskap - för säkerhets skull (prop. 2007/08:92) föreslår regeringen att Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar ska läggas ned den 31 december 2008. Regeringen bedömer att en ny myndighet med ansvar för frågor om olyckor i vardagen och allvarliga kriser i samhället ska inrättas den 1 januari 2009. Stora delar av de verksamheter som Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar i dag bedriver ska överföras till den nya myndigheten. Myndighetens namn ska vara Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.</p> <p>Som skäl för regeringens förslag anges att genom att föra samman Krisberedskapsmyndighetens verksamhet - att skapa en tvärsektoriell helhetssyn och samverkan mellan sektorer och ansvarsnivåer - med Statens räddningsverks säkerhetsarbete för skydd mot olyckor samt Styrelsen för psykologiskt försvars kunskapsspridande verksamhet, skapas synergier och goda förutsättningar att hantera samhällets krisberedskap. Regeringens förslag överensstämmer i huvudsak med förslagen i betänkandet Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser.</p> <p>Den nya myndighetens inriktning</p> <p>Den nya myndigheten ska vara en förvaltningsmyndighet som verkar inom området samhällets krisberedskap. Myndigheten ska ansvara för frågor om samhällets krisberedskap och säkerhet för att i samverkan med ansvariga samhällsorgan bidra till att minska samhällets sårbarhet samt att utveckla och stärka samhällets krishanteringsförmåga. Arbetet som bedrivs ska även omfatta området civilt försvar. Myndigheten ska vara pådrivande i arbetet med att utveckla den tvärsektoriella dimensionen av verksamheten inom och mellan alla nivåer i samhället och över hela hotskalan. Myndigheten ska ha ett ansvar både före, under och efter en kris eller olycka.</p> <p>Det är regeringens avsikt att under 2008 fatta beslut om en strategi för Statens räddningsverks biståndsfinansierade verksamhet. Strategin ska ligga till grund för myndighetens biståndsverksamhet under perioden 2008-2010.</p> <p>Målet för Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps verksamhet ska vara att:</p> <p>· utveckla och stödja samhällets gemensamma beredskap mot olyckor och kriser,</p> <p>· minska konsekvenser av dessa i de fall de inträffar,</p> <p>· arbeta med samordning över sektorsgränser och ansvarsområden i syfte att utveckla och stärka samhällets krishanteringsförmåga och</p> <p>· följa upp arbetet med samhällets krisberedskap.</p> <p>Det framtida utbildningsbehovet inom området är mycket brett och kräver spetskompetens från flera olika forskningsdiscipliner. Myndigheten ska verka för att utbildnings- och övningsverksamhet kommer till stånd, bl.a. genom att beställa utbildningar från olika institutioner m.m.</p> <p>Förberedande arbete</p> <p>Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska identifiera och analysera hot och risker i samhället som kan anses vara särskilt allvarliga. Tillsammans med de sektorsansvariga myndigheterna ska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap sedan genomföra en övergripande planering av åtgärder för att möta de identifierade hoten. Sektorsansvarig myndighet har därefter, i samråd med den nya myndigheten, ett ansvar för att vidta lämpliga åtgärder för att minimera riskerna och öka samhällets förmåga att stå emot konsekvenserna av att ett identifierat hot blir verklighet.</p> <p>Myndigheten ska utveckla och driva strategisk inriktning inom sin EU-relaterade och internationella verksamhet, verka för enhetlighet i hanteringen av frågorna, verka för kvalitetssäkring, ansvara för inhämtning och spridning av information inom området samt svara för en samlad återkoppling till Regeringskansliet i dessa frågor. Den internationella biståndsfinansierade verksamhetens särskilda karaktär och särskilda behov, bl.a. kravet på snabbhet i beslutsprocessen vid insatser, ska särskilt beaktas.</p> <p>Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska vara sammanhållande för ett effektivt planeringssystem och svara för samordning av beslutsunderlag till regeringen. Myndigheten ska lämna förslag till fördelning av anslaget 7:5 Krisberedskap.</p> <p>De frågor som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska samordna inom området samhällets krisberedskap är bl. a.</p> <p>· en övergripande bild av hot, risker och sårbarheter,</p> <p>· förslag till mål och handlingsplaner för krisberedskapen och</p> <p>· åtgärder som vidtas för förberedelser, hantering och uppföljning.</p> <p>Myndigheten ska ha följande uppgifter.</p> <p>· På lokal, regional och central nivå bedriva stöd och utbildning vad gäller krishantering.</p> <p>· Normering, stöd, utbildning och tillsyn när det gäller samhällets räddningstjänst.</p> <p>· Normering och tillsyn av enskilda som bedriver farlig verksamhet eller förfogar över egendom med särskilda risker.</p> <p>· Normering, stöd och tillsyn i förhållande till olycksförebyggande verksamhet i kommunerna.</p> <p>· Stöd till Regeringskansliet inom ramen för myndighetens EU-relaterade verksamhet.</p> <p>· Inrikta, beställa och kvalitetssäkra samt förmedla behovsmotiverad säkerhetsforskning av hög kvalitet till olika typer av användare. Tillämpad forskning ska prioriteras. En viktig uppgift för myndigheten ska vara att förmedla resultaten av aktuell forskning inom verksamhetsområdet till berörda användare.</p> <p>· Medieberedskap.</p> <p>Myndigheten ska hålla samman följande uppgifter</p> <p>· Arbetet med den internationella utvecklingen inom ansvarsområdet och samverka med myndigheter med liknande ansvarsområden i andra länder.</p> <p>· Berörda myndigheters information om säkerhetspolitik, totalförsvar och samhällets krisberedskap.</p> <p>· Arbetet med säkerhet vid samhällsviktiga verksamheter och anläggningar.</p> <p>· Arbetet för barns och ungas säkerhet när det gäller att motverka olycksfall som leder till personskador.</p> <p>Myndigheten ska hålla samman frågor avseende CBRN-ämnen genom att</p> <p>· verka för samordning av beredskapen för att hantera oavsiktliga och avsiktliga CBRN-händelser i landet, bl.a. genom att stödja övnings- och utbildningsverksamhet samt forskning och metodutveckling inom området,</p> <p>· stödja utvecklingen av samlade hotbilder, arbetet med kris- och riskkommunikation, materiel och tekniska stödfunktioner, samarbetet mellan operativ personal och expertstöd samt samarbetet mellan civila och militära aktörer,</p> <p>· stödja andra myndigheters arbete i EU och internationella organisationer och</p> <p>· stödja andra myndigheters arbete avseende frågor om transport av farligt gods.</p> <p>Myndigheten ska ansvara för frågor om:</p> <p>· räddningstjänst, olycks- och skadeförebyggande åtgärder samt sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning och</p> <p>· transport av farligt gods som beslutas utifrån det förslag om fördelning av ansvar som utredaren och Transportstyrelseutredningen (N 2007:5) ska lämna, se under Behov av ytterligare utredningar.</p> <p>Myndigheten ska ansvara för frågor om brandfarliga och explosiva varor samt frågor om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarlig kemikalieolycka.</p> <p>Myndigheten ska lämna stöd till Regeringskansliet i frågor om övning, utbildning och krishanteringsfrågor.</p> <p>Myndigheten ska ha följande uppgifter inom informationssäkerhetsområdet.</p> <p>· Hålla samman det nationella informationssäkerhetsarbetet för samhällsviktiga system samt delta i standardiseringsarbetet.</p> <p>· Utveckla handlingsplaner och hantera den nationella strategin.</p> <p>· Analysera den nationella och internationella utvecklingen inom området.</p> <p>· Ge ut föreskrifter för statliga myndigheter i samhällsviktiga system.</p> <p>· Beställa signalskyddsutrustning för samhället, utom för Försvarsmaktens behov.</p> <p>· Samordna övningar inom området.</p> <p>· Utöva signatärskapet för Common Criteria Recognition Arrangement (CCRA).</p> <p>Vid en kris</p> <p>För att säkerställa en god krishanteringsförmåga i samhället ska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap stödja samordningen av centrala myndigheters åtgärder under en kris.</p> <p>Myndigheten ska verka för att berörda aktörer ges tillfälle att</p> <p>· gemensamt utbyta erfarenheter,</p> <p>· samordna inriktningen av krisberedskapen,</p> <p>· samordna information till allmänhet och media,</p> <p>· effektivt använda samhällets samlade resurser och internationella förstärkningsresurser samt</p> <p>· samordna stödet till centrala, regionala och lokala organ, bl.a. avseende stödsystem och verktyg, information och lägesbilder.</p> <p>Myndigheten ska ha ett nära samarbete med Kansliet för krishantering i Regeringskansliet. Myndigheten ska till Regeringskansliet kunna lämna underlag och information i samband med olika händelser.</p> <p>Myndigheten ska kunna bistå med operativa insatser utanför Sverige och lämna nationella stödresurser vid kriser och olyckor i Sverige. Myndigheten ska därvid ha en förmåga att kunna stödja samhällets aktörer under extrema förhållanden som t.ex. stormar, skogsbränder, översvämningar, ras- och skred. Denna förmåga ska bestå av såväl personella som materiella resurser.</p> <p>Myndigheten ska samordna informationssäkerhetsarbetet.</p> <p>Myndigheten ska lämna stöd till personer med hemvist i Sverige som drabbats av en stor katastrof utomlands och deras anhöriga.</p> <p>Myndigheten ska upprätthålla beredskap för internationella katastrof- och biståndsinsatser med mandat att skicka hjälpinsatser, vara ledande myndighet inom området internationell humanitär minhantering, bedriva kapacitetshöjande insatser för att stärka katastrofberedskapen i utsatta länder, ge stöd till tidig återuppbyggnad samt ge stöd till civila konflikthanteringsinsatser. Myndigheten ska ha förmågan att samordna arbetet inför begäran om mottagandet av internationellt stöd samt samordna utvecklingen av formerna för detta arbete.</p> <p>Efter en kris</p> <p>Lärande ska ske och erfarenheter från olyckor och kriser ska ligga till grund för myndighetens utveckling av krisberedskapsarbetet. Den verksamhet som bedrivs vid Nationellt centrum för lärande av olyckor utgör en grund för detta.</p> <p>Övrig verksamhet</p> <p>Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska följa upp och utvärdera samhällets krisberedskapsförmåga och bedöma om vidtagna åtgärder fått önskad effekt på krisberedskapen.</p> <p>Myndigheten ska ha förmåga att genomföra fördjupad och särskilt noggrann utvärdering och genomgång av ett samhällsviktigt område, en specifik åtgärd eller en sektor.</p> <p>Myndigheten ska ansvara för den informationsbank över M/S Estonias förlisning som i dag finns på Internet vid Styrelsen för psykologiskt försvar och fullgöra de uppgifter som Styrelsen i dag har på detta område, dvs. utöver informationsbanken vara kontaktorgan för anhöriga och överlevande</p> <p>Miljöpåverkan</p> <p>Vid planeringen av utbildningsverksamheten ska den miljöpåverkan som de praktiska delarna i utbildningen avseende skydd mot olyckor innebär beaktas.</p> <p>Uppgifter som avses föras till annan myndighet</p> <p>Ansvaret för och finansieringen av de regionala ledningsplatserna avses föras över till respektive länsstyrelse. Signalskyddsverksamheten som i dag bedrivs i Sollefteå avses överföras till Försvarets radioanstalt.</p> <p>Verksamhetsorter och årsarbetskrafter</p> <p>Det är viktigt att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är lokaliserad så att den har goda förutsättningar för sitt arbete, bl.a. under en kris. En central uppgift för myndigheten ska vara att bygga och vidmakthålla olika nätverk för att stödja samordning av samhällets krisberedskap.</p> <p>En viktig uppgift för myndigheten är myndighetssamverkan under kriser där även en nära samverkan med Regeringskansliet är nödvändig. En del av den nya myndighetens funktioner, bl.a. myndighetens ledning, ska därför vara placerade i Stockholmsområdet för att underlätta en nära kontakt med Regeringskansliet och övriga aktörer. Kontakter med olika aktörer såväl nationella som internationella underlättas om delar av myndigheten finns i Stockholmsområdet.</p> <p>I betänkandet Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser framhålls att det finns överkapacitet, bristande flexibilitet samt utvecklings- och investeringsbehov när det gäller Statens räddningsverks utbildningsverksamhet. Den i propositionen föreslagna modellen att viss utbildning bör bedrivas i egen regi och viss utbildning bör upphandlas bedöms kunna leda till en god tillgänglighet i landet och samtidigt ge ett behovsanpassat utbildningssystem med en hög flexibilitet. För att säkerställa att det finns utbildningsplattformar för den utbildning där det finns reglerade krav ska utbildningsverksamhet bedrivas på två orter.</p> <p>Utbildning inom risk- och säkerhetsområdet ska även i fortsättningen bedrivas med statligt huvudmannaskap vid Revinge och på Sandö. Vad gäller Rosersberg och Skövde avser regeringen att tillsätta en kommitté som ska pröva möjligheten att låta annan huvudman bedriva verksamhet.</p> <p>Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps verksamheter ska dessutom vara lokaliserad bl.a. i Karlstad. Omfattningen på verksamheten i Karlstad ska i huvudsak motsvara nuvarande nivå.</p> <p>Myndighetens verksamhet beräknas kräva mindre resurser i jämförelse med de resurser som Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar sammantaget har. Som planeringsförutsättning gäller att den ekonomiska ramen för myndighetens förvaltningskostnader under 2009 får uppgå till 930 miljoner kronor, inklusive 206 miljoner kronor för Rakelverksamheten.</p> <p>Myndigheten ska disponera anslag för biståndsverksamhet (UO 7 anslag 8:1 ap 4) och transfereringsverksamhet (UO 6 anslag 6:8 ap 2, anslag 7:2 ap 1 och anslag 7:3 ap 1). De preliminära ramarna för dessa anslag har beräknats i budgetpropositionen för 2008.</p> <p>Organisation och ledningsform</p> <p>Myndigheten ska vara en enrådighetsmyndighet med ett insynsråd. Vid myndigheten ska det finnas en överdirektör.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Utredaren ska, under förutsättning att beslut fattas av riksdagen, vidta de åtgärder som krävs för bildandet av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Myndigheten ska kunna inrättas den 1 januari 2009. I arbetet ingår att</p> <p>· förbereda anslutningen av den nya myndigheten till det statliga redovisningssystemet,</p> <p>· lägga upp redovisningsplaner,</p> <p>· bygga upp administrativa och IT-tekniska system och</p> <p>· ingå nödvändiga avtal för myndighetens verksamhet.</p> <p>Behov av utredningar</p> <p>Utredaren ska föreslå hur forskning och utvecklingsarbete för samhällets krisberedskap och säkerhet ska samordnas och utvecklas. Myndigheten ska ha ett ansvar för beställning av forskning inom sitt ansvarsområde. Tillämpad forskning ska prioriteras. Utredaren ska ta ställning till behovet av ett vetenskapligt råd och om behov anses finnas hur ett sådant bör knytas till myndigheten. En viktig uppgift för myndigheten ska vara att förmedla resultaten av aktuell forskning inom verksamhetsområdet.</p> <p>Utredaren ska lämna förslag till hur en beställar- utförarmodell kan utvecklas för att täcka in det framtida utbildningsbehovet inom området samhällets krisberedskap. Myndigheten ska vara en tydlig kravställare i denna modell för att säkerställa relevant och kvalitetssäker utbildning.</p> <p>Tillgängligheten avseende utbildningen för brandmän med deltidsanställning ska beaktas. Målet bör vara att redan under 2009 genomföra sådan utbildning med medverkan från andra utbildningsaktörer.</p> <p>Utredaren ska i samråd med Transportstyrelseutredningen (N2007:5) lämna förslag på den mest ändamålsenliga organisatoriska hemvisten för de uppgifter inom området landtransport av farligt gods som inte är relaterade till expertområdet farliga ämnen.</p> <p>Beskrivning av myndighetens ansvarsområde</p> <p>Utredaren ska tydligt beskriva ansvarsområdet för den nya myndigheten med ansvar för frågor om samhällets krisberedskap och säkerhet. Utgångspunkten ska vara att det sakansvar inom respektive ansvarsområde som andra myndigheter har inte påverkas. Utredaren ska vid behov uppmärksamma regeringen på eventuella gränsdragningsproblem.</p> <p>Budgetunderlag och verksamhetsmål</p> <p>Utredaren ska lämna ett budgetunderlag för åren 2009 - 2011 samt resursfördelning och verksamhetsplan för myndigheten för 2009.</p> <p>Budgetunderlaget ska innehålla en bedömning av om verksamhet inom Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar som i dag finansieras av anslag 7:5 Krisberedskap bör bli ordinarie myndighetsuppgifter för den nya myndigheten. Budgetunderlaget ska i så fall redovisa om och i så fall hur mycket medel från anslag 7:5 Krisberedskap som i stället bör beräknas under den nya myndighetens anslag för förvaltning för att finansiera detta. Utgångspunkten är att verksamhet som är att beteckna som stadigvarande myndighetsuppgifter ska finansieras via den nya myndighetens förvaltningsanslag.</p> <p>Utredaren ska beakta att avvecklingskostnader kan komma att belasta anslaget 7:5 Krisberedskap.</p> <p>Utredaren ska till regeringen lämna förslag till författningsändringar och instruktion för myndigheten. I instruktionsförslaget ska om möjligt rådgivande råd/delegationer undvikas.</p> <p>Organisation och bemanning</p> <p>Utredaren ska förbereda anslutningen av den nya myndigheten till det statliga redovisningssystemet och lägga upp redovisningsplaner. Utredaren ska ingå nödvändiga avtal för myndighetens verksamhet. Utredaren ska besluta om myndighetens organisation och överväga lämpliga arbetsformer. Utredaren ska vidare bedöma vilken kompetens som är nödvändig för myndighetens verksamhet.</p> <p>I Riksrevisionens rapport Beredskap för kärnkraftsolyckor anges ett antal brister och rekommendationer då det gäller förmågan att hantera kärnkraftlyckor. Detta bör beaktas vid organiserandet av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.</p> <p>Utredaren ska fullgöra de åtgärder som krävs enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1976:580">(1976:580)</a> om medbestämmande i arbetslivet. Den nya myndigheten ska bemannas med beaktande av reglerna om övergång av verksamhet i 6 b § lagen <a href="https://lagen.nu/1982:80">(1982:80)</a> om anställningsskydd. Utredaren ska besluta om bemanning och i övrigt utöva arbetsgivarens befogenheter.</p> <p>Uppdragets genomförande och tidsplan</p> <p>Uppdraget gäller med förbehåll för riksdagens kommande beslut med anledning av regeringens förslag i propositionen 2007/08:92. Utredaren ska emellertid nu påbörja arbetet. Utredaren ska samråda med Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar. Utredaren ska vidare samråda med den avvecklingskommitté för Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar som regeringen avser att tillsätta. Utredaren ska därutöver samråda med Ekonomistyrningsverket och Arbetsgivarverket, myndigheter med särskilt ansvar för krisberedskapen enligt bilagan till förordningen <a href="https://lagen.nu/2006:942">(2006:942)</a> om krisberedskap och höjd beredskap och andra myndigheter och organisationer i den utsträckning som är nödvändig. Myndigheterna ska lämna utredaren det underlag som utredaren begär. Utredaren ska hålla berörda centrala arbetstagarorganisationer informerade om arbetet och ge dem tillfälle att framföra synpunkter. Utredaren ska särskilt beakta behovet av att hålla personalen vid de berörda myndigheterna informerad. Utredarens arbete bör, när så är lämpligt, ske med stöd av Kammarkollegiet.</p> <p>Utredaren ska löpande hålla Regeringskansliet - Försvarsdepartementet och Finansdepartementet (Enheten för statlig förvaltning) - underrättad om arbetet.</p> <p>Utredaren ska senast den 4 augusti 2008 till regeringen (Försvarsdepartementet) lämna förslag till</p> <p>· verksamhetsplan för 2009,</p> <p>· verksamhetsmål för myndigheten,</p> <p>· sådana författningsändringar som måste föreläggas riksdagen samt</p> <p>· budgetunderlag för perioden 2009 - 2011.</p> <p>Utredaren ska senast den 1 september 2008 lämna förslag till</p> <p>· regleringsbrev för 2009,</p> <p>· övriga författningsändringar inklusive förslag till instruktion för myndigheten samt</p> <p>· hur samordningsbehovet ska tillgodoses mellan myndigheten och andra myndigheter och aktörer.</p> <p>En slutrapport ska lämnas senast den 31 december 2008. Av rapporten ska framgå hur myndighetens organisation ska utformas.</p> <p> (Försvarsdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2007:175/ 2007-12-19T12:00:00+01:00 2007-12-19T12:00:00+01:00 2007:175 Översyn av lagstiftningen om smittsamma djursjukdomar m.m. Jordbruksdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 19 december 2007</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En särskild utredare ska göra en bred översyn av lagstiftningen om djursjukdomar och zoonoser. Utredaren ska analysera behovet av åtgärder från samhällets sida för att bekämpa djursjukdomar och zoonoser samt föreslå nödvändiga ändringar i nuvarande lagstiftning.</p> <p>Utredarens förslag ska syfta till att undanröja oacceptabla risker för människors hälsa, djurskyddet, miljön, berörda näringar och samhället i övrigt. Förslagen ska även syfta till att modernisera, förtydliga och förenkla lagstiftningen.</p> <p>I uppdraget ingår att utreda om det är möjligt och lämpligt att helt eller delvis ersätta dagens skattefinansiering av åtgärder inom djurhälsoområdet med en annan form av kostnadsdelning mellan stat och privat sektor, som ger ett tydligt incitament för djurägare och andra näringsidkare att bedriva djurhållning och angränsande verksamheter på ett sådant sätt att risken för spridning av djursjukdomar minimeras.</p> <p>I uppdraget ingår att kartlägga eventuella gränsdragningsproblem mellan olika myndigheters ansvar främst i samband med övervakning och bekämpning av zoonoser hos djur, i livsmedel och hos människor. Vid behov ska utredaren föreslå ändringar i lagstiftningen för att undanröja sådana problem. Utredaren ska även beakta de krav på samordning som samhällets krisberedskapssystem ställer på berörda myndigheter i fråga om bekämpning av djursjukdomar och zoonoser.</p> <p>Sveriges genomförande av EG-lagstiftning på djurhälsoområdet, bl.a. vid införsel av djur och djurprodukter, ska ses över.</p> <p>Utredaren ska följa översynen av 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken samt pågående översyn av EU:s djurhälsopolitik och så långt som möjligt säkerställa att förslagen som uppdraget resulterar i är förenliga med EU:s politik inom förutsebar framtid.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2009.</p> <p>Bekämpning och övervakning av djursjukdomar och zoonoser</p> <p>Inledning</p> <p>Allvarliga smittsamma djursjukdomar (epizootier) kan orsaka lidande för djuren samt stora ekonomiska förluster till följd av bl.a. produktionsstörningar. Det finns smittämnen som på ett naturligt sätt kan spridas mellan djur och människa (zoonoser), ofta via livsmedel. Många zoonoser kan leda till allvarlig sjukdom hos människor, t.ex. BSE (galna-ko- sjukan), salmonella och tuberkulos.</p> <p>När det gäller vissa sjukdomar är det möjligt för djurägare att arbeta på ett sådant sätt att de egna djuren skyddas även om smittämnet finns i närområdet. Andra sjukdomar smittar på ett sådant sätt att det inte är möjligt för den enskilde djurägaren att skydda sina djur. Sjukdomar kan t.ex. spridas genom vindburen smitta eller från vilda djur till tamdjur. För att minska risken för utbrott kan därför åtgärder behövas från samhällets sida för att begränsa spridning av djursjukdomar, t.ex. genom tvingande bestämmelser om bekämpningsåtgärder.</p> <p>Åtgärder för att förhindra smittspridning mellan djur och från djur till människor och för att minska skadeverkningarna av smittämnen fastställs i epizootilagen <a href="https://lagen.nu/1999:657">(1999:657)</a>, bisjukdomslagen <a href="https://lagen.nu/1974:211">(1974:211)</a>, zoonoslagen <a href="https://lagen.nu/1999:658">(1999:658)</a>, lagen <a href="https://lagen.nu/2006:806">(2006:806)</a> om provtagning på djur, m.m. samt lagen <a href="https://lagen.nu/2006:807">(2006:807)</a> om kontroll av husdjur, m.m. Vidare finns bemyndiganden att från smittskyddssynpunkt meddela föreskrifter om in- och utförsel av varor i lagen <a href="https://lagen.nu/1975:85">(1975:85)</a> med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Bestämmelser om åtgärder för att förebygga spridning mellan djur och människor, livsmedel och andra objekt finns även i smittskyddslagen <a href="https://lagen.nu/2004:168">(2004:168)</a>, livsmedelslagen <a href="https://lagen.nu/2006:804">(2006:804)</a>, lagen <a href="https://lagen.nu/2006:1570">(2006:1570)</a> om skydd mot internationella hot mot människors hälsa samt i miljöbalken.</p> <p>EU-regler om nödåtgärder vid allvarliga smittsamma djursjukdomar</p> <p>Stora delar av lagstiftningen som berör djurhälsa är harmoniserad på gemenskapsnivå. Inom EU finns bl.a. ett antal rättsakter om nödåtgärder som ska vidtas vid utbrott av olika epizootier, dvs. sådana allvarliga sjukdomar hos djur som har potential att genom smitta spridas till ett stort antal djur. Många av de epizootiska sjukdomarna kännetecknas av att de är ytterst smittsamma och har potential att snabbt spridas över stora områden om inte åtgärder genast sätts in. Exempel på sådana sjukdomar är mul- och klövsjuka, svinpest samt fågelinfluensa. Gemensamt för dessa sjukdomar är att de drabbar ett stort antal individer av mottagliga djurarter i en besättning och att smittan lätt sprids till andra besättningar. Kostnaderna till följd av nedsatt tillväxt hos djuren, nedsatt produktion av mjölk eller ägg samt dödsfall kan bli höga.</p> <p>Bestämmelserna i EG:s rättsakter syftar till att utrota smittämnet i fråga. Smittade gårdar avspärras, djuren avlivas, rengöring och desinfektion sker, m.m. Bestämmelser om sådana bekämpningsåtgärder finns för 14 sjukdomar, bl.a. mul- och klövsjuka, svinpest samt fågelinfluensa. Bestämmelserna i dessa EG-rättsakter genomförs i Sverige genom epizootilagstiftningen. Bestämmelser om övervakning och åtgärder finns även i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati (TSE- förordningen). Den mest kända TSE-sjukdomen är BSE.</p> <p>Inom EU finns medel avsatta för utgifter inom veterinärområdet. Dessa medel används bl.a. för att medfinansiera medlemsstaternas kostnader för nödåtgärder i samband med utbrott av vissa epizootiska sjukdomar. Villkor för ersättning har slagits fast genom rådets beslut 90/424/EEG av den 26 juni 1990 om utgifter inom veterinärområdet .</p> <p>Mot bakgrund av de höga kostnaderna av de senaste årens utbrott av sjukdomar som svinpest samt mul- och klövsjuka har Europeiska kommissionen påbörjat en översyn av lagstiftningen på djurhälsoområdet. Målsättningar för översynen är bl.a. att öka incitamenten för förebyggande djurhälsoarbete, att se till att ekonomiska resurser används på bästa sätt och att förenkla lagstiftningen. I ett meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén drar kommissionen upp riktlinjerna för en ny strategi för djurhälsa för Europeiska unionen (2007- 2013). I meddelandet KOM 539 (2007) vars underrubrik är "Det är bättre att förebygga än att behandla" föreslås bl.a. att ett nytt system för finansiering av sjukdomsutbrott utvärderas. Systemet som kommissionen föreslår ska baseras på en försäkringslösning där såväl EU som medlemsstaterna, lantbrukare och försäkringsbranschen deltar. Genom differentierade premier ska det bli möjligt att skapa incitament för förebyggande åtgärder. På så sätt är det tänkt att ett framtida försäkringssystem inte enbart ska fungera som en finansieringslösning utan även ge incitament för bättre djurhållning och förebyggande smittskyddsarbete.</p> <p>Svensk lagstiftning om bekämpning av allmänfarliga djursjukdomar</p> <p>Epizootilagen <a href="https://lagen.nu/1999:657">(1999:657)</a> innehåller bestämmelser för att förhindra spridning av epizootiska sjukdomar. I lagens första paragraf anges att lagen ska tillämpas på sjukdomar som är allmänfarliga. Begreppet allmänfarlig definieras som sjukdomar som utgör ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället. Epizootilagens bestämmelser gäller såväl vid utbrott hos tamdjur som hos vilda djur.</p> <p>Med stöd av ett bemyndigande i epizootiförordningen <a href="https://lagen.nu/1999:659">(1999:659)</a> har Statens jordbruksverk fastställt vilka sjukdomar som ska omfattas av epizootilagen. Dessa sjukdomar förtecknas i Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 1999:102) om epizootiska sjukdomar, m.m. Föreskrifterna omfattar ett 30-tal sjukdomar hos däggdjur, fåglar och fiskar. Nio av dessa sjukdomar är, eller misstänks vara, zoonoser. Den svenska epizootilagen omfattar således fler sjukdomar än de 14 som regleras av EG-lagstiftningen.</p> <p>Den som har anledning att misstänka ett fall av en epizootisk sjukdom hos djur i sin vård är skyldig att anmäla detta till en veterinär. En veterinär eller någon annan som i sitt yrke kommer i kontakt med djur eller produkter av djur och som har anledning att misstänka ett fall av epizootisk sjukdom ska anmäla detta till Jordbruksverket och länsstyrelsen.</p> <p>Veterinären ska i den utsträckning som behövs besluta om förbud mot att besöka eller lämna eller utföra transporter till eller från besättningen. Den som har djuren i sin vård är skyldig att acceptera det intrång och underkasta sig de åtgärder som behövs.</p> <p>Vid konstaterad smitta med en epizootisk sjukdom smittförklarar Jordbruksverket området och beslutar om förbud mot förflyttningar och transporter m.m. samt om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning.</p> <p>Epizootilagen innehåller även bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter för att förhindra smittspridning genom att spärra av områden och förbjuda transporter till, från och inom dessa, att besluta om slakt eller avlivning av djur, smittrening, vaccination av djur, undersökning av djur, m.m. Av epizootiförordningen framgår att Jordbruksverket leder och samordnar bekämpning av epizootier. I epizootilagen finns även bestämmelser om ersättning till djurägare vid utbrott av epizootier.</p> <p>Bekämpning av vissa sjukdomar hos bin</p> <p>Bekämpning av bisjukdomar regleras i en egen lag, bisjukdomslagen <a href="https://lagen.nu/1974:211">(1974:211)</a>.</p> <p>Enligt ett bemyndigande i bisjukdomslagen får regeringen föreskriva vilka bisjukdomar som ska bekämpas. Endast sjukdomar som sprids genom smitta och som allvarligt kan skada biodling får omfattas. Enligt bisjukdomsförordningen <a href="https://lagen.nu/1974:212">(1974:212)</a> ska lagen omfatta sjukdomarna amerikansk yngelröta, kvalstersjuka och varroasjuka. Såväl amerikansk yngelröta som varroasjuka är i dag spridda i stora delar av landet medan kvalstersjuka aldrig har påvisats i Sverige.</p> <p>Jordbruksverket är, enligt bisjukdomsförordningen, ansvarig myndighet för bekämpning av bisjukdomar. Förordningen anger även att länsstyrelsen, i län där biodling bedrivs, ska utse bitillsynsmän efter samråd med biodlarföreningar. Bitillsynsmännen har enligt förordningen befogenheter att förelägga biodlare att vidta bekämpningsåtgärder och att förbjuda eller föreskriva villkor för införsel, utförsel eller bortförande av levande bin, m.m. Bitillsynsmännen får även besluta om att bisamhällen ska destrueras.</p> <p>Detaljerade bestämmelser om åtgärder för att bekämpa varroasjuka och amerikansk yngelröta finns i föreskrifter från Jordbruksverket. Till skillnad från bestämmelserna enligt epizootilagstiftningen syftar bestämmelserna, meddelade med stöd av bisjukdomslagen, inte till att utrota sjukdomarna i fråga eftersom detta inte anses vara möjligt. Åtgärderna syftar i stället till att minska skadeverkningarna genom destruktion av bisamhällen med symtom på varroasjuka samt genom att förelägga biodlare att behandla bisamhällen med symtom på amerikansk yngelröta.</p> <p>Bekämpning av salmonella</p> <p>Sverige har sedan 1950-talet bedrivit ett omfattande arbete för att bekämpa salmonella inom besättningar av fjäderfä, svin och nötkreatur för att undanröja riskerna att salmonella sprids vidare till livsmedel. Detta arbete startades till stor del till följd av ett stort livsmedelsbetingat salmonellautbrott 1953 som utgick från en anläggning i Alvesta och som ledde till att 9 000 personer insjuknade och 90 avled.</p> <p>Zoonoslagen <a href="https://lagen.nu/1999:658">(1999:658)</a> gäller sjukdomar och smittämnen hos djur som kan spridas naturligt från djur till människa (zoonoser) och som inte omfattas av epizootilagen. Lagen ska dock endast tillämpas på sådana zoonoser som det finns tillräckliga kunskaper om för effektiv kontroll och bekämpning. Med stöd av bemyndigande i lagen har Jordbruksverket beslutat att zoonoslagen i dagsläget endast ska omfatta salmonella.</p> <p>Bestämmelser om bekämpning av salmonella finns även i zoonosförordningen <a href="https://lagen.nu/1999:660">(1999:660)</a> och i myndighetsföreskrifter om övervakning och bekämpning av salmonella hos fjäderfä, svin och nötkreatur.</p> <p>Djurhållare ska låta utföra och bekosta undersökningar av djur samt föra anteckningar och lämna uppgifter om sin verksamhet. Om en veterinär har anledning att misstänka salmonella ska han eller hon omedelbart undersöka om så är fallet och göra vad som är nödvändigt för att förhindra smittspridning. Djurägaren är skyldig att medverka till detta.</p> <p>Veterinärer ska vid misstanke om salmonella skyndsamt underrätta Jordbruksverket och länsstyrelsen, som i sin tur ska underrätta smittskyddsläkaren. Vid konstaterad smitta ska såväl Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) som Smittskyddsinstitutet och övriga berörda myndigheter informeras.</p> <p>Med stöd av zoonoslagen och livsmedelslagen övervakas och bekämpas salmonella i hela livsmedelskedjan från besättningsnivå till styckanläggning. I samband med Sveriges EU-inträde utarbetade Jordbruksverket i samarbete med SVA och Livsmedelsverket ett dokument som beskriver den svenska salmonellakontrollen - Swedish Salmonella Control Programmes for Live Animals, Eggs and Meat (salmonellakontrollprogrammen).</p> <p>Salmonellakontrollprogrammen godkändes av kommissionen och utgör grunden för de s.k. salmonellagarantierna. De innebär att endast kött, ägg och levande djur som genom provtagning har visats vara fria från salmonella får sändas till Sverige från andra medlemsstater i EU. Avsändande anläggning är ansvarig för provtagning och ett intyg på att provtagningen har utfallit med negativt resultat måste åtfölja sändningen. Garantierna har inte någon tidsgräns utan ska efterlevas fram till att ett land eller en region har uppnått samma salmonellastatus som Sverige genom att tillämpa ett kontrollprogram som av kommissionen har bedömts vara likvärdigt med det svenska. Finland och Norge, som har en salmonellaförekomst som är likvärdig med den svenska, har också salmonellagarantier.</p> <p> Inom EU finns lagstiftning på zoonosområdet bestående bl.a. av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen . I den slås fast att alla medlemsstater ska upprätta salmonellakontrollprogram för vissa former av fjäderfä- och svinhållning och hur de ska utformas. Denna zoonosförordning genomförs successivt i medlemsstaterna och förväntas leda till att andra länder så småningom uppnår en smittosituation mer lik den svenska.</p> <p>Övriga bestämmelser om bekämpning av zoonoser</p> <p>Bestämmelser om åtgärder vid zoonoser finns även i smittskyddslagen <a href="https://lagen.nu/2004:168">(2004:168)</a> som reglerar åtgärder riktade till människor. I smittskyddslagen regleras bl.a. individers skyldigheter och rättigheter samt behandlande läkares och smittskyddsläkares uppgifter. Möjligheter till tvångsåtgärder finns för att begränsa spridningen av allmänfarliga sjukdomar, vilka i smittskyddslagen definieras som sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser. De allmänfarliga sjukdomarna omfattar bl.a. zoonoserna campylobacter, fågelinfluensa (H5N1), EHEC, salmonella, tuberkulos och rabies.</p> <p>Socialstyrelsen ansvarar för samordning av smittskyddet på nationell nivå och ska ta de initiativ som krävs för att upprätthålla ett effektivt smittskydd medan Smittskyddsinstitutet som expertmyndighet ska följa och analysera det epidemiologiska läget nationellt och internationellt och föreslå åtgärder för att landets smittskydd ska fungera effektivt.</p> <p>Bestämmelser på smittskyddsområdet finns även i miljöbalken, som bl.a. ger kommuner befogenheter att om det är nödvändigt för att förhindra smittspridning låta förstöra föremål av personlig natur och låta avliva sällskapsdjur som innehas av privatpersoner.</p> <p>Program för förebyggande, kartläggning och kontroll av vissa smittsamma sjukdomar hos husdjur</p> <p>I Sverige finns sedan lång tid tillbaka ett etablerat samarbete mellan myndigheter på djurhälsoområdet och olika djurhälsoorganisationer. Bland annat har detta samarbete lett till etablerandet av övervaknings- och bekämpningsprogram för vissa djursjukdomar, nedan benämnda kontrollprogram. Det finns såväl frivilliga som obligatoriska kontrollprogram.</p> <p>Frivilliga kontrollprogram</p> <p>Enligt lagen <a href="https://lagen.nu/2006:807">(2006:807)</a> om kontroll av husdjur (kontrollagen) får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket meddela föreskrifter om kontroll av husdjur och andra djur som människan har i sin vård samt ge organisationer på jordbruksnäringens område eller andra sammanslutningar rätt att anordna sådan kontroll.</p> <p>Ett antal frivilliga kontrollprogram har startats i enlighet med föreskrifter utfärdade av Jordbruksverket med stöd av kontrollagen, bl.a. avseende paratuberkulos (paratyfoidfeber) och salmonella. Dessa program drivs av djurhälsoorganisationer vars syfte bl.a. är att främja en god djurhälsa genom t.ex. rådgivning till lantbrukare.</p> <p>Syftet med den organiserade hälsokontrollen är enligt Jordbruksverkets föreskrifter att motverka eller förebygga sjukdomar hos husdjur och främja en ändamålsenlig produktion. Av föreskrifterna framgår bl.a. vilka krav som den organiserande huvudmannen ska uppfylla och vilka villkor som ska gälla för anslutning till kontrollprogrammen.</p> <p>Även om deltagande i dessa program är frivilligt, är anslutna lantbrukare skyldiga att genomföra de åtgärder som anges i föreskrifterna. Det långsiktiga syftet för många av programmen är att anslutna besättningar ska kunna bli förklarade av Jordbruksverket som fria från sjukdomen i fråga. Syftet med salmonellakontrollprogrammen är att förhindra introduktion av salmonella till djurbesättningar. Anslutningsgraden varierar mellan olika kontrollprogram men är i flera fall närmast 100-procentig. Anslutningen till salmonellakontrollprogram är i stort sett total inom fjäderfänäringen medan den är låg vad gäller nötkreatur och svin.</p> <p>Obligatoriska kontrollprogram</p> <p>Lagen <a href="https://lagen.nu/2006:806">(2006:806)</a> om provtagning på djur, m.m. (provtagningslagen) innehåller bl.a. bestämmelser om kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar, åtgärder för att förebygga och hindra spridning av smittsamma djursjukdomar samt om märkning och registrering av djur. Enligt lagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om provtagning, avlivning, isolering och andra villkor gällande hantering av djur. Bestämmelser om kommuners ingripande mot sällskapsdjur återfinns i miljöbalken.</p> <p>Med stöd av förordningen om provtagning på djur <a href="https://lagen.nu/2006:815">(2006:815)</a> har Jordbruksverket meddelat föreskrifter om övervakning av vissa smittsamma djursjukdomar. Jordbruksverket har även meddelat allmänna råd för att förebygga spridning av zoonoser såsom EHEC. Provtagningslagen ger myndigheter rätt att besluta om åtgärder för bekämpning av sjukdomar som inte omfattas av epizootilagen eller zoonoslagen. I övrigt finns inte några begränsningar för vilka djursjukdomar och zoonoser som får övervakas och bekämpas enligt provtagningslagens bestämmelser.</p> <p>I likhet med epizootilagen innehåller provtagningslagen be- stämmelser om att åtgärder får utföras utan samtycke av djurens ägare. Till skillnad från epizootilagen innehåller provtagningslagen dock inte bestämmelser om ersättning till djurägare. Av förordningen <a href="https://lagen.nu/2006:815">(2006:815)</a> om provtagning på djur, m.m. framgår dock att ersättning av statsmedel kan lämnas för kostnad eller förlust som föranletts av beslut enligt provtagningslagen om det finns särskilda skäl. Jordbruksverket prövar frågor om sådan ersättning.</p> <p>Föreskrifter om obligatorisk kontroll har bl.a. utfärdats för djursjukdomar som framgångsrikt bekämpats genom frivilliga program. När en stor andel av landets besättningar genom anslutning till frivilliga program har blivit fria från en viss sjukdom har Jordbruksverket genom obligatoriska åtgärder sett till att hela landet blivit fritt. Andra obligatoriska program genomför EG-bestämmelser på området, t.ex. övervakningsprogram avseende tuberkulos hos nötkreatur och fågelinfluensa.</p> <p>Genom kontrollprogram har Sverige av EG-kommissionen blivit officiellt friförklarat från flera djursjukdomar hos svin och nötkreatur. Frihet från dessa sjukdomar har bl.a. bidragit till bättre folkhälsa, ökade möjligheter till export av levande djur, bättre ekonomi hos den enskilde djurägaren samt minskad risk för staten att behöva betala ersättningar i enlighet med epizootilagen.</p> <p>Finansiering av åtgärder för sjukdomsbekämpning</p> <p>Frivilliga kontrollprogram finansieras dels av de organisationer som är huvudmän för programmen, dels av de enskilda djurägarna och dels av Jordbruksverket. Fördelningen mellan Jordbruksverket, organisationen och den enskilde djurägaren varierar mellan olika program och beroende på i vilket skede som programmet befinner sig, men sammantaget gäller att Jordbruksverket står för ungefär hälften av kostnaderna.</p> <p>Provtagningslagen innehåller inte generella bestämmelser om ersättning till djurägare i samband med åtgärder som tas enligt lagen, vilket innebär att lantbrukare normalt inte ersätts av staten för åtgärder som de måste vidta i de obligatoriska kontrollprogrammen. Detta innebär att det ligger i lantbrukarens intresse att ansluta sig till ett frivilligt program där viss kostnadstäckning fås i stället för att vänta till dess att obligatoriska program inrättas.</p> <p>Vid utbrott av sjukdomar som omfattas av epizootilagstiftningen ersätts lantbrukare vars djur har smittats för värdet av djur som avlivas, för saneringsåtgärder samt för produktionsbortfall och annat inkomstbortfall. Med undantag för produktionsbortfall, som ersätts till 50 %, lämnas ersättning med 100 % av kostnaderna. För vissa särskilt allvarliga epizootiska sjukdomar, däribland mul- och klövsjuka och BSE (galna-ko-sjukan) ersätts även produktionsbortfallet till 100 %.</p> <p>Enligt bisjukdomslagen ersätts biägare med schablonbelopp, fastställda av regeringen, när bisamhällen destrueras för bekämpning av sjukdomar.</p> <p>Vid utbrott av salmonella i en djurbesättning lämnas ersättning enligt huvudregeln med högst 50 % av djurägarens kostnader eller förluster till följd av avlivning av djur, oskadliggörande av produkter, smittrening och produktionsbortfall. Om djurhållaren är ansluten till ett frivilligt salmonellakontrollprogram enligt kontrollagen lämnas dock ersättning med högst 70 %.</p> <p>Det finns ett antal undantag från reglerna om ersättning vid salmonellautbrott. Undantagen gäller slaktkycklingsuppfödning och specialiserad nötköttsuppfödning över en viss storlek eftersom dessa besättningstyper löper en förhöjd risk för salmonellautbrott. Vid utbrott i sådana besättningar är djurhållarna hänvisade till de privata försäkringslösningar som finns. För vissa typer av svinbesättningar, som också löper större risk för salmonellautbrott, lämnas dock ersättning om de är anslutna till det frivilliga kontrollprogrammet.</p> <p>Medfinansiering från Europeiska gemenskapen</p> <p>Inom EU har ett antal direktiv antagits med bestämmelser om finansiellt stöd till gemenskapsåtgärder för att inrätta kontrollprogram mot olika djursjukdomar och för att ersätta medlemsstaterna för kostnader i samband med utbrott av epizootier. År 1990 samlades alla gemenskapsåtgärder för bekämpning och övervakning av djursjukdomar som innebär en obligatorisk utgift i gemenskapens budget i beslut 90/424/EEG om utgifter inom veterinärområdet.</p> <p>Enligt beslut 90/424/EEG får medfinansiering ske av medlemsstaternas program för utrotning, kontroll och övervakning av djursjukdomar och zoonoser samt för medlemsstaternas kostnader för nödåtgärder i samband med utbrott av epizootiska sjukdomar. Medfinansiering sker endast för sjukdomar som anges i en bilaga till beslutet. Gemenskapen ersätter i normalfallet 50-60 % av medlemsstaternas kostnader för att ersätta lantbrukare för avlivade djur, rengöring och desinfektion. Under vissa omständigheter ersätter gemenskapen även medlemsstaternas kostnader för vaccination av djur.</p> <p>Av de kontrollprogram som för närvarande bedrivs i Sverige medfinansieras enbart program för övervakning av BSE, den närbesläktade fårsjukdomen scrapie samt fågelinfluensa från gemenskapen. Bilagan till beslut 90/424/EEG är inte lika omfattande som förteckningen av sjukdomar och smittämnen i Jordbruksverkets föreskrifter om epizootiska sjukdomar. Vissa sjukdomar, som omfattas av den svenska epizootilagen och bekämpas genom långtgående åtgärder, bekämpas inte i andra EU-länder och omfattas inte heller av möjligheten till medfinansiering enligt beslut 90/424/EEG.</p> <p>För att hindra snedvridning av konkurrensen på den gemensamma marknaden finns bestämmelser i EG- fördraget om statliga stöd. Medlemsstaterna är i princip skyldiga att anmäla varje nytt stöd som inrättas liksom förändringar av villkoren för befintliga stöd. I kommissionens förordning (EG) nr 1857/2006 av den 15 december 2006 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag som är verksamma inom produktion av jordbruksprodukter och om ändring av förordning (EG) nr 70/2001 anges undantag från anmälningsskyldighet för stöd som uppfyller vissa villkor. Kommissionen bedömer medlemsstaternas statsstöd enligt riktlinjer som gavs ut 2006; Gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbruk och skogsbruk 2007-13 (2006/C 319/01).</p> <p>Förordningen och riktlinjerna enligt ovan anger bl.a. vilka kostnader som staten får ersätta i samband med bekämpning av djursjukdomar. Det framgår att staten under vissa förutsättningar får kompensera jordbrukare för förluster orsakade av djursjukdomar i form av ersättning för marknadsvärdet för djur som har dött av sjukdomen eller som har avlivats enligt myndighetsbeslut som en del av ett obligatoriskt program. Riktlinjerna och förordningen innehåller även regler om vilka kostnader som får ersättas i samband med förebyggande eller utrotning av en viss sjukdom. Statsstöd får endast ges för bekämpning av sjukdomar som finns upptagna på den lista över anmälningspliktiga djursjukdomar som har tagits fram av Världsorganisationen för djurhälsa (OIE).</p> <p>Djurhälsovillkor i samband med handel</p> <p>EU-åtgärder för att förhindra smittspridning i samband med handel</p> <p>Inom EU:s inre marknad ska i princip fri rörlighet av varor gälla. Dock finns det behov av åtgärder för att förhindra smittspridning i samband med handel med djur och djurprodukter, framför allt livsmedel. Dessa åtgärder är harmoniserade genom ett antal direktiv om djurhälsovillkor som ska vara uppfyllda vid handel med djur. Här framgår t.ex. att djur måste härröra från gårdar där vissa smittämnen inte har påvisats inom en fastställd tidsperiod. Av direktiven framgår att kontroller av att reglerna efterlevs inte får ske vid gränserna mellan medlemsstaterna utan ska ske i ursprungsbesättningen. För att underlätta kontroller registreras förflyttningar av levande djur och vissa djurprodukter i en databas som är gemensam för hela EU. Registreringen görs i det s.k. TRACES-systemet (Trade Control and Expert System), som är utvecklat av EU- kommissionen och till vilket ländernas myndigheter har tillgång.</p> <p>Enligt bestämmelser i direktiven om djurhälsovillkor för handel får kommissionen, efter ansökan från medlemsstater, bevilja tilläggsgarantier för vissa djursjukdomar. Ett land eller en region som beviljas tilläggsgarantier för en djursjukdom får rätt att ställa utökade djurhälsokrav i samband med införsel och import av djur. Kommissionen prövar medlemsstaternas ansökningar och beslutar om tilläggsgarantier efter hörande av Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, en kommitté som utgörs av representanter från samtliga medlemsstater.</p> <p>Tilläggsgarantier får endast beviljas om landet eller regionen kan dokumentera frihet från sjukdomen i fråga eller förekomsten av ett bekämpningsprogram som syftar till att uppnå frihet. I likhet med de generella djurhälsokraven får efterlevnaden av tilläggsgarantiernas djurhälsokrav inte kontrolleras vid gränserna mellan EU-länder utan kontrollerna ska ske i ursprungsbesättningen.</p> <p>I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 av den 26 maj 2003 om djurhälsovillkor som skall tillämpas vid transporter av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte och om ändring av rådets direktiv 92/65/EEG finns även bestämmelser om djurhälsovillkor som ska vara uppfyllda när människor reser till EU och mellan EU-länder med sällskapsdjur. Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser för att förhindra spridning av rabies och rävens dvärgbandmask vid förflyttningar av hundar och katter. Enligt övergångsregler som upphör att gälla i juli 2008 får Sverige och fyra andra medlemsländer ställa högre krav än andra länder för att förhindra spridning av dessa sjukdomar. Beslut ska tas av EU-parlamentet och rådet om vilka regler som ska gälla därefter.</p> <p>Sveriges ansökningar om tilläggsgarantier</p> <p>Djurhälsoläget är gott i Sverige och antalet fall av zoonoser hos människor är mindre än i många andra länder inom EU. Inför Sveriges anslutning till EU fanns farhågor att sjukdomar som har utrotats i Sverige eller aldrig har funnits i landet skulle introduceras i samband med en ökad handel över gränserna. Sverige ansökte därför i samband med medlemskapsförhandlingarna om tilläggsgarantier för över tjugo djursjukdomar. Kommissionen hann dock inte granska de svenska ansökningarna före anslutningen. Av detta skäl skrevs det in i anslutningsfördraget att kommissionen så snart som möjligt skulle granska de svenska ansökningarna och att Sverige hade rätt att under ett års tid från anslutningen upprätthålla sina nationella bestämmelser vid införsel av djur, dvs. krav på provtagning i karantän. Ettårsperioden fick enligt fördraget förlängas om nödvändigt. Enligt ett kommissionsbeslut i januari 1996 fick Sverige rätt att i ytterligare 12 månader upprätthålla de nationella reglerna för att förhindra införsel av vissa djursjukdomar.</p> <p>Tilläggsgarantier har beviljats för sammanlagt sju sjukdomar hos svin, fjäderfä och odlad fisk samt för salmonella, enligt vad som anges under avsnittet om bekämpning av salmonella. Av de utestående ansökningarna är det enligt Jordbruksverket och SVA mest angeläget att få stöd för behovet av tilläggsgarantier för sjukdomen PRRS (Pig Respiratory and Reproductive Syndrome) hos svin, tuberkulos hos hjort samt paratuberkulos som drabbar nötkreatur, får och getter. Vid samråd med näringens organisationer har dessa ställt sig bakom dessa prioriteringar.</p> <p>Svinsjukdomen PRRS har ansetts som extremt smittsam. Sjukdomen påvisades första gången i EU i slutet av 1980- talet och spreds snabbt till samtliga EU-länder utom Sverige och Finland. Tuberkulos och paratuberkulos är inte lika smittsamma som PRRS men bedöms vara svårbekämpade eftersom inkubationstiden är lång och diagnostiken kan vara osäker.</p> <p>Svenska föreskrifter om införsel av djur och djurprodukter</p> <p>I föreskrifter meddelade av Jordbruksverket finns villkor för införsel av djur, djurprodukter, m.m. i syfte att förhindra smittspridning. Av föreskrifterna framgår bl.a. att nötkreatur och svin ska sättas i karantän efter införsel samt att provtagning ska ske med avseende på vissa sjukdomar. Dessa föreskrifter har meddelats enligt bemyndiganden i förordningen <a href="https://lagen.nu/1994:1830">(1994:1830)</a> om införsel av levande djur m.m. som har utfärdats med stöd av lagen <a href="https://lagen.nu/1975:85">(1975:85)</a> med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor.</p> <p>Jordbruksverkets föreskrifter innehåller djurhälsovillkor utöver de som framgår av EG:s direktiv på området. Långtgående åtgärder föreskrivs för att förhindra införsel av samtliga de djursjukdomar för vilka Sverige har ansökt om men inte beviljats tilläggsgarantier.</p> <p>Av lagen <a href="https://lagen.nu/1996:701">(1996:701)</a> om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen (inregränslagen) framgår att anmälan utan dröjsmål ska ske vid närmaste bemannade tullplats vid införsel till Sverige av reptiler, nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän och fisk, hundar och katter för annat ändamål än handel samt andra djur om det finns särskild anledning att misstänka att smittsam sjukdom förekommer. Denna bestämmelse har bedömts vara nödvändig i avvaktan på kommissionens svar på de utestående ansökningarna om tilläggsgarantier.</p> <p>Smittsamma djursjukdomar och världshandeln</p> <p>För att förhindra spridning av djursjukdomar och zoonoser i samband med internationell handel med djur och djurprodukter finns internationella överenskommelser på området.</p> <p>Världshandeln med djur och djurprodukter, framför allt livsmedel, regleras av världshandelsorganisationens, WTO:s, regler som återfinns i olika avtal. Avtalet om sanitära och fytosanitära frågor, SPS-avtalet, handlar om vilka åtgärder som länder får vidta för att skydda människors, djurs och växters liv och hälsa. Avtalet syftar till att motverka handelsprotektionism genom att ta hänsyn till både handels- och skyddsintressen. Ett grundläggande krav enligt SPS- avtalet är att det ska finnas vetenskapliga belägg och riskanalyser för SPS-relaterade åtgärder, t.ex. importstopp från ett visst land. Alla länder ska också sträva efter att tillämpa så likartade bestämmelser som möjligt. Åtgärder som är identiska med internationella standarder och rekommendationer antas därför vara förenliga med avtalet. Sådana åtgärder beslutas inom tre standardiseringsorgan: Codex Alimentarius för livsmedel, Världsorganisationen för djurhälsa (OIE) för regler som berör djurhälsa och smittskydd samt Internationella växtskyddskonventionen (IPPC) för växtskyddsfrågor.</p> <p>En av OIE:s huvudsakliga uppgifter är att ta fram rekommendationer inom djurhälsoområdet, speciellt med avseende på internationell handel. Rekommendationerna innebär bl.a. att man enas om vilken testmetod som ska anses vara tillräcklig för att påvisa frånvaro eller förekomst av vissa smittämnen hos levande djur. Vidare fastslås bl.a. hur länge och under vilka omständigheter som ett land får neka import från ett land eller region som har drabbats av vissa smittsamma djursjukdomar. Det ställs också krav på öppenhet när det gäller djursjukdomar. Länderna är skyldiga att rapportera utbrott av sjukdomar som finns i OIE:s lista över anmälningspliktiga djursjukdomar. Listan omfattar över 100 djursjukdomar som förekommer runtom i världen. För att kunna leva upp till OIE:s krav måste länderna således ha system för övervakning av djurhälsosituationen i landet.</p> <p>I Codex Alimentarius beslutas om standarder samt riktlinjer och rekommendationer vars syfte är att skydda konsumenternas hälsa och säkerställa redlighet i handeln med livsmedel.</p> <p>Behovet av en översyn</p> <p>Lagstiftningens omfattning</p> <p>Enligt epizootilagen ska långtgående åtgärder vidtas från samhällets sida vid fall av allmänfarliga sjukdomar. Det är dock oklart på vilka grunder som en djursjukdoms allmänfarlighet ska bedömas. I praktiken baseras Jordbruksverkets klassificering av sjukdomar inte enbart på en bedömning av deras farlighet för folkhälsan, djurskyddet, miljön eller samhället i övrigt utan också på om de finns i landet eller inte samt på om det anses vara möjligt att utrota dem till en rimlig kostnad.</p> <p>Ovanstående åskådliggörs av utvecklingen avseende fjäderfäsjukdomen infektiös laryngotrakeit (ILT), som fram till 1997 omfattades av epizootilagen för att därefter strykas ur Jordbruksverkets föreskrifter. Detta skedde då det, efter omfattande utbrott i små fjäderfäbesättningar, bedömdes som omöjligt att utrota sjukdomen. Smittspridning till kommersiella besättningar har kunnat förhindras genom åtgärder som näringen har vidtagit för att stärka smittskyddet.</p> <p>Jordbruksverket överväger ytterligare strykningar i listan över epizootiska sjukdomar. Bland annat har angetts att svinsjukdomen PRRS kan strykas om det visar sig att smittan upprepade gånger kommer in i landet och att kostnaderna och de övriga konsekvenserna av bekämpningen blir orimliga. PRRS påvisades i juli 2007 i åtta besättningar i södra Sverige. Åtgärder vidtogs enligt epizootilagen, vilket ledde till höga kostnader för staten. För närvarande utreder Jordbruksverket och SVA hur höga kostnaderna skulle bli på sikt om PRRS skulle spridas i landet.</p> <p>Lantbrukare och andra djurägare har ett ansvar enligt djurskyddslagen <a href="https://lagen.nu/1988:534">(1988:534)</a> att hålla djuren på ett sådant sätt att de skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Gränsdragningen mellan djurägarnas ansvar att skydda djur mot sjukdomar och samhällets ansvar att genom lagstiftning och ersättningsregler främja en god folk- och djurhälsa och bekämpa smittsamma djursjukdomar och zoonoser är oklart och behöver utredas.</p> <p>I framtiden kan nya sjukdomar komma att spridas till Sverige. Detta kan bero på ökad handel, ökat resande, uppkomst av nya sjukdomar eller på förändringar i klimatet. Lagstiftningen måste möjliggöra nödvändiga åtgärder vid hastigt uppkomna hot i form av djursjukdomar och zoonoser.</p> <p>Av bl.a. ovan angivna skäl måste behovet av åtgärder från samhällets sida för att bekämpa djursjukdomar klargöras.</p> <p>Gränsdragning mellan myndigheters ansvar</p> <p>Vid utbrott av zoonoser krävs samverkan mellan flera myndigheter, bl.a. Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Statens veterinärmedicinska anstalt SVA), Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet samt mellan myndigheter på lokal och regional nivå. Det kan ifrågasättas om nuvarande reglering avseende övervakning och bekämpning av zoonoser tillräckligt tydligt klargör gränsdragningen mellan de olika myndigheternas ansvar enligt t.ex. epizootilagen och smittskyddslagen. Behovet av lagändringar för att tydliggöra ansvarfördelningen vid zoonoser bör utredas.</p> <p>Sveriges införselbestämmelser</p> <p>En förutsättning för att lyckas utrota smittämnen enligt epizootilagens bestämmelser utan alltför höga kostnader är att smittämnet inte vid upprepade tillfällen kommer in i landet. Detta i sin tur förutsätter att det finns möjligheter att förhindra införsel av smittade djur.</p> <p>I avvaktan på kommissionens svar på Sveriges ansökningar om tilläggsgarantier upprätthåller Jordbruksverket de införselkrav för levande djur som gällde vid tidpunkten för medlemskapet, bl.a. krav på provtagning i karantän efter införsel. Införselföreskrifterna har dock ifrågasatts från EG- rättslig synpunkt. Sedan EU-medlemskapet 1995 har förutsättningarna att förhindra att smittämnen kommer in i landet ändrats, bl.a. till följd av att Tullverket inte längre har rätt att göra systematiska kontroller vid Sveriges gränser till andra EU-länder. Tulltjänstemän är inte heller ständigt närvarande vid sådana gränser.</p> <p>Införselkraven enligt Jordbruksverkets föreskrifter har ifrågasatts av en utredning som tillsattes av regeringen 2004 för att se över lagen <a href="https://lagen.nu/1996:701">(1996:701)</a> om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen (inregränslagen). Utredningens resultat redovisas i betänkandet Kontroll av varor vid inre gräns (SOU 2006:9).</p> <p>I betänkandet ifrågasätts inregränslagens anmälningsskyldighet, enligt vilken anmälan ska ske till närmaste bemannade tullstation vid införsel av vissa djur. Utredaren ifrågasätter bl.a. om anmälningsskyldigheten är förenlig med EG-rätten eftersom kontroller av att djurhälsovillkor för handel är uppfyllda ska ske i ursprungsbesättningen och inte vid gränsen. Dessutom konstaterar utredaren att tulltjänstemän inte är ständigt närvarande vid Sveriges gränser till andra EU-länder, vilket sannolikt i många fall leder till att anmälningsskyldigheten inte efterlevs.</p> <p>Det är nödvändigt att göra en översyn av föreskrifterna om införsel av djur och djurprodukter, särskilt för att ta ställning till förenligheten med EG:s lagstiftning. Målsättningen är att det svenska regelverket ska stå i överensstämmelse med de förpliktelser som följer av EU-medlemskapet. En jämförelse bör göras med andra länder med ett liknande smittskyddsläge, bl.a. Finland, Storbritannien, Irland och Danmark, som i likhet med Sverige har ett antal utestående ansökningar om tilläggsgarantier.</p> <p>Bekämpning av vissa sjukdomar hos bin</p> <p>Dagens system för bekämpning av sjukdomar hos bin, där tillsyn och bekämpning utövas av bitillsynsmän, är omodernt. Bitillsynsmännen är privatpersoner som har getts långtgående myndighetsbefogenheter. De har bl.a. rätt att fatta beslut om förbud mot flyttning av bin och om destruktion av bisamhällen. Bitillsynsmännen är dessutom ofta själva biodlare, vilket innebär att jävsituationer lätt kan uppkomma.</p> <p>Enligt Jordbruksverket är bestämmelserna om obligatorisk bekämpning av varroakvalster och amerikansk yngelröta svåra att efterleva. I stora delar av landet finns dessa smittämnen i princip i alla biodlingar men biodlare är bara skyldiga att behandla respektive destruera bisamhällen som visar symtom. Gränsen mellan friska samhällen och samhällen som visar symtom är flytande och oklarheter uppstår härmed om i vilka fall som biodlare är skyldiga att vidta åtgärder.</p> <p>Spridningen av bisjukdomar i landet och utvecklingen i omvärlden innebär att det finns anledning att se över vilka bisjukdomar som ska bekämpas och hur denna bekämpning ska organiseras. Lämpligheten av ett bekämpnings- och tillsynssystem där privatpersoner har långtgående myndighetsbefogenheter bör prövas. Vidare bör lagstiftningen anpassas till EG:s bestämmelser, bl.a. om offentliga kontroller.</p> <p>Finansiering av åtgärder på djurhälso- och zoonosområdet</p> <p>Riksdagen beslutar årligen om hur mycket budgetmedel som ska avsättas för ersättningar vid utbrott av djursjukdomar. Det har visat sig vara mycket svårt att beräkna vilken anslagsnivå som är lämplig eftersom antalet sjukdomsutbrott och dessas omfattning varierar mellan åren. Kostnaderna för ersättning kan bli mycket höga, vilket bl.a. var fallet när PRRS för första gången påvisades i Sverige under sommaren 2007.</p> <p>Det kan ifrågasättas om dagens finansieringssystem tar tillräcklig hänsyn till det faktum att spridning av epizootisjukdomar och zoonoser kan vållas, uppsåtligen eller genom vårdslöshet, av djurägaren själv eller en tredje part. Illegal införsel av kött från smittade länder och ovarsam hantering av matavfall kan t.ex. resultera i att utegående grisar smittas med svinpest. Smittämnen kan även spridas med fordon som t.ex. transporterar slaktdjur.</p> <p>Salmonellakontaminerat foder kan orsaka utbrott av salmonella i olika former av djurhållning. Ett uppmärksammat fall inträffade 2003 då ett stort antal svingårdar drabbades av salmonella till följd av leveranser av salmonellakontaminerat foder från en stor foderfabrik. Detta har väckt frågan om regressrätt för staten, dvs. om staten har rätt att kräva in kompensation från den vållande parten för att täcka sina utbetalningar. Frågan är för närvarande föremål för rättslig prövning.</p> <p>En översyn bör göras av nuvarande finansieringsmodeller med syftet att i möjligaste mån gå över till system som innebär att statens kostnader minskar och blir mer förutsebara.</p> <p>Förenklingar och förtydliganden behövs</p> <p>Dagens bestämmelser om bekämpning av smittsamma djursjukdomar och zoonoser återfinns i ett stort antal rättsakter som har tillkommit under en lång rad av år, vilket har lett till att lagstiftningen är svåröverskådlig.</p> <p>Hela lagstiftningsområdet behöver ses över för att förtydliga och förenkla lagstiftningen samt för att säkerställa korrekt genomförande av EG:s lagstiftning.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>En utredare ska göra en bred översyn av lagstiftningen om djursjukdomar och zoonoser. Utredningens förslag ska syfta till att skapa ett regelverk som undanröjer oacceptabla risker för människors hälsa, djurskyddet, miljön, berörda näringar och samhället i övrigt. Utredningens förslag ska också syfta till att modernisera, förtydliga och förenkla lagstiftningen samt till att säkerställa ett korrekt genomförande av EG:s lagstiftning.</p> <p>Utredaren bör undersöka möjligheterna att samla lagstiftningen i ett färre antal författningar än i dag.</p> <p>Lagstiftningens omfattning</p> <p>I uppdraget ingår att göra en utvärdering av nu gällande regelverks funktion och effektivitet. Härvid bör särskilt kostnaderna för nu gällande regelverk analyseras.</p> <p>De potentiella konsekvenserna för samhället vid utbrott av olika djursjukdomar och zoonoser ska belysas. Vid översynen ska utredaren bedöma behovet av åtgärder från samhällets sida för att bekämpa djursjukdomar och zoonoser och behovet av system som premierar förebyggande djurhälsoarbete. Utredaren ska lämna förslag på åtgärder för att tillgodose samhällets behov.</p> <p>Utredaren ska lämna förslag på kriterier för i vilka fall som samhället ska vidta åtgärder för att bekämpa djursjukdomar och zoonoser, samt lämna förslag på sjukdomar som bör omfattas av sådana åtgärder.</p> <p>Utredaren ska se över omfattningen av och formerna för statens engagemang i olika övervaknings- och bekämpningsprogram som drivs av näringarnas organisationer.</p> <p>Sveriges genomförande av EG-lagstiftning på djurhälsoområdet, bl.a. vid införsel av djur och djurprodukter, ska ses över i syfte att åstadkomma överensstämmelse med gemenskapsrätten. I detta syfte ska en jämförelse göras med andra länder med ett liknande smittskyddsläge, bl.a. Finland, Storbritannien, Irland och Danmark, som i likhet med Sverige har ett antal utestående ansökningar om tilläggsgarantier. Utredaren ska bedöma i vilken mån särskilda införselvillkor behövs avseende de sjukdomar för vilka Sverige har ansökt om tilläggsgarantier.</p> <p>Gränsdragning mellan myndigheters ansvar</p> <p>Utredaren ska kartlägga om nuvarande lagstiftning leder till problem vad gäller gränsdragning mellan olika myndigheters ansvar i samband med övervakning och bekämpning av zoonoser hos djur, i livsmedel och hos människor. Utredaren ska särskilt uppmärksamma behovet av samverkan mellan å ena sidan myndigheter som är ansvariga för åtgärder som vidtas mot djur och livsmedel och å andra sidan myndigheter som är ansvariga för åtgärder som riktas till människor. Om utredaren uppmärksammar att det finns gränsdragningsproblem inom andra områden ska även de kartläggas. Utredaren ska analysera om eventuella gränsdragningsproblem har sin grund i brister i lagstiftningen och vid behov lämna förslag på ändringar i berörda författningar i syfte att undanröja sådana problem. Utredaren ska även beakta de krav som ställs på samordning före, under och efter en kris, enligt förordningen <a href="https://lagen.nu/2006:942">(2006:942)</a> om krisberedskap och höjd beredskap.</p> <p>Finansiering av åtgärder på djurhälsoområdet</p> <p>Det ska utredas om det är möjligt och lämpligt att helt eller delvis ersätta dagens skattefinansiering av åtgärder inom djurhälsoområdet med ett annat finansieringssystem som medför en annan form av kostnadsdelning mellan stat och privat sektor. Utgångspunkten ska vara att statens kostnader minskar och blir mer förutsägbara. Ett sådant system ska ge tydliga incitament för djurägare och andra näringsidkare att bedriva djurhållning och angränsande verksamheter på ett sådant sätt att risken för spridning av djursjukdomar och zoonoser minimeras. EU:s regelverk om statsstöd ska beaktas.</p> <p>Statens rätt att kräva kompensation i fall då utbrott av epizootier eller zoonoser orsakas av uppsåt eller av försumlighet ska tydliggöras.</p> <p>Uppdragets genomförande</p> <p>I uppdraget ingår att följa den pågående översynen av EU:s djurhälsopolitik och så långt som möjligt säkerställa att förslagen som uppdraget resulterar i inte strider mot EU:s djurhälsopolitik inom förutsebar framtid.</p> <p>Utredaren ska även följa den pågående översynen av 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken, den s.k. hälsokontrollen. Särskilt ska frågan om eventuella riskhanteringsåtgärder på EU-nivå följas.</p> <p>Utredaren ska genomföra uppdraget i samverkan med berörda myndigheter, näringarnas organisationer och andra berörda organisationer. Utredaren ska särskilt beakta de administrativa konsekvenserna för berörda företag och ska utforma förslag så att företags administrativa kostnader hålls så låga som möjligt. Vad gäller redovisning av förslagets konsekvenser för företag, ska utredaren samråda med Näringslivets regelnämnd.</p> <p>Redovisningen av uppdraget ska innehålla fullständiga författningsförslag samt konsekvensanalyser av lämnade förslag.</p> <p>Redovisningen av uppdraget m.m.</p> <p>Utredningen ska redovisas senast den 31 december 2009.</p> <p> (Jordbruksdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2006:80/ 2006-06-29T12:00:00+01:00 2006-06-29T12:00:00+01:00 2006:80 Översyn av Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar för att skapa en myndighet för frågor om samhällets beredskap och säkerhet Försvarsdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 29 juni 2006</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En särskild utredare skall göra en översyn av verksamheterna vid Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar i syfte att lämna förslag till en preciserad uppgifts-, ansvars- och resursfördelning. Syftet är att lägga samman relevanta delar av myndigheterna till en myndighet för frågor om samhällets beredskap och säkerhet samt att pröva om övriga delar eventuellt bör föras över till andra befintliga myndigheter. Den nya myndigheten skall ha uppgifter inom områdena skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar samt kunna hantera uppgifter före, under och efter en kris. Myndigheten skall vara både förberedande och operativt verksam och kan därigenom också bli en naturlig kontaktpunkt såväl i Sverige som i det internationella samarbetet inom området krisberedskap. En sammanläggning av verksamheterna skulle ge rationaliseringsvinster och synergieffekter. Utredaren skall utgå från den inriktning som regeringen angivit i propositionen Samverkan vid kris - för ett säkrare samhälle (prop. 2005/06:133). Utredaren skall vidare överväga hur tillsyn kan ges en oberoende ställning i förhållande till myndighetens övriga uppgifter.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Behovet av att skapa en mer ändamålsenlig organisation</p> <p>I propositionen Fortsatt förnyelse av totalförsvaret (prop. 2001/02:10) redogjorde regeringen för en ny struktur för planeringen för beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred. Regeringen angav vidare att strukturen ställde krav på samordning av vissa gemensamma frågor. Samordningen var av sådan karaktär och omfattning att den närmast hörde hemma på myndighetsnivå. En ny myndighet skulle därför inrättas. Myndigheten skulle dock inte frånta andra myndigheters deras ansvar inom sakområden varför regeringen inte ansåg att Statens räddningsverks uppgifter borde ingå i den nya myndighetens ansvarsområde. Riksdagen beslutade den 23 maj 2002 om bildande av Krisberedskapsmyndigheten (prop. 2001/02:158, bet. 2001/02:FöU10, rskr. 2001/02:261). Myndigheten fick uppgifter enligt ovan och övriga utpekade ansvariga myndigheter skulle, enligt ansvarsprincipen, ha ansvar i hela hotskalan från fredsverksamhet till krigets krav.</p> <p>Försvarsberedningen har i sin rapport En strategi för Sveriges säkerhet (Ds 2006:1) konstaterat att de senaste årens händelser visar att gränsen mellan en olycka, allvarlig kris och en extraordinär händelse blir alltmer diffus. I EU- sammanhang går utvecklingen från fokus på räddningstjänst mot en bredare syn på skydd och säkerhet i ett sammanhang. I dag ansvarar Krisberedskapsmyndigheten och Statens räddningsverk för frågor inom områdena skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar. Dessa områden har mycket gemensamt och skulle med fördel kunna hanteras som en helhet. Uppgifter inom dessa områden skulle kunna vara lämpliga för den sammanlagda myndigheten, men fortsatta överväganden och preciseringar krävs. Extraordinära händelser kan t.ex. orsakas av stora olyckor, avsiktliga angrepp och smitta. Oavsett orsak bör dessa områden hanteras utifrån ett helhetsperspektiv, eftersom det finns ett behov av att säkerställa viss funktionalitet i samhället och i olika verksamheter oavsett vad det är som stör eller hotar en verksamhet. En helhetssyn bör eftersträvas med utgångspunkt från att kunna hantera olyckor och störningar i vardagen till de kompletterade åtgärder som krävs för att hantera extraordinära händelser och ytterst höjd beredskap. Detta bör kunna skötas med ett sammanhållet arbetssätt. Ansvarsprincipen är rådande vilket innebär att myndigheter som normalt är ansvariga inom en sektor även fortsättningsvis är ansvariga för krishanteringen. En särskild myndighet för frågor om samhällets beredskap och säkerhet stärker dock vissa övergripande funktioner och kan fungera som ett stöd till de sektorsansvariga myndigheterna.</p> <p>Regeringen delar Försvarsberedningens uppfattning att förutsättningarna för krisberedskapen har ändrats och att de senaste årens händelser visar att gränsen mellan allvarliga olyckor och extraordinära händelser har blivit allt mer diffus. Arbetet med krishantering vid extraordinära händelser har utvecklats under de år som gått och därmed behöver också strukturen för krishanteringen förändras. Regeringen visade i propositionen Samverkan vid kris - för ett säkrare samhälle (prop. 2005/06:133) på behovet av åtgärder inom detta område. Som ett led i utvecklingen av samhällets krisberedskap uttalade regeringen i propositionen ett behov att genomföra en översyn av verksamheterna vid Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar.</p> <p>Dagens struktur för krishantering bygger på sektorsansvar och geografiskt områdesansvar som syftar till att säkerställa samordningen. Denna struktur ligger fortsatt fast men arbetsformer och organisation behöver utvecklas. I propositionen Samverkan vid kris - för ett säkrare samhälle lyfts behovet av en utvecklad nationell krishanteringsförmåga och en effektiv myndighetsstruktur upp. Regeringen pekar på behovet av att utreda båda dessa frågor. Utredningen om en krisledande myndighet i krishanteringssystemet kräver att en systemanalys genomförs av ansvar och roller och att förhållandet till befintliga författningar analyseras medan myndighetsöversynen kräver en verksamhetsanalys för att nå de effektivitetsvinster som eftersträvas. Regeringen anser att myndigheterna har uppgifter som överlappar och berör varandra och att det finns möjlighet att öka verksamhetsnyttan genom att bedriva verksamheterna i en myndighet.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Allmänna utgångspunkter</p> <p>En särskild utredare skall göra en översyn av verksamheterna vid Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar i syfte att lämna förslag till en preciserad uppgifts-, ansvars- och resursfördelning mellan myndigheterna. Syftet är att lägga samman relevanta delar av myndigheterna till en myndighet för frågor om samhällets beredskap och säkerhet samt att pröva om övriga delar eventuellt bör föras över till andra befintliga myndigheter. Den nya myndigheten skall ha uppgifter inom områdena skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar samt kunna hantera uppgifter före, under och efter en kris. Myndigheten skall arbeta både förberedande och operativt, och kan därigenom få stor trovärdighet. Utredaren skall lämna förslag till en preciserad och ändamålsenlig uppgifts-, ansvars-, och resursfördelning i samband med sammanläggningen av verksamheter vid myndigheterna. Rationaliseringsvinster och synergieffekter skall eftersträvas och belysas. Utredaren kan även låta annan verksamhet, som bedrivs av de myndigheter som faller under Försvarsdepartementets ansvarsområde enligt Regeringskansliets instruktion, ingå i översynen om det framstår som ändamålsenligt att lägga samman även den verksamheten med den nya myndigheten för frågor om samhällets beredskap och säkerhet. Argumenten för och mot en sådan sammanläggning skall då redovisas. Utredaren skall även belysa förhållandet mellan den nya myndigheten för frågor om samhällets beredskap och säkerhet och de sektorsansvariga myndigheterna och särskilt hur dessa myndigheters kompetens och erfarenheter skall kunna tas tillvara.</p> <p>Regeringen har i dag beslutat om direktiv till en utredning om närmare utformning av ett system med en krisledande myndighet. I uppdraget framgår att utredningen skall bedriva sin verksamhet i nära samverkan med denna utredning. En utgångspunkt är att den nya myndigheten skulle kunna få uppgiften att vara krisledande myndighet.</p> <p>Utifrån ovannämnda helhetssyn skulle sammanslagningen leda till rationaliseringsvinster och synergieffekter. En förändrad myndighetsstruktur skulle också kunna underlätta bl.a. kommunernas och länsstyrelsernas verksamhet. De skulle få en kontaktpunkt i stället för som i dag två. Myndigheten skulle också vara en kontaktpunkt i det internationella samarbetet inom området krisberedskap.</p> <p>I propositionen. Samhällets säkerhet och beredskap (prop. 2001/02:158) redovisade regeringen det planeringssystem och den struktur för att samordna arbetet med att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred och civilt försvar som tillämpats från den 1 juli 2002. Fokus i propositionen låg på det förebyggande, sårbarhetsreducerande samt förberedande arbetet. I propositionen Samverkan vid kris - för ett säkrare samhälle (prop. 2005/06:133) betonas krishantering och samhällets förmåga att hantera kriser. I dag ansvarar Krisberedskapsmyndigheten och Statens räddningsverk för frågor inom områdena skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar. Dessa områden har mycket gemensamt och bör med fördel kunna hanteras som en helhet. För att förbättra helhetssynen i arbetet med samhällets säkerhet är det angeläget att förena verksamheten inom området skydd mot olyckor hos Statens räddningsverk med Krisberedskapsmyndighetens arbete med att stärka krisberedskapen. Ett helhetsgrepp med denna inriktning bör tas genom en översyn av verksamheterna hos myndigheterna.</p> <p>Särskilda utgångspunkter</p> <p>I sitt arbete skall utredaren särskilt beakta följande. Det finns ett behov av en effektiv myndighetsorganisation och en tydlig ansvars- och uppgiftsfördelning. Verksamheter inom myndigheterna som ledning, forskningssamordning, utveckling, planering, utbildning, övning, metodstöd och analys bör läggas samman, helt eller delvis. I den mån utredaren kommer fram till att delar av verksamheterna lämpligen kan lyftas bort från den nya myndigheten bör det övervägas i vilken utsträckning dessa kan integreras hos andra myndigheter, t.ex. Totalförsvarets forskningsinstitut, Folke Bernadotteakademin, Polishögskolan, Försvarshögskolan och Sida. Motivet är att renodla en verksamhetsstruktur som stödjer det breda säkerhetsarbetet och utvecklingen av skydd mot olyckor samt krisberedskap i ett helhetsperspektiv. Förslag till nya rutiner, processer etc. som bättre tar tillvara helhetsperspektivet skall redovisas av utredaren. Utredaren bör bl.a. analysera konsekvenserna av att föra samman sektorsövergripande verksamhet med sektorsverksamhet. En viktig utgångspunkt för utredaren skall vara att myndigheten skall hantera den i dag av Krisberedskapsmyndigheten samordnade krisförberedande verksamheten, Statens räddningsverks bistånds- och katastrofberedskap och uppdrag att ha beredskap att ta emot internationell hjälp vid stora olyckor och allvarliga krissituationer samt Statens räddningsverks samordnande ansvar för arbetet med barnsäkerhet på nationell nivå.</p> <p>Utredaren bör studera erfarenheterna från uppbyggnad av andra länders motsvarande myndigheter. Utredaren skall lämna förslag till hur en effektiv tillsyns- och uppföljningsverksamhet bör utformas och hur den kan få en oberoende ställning i förhållande till myndighetens övriga uppgifter. Utredaren bör särskilt analysera myndighetens uppgifter att utfärda tillämpningsföreskrifter, allmänna råd och att ge olika typer av stöd och utbildning i förhållande till uppgiften att bedriva tillsyn. Frågan om det finns behov av föreskriftsrätt när det gäller formerna för krisberedskapsarbetet samt i arbetet med risk- och sårbarhetsanalyser bör vidare övervägas.</p> <p>Utredaren skall särskilt beakta verksamhet före, under och efter en olycka eller en kris utifrån ett målstyrt och systematiskt arbete av den verksamhet som stärker samhällets säkerhet. Det bör även analyseras hur uppgifter inom sektorsverksamheten räddningstjänst förhåller sig till övergripande krisberedskap, t.ex. kärnkraftsberedskap, naturolyckor samt bistånds- och katastrofberedskap. Detta skall genomföras i nära samverkan med utredningen om ett system med en krisledande myndighet. I uppdraget ingår att lämna förslag till effektivisering och rationaliseringar samt förenklingar i kontakterna mellan myndigheten och andra myndigheter, länsstyrelser, kommuner och landsting när det gäller både händelser och åtgärder som inryms i lagen <a href="https://lagen.nu/2003:778">(2003:778)</a> om skydd mot olyckor och lagen <a href="https://lagen.nu/2002:883">(2002:883)</a> om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och landsting samt förordning <a href="https://lagen.nu/2006:942">(2006:942)</a> om krisberedskap och höjd beredskap. Enligt förslag i propositionen Samverkan vid kris - för ett säkrare samhälle (prop.2005/06:133) ersätts den senare lagen <a href="https://lagen.nu/2002:883">(2002:883)</a> om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och landsting fr.o.m. den 1 september 2006 av lagen <a href="https://lagen.nu/2006:544">(2006:544)</a> om kommuner och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Förenklingen kan t.ex. handla om att skapa en kontaktpunkt när det gäller krisberedskapen, civilt försvar och skydd mot olyckor.</p> <p>Utredaren bör beskriva hur arbetet inom EU och FN inom området krisberedskap kan hanteras i den nya myndigheten. I EU-sammanhang går utvecklingen från fokus på räddningstjänst mot en bredare syn på skydd och säkerhet i ett sammanhang. Samtidigt har frågor som rör allvarliga kriser kommit att uppmärksammas allt mer inom andra delar av samarbetet inom EU.</p> <p>Statens räddningsverk är i dag lokaliserat i Karlstad, Kristinehamn, Karlskoga, Revinge, Skövde, Rosersberg och Sandö. Krisberedskapsmyndigheten är lokaliserad i Stockholm och i Sollefteå. Styrelsen för psykologiskt försvar ligger i Stockholm. Utredaren skall lämna förslag till lokalisering av verksamheterna vid den nya myndigheten</p> <p>Utredaren bör även analysera samhällets behov av utbildning inom ramen för skydd mot olyckor och krisberedskap samt dess organisering och lokalisering. Utredaren skall i detta sammanhang också överväga om synergieffekter kan nås genom att lägga samman verksamhet med t.ex. Folke Bernadotteakademin, Polishögskolan och Försvarshögskolan samt den utbildning som i dag bedrivs i gymnasieskolan med bäring på försvar, krisberedskap samt skydd mot olyckor. Statens räddningsverks utbildningsplattformar skall även ses över utifrån perspektivet av kostnadseffektivitet.</p> <p>Samtidigt med den utredning som följer av dessa direktiv genomförs som nämndes inledningsvis en utredning med uppgift att analysera och lämna förslag till utformning av en krisledande myndighet i krishanteringssystemet. I den utredningen skall utredaren beskriva förutsättningar för när och hur en tvärsektoriell krisledning på central myndighetsnivå bör utövas samt analysera vad det innebär att leda i en kris med sektorsövergripande konsekvenser. Utredningarna skall bedriva sitt arbete i nära samverkan.</p> <p>Utredaren skall redogöra för de ekonomiska och personella konsekvenserna i och med skapandet av den nya myndigheten samt de förslag till författningsändringar som utredningens förslag föranleder. Dessutom skall varje nytt förslag som utredaren lämnar följas av en ekonomisk beräkning avseende de finansiella konsekvenserna av förslaget.</p> <p>Uppdragets genomförande och tidsplan</p> <p>Utredaren skall samarbeta med de statliga myndigheter som berörs av utredarens förslag. Utredaren skall särskilt samråda med utredningen om ett system med en krisledande myndighet. Utredaren skall även samråda med Sveriges kommuner och landsting. Vidare skall utredaren samverka med andra utredningar som har till uppgift att överväga organisation, ansvar m.m. med anknytning till kris- och säkerhetsfrågorna, exempelvis Ansvarskommittén (dir. 2004:93), utredningen om effekterna av klimatförändringar och hur samhällets sårbarhet för dessa kan minskas (dir. 2005:80) eller översynen av inspektionsverksamheten för säkerhets- och skyddsfrågor inom transportområdet (dir. 2005:108). Utredaren skall även beakta vad som sägs i slutrapporten från Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen, Efter flodvågen - det andra halvåret. Utredaren skall hålla berörda centrala arbetstagarorganisationer informerade om arbetet och ge dem tillfälle att framföra synpunkter.</p> <p>Utredaren skall redovisa sitt uppdrag till regeringen senast den 1 maj 2007.</p> <p> (Försvarsdepartementet) </p>