Referenser till SFS 1995:1322opengov.sehttp://www.opengov.se/http://www.opengov.se/govtrack/sfs/feed/1995:1322/http://www.opengov.se/govtrack/dir/2008:24/2008-03-06T12:00:00+01:002008-03-06T12:00:00+01:002008:24 En översyn av horisontella bestämmelser inom varu- och tjänsteområdetUtrikesdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 6 mars 2008</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska kartlägga och beskriva de svenska bestämmelser och administrativa förfaranden och procedurer som på ett horisontellt plan har betydelse för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden. Utredaren ska särskilt uppmärksamma de olika funktioner som bestämmelserna och procedurerna har, deras inbördes förhållande, sammanhang samt eventuella överlappande funktioner men också eventuella brister i regelverket. Utredaren ska därefter se över det regelverket samt lämna förslag på de förenklingar, förbättringar och kompletteringar av regelverket som är nödvändiga för att säkerställa den fria rörligheten för varor och tjänster. Utredaren får också lämna förslag på andra åtgärder som han finner nödvändiga. Utredaren ska också överväga och lämna förslag på hur kunskapen om den inre marknadens funktion och om regelverket kan ökas hos främst myndigheter. Utredaren ska presentera en konsekvensutredning av de förslag som läggs fram. Bestämmelser och procedurer som tillämpas av både statliga och kommunala myndigheter omfattas av uppdraget. Utredningsuppdraget omfattar inte bestämmelser, förfaranden och procedurer som enbart avser enskilda typer av varor och tjänster.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 15 maj 2009.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Generella horisontella bestämmelser inom varu- och tjänsteområdet</p>
<p>Principen om fri rörlighet för varor och tjänster inom EU har sin grund i EG-fördraget, i EG:s sekundärrättsakter och i de principer som har utvecklats i EG-domstolens rättspraxis på området. Undanröjandet av handelshinder utgör en central del i arbetet för att förverkliga EU:s inre marknad. Den vanligaste formen av handelshinder på den inre marknaden utgörs av tekniska handelshinder.</p>
<p>Nationella bestämmelser som bidrar till att skapa en fri rörlighet för varor och tjänster och undanröja handelshinder härrör i dag nästan uteslutande från EG-rätten. Svenska bestämmelser som har betydelse för varors och tjänster fria rörlighet på den inre marknaden kan antingen vara av horisontell art eller reglera enskilda typer av varor och tjänster. Bestämmelserna kan föreskriva specifika krav som varor och tjänster ska uppfylla eller vara av mer processuell art och föreskriva olika förfaranden som myndigheter ska tillämpa i särskilda situationer. Bestämmelserna kan bl.a. röra hur regelgivning ska ske, hur EG-rätten ska tillämpas i svensk rätt eller föreskriva särskilda informationsprocedurer då myndigheter stoppar varor och tjänster på marknaden. Utöver de svenska bestämmelser som på ett horisontellt plan har betydelse för den fria rörligheten för varor och tjänster, finns det bestämmelser som specifikt rör enskilda typer av varor och tjänster. Några av dessa bestämmelser kan ändå vara av vikt för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden i stort, t.ex. bestämmelserna om den s.k. Rapex-proceduren på konsumentområdet (se beskrivning nedan).</p>
<p>En av huvudprinciperna för den inre marknaden, principen om ömsesidigt erkännande av varor, följer direkt av EG- fördraget och genom EG-domstolens tolkning. En vara som lagligen tillverkats eller finns på marknaden i ett land i unionen ska även få säljas i andra länder utan att behöva anpassas. Detta gäller även om varan framställs eller godkänns enligt tekniska krav eller kvalitetskrav som skiljer sig från dem som ställs på det mottagande landets egna varor. Vissa undantag från principen kan göras om det motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset som folkhälso-, konsument- eller miljöskydd. Enligt EG-domstolens rättspraxis åligger det medlemsstaterna att genomföra denna princip i nationell rätt, vilket i Sverige ofta sker genom s.k. klausuler om ömsesidigt erkännande. Bestämmelser om statliga myndigheters skyldighet att använda sådana klausuler när de utarbetar tekniska regler eller deras skyldighet att följa samrådsprocesser som syftar till att underlätta handeln med andra länder finns i förordningen <a href="https://lagen.nu/1994:2029">(1994:2029)</a> om tekniska regler och förordningen <a href="https://lagen.nu/2005:894">(2005:894)</a> om teknisk kontroll.</p>
<p>Generella bestämmelser som rör statliga förvaltningsmyndigheters skyldigheter som följer av Sveriges medlemskap i EU, i vilka även bestämmelser rörande den inre marknaden omfattas, finns i ett antal olika författningar. Bland annat finns sådana bestämmelser i förordningen <a href="https://lagen.nu/1994:2035">(1994:2035)</a> om vissa skyldigheter för myndigheter vid ett medlemskap i Europeiska unionen och myndighetsförordningen <a href="https://lagen.nu/2007:515">(2007:515)</a>. Vissa av dessa bestämmelser gäller samråd, rapporteringsskyldighet, anmälningsskyldighet, lämnande eller mottagande av uppgifter eller liknande förfaranden. Bestämmelserna tillämpas bl. a. när myndigheterna underrättar kommissionen om genomförande av direktiv eller då de lämnar invändningar mot standarder. När ett område har harmoniserats i alla aspekter är det inte tillåtet att uppställa särskilda nationella krav på varor och tjänster. Emellertid händer det att medlemsstaterna ändå fastställer krav i nationell rätt som går längre än vad som föreskrivs i ett direktiv, s.k. "goldplating". Detta kan medföra gränsdragningssvårigheter mellan det harmoniserade och det icke-harmoniserade området, vilket i sin tur kan påverka valet av underrättelseform till kommissionen.</p>
<p>Utformningen av nationella bestämmelser som rör den fria rörligheten för varor och tjänster kan därutöver påverkas av bestämmelser som på ett horisontellt plan kräver att särskilda analyser först måste genomföras. I förordningen <a href="https://lagen.nu/2007:1244">(2007:1244)</a> om konsekvensutredning vid regelgivning anges t.ex. att en konsekvensutredning ska innehålla en bedömning av om regleringen överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till EU. Förordningen ersätter förordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1820">(1998:1820)</a> om särskild konsekvensanalys av reglers effekter för små företags villkor och 27 28 §§ verksförordningen <a href="https://lagen.nu/1995:1322">(1995:1322)</a>.</p>
<p>I Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 21.7.1998, s. 37, Celex 1998L0034), ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG, föreskrivs ett informationsförfarande då nationella bestämmelser tas fram rörande utformningen av varor och av informationssamhällets tjänster. Direktivet tillämpas på det icke-harmoniserade området och har genomförts i svensk rätt genom förordningen <a href="https://lagen.nu/1994:2029">(1994:2029)</a> om tekniska regler och genom Kommerskollegiums föreskrifter (KFS 1998:1) om tekniska regler. Förfarandet innebär att andra medlemsstater och kommissionen har möjlighet att lämna synpunkter på författningsförslags överensstämmelse med EG-rätten. Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 27.12.2006, s. 36, Celex 32006L0123) (tjänstedirektivet) föreskriver ett förfarande som har beröringspunkt med direktiv 98/34/EG. I det pågående arbetet med att genomföra tjänstedirektivet kommer gällande nationella bestämmelser som fastställer begränsande krav att kartläggas och rapporteras till kommissionen. Medlemsstater ska även fortlöpande till kommissionen anmäla förslag till nya författningar i vilka uppställs vissa begränsande krav för tjänsteverksamhet.</p>
<p>Horisontella bestämmelser om tillämpning och efterlevnad inom varu- och tjänsteområdet</p>
<p>Den inre marknadens framgång beror i hög grad av korrekt tillämpning och efterlevnad av regelverket för de fyra friheterna, något som ofta ankommer på medlemsstaternas myndigheter att kontrollera. Detta gäller ofta även myndigheter på lokal och regional nivå. Myndigheterna kan säkerställa att regelverket efterlevs genom att t.ex. vidta åtgärder för att stoppa varor och tjänster på marknaden. Det finns både bestämmelser som gäller på det horisontella planet och bestämmelser som reglerar särskilda varu- eller tjänstetyper. Generella bestämmelser som rör statliga myndigheters skyldigheter som följer av Sveriges medlemskap i EU finns, som ovan angetts, i ett flertal olika förordningar. Generella bestämmelser som rör en viss typ av tillsynsåtgärder för kontroll av ett stort antal varor på marknaden, marknadskontroll, finns i förordningen <a href="https://lagen.nu/2005:893">(2005:893)</a> om marknadskontroll av varor. Begreppet "marknadskontroll" används som benämning på de åtgärder en myndighet vidtar för att säkerställa att en vara som gjorts tillgänglig på marknaden uppfyller gällande krav. När en myndighet gör ett ingripande mot en produkt genom att tillämpa en s.k. skyddsklausul eller då den ifrågasätter en standard genom att lämna en s.k. formell invändning till kommissionen ska detta ofta meddelas enligt procedurer som i Sverige regleras i förordningen <a href="https://lagen.nu/1994:2035">(1994:2035)</a> om vissa skyldigheter för myndigheter vid ett medlemskap i Europeiska unionen.</p>
<p>Ofta skiljer sig tillvägagångssättet då myndigheter vidtar begränsande åtgärder åt, beroende på om området är harmoniserat eller inte. Inom det icke-harmoniserade området föreskrivs ett förfarande i Europaparlamentets och rådets beslut 95/3052/EG för att fastställa ett förfarande för ömsesidig information om nationella åtgärder som avviker från principen om fri rörlighet för varor inom gemenskapen (EGT L 321, 30.12.1995, s.1, Celex 1995D3052). Beslutet syftar till att etablera administrativa rutiner då statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter ingriper mot produktmodeller eller produkttyper på marknaden och har genomförts i förordningen <a href="https://lagen.nu/1996:830">(1996:830)</a> om information om nationella åtgärder som avviker från principen om fri rörlighet för varor inom Europeiska gemenskapen. Kommerskollegium är kontaktpunkt för beslutet. I den nya s.k. varuförordningen (förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska föreskrifter på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat och om upphävande av beslut 95/3052/EG, KOM [2007] 36 slutlig) finns bestämmelser som syftar till att reglera förfarandet om en produkt ska anpassas, återkallas eller stoppas, dvs. om avsteg från huvudregeln om ömsesidigt erkännande görs. Varuförordningen väntas antas i slutlig form under år 2008. De nationella bestämmelserna som reglerar varors utformning eller kontroll av dem på marknaden inom det icke-harmoniserade området kan komma att påverkas då varuförordningen träder i kraft. Det finns även ett gränssnitt mellan varuförordningen och kommissionens översyn av den nya metoden (se nedan).</p>
<p>Bestämmelser som syftar till att reglera förfarandet för tillämpningen av ömsesidigt erkännande vad gäller rätten att tillhandahålla tjänster på områden där tillträdet till yrket är reglerat finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, 30.9.2005, s. 22, Celex 32005L0036), ändrad genom rådets direktiv 2006/100/EG, det s.k. yrkeskvalifikationsdirektivet. I Sverige har direktivet genomförts genom lagar, förordningar och föreskrifter för varje yrke eller yrkesgrupp. Ett 10-tal myndigheter ansvarar för tillämpning av dessa regler.</p>
<p>Inom det harmoniserade området används till stor del marknadskontroll för att bedriva tillsyn, och de sektorsövergripande bestämmelserna om de myndigheter som utövar marknadskontroll finns i den ovan nämnda förordningen om marknadskontroll av varor. Denna förordning kompletterar de tillsynsbestämmelser som finns i lagstiftning som rör vissa typer av varor och tjänster och som införlivar särskilda produktdirektiv. Därutöver finns ett flertal övergripande bestämmelser rörande informationsprocedurer som utlöses av myndigheters marknadskontrollåtgärder, vilka till stor del har sin grund i gemenskapsrätten. I tjänstedirektivet, som är tillämpligt på ekonomiska aktiviteter inom det stora flertalet tjänstesektorer, finns bestämmelser om t.ex. tillsyn av tjänsteleverantörers verksamhet och en varningsprocedur då medlemsstaterna får kännedom om tjänsteverksamhet som allvarligt kan skada människors hälsa och säkerhet eller miljön. Direktivet ska vara genomfört i svensk rätt senast den 28 december 2009. I yrkeskvalifikationsdirektivet finns liknande bestämmelser.</p>
<p>En ökad harmonisering har skett på varuområdet av medlemsstaternas produktkrav i form av olika produktdirektiv. Sedan 1980-talet har den s.k. "nya metoden" använts för att harmonisera regler på ett 25-tal produktområden. Metoden innebär att man i direktiv fastställer väsentliga krav som produkter måste uppfylla, medan de tekniska detaljerna återfinns i europeiska standarder som i de flesta fall är frivilliga att följa för tillverkaren. En vara som uppfyller en sådan harmoniserad standard presumeras uppfylla de tvingande kraven. En översyn av den nya metoden har skett under år 2007. Översynen inbegriper en ny förordning om ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter (KOM [2007] 37 slutlig) och ett beslut om en gemensam ram för saluföring av produkter (KOM [2007] 53 slutlig).. Beslutet innehåller vissa beståndsdelar som i dag finns i olika sektorsdirektiv och är tänkt att ligga till grund för en revidering av befintlig sektorslagstiftning samt utformning av framtida rättsakter. Översynen omfattar en förstärkning av marknadskontrollbestämmelserna och kraven på informationsutbyte mellan de marknadskontrollerande myndigheterna angående vidtagna tillsynsåtgärder. Översynen kommer därmed att påverka de marknadskontrollerande myndigheternas verksamhet. De båda rättsakterna väntas antas i slutlig form under år 2008. Förordningen om ackreditering och marknadskontroll kommer att aktualisera ett behov av att se över framförallt lagen <a href="https://lagen.nu/1992:1119">(1992:1119)</a> om teknisk kontroll, förordningen <a href="https://lagen.nu/2005:894">(2005:894)</a> om teknisk kontroll, lagen <a href="https://lagen.nu/1992:1534">(1992:1534)</a> om CE- märkning samt förordningen <a href="https://lagen.nu/2005:893">(2005:893)</a> om marknadskontroll av varor.</p>
<p>En utredning om öppna system för provning och kontroll har (SOU 2006:113) remissbehandlats. Utredningen har bl.a. föreslagit förändringar i gällande bestämmelser om teknisk kontroll..</p>
<p>En korrekt tillämpning av EG-rätten, inklusive en fungerande marknadskontroll och tillsyn av tjänsteverksamheter, ställer krav på ett fungerande administrativt samarbete mellan medlemsstaterna. I gemenskapsrätten finns därför ofta, förutom bestämmelser i de enskilda sektorsdirektiven, bestämmelser som rör administrativ förenkling, samarbete och informationsutbyte mellan medlemsstaternas myndigheter. Nätverket SOLVIT är ett exempel på nätverk som skapats i syfte att underlätta samarbete mellan myndigheter i de olika medlemsländerna för att lösa enskildas eller företagares problem som beror på att lagstiftningen kring den inre marknaden inte tillämpas på rätt sätt. Det finns ett SOLVIT-center i varje EU/EES-land. Kommerskollegium är Sveriges representant i nätverket.</p>
<p>I syfte att praktiskt underlätta det administrativa samarbetet mellan myndigheter har det skapats ett flertal olika elektroniska informationsverktyg. I tjänstedirektivet finns t.ex. bestämmelser om administrativ förenkling, gemensamma kontaktpunkter och ett elektroniskt system för informationsutbyte mellan medlemsländernas myndigheter. I syfte att uppfylla kravet på administrativt samarbete på elektronisk väg i tjänstedirektivet samt för att förbättra informationsutbyte mellan medlemsstaterna och bidra till att uppnå målsättningar kopplade till bl.a. Lissabonstrategin, regelförenkling och eGovernment 2010 arbetar kommissionen och medlemsstaterna med att utveckla ett elektroniskt informations- och kommunikationssystem för myndigheter i EU, "Internal Market Information System" (IMI). Systemet kommer även att användas för det administrativa samarbetet i yrkeskvalifikationsdirektivet.</p>
<p>I arbetet med översynen av den nya metoden har den informationsprocedur som i dag används då åtgärder vidtas avseende farliga produkter inom konsumentsektorn, den s.k. Rapex-proceduren, utvidgats till att gälla även för andra sektorer. Proceduren berör en så vid sektor att den kan betecknas som horisontell. Rapex-proceduren härrör från det s.k. produktsäkerhetsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet, EGT L 11, 15.1.2002, s. 4, Celex 32001L0095). Det direktivet har genomförts genom förordningen <a href="https://lagen.nu/1993:1322">(1993:1322)</a> om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om farliga konsumentvaror. Vissa av de nationella procedurerna i konsumentlagstiftningen omfattar både varor och tjänster.</p>
<p>Utredningsbehovet</p>
<p>Avskaffandet av hinder för den fria rörligheten för varor och tjänster är en förutsättning för att EU:s inre marknad ska fungera. Hinder för den fria rörligheten kan finnas i olika skepnader. Det kan t.ex. röra sig om det nationella regelverkets utformning, myndigheters felaktiga tillämpning av gemenskapsrätten, myndigheters svårigheter att samarbeta med varandra eller att systemet för kontaktpunkter, som syftar till att hjälpa företag och enskilda, inte fungerar optimalt.</p>
<p>De gällande svenska bestämmelserna som på ett horisontellt plan har betydelse för den fria rörligheten för varor och tjänster på den inre marknaden är svåröverskådliga. Det kan i dag, särskilt på lokal nivå, vara svårt för berörda myndigheter att tillämpa olika procedurer för t.ex. ingripande mot den fria rörligheten för varor och tjänster på marknaden eller veta vilken informationsprocedur som ska användas i en viss situation. Ett alltmer sektoriserat förhållningssätt i EU riskerar också att ställa förvaltningen och myndigheter som verkar sektorsövergripande inför nya, svåra uppgifter. Komplexiteten och svåröverskådligheten medför att myndigheter och enskilda har svårt att tillämpa bestämmelserna. Detta kan leda till att det uppstår onödiga kostnader för förvaltningen och handelshinder för enskilda.</p>
<p>I fråga om tillsyn har Tillsynsutredningen (Ju 2000:06) i sitt slutbetänkande Tillsyn - Förslag om en tydligare och effektivare offentlig tillsyn (SOU 2004:100) bl.a. föreslagit grundläggande principer för statlig tillsyn och en allmän tillsynslag. Betänkandet har remissbehandlats och beredning pågår i Regeringskansliet.</p>
<p>Statskontoret har i sin rapport Förvaltning för fri rörlighet <a href="https://lagen.nu/2006:16">(2006:16)</a> pekat på att t.ex. nationella förvaltningar har en generellt bristande medvetenhet och en dålig kunskap om att nationella regler måste överensstämma med EG-fördragets regler om fri rörlighet för varor. I Kommerskollegiums tre delrapporter ("Europa - ja, men hur?" - svenska myndigheters uppfattning om EU:s inre marknad, "Europa - ja, men hur?" - svenska domstolars uppfattning om EU:s inre marknad samt "Visst är EU vår hemmamarknad - nästan all export går dit" - svenska företags uppfattning om EU:s inre marknad) pekas t.ex. på stora problem med tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande, trots att omfattande informationsaktiviteter har ägt rum. I Statskontorets rapport <a href="https://lagen.nu/2006:16">(2006:16)</a> beskrivs att problem regelbundet uppträder i samband med principen om ömsesidigt erkännande av produkter. Statskontoret visar t.ex. att principen inte uppmärksammas tillräckligt i kommuners och länsstyrelsers tillsynsverksamhet. I rapporten pekas även på vissa svårigheter för myndigheter att uppfylla EG-rättens krav på god förvaltning och rätt till domstolsprövning. Statskontoret har även dragit slutsatsen att Sverige har ett decentraliserat system för hur inre-marknadsfrågor hanteras i förvaltningen. Vissa delar av det horisontella regelverket avseende varor och tjänster hanteras av Kommerskollegium och SWEDAC, medan andra delar, t.ex. tillsynen av varor och tjänster, hanteras av de ordinarie sektorsmyndigheterna. Förvaltningsstrukturen bidrar därför ytterligare till att förvaltningsmyndigheter har svårt att tillämpa det nu gällande regelverket. Kommerskollegium föreslår satsningar på utbildning och information om EG-rätten och den inre marknaden för särskilt myndigheter, företag och domstolar. Statskontoret föreslår i sin tur att en generell genomgång görs av svenska rättskällor ur ett inremarknadsperspektiv. En kommitté har också tillsatts för att göra en översyn av den statliga förvaltningens uppgifter och organisation (dir. 2006:123) i syfte att bl.a. öka myndigheternas förmåga att bidra till effektiviseringar och att fullgöra sina uppdrag i ljuset av de krav som EU-medlemskapet ställer. Kommittén har under 2007 redovisat delbetänkandet Opinionsbildande verksamhet och små myndigheter (SOU 2007:107).</p>
<p>Sverige kommer att genomföra tjänstedirektivet i svensk rätt. Varuförordningen kommer att börja tillämpas under år 2009 och de EG-rättsakter som ingår i översynen av den nya metoden ska börja tillämpas den 1 januari 2010. För att undvika att dessa rättsakter ska skapa ett ännu mer oöverskådligt regelverk finns ett behov av att bl.a. klargöra de olika funktioner och inbördes samband som svenska bestämmelser och administrativa förfaranden och procedurer har. Avsikten med utredningens betänkande är att det ska kunna bidra till genomförandet av och anpassning till dessa nya rättsakter.</p>
<p>Utredarens kartläggning av bestämmelserna ska kunna användas som en informationskälla för myndigheter och andra. Utredarens slutsatser ska kunna bidra till att öka medvetenheten hos myndigheter, företag och domstolar om hur den inre marknaden fungerar och hur regelverket avseende den inre marknaden ser ut. Detta skulle kunna leda till en bättre tillämpning av regelverket hos både statliga och kommunala myndigheter. Förenklingar, förbättringar och kompletteringar av gällande bestämmelser ska bidra till att säkerställa en fungerande inre marknad samt en ökad enhetlighet, samordning och rättssäkerhet. Utredarens slutsatser ska vidare kunna bidra till att förbättra samarbetet mellan myndigheter som verkar sektorsövergripande samt mellan myndigheterna och Regeringskansliet. Företag och enskilda kan slutligen komma att få nytta av ett förbättrat och förenklat regelverk genom snabbare och bättre service från myndigheterna. Detta leder till en lägre administrativ kostnad för företagen. En förbättrad tillämpning av gällande horisontella bestämmelser säkerställer samtidigt uppfyllandet av Sveriges förpliktelser enligt EG-fördraget. Sverige kan på så sätt bättre undvika överträdelseärenden som är kopplade till funktionen av den inre marknaden genom att på ett tidigt stadium uppmärksamma behoven.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Uppdraget består av två delar, dels en kartläggning och beskrivning av gällande regelverk, dels en översyn av regelverket inklusive lämnande av förslag till författningsändringar och andra nödvändiga åtgärder enligt vad som anges nedan.</p>
<p>Utredningen omfattar huvudsakligen svenska bestämmelser och administrativa förfaranden och procedurer som på ett horisontellt plan har betydelse för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden. Uppdraget omfattar bestämmelser och procedurer som tillämpas av både statliga och kommunala myndigheter. Några av dessa bestämmelser och procedurer har beskrivits ovan.</p>
<p>Avsikten är inte att uppdraget ska omfatta bestämmelser som enbart rör enskilda typer av varor och tjänster. Det kan emellertid, som ovan beskrivits, finnas bestämmelser som rör enskilda typer av varor och tjänster och som samtidigt är av vikt för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden i stort, t.ex. bestämmelser om den s.k. Rapex- proceduren på konsumentområdet. Bestämmelser av sådant slag omfattas därför av uppdraget.</p>
<p>Kartläggning och beskrivning av gällande regelverk</p>
<p>Utredaren ska kartlägga och beskriva de svenska bestämmelser och administrativa förfaranden och procedurer som på ett horisontellt plan har betydelse för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden. Utredaren ska särskilt uppmärksamma de olika funktioner som bestämmelserna och procedurerna har, deras inbördes förhållande, sammanhang samt eventuella överlappande funktioner. Utredaren ska även beskriva eventuella brister i regelverket såsom avsaknad av sådana bestämmelser och procedurer på de olika nivåerna i förvaltningen (statlig, regional och kommunal).</p>
<p>Översyn av gällande regelverk</p>
<p>Utredaren ska därefter se över det regelverk som omfattas av uppdraget och lämna förslag på de förenklingar, förbättringar och kompletteringar av regelverket som är nödvändiga för att säkerställa den fria rörligheten för varor och tjänster. Utredaren ska göra en analys av och lämna förslag på de förändringar av regelverket som behövs med anledning av den kommande EG-förordningen om ackreditering och marknadskontroll. Vidare ska utredaren hålla sig underrättad om det arbete som pågår i Regeringskansliet för att förändra regelverket med anledning av den kommande varuförordningen. Utredaren ska bl.a. överväga om det går att föra samman bestämmelser inom varu- respektive tjänsteområdet i ett regelverk, samt föreslå möjliga lösningar för att genomföra detta. Utredaren får också lämna förslag på andra åtgärder som utredaren finner nödvändiga.</p>
<p>Utredaren ska i detta sammanhang även överväga och lämna förslag på hur kunskapen om den inre marknadens funktion och om regelverket kan ökas hos främst berörda myndigheter. Detta kan inkludera t.ex. praktiska åtgärder baserade på elektronisk förvaltning.</p>
<p>Utredaren ska lägga fram förslag på de författningsändringar och andra åtgärder som bedöms nödvändiga. I uppdraget ingår dock inte att lägga fram förslag till ändringar i förvaltningslagen <a href="https://lagen.nu/1986:223">(1986:223)</a>.</p>
<p>Utredaren ska presentera en konsekvensutredning av de effekter som förslagen kan medföra. Konsekvenserna ska kostnadsberäknas och om kostnaderna ökar ska förslag på finansiering presenteras.</p>
<p>I den mån förslag läggs fram som kan komma att beröra företag ska förslagen utformas så att företagens administrativa kostnader hålls så låga som möjligt. När författningsändringar och andra åtgärder föreslås ska utredaren beakta behovet av en effektiv marknadskontroll av varor, inklusive konsumentprodukter, en effektiv tillsyn av tjänsteverksamheter samt relevanta aspekter av standardisering.</p>
<p>Samråd och redovisning av uppdraget m.m.</p>
<p>Utredaren ska beakta pågående arbete inom EU som kan beröra sådana bestämmelser som omfattas av uppdraget och särskilt resultatet av förhandlingarna av varuförordningen och rättsakterna som ingår i översynen av den nya metoden.</p>
<p>Utredaren ska vidare beakta pågående arbete i Regeringskansliet med att genomföra gemenskapsrättsakter som på ett horisontellt plan har betydelse för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden, särskilt tjänstedirektivet. Vidare ska Regeringskansliets och myndigheters pågående arbete med regelförenkling beaktas. Utredaren ska följa och beakta den fortsatta beredningen av Tillsynsutredningens (Ju 2006:06) förslag. Utredaren ska hålla sig informerad om det arbete som pågår inom Utrikesdepartementet med den s.k. Standardiseringsskrivelsen.</p>
<p>Vidare ska rapporter, skrivelser och betänkanden som på ett horisontellt plan har betydelse för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden, särskilt Statskontorets rapport <a href="https://lagen.nu/2006:16">(2006:16)</a>, och slutsatserna i betänkandet Öppna system för provning och kontroll- en utvärdering (SOU 2006:113) beaktas.</p>
<p>Utredaren ska samråda med tjänstedirektivsekretariatet och den kommitté som ska se över den statliga förvaltningens uppgifter och organisation (dir. 2006:123) samt med Kommerskollegium och övriga berörda myndigheter, utredningar och organisationer. I den mån förslag läggs fram som kan komma att påverka företagens administrativa kostnader ska utredaren samråda med Näringslivets regelnämnd.</p>
<p>Uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 15 maj 2009.</p>
<p> (Utrikesdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2007:158/2007-11-22T12:00:00+01:002007-11-22T12:00:00+01:002007:158 Ökad frihet för universitet och högskolorUtbildningsdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 november 2007</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2>
<p>En utredare ska lämna förslag till en eller flera verksamhetsformer för statliga universitet och högskolor som omfattas av högskolelagen <a href="https://lagen.nu/1992:1434">(1992:1434)</a>. Utifrån de förslag på verksamhetsformer som lämnas ska utredaren föreslå hur statens styrning av universitet och högskolor ska utformas. Utgångspunkten för förslagen ska vara att lärosätenas självbestämmande ska öka samtidigt som statens intresse av att kunna styra och kontrollera för staten viktiga delar av verksamheten ska tillgodoses.</p>
<p>Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 5 december 2008.</p>
<p>Ökat självbestämmande för universitet och högskolor</p>
<p>Högre utbildning och forskning har en central roll för såväl samhällets som enskilda individers utveckling och välstånd. En grundläggande uppgift för universitet och högskolor är att vara en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhällsutvecklingen. Det är angeläget att universitet och högskolor ges bästa möjliga förutsättningar att fullgöra denna viktiga samhällsfunktion på ett effektivt sätt och med hög kvalitet och integritet. Nya villkor och förutsättningar för lärosätena, bl.a. som följd av globaliseringen, ställer dessutom ökade krav på profilering, samverkan och kvalitet.</p>
<p>Regeringens bedömning är att den politiska styrningen ska minska och att universiteten och högskolorna ska ges ett ökat självbestämmande över verksamheten. Genom att ge de statliga universiteten och högskolorna en annan verksamhetsform och minska den statliga styrningen får lärosätena bättre förutsättningar att besluta om t.ex. organisation, förvaltning och utveckling av den egna verksamheten. Därigenom kan de bättre utnyttja de möjligheter, både nationella och internationella, som erbjuds och bättre beakta de behov som nya villkor och förutsättningar medför.</p>
<p>Det är samtidigt en självklarhet att statsmakterna måste ha goda möjligheter att försäkra sig om att de viktiga uppgifter som universitet och högskolor har utförs med hög kvalitet. Det är angeläget att utforma styrningen av universitet och högskolor så att största möjliga grad av självbestämmande kan uppnås samtidigt som statsmakternas legitima behov av en övergripande styrning av verksamheten säkerställs.</p>
<p>Ett ökat självbestämmande i andra länder</p>
<p>Regeringens ambition att lärosätena bör ges en mer självständig roll i samhället överensstämmer med den internationella utvecklingen. Ett ökat självbestämmande som tar sin utgångspunkt i att universitet och högskolor ska vara en självständig kraft i samhällsutvecklingen sker även internationellt.</p>
<p>Såväl inom Norden och Europa som i delar av övriga världen pågår långtgående reformarbeten med en sådan inriktning för att anpassa verksamheten vid universitet och högskolor till de nya förutsättningar och villkor som den globala utvecklingen för med sig.</p>
<p>I Storbritannien har lärosätena sedan lång tid tillbaka haft en till stor del självständig ställning gentemot staten. Detta har inneburit en handlingsfrihet som svenska lärosäten saknar. I våra nordiska grannländer har det under de senaste åren gjorts reformer som syftar till att öka universitetens och högskolornas självbestämmande.</p>
<p>I Finland är universiteten statliga myndigheter men med viss autonomi, vilket gör att de skiljer sig från andra myndigheter. Universitetens särställning kommer till uttryck i grundlagen. De finska universiteten har getts ett ökat självbestämmande främst genom förändringar i den finansiella styrningen. En finsk statlig utredning (Revidering av universitetens ekonomiska och administrativa ställning, slutrapport, Undervisningsministeriet 2007:2) som presenterades i februari 2007 innehåller förslag om att det för universiteten ska införas en ny offentligrättslig juridisk person som innebär att universiteten frigörs från staten som juridisk person. I Danmark trädde en ny universitetslag i kraft år 2003. Universiteten övergick då från att ha varit statliga institutioner till att bli s.k. självägande institutioner i den offentliga förvaltningen.</p>
<p>I Norge finns det sedan år 2005 en ny lag för universitet och högskolor. Efter flera utredningar och förslag om universiteten som egna rättssubjekt beslutades att lärosätena ska fortsätta att vara s.k. förvaltningsorgan med särskilda fullmakter. Sådana organ har en mer fristående ställning än de norska förvaltningsmyndigheterna i övrigt.</p>
<p>Tidigare reformer i Sverige</p>
<p>Historiskt sett har svenska universitet och högskolor alltid varit styrda av staten. Hur staten har styrt har dock varierat över tid och således även lärosätenas frihet att själva bestämma över den egna verksamheten. Uppsala universitet och Lunds universitet har en lång tradition av stort självbestämmande, bl.a. tidigare som egna rättssubjekt med äganderätt till egendomar som donerats till universiteten. Egendomar ägs i dag av stiftelser som förvaltas av universiteten. I slutet av 1800-talet bildades icke-statliga högskolor i Göteborg och Stockholm, vilka förstatligades och blev universitet 1954 respektive 1960. Under samma period ökade antalet studenter kraftigt och nya statliga lärosäten inrättades. Vidare ökade centralstyrningen i fråga om universitetens och högskolornas administration och ekonomi.</p>
<p>Under de senaste 30 åren har universiteten och högskolorna gått från att ha varit centralstyrda med flera olika beslutsnivåer mellan regeringen och högskoleledningarna till att, genom 1988 och 1993 års högskolereformer, utvecklas mot att bli alltmer självständiga. Den decentraliseringsprocess som pågått har inneburit att staten alltmer styrt i övergripande former och att delar av ledningen av verksamheten vid universitet och högskolor återförts till lokal nivå. Efter förslag i regeringens proposition om formerna för högskolepolitiken 1988 (prop. 1988/89:65) inleddes en successiv övergång från anslags- och dimensioneringsstyrning till mål- och resultatstyrning. En utveckling som ställde krav på förbättrad uppföljning och utvärdering av högskolans verksamhet. Denna utveckling har inneburit att universitet och högskolor har kommit att spela en större roll också i ett regionalt utvecklingsperspektiv.</p>
<p>I propositionen Universitet och högskolor Frihet för kvalitet (prop. 1992/93:1, 1992/93:UbU3, rskr 1992/93:103) presenterades en strategi för förändring av det svenska universitets- och högskolesystemet som innehöll tre metoder. Den första metoden avsåg ökad frihet för och skapande av incitament för utveckling och kvalitet. Den innebar bl.a. en avreglering och minskad detaljeringsgrad i statsmakternas budgetbeslut rörande statliga universitet och högskolor. Vidare omfattade den föreslagna strategin införandet av fasta och entydiga regler för relationerna mellan staten och enskilda anordnare av högskoleutbildning. Syftet var att skapa etableringsfrihet som skulle öka mångfald och konkurrens och göra att nytänkande och privata initiativ blev pådrivande krafter i förändringsprocessen. Efter förslag i propositionen Högre utbildning för ökad kompetens (prop. 1992/93:169, bet. 1992/93:UbU14, rskr. 1992/93:363) beslutades lagen <a href="https://lagen.nu/1993:792">(1993:792)</a> om tillstånd att utfärda vissa examina. Motivet angavs i propositionen vara att säkra kvaliteten i de examina som utfärdas av enskilda utbildningsanordnare och att reglera förhållandet mellan staten och dessa anordnare. I dag finns det 24 enskilda utbildningsanordnare som har tillstånd att utfärda examina.</p>
<p>I propositionen Frihet för kvalitet presenterades som en tredje metod ett förändrat icke-statligt huvudmannaskap för vissa universitet och högskolor. I propositionen anfördes att statligt huvudmannaskap i myndighetsform bara är en av många möjliga verksamhetsformer för universitet och högskolor. Det konstaterades att Sverige är unikt när det gäller statens absoluta dominans inom universitets- och högskoleväsendet och att det vanliga i andra länder är att universitet med andra huvudmän kompletterade de statliga universiteten och högskolorna. Mot denna bakgrund beslutades senare efter förslag i propositionen Högskolor i stiftelseform, Mångfald för kvalitet (prop. 1992/93:231, bet. 1992/93:UbU18, rskr. 1992/93:405) att några statliga universitet och högskolor skulle överföras till privaträttslig form genom att skapa stiftelser. Det resulterade i att Stiftelsen Chalmers tekniska högskola och Stiftelsen Högskolan i Jönköping bildades. Jämfört med de statliga universiteten och högskolorna avsåg beslutet om stiftelsebildningarna att ge en väsentligt ökad autonomi med avseende på inriktning och dimensionering av grundutbildning och forskning, organisations- och ledningsfrågor samt tjänsteorganisation och medelsförvaltning. En rad intressanta profileringar förutsågs i förlängningen, t.ex. nya och förbättrade samarbetsformer med näringslivet och det omgivande samhället, mångvetenskapliga forskningsarrangemang eller förbättrade internationella kontakter och studentutbytesprojekt.</p>
<p>Ytterligare ett steg i arbetet med att öka lärosätenas självbestämmande togs våren 2007 efter regeringens förslag i propositionen Frihet att välja - ett ökat inflytande för universitet och högskolor när styrelseledamöter utses (prop. 2006/07:43, bet. 2006/07:UbU11, rskr. 2006/07:122). Genom den ändring i högskolelagen <a href="https://lagen.nu/1992:1434">(1992:1434)</a> som trädde i kraft den 25 april 2007 och i anslutning därtill beslutade förordningsändringar ges universitet och högskolor ökade möjligheter att påverka sammansättningen av styrelsen för det egna lärosätet. I propositionen anges att frågor om styrelsens sammansättning och formerna för hur ledamöter i styrelsen utses återigen kan komma att tas upp.</p>
<p>Utredningar om verksamhetsform och styrning</p>
<p>De statliga universiteten och högskolorna är förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen. Deras verksamhet skiljer sig dock väsentligt från statliga myndigheter i övrigt. Universitetens och högskolornas organisation och arbetssätt styrs dels genom det allmänna regelverk som gäller för statliga förvaltningsmyndigheter, dels genom högskolelagen <a href="https://lagen.nu/1992:1434">(1992:1434)</a>, högskoleförordningen <a href="https://lagen.nu/1993:100">(1993:100)</a>, förordningen (1993: 221) för Sveriges lantbruksuniversitet samt en rad andra regler som rör högskolesektorn. De har i allt väsentligt andra uppgifter och deras uppdrag är betydligt vidare än övriga statliga förvaltningsmyndigheter. Anslagen till högskolans verksamhet avser utbildning och forskning. I högskolelagen uttrycks principen om forskningens frihet.</p>
<p>Val av verksamhetsform för statlig verksamhet behandlades i propositionen Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst (prop. 1997/98:136, bet. 1997/98:KU31, rskr. 1997/98:294). Där skrivs bland annat att statlig verksamhet i huvudsak bör bedrivas i myndighetsform, men att det ibland kan vara motiverat att låta en statlig uppgift utföras i en privaträttslig verksamhetsform. Som exempel nämns när staten och en annan part engagerar sig i anslagsberoende verksamhet och gemensamt bidrar till finansieringen. Inte heller konkurrensutsatt verksamhet bör bedrivas i myndighetsform enligt propositionen.</p>
<p>I december 2006 tillsattes Kommittén om översyn av den statliga förvaltningens uppgifter och organisation (Fi 2006:08). Översynen syftar till att effektivisera statlig förvaltning och verksamhet. I direktiven (dir. 2006:123) diskuteras bl.a. myndighetsbegreppet. Där framgår också att universiteten och högskolorna ska utredas i särskild ordning mot bakgrund av att de har en annan roll och andra uppgifter än övriga förvaltningsmyndigheter. Förvaltningskommittén ska lämna en slutredovisning senast den 15 december 2008.</p>
<p>I regeringsformen ges vissa grundläggande bestämmelser om myndigheter. I Statskontorets rapport Statsförvaltningens utveckling 2000 - 2005 (dnr 2005/122-5) påpekas dock att det i regeringsformen saknas en definition av myndighetsbegreppet. I rapporten hänvisas till förarbetena till regeringsformen där det framgår att avsaknaden av en definition hänger samman med ambitionen att skapa en flexibel förvaltning (prop. 1973:90).</p>
<p>Regeringen har beslutat om en myndighetsförordning <a href="https://lagen.nu/2007:515">(2007:515)</a> som ska träda i kraft den 1 januari 2008. Verksförordningen <a href="https://lagen.nu/1995:1322">(1995:1322)</a> upphör då att gälla. I myndighetsförordningen regleras bl.a. myndigheternas ledningsformer. Förordningen gäller för förvaltningsmyndigheter under regeringen, om inte en lag eller förordning innehåller en bestämmelse som avviker från myndighetsförordningen.</p>
<p>Enligt regeringsformen har domstolarna en särställning inom den offentliga verksamheten. Detta kommer till uttryck genom att domstolarna är helt självständiga i sin dömande verksamhet. Grundlagsutredningen (Ju 2004:11) har till uppgift att bl.a. överväga om det bör införas ett nytt särskilt kapitel i regeringsformen om domstolarna (dir. 2004:96). Utredningen tillsatte därför en expertgrupp under våren 2006 som i september 2007 lämnade sina förslag i frågan i betänkandet Bestämmelser om domstolarna i regeringsformen (SOU 2007:69). Grundlagsutredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2008.</p>
<p>Andra exempel på myndigheter som har en särskild ställning för att markera deras oberoende är Riksbanken och Riksrevisionen, som lyder under riksdagen.</p>
<p>En diskussion om universitetens och högskolornas associationsform har förts under många år inom högskolesektorn av bl.a. Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF). Förbundet gav år 2004 professor Lena Marcusson, Uppsala universitet, i uppdrag att utreda universitetens rättsliga ställning. I rapporten Universitetens rättsliga ställning (SUHF 2005) redovisas olika tänkbara alternativa associationsformer för lärosätena. Även Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) har diskuterat och utrett frågan om universitetens och högskolornas styrning och organisation. I rapporten Framtidens universitet (2006) lämnas ett flertal förslag till hur högskolesektorn bör utvecklas i olika avseenden.</p>
<p>Resursutredningen (U 2004:03) som tillsattes våren 2004 med uppdrag att göra en översyn av resurstilldelningssystemet för universitets och högskolors grundutbildning (dir. 2004:49) redovisade i maj 2005 ett delbetänkande (SOU 2005:48). Genom tilläggsdirektiv (dir. 2006:29, 2007:81) utvidgades uppdraget till att också omfatta en översyn av resurstilldelning och övrig styrning avseende forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor. Utgångspunkten för detta uppdrag har varit behovet av hög vetenskaplig kvalitet och ökad profilering samt närmare samarbete och arbetsfördelning mellan olika lärosäten. Resursutredningen redovisade sitt uppdrag i betänkandet Resurser för kvalitet (SOU 2007:81) den 2 november 2007.</p>
<p>Regeringen tillsatte i mars 2007 en särskild utredare som ska föreslå hur en avveckling av kår- och nationsobligatoriet kan genomföras (dir. 2007:49). Utredaren ska utifrån en kartläggning av konsekvenserna av obligatoriets avveckling föreslå nödvändiga åtgärder för att säkerställa, stärka och utveckla studentinflytandet och en god studiesocial verksamhet vid universitet och högskolor. Uppdraget ska redovisas den 15 februari 2008.</p>
<p>Utredningen om utvärdering av resultatstyrningen (Fi 2006:07) har nyligen presenterat sina förslag i betänkandet Att styra staten - regeringens styrning av sin förvaltning (SOU 2007:75). Utredningen har bl.a. haft i uppgift att lämna förslag till hur resultatstyrningen bör förändras och utvecklas i syfte att förbättra styrningen av myndigheter samt ange vilka förutsättningar detta kräver och vilka begränsningar som finns (dir. 2006:30).</p>
<p>Behov av utredning</p>
<p>Nya villkor och förutsättningar för lärosätena</p>
<p>Viktiga utgångspunkter för utredarens uppdrag är den politiska inriktningen att lärosätenas självbestämmande ska öka och den politiska styrningen minska.</p>
<p>Ett övergripande mål för regeringens högskolepolitik är att förbättra kvaliteten i den högre utbildningen och forskningen. För att skapa goda förutsättningar för kvalitetsutveckling måste universitet och högskolor få ett tydligt ansvar för utformning av verksamheten. Det måste också finnas tydliga system för kvalitetsbedömning som är fristående från lärosätena. Det är viktigt med en sådan tydlighet inte minst för att blivande studenter ska kunna göra rationella val grundade på kvalitetsbedömningar.</p>
<p>Vidare behöver högre utbildning och forskning bedrivas med ett internationellt perspektiv. I syfte att kunna erbjuda utbildning och utföra forskning som är internationellt konkurrenskraftig och som kan konkurrera med de internationellt mest högklassiga lärosätena är det viktigt att skapa förutsättningar för att utveckla och behålla lärosäten med stor integritet. I en alltmer globaliserad värld är det för Sveriges konkurrenskraft och tillväxt också avgörande att lärosätena ges goda förutsättningar att kommersialisera forskningsresultat, vilket är en viktig del i universitetens och högskolornas samverkansuppgift. Det är också angeläget att lärosätena i ökad utsträckning kan spela en viktig roll i den regionala utvecklingen genom bl.a. samverkan med omgivande näringsliv och kommersialisering av forskningsresultat. Stiftelsehögskolor kan bidra till detta.</p>
<p>Globaliseringen är en av de faktorer som starkt påverkar universitet och högskolor. De är på så sätt i allt högre grad aktörer även på en internationell marknad. Det innebär bl.a. en ökad konkurrens om resurser, studenter och forskare. Frågor kring profilering och samverkan kommer att bli avgörande för att Sverige ska kunna klara sig i den internationella konkurrensen. Till exempel har globaliseringen lett till att framstående utländska lärosäten öppnat filialer i t.ex. Kina och Singapore. Från svenska lärosätens sida finns en ökad tendens till att verka i andra länder. T.ex. bistår Kungl. Tekniska högskolan, Lunds universitet och Karolinska institutet med verksamhet i Kina. Detta är dock sannolikt bara början på en utveckling där också svenska lärosäten kommer att verka internationellt i ökad utsträckning.</p>
<p>I en allt mer globaliserad värld måste villkoren för de svenska lärosätena bli likvärdiga med deras utländska motsvarigheter. Därigenom får lärosätena förutsättningar att konkurrera och verka på en internationell marknad, och svensk högre utbildning och forskning kan ge en grund för en fortsatt stark samhällsutveckling.</p>
<p>Universitet och högskolor samverkar i allt högre utsträckning med privata och offentliga aktörer på lokal och regional nivå, bl.a. som en följd av regionaliseringen och utbyggnaden av högskolan. I budgetpropositionen för 2008 (prop. 2007/08:1, utgiftsområde 16) framhåller regeringen att universitet och högskolor kan fungera som kraftcentra för att främja den regionala utvecklingen.</p>
<p>Val av verksamhetsform för universitet och högskolor</p>
<p>Statens styrning sker till stor del genom regler, trots införandet av mål- och resultatstyrning, och i form av ekonomisk styrning. Innehållet i regeringens styrning av universitet och högskolor och vilka instrument för styrning som bör användas behöver ses över och utformas på ett sätt som är mer ändamålsenligt för lärosätenas verksamhet. En alltför detaljerad statlig styrning försämrar lärosätenas förutsättningar att nå önskad utveckling. Det kan t.ex. handla om lärosätenas möjligheter till utlandsetablering och medverkan i internationella samarbeten, förutsättningar att konkurrera om de bästa studenterna och forskarna samt drivkrafter för att kommersialisera forskningsresultat och samverka med näringsliv och samhälle. Den i dag gällande verksamhetsformen statlig förvaltningsmyndighet kan begränsa lärosätenas handlingsfrihet även när det gäller medels- och fastighetsförvaltning, den interna organisationen samt möjligheter att teckna vissa avtal. Statens styrning måste därför begränsas till de frågor som är mest väsentliga för staten. Vidare bör lärosätena få det avgörande inflytandet över viktiga frågor rörande den egna verksamheten, såsom ekonomiska, personella och fysiska resurser liksom den interna organisationen och ledningen. Därför behöver såväl verksamhetsformen för universitet och högskolor som statens styrning av dem förändras och anpassas till nya förutsättningar och villkor. En ny verksamhetsform kan medföra konsekvenser för skilda delar av systemet för högre utbildning och forskning. Det behöver därför göras en övergripande konsekvensanalys för att jämföra för- och nackdelar med olika tänkbara verksamhetsformer.</p>
<p>För varje verksamhetsform kan det finnas flera olika möjligheter att utforma styrning och kontroll, vilket också påverkar graden av självbestämmande för lärosätena. Oavsett vilken eller vilka verksamhetsformer som föreslås, bör det finnas en balans mellan behovet av ett ökat självbestämmande för lärosätena och statsmakternas möjlighet till styrning och kontroll.</p>
<p>Minskad politisk styrning av universitet och högskolor</p>
<p>Den reglering som gäller för högskolor, framför allt högskoleförordningen, är omfattande och i vissa delar alltför detaljerad. En reglering bör i stället främst begränsas till att avse lärosätenas kärnverksamhet, utbildning, forskning och samverkan, i delar där staten har ett tydligt och väsentligt intresse att styra. Dit hör frågor om övergripande inriktning som t.ex. resursfrågor, dimensionering, effektivt resursutnyttjande, kvalitet i utbildning och forskning, ansvarsutkrävande samt rättssäkerhet för studenter. I övrigt bör det ankomma på lärosätena själva att ha det avgörande inflytandet.</p>
<p>Med huvudinriktningen att en eller flera andra verksamhetsformer än statlig förvaltningsmyndighet bör väljas för universitet och högskolor öppnas en möjlighet för att vissa frågor kan regleras genom avtal mellan staten och ett lärosäte. Så sker i dag när det gäller bl.a. Chalmers tekniska högskola och Stiftelsen Högskolan i Jönköping.</p>
<p>Regleringen av för lärosätet interna frågor, t.ex. lärosätenas interna ledning och organisation, bör starkt begränsas. Det är dock viktigt att noga överväga hur ledningsfunktionerna för mer självständiga lärosäten ska utformas. Däri ingår avvägningen mellan en styrelses ansvar och möjlighet att leda verksamheten och behovet av stor frihet när det gäller den akademiska verksamheten utbildning och forskning. En utgångspunkt är att forskningens frihet inte ska äventyras och att lärosätets ledning inte ska ha huvudansvaret för utbildningens och forskningens innehåll. Avvägningar behöver således göras mellan behovet av en kraftfull ledning på olika nivåer å ena sidan och ett mer decentraliserat, kollegialt inflytande å andra sidan.</p>
<p>Självständiga lärosäten förutsätter också en tydlig och kraftfull ledning. En särskild fråga är därvid hur styrelserna ska vara sammansatta och utses, vilket ansvar som ledningen vid ett lärosäte ska ha samt formerna för ledningen.</p>
<p>Även när det gäller frågor om anställningsstrukturen vid universitet och högskolor bör regleringen bli mindre omfattande än i dag. Dessa frågor utreds av Utredningen om befattningsstruktur vid universitet och högskolor (U 2006:08), vilken ska redovisa sitt uppdrag senast den 14 december 2007 (dir. 2006:48, 2007:82).</p>
<p>Med ekonomisk styrning avses den finansiella styrning och den resultatstyrning som kommer till uttryck inom ramen för den årliga budgetprocessen. Det måste finnas en balans mellan lärosätenas självbestämmande och statsmakternas behov av styrning och kontroll. Det är rimligt att uppföljning, utvärdering, tillsyn och kvalitetskontroll sker av en verksamhet med stor offentlig finansiering. Samtidigt måste universitetens och högskolornas speciella förutsättningar och ambitionen att få ökat självbestämmande beaktas. Regeringens styrning bör, som tidigare anförts, främst avse områden där det finns ett väsentligt statligt intresse, såsom frågor om dimensionering, effektivitet, kvalitetsutvärdering samt rättssäkerhet för studenterna.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>En utredare ska lämna förslag till en eller flera nya verksamhetsformer för statliga universitet och högskolor som omfattas av högskolelagen <a href="https://lagen.nu/1992:1434">(1992:1434)</a>. En viktig utgångspunkt i utredarens arbete är den beskrivna inriktningen mot minskad politisk styrning av och ökat självbestämmande för lärosätena. Även de beskrivna utvecklingstendenserna och förändrade förutsättningar och villkor som universitet och högskolor står inför, till följd av globaliseringen och ökade krav på profilering, samverkan och kvalitet, ska beaktas. Utredaren ska också belysa hur den mer problemorienterade forskningen påverkas av ett ökat självbestämmande. För varje förslag till verksamhetsform ska en övergripande konsekvensanalys av för- och nackdelar med verksamhetsformen göras. Den ska relateras till brister och problem med nuvarande verksamhetsform.</p>
<p>Utifrån de förslag på verksamhetsformer som lämnas ska utredaren föreslå hur statens styrning ska utformas. Utgångspunkten även för dessa förslag ska vara att öka lärosätenas självbestämmande. Samtidigt måste dock statens intresse av att kunna styra och kontrollera för staten viktiga delar av verksamheten tillgodoses.</p>
<p>Utredaren ska i sitt arbete ta del av resultat och erfarenheter från reformer av verksamhetsformer och statlig styrning som har genomförts i Sverige och andra länder, framför allt i övriga nordiska länder samt i Storbritannien.</p>
<p>Inom ramen för uppdraget att föreslå verksamhetsformer ska utredaren</p>
<p>- föreslå hur regeringens mål- och resultatstyrning ska utformas för universitet och högskolor,</p>
<p>- föreslå hur intern styrning och kontroll, intern och extern revision ska ske för universitet och högskolor,</p>
<p>- föreslå hur tillsyn och kvalitetssäkring ska ske för universitet och högskolor,</p>
<p>- föreslå vilka uppgifter och vilket ansvar som ledningen vid ett lärosäte ska ha samt formerna för denna,</p>
<p>- föreslå hur studenternas rättssäkerhet kan garanteras,</p>
<p>- redovisa hur övriga myndigheter inom högskolesektorn berörs och vid behov lämna förslag på förändrade uppgifter för dessa myndigheter.</p>
<p>Utredaren ska belysa de arbetsgivar- och personalpolitiska konsekvenserna av en eventuell övergång till en annan verksamhetsform. Det gäller t.ex. frågor om tillhörighet till arbetsgivarorganisation, vilka kollektivavtal som ska gälla och effekterna på finansieringen av de statliga tjänstepensionerna.</p>
<p>Vidare ska utredaren lämna de förslag till författningsändringar som översynen föranleder och redovisa vilka ekonomiska konsekvenser som förslagen medför. Om utredarens förslag innebär kostnadsökningar, ska utredaren föreslå en finansiering enligt vad som anges i 14 § kommittéförordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1474">(1998:1474)</a>.</p>
<p>Uppdragets genomförande och tidsplan</p>
<p>Utredaren ska genomföra uppdraget i nära kontakt med företrädare för universitet och högskolor, studenter, andra berörda myndigheter inom högskolesektorn samt offentliga och privata forskningsbeställare.</p>
<p>Utredaren ska samråda med Utredningen om avveckling av kår- och nationsobligatoriet (U 2007:06). Samråd ska även ske med Grundlagsutredningen och Förvaltningskommittén i de delar som har ett samband med deras uppdrag.</p>
<p>Utredaren ska hålla berörda centrala arbetstagarorganisationer informerade om arbetet och ge dem tillfälle att framföra synpunkter.</p>
<p>Om utredaren finner att förslag som utredaren avser att lämna nödvändiggör ändringar i grundlag eller annan författning som rör konstitutionella ämnen, ska utredaren anmäla detta till regeringen.</p>
<p>Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 5 december 2008.</p>
<p> (Utbildningsdepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2007:23/2007-03-08T12:00:00+01:002007-03-08T12:00:00+01:002007:23 Förbättrade möjligheter för den enskilde att påskynda handläggningen i domstolJustitiedepartementet<p></p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2>
<p>För att förtroendet för rättsstaten skall upprätthållas krävs väl fungerande och oberoende domstolar. Medborgarna skall kunna utgå från att domstolarna förmår handlägga mål och ärenden inom skälig tid. Om dessa förväntningar inte infrias finns en risk för att medborgarnas förtroende för domstolarna minskar.</p>
<p>En utredare skall kartlägga domstolschefens skyldighet respektive möjlighet att agera vid långsam handläggning. Utredaren skall analysera behovet av att förbättra den enskildes möjligheter att påskynda handläggningen, t.ex. genom tillskapandet av ett särskilt förfarande som inleds genom klagomål direkt till domstolschefen.</p>
<p>Om utredaren bedömer att det finns behov av att utvidga domstolschefens befogenheter för att möjliggöra ändamålsenliga åtgärder skall utredaren, med beaktande av domarens självständighet i den dömande verksamheten, lämna förslag till sådana förändringar.</p>
<p>Uppdraget skall redovisas senast den 29 februari 2008.</p>
<p>Kravet på rättssäkerhet och effektivitet i den dömande verksamheten</p>
<p>Allmänt</p>
<p>För att förtroendet för rättsstaten skall kunna upprätthållas krävs oberoende och väl fungerande domstolar. Målet för den dömande verksamheten är att mål och ärenden skall handläggas på ett rättssäkert och effektivt sätt. I detta ligger bl.a. ett krav på att mål och ärenden skall avgöras inom rimlig tid. Det processrättsliga regelverket måste vara utformat så att målet kan uppnås. Den övergripande målsättningen om rättssäkerhet och effektivitet präglar också utformningen av domstolsväsendets organisation.</p>
<p>Europakonventionens krav på domstolsprövning inom skälig tid och tillgång till effektivt nationellt rättsmedel</p>
<p>Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) är införlivad i svensk rätt. Europakonventionen innehåller bl.a. ett krav på att rättegång i mål rörande civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse för brott skall hållas inom skälig tid (artikel 6.1). Den vars konventionsrättigheter kränkts skall också ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet (artikel 13). Uttrycket rättsmedel i Europakonventionens mening har en vidare innebörd än att enskilda skall ha rätt till en förnyad prövning av beslut eller domar.</p>
<p>Det totala antalet inkomna klagomål till Europadomstolen har ökat dramatiskt de senaste åren. En stor andel av klagomålen rör anklagelser om konventionskränkning rörande rätten till domstolsprövning inom skälig tid. Mot bakgrund av den ansträngda situationen i Europadomstolen antog Europarådets ministerkommitté år 2004 ett reformpaket som bl.a. består av rekommendationen 2004(6) om förbättring av nationella rättsmedel, enligt vilken konventionsstaterna uppmanas att säkerställa att enskilda har tillgång till effektiva nationella rättsmedel beträffande klagomål om konventionskränkningar, i synnerhet sådana som rör rätten till domstolsprövning inom skälig tid.</p>
<p>Skydd mot att enskilda drabbas av långsam handläggning i domstol</p>
<p>Det processrättsliga regelverket</p>
<p>Det processrättsliga regelverket innehåller flera bestämmelser som anger att domstolens handläggning skall vara effektiv, t.ex. att rätten skall driva förberedelsen i tvistemål med inriktning på ett snabbt avgörande av målet (42 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken) och att åklagaren normalt skall väcka åtal mot den som är häktad inom två veckor från åtalsbeslutet (24 kap. 18 § rättegångsbalken). För de allmänna förvaltningsdomstolarna finns det motsvarande bestämmelser om skyndsam handläggning, t.ex. i mål om tvångsvård av unga (33 och 34 §§ lagen [1990:52] med särskilda bestämmelser om vård av unga). Det finns också bestämmelser som ger enskilda parter en viss möjlighet att påskynda domstolens handläggning, t.ex. har den som anser att ett beslut av tingsrätten medför att målet försenas i onödan rätt att överklaga ett sådant beslut särskilt (49 kap. 7 § rättegångsbalken).</p>
<p>Domstolschefens ansvar</p>
<p>När det gäller domstolschefens ansvar för verksamheten skall han eller hon, i likhet med andra myndighetschefer, se till att verksamheten bedrivs författningsenligt och effektivt. Domstolschefen skall fortlöpande följa upp och pröva den egna verksamheten och konsekvenserna av de författningsföreskrifter och särskilda beslut som rör verksamheten samt vidta de åtgärder som behövs. Domstolschefens skyldighet i dessa avseenden följer av domstolsinstruktionerna och tillämpliga bestämmelser i verksförordningen <a href="https://lagen.nu/1995:1322">(1995:1322)</a>. Domstolschefens möjligheter att utöva tillsyn över och påverka verksamheten är dock begränsade i jämförelse med andra myndighetschefers. En viktig begränsning ligger i det att verksamheten är författningsreglerad. En annan begränsning följer av principen om domarens självständighet. Gränsen för domarens självständighet har diskuterats i olika sammanhang, bl.a. av Kommittén om domstolschefens roll och utnämning av högre domare (SOU 2000:99). Utifrån dessa diskussioner kan det bl.a. konstateras att enskilda domare är underkastade lydnadsplikt i förhållande till domstolschefen i frågor som inte rör dömandet.</p>
<p>Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern</p>
<p>Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern utövar tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar. Tillsynen bedrivs genom prövning av klagomål från allmänheten samt genom inspektioner och andra undersökningar som dessa organ finner påkallade. Den externa tillsynen över domstolarna och de enskilda domarna vilar på den grundläggande principen att de är självständiga under lagarna men inte självhärskande över dem. Normalt utreds inte klagomål mot en domstol som rör handläggningen av ett pågående mål eftersom det skulle kunna betraktas som en otillbörlig inblandning i domstolens verksamhet. I vissa fall görs dock undantag för klagomål som rör långsam handläggning.</p>
<p>Kompensation för långsam handläggning</p>
<p>Vid straffmätning och påföljdsval i brottmål skall domstolen beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks (29 kap. 5 § första stycket 7 och 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken). Den som varit tilltalad i ett brottmål som handlagts under ovanligt lång tid kan således kompenseras för den långsamma handläggningen genom att han eller hon döms till ett lindrigare straff. En liknande ordning gäller vid handläggning i domstol av mål om särskilda avgifter (jfr. bl.a. 5 kap. 14 § tredje stycket 2 taxeringslagen [1990:324]).</p>
<p>En enskild kan också föra en skadeståndstalan mot staten vid svensk domstol eller klaga till Europadomstolen och göra gällande att målet inte prövats inom skälig tid. Europadomstolen skall, om den finner att ett brott mot konventionen har ägt rum och om det anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten gottgörelse i den utsträckning sådan inte kan erhållas av nationell myndighet (artikel 41 i Europakonventionen). Högsta domstolen har prövat frågan om enskilds rätt till skadestånd av staten för att brottsmisstankar mot honom inte prövats i rättegång inom skälig tid (NJA 2005 s. 462). Högsta domstolen fann i målet visat att kärandens rätt enligt artikel 6.1 i Europakonventionen att få anklagelser om brott prövade i en rättegång inom skälig tid hade kränkts. I domen uttalade Högsta domstolen att käranden hade rätt till ersättning för ekonomisk skada med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen <a href="https://lagen.nu/1972:207">(1972:207)</a>. Högsta domstolen slog också fast att ideellt skadestånd kan dömas ut av svensk domstol vid kränkningar av rätten till domstolsprövning inom skälig tid.</p>
<p>Reformarbetet i andra nordiska länder</p>
<p>Vid en nordisk jämförelse kan det konstateras att enskilda i andra nordiska länder vid långsam handläggning kompenseras på liknande sätt som i Sverige. När det gäller åtgärder som syftar till att påskynda handläggningen har det dock skett en utveckling i andra nordiska länder som det inte finns någon motsvarighet till i svensk rätt.</p>
<p>För att tydliggöra parternas möjligheter att vidta åtgärder för det fall rätten inte avgör ett mål inom skälig tid har det i dansk rätt införts en bestämmelse enligt vilken en part kan ansöka om att rätten slår fast ett datum för huvudförhandling om det är nödvändigt på grund av Europakonventionens krav på domstolsprövning inom skälig tid. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 2007 och gäller för både tvistemål och brottmål (retsplejeloven § 152 a).</p>
<p>För att korta ned handläggningstiderna har det i norsk rätt införts en generell plikt för enskilda domare att tillämpa s.k. "aktiv saksstyring" som syftar till att hålla handläggningen koncentrerad i tid och omfattning. Domstolschefen ansvarar för att följa upp den enskilde domarens skyldighet. Om domaren åsidosätter sin plikt på ett väsentligt sätt skall domstolschefen överföra målet till en annan domare eller själv överta handläggningen. Bestämmelsen förväntas träda i kraft den 1 januari 2008 och skall endast gälla för tvistemål (tvisteloven §§ 11-6 och 11-7).</p>
<p>År 2004 slog Europadomstolen fast att det i finländsk rätt saknades effektiva nationella rättsmedel för en enskild som påstod att han drabbats av konventionsbrott avseende rätten till domstolsprövning inom skälig tid (Kangasluoma mot Finland, dom den 20 januari 2004, 48339/99). Justitieministeriet i Finland tillsatte därför en arbetsgrupp med uppgift att bereda ett förslag till lagstiftning som säkerställer rätten till ett effektivt rättsmedel i dessa situationer. I ett nyligen presenterat betänkande föreslog arbetsgruppen att det skall införas ett system genom vilket en part kan kompenseras för oskäligt dröjsmål vid rättegång med en ersättning som betalas av statliga medel. Som ett förebyggande medel skall en part också kunna påskynda behandlingen av sitt ärende genom att klaga hos en högre domstol. Betänkandet Rättsmedel mot dröjsmål vid rättegång <a href="https://lagen.nu/2006:21">(2006:21)</a> bereds för närvarande i justitieministeriet.</p>
<p>Domstolarnas handläggning av mål och ärenden</p>
<p>I de allra flesta fall lever domstolarnas handläggning upp till kraven på rättssäkerhet och effektivitet. Vid bedömningen av om handläggningstiden i det enskilda fallet kan anses rimlig bör ett flertal faktorer beaktas, bl.a. vilken typ av mål det är fråga om, målets svårighetsgrad och parternas agerande under processen. Domstolsverkets årsredovisningar och tillgänglig statistik, som bl.a. visar olika måltypers genomsnittliga handläggningstid, indikerar dock att vissa mål och ärenden inte avgörs inom rimlig tid.</p>
<p>Det förekommer allt oftare att enskilda för skadeståndstalan mot staten eller klagar till Europadomstolen och gör gällande att de inte fått sina mål och ärenden prövade inom skälig tid. På senare tid har de domar som Europadomstolen meddelat mot Sverige och de mål där Sverige ingått förlikning med klaganden ofta gällt kränkningar av rätten till domstolsprövning inom skälig tid. Högsta domstolens ovannämnda dom innebär att svenska domstolar kan döma ut ersättning för kränkning till enskilda som utsatts för konventionsbrott. Domen kan förväntas leda till att fler enskilda som anser sig ha drabbats av långsam handläggning i domstol kommer att framställa anspråk på ersättning av staten.</p>
<p>Även Riksdagens ombudsmäns och Justitiekanslerns externa tillsyn av domstolarnas verksamhet uppvisar exempel på mål och ärenden som inte avgjorts inom rimlig tid. De klagomål från allmänheten som riktas mot domstolarna gäller ofta långsam handläggning och den vanligaste kritiken som Riksdagens ombudsmän uttalar mot domstolarna avser långsam handläggning.</p>
<p>Behovet av åtgärder</p>
<p>Medborgarna skall kunna utgå från att domstolarna förmår handlägga mål och ärenden inom skälig tid. Om dessa förväntningar inte infrias finns en risk för att medborgarnas förtroende för domstolarna minskar.</p>
<p>Allt fler enskilda parter visar på olika sätt sitt missnöje över domstolarnas handläggningstider. Regeringens satsning på rättsväsendet kan förväntas förbättra domstolarnas möjligheter att arbeta ned målbalanser och i övrigt effektivisera verksamheten. Från regeringens sida och inom domstolsväsendet vidtas också olika åtgärder i syfte att säkerställa att domstolarnas verksamhet bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Det finns dock anledning att överväga ytterligare åtgärder för att kunna påskynda handläggningen i enskilda fall.</p>
<p>För den enskilde som befinner sig mitt uppe i ett rättsligt förfarande är det i regel av mindre betydelse att han eller hon i efterhand kan bli kompenserad för långsam handläggning. I den situationen kan det för den enskilde vara mer intressant att kunna vidta någon åtgärd för att avhjälpa ett pågående dröjsmål i handläggningen. Den externa tillsyn som bedrivs av Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern kan normalt inte påskynda handläggningen på ett effektivt sätt. Dessa organ är i regel restriktiva med att uttala sig om pågående mål och i den utsträckningen så ändå sker är domstolen ofta redan i dröjsmål. Det finns därför skäl att överväga om den enskildes skydd mot långsam handläggning i domstol behöver förstärkas.</p>
<p>Utifrån europarättsliga utgångspunkter finns det också skäl att säkerställa att vår rättsordning lever upp till Europakonventionens krav på effektiva nationella rättsmedel för den som påstår sig ha drabbats av en kränkning av rätten till domstolsprövning inom skälig tid.</p>
<p>Mot denna bakgrund anser regeringen att en särskild utredare bör ges i uppdrag att överväga åtgärder som skall syfta till att påskynda handläggningen av ett mål i det enskilda fallet. Vid dessa överväganden är det naturligt att särskilt beakta domstolschefens ansvar för att arbetet på domstolen bedrivs rättssäkert och effektivt.</p>
<p>Till skillnad från den externa tillsynen bedrivs domstolschefens ledningsfunktion sällan genom en prövning av klagomål från enskilda. I de allra flesta fall torde det dock vara ändamålsenligt att enskilda vänder sig direkt till domstolsledningen för att påtala att handläggningen av ett mål eller ärende går för långsamt. För den enskilde kan det ha ett egenvärde att få ett tydligt besked från den ansvarige domstolschefen om anledningen till att hans eller hennes mål ännu inte kunnat tas till avgörande.</p>
<p>Förbättrade möjligheter för enskilda att påskynda handläggningen av mål eller ärenden skulle tydliggöra domstolschefens ansvar för att utöva tillsyn över verksamheten.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>Utredaren skall kartlägga domstolschefens skyldighet respektive möjlighet att inom ramen för gällande lagstiftning agera vid långsam handläggning. Utredaren skall analysera behovet av att förbättra den enskildes möjligheter att påskynda handläggningen, t.ex. genom tillskapandet av ett särskilt förfarande som inleds genom klagomål direkt till domstolschefen. Om utredaren bedömer att det finns ett behov av att utvidga domstolschefens befogenheter för att möjliggöra ändamålsenliga åtgärder skall utredaren lämna förslag till sådana förändringar. Utredaren skall därvid beakta principen om domarens självständighet.</p>
<p>Utredaren får även lämna förslag på andra typer av åtgärder som syftar till att förhindra eller avhjälpa oskäliga dröjsmål i domstolarnas handläggning. Vid dessa överväganden bör utredaren studera den rättsutveckling som ägt rum i andra nordiska länder.</p>
<p>Utredaren skall lägga fram de författningsförslag som han eller hon finner motiverade och även lämna förslag till förändringar i andra avseenden som uppdraget kan ge anledning till. Utredaren skall även bedöma de kostnader och konsekvenser i övrigt som förslagen kan komma att medföra. Om förslagen kan förväntas leda till kostnadsökningar för det allmänna skall utredaren föreslå hur dessa skall finansieras.</p>
<p>Uppdraget skall redovisas senast den 29 februari 2008.</p>
<p> (Justitiedepartementet) </p>http://www.opengov.se/govtrack/dir/2007:17/2007-02-08T12:00:00+01:002007-02-08T12:00:00+01:002007:17 SpråklagKulturdepartementet<p></p>
<p>Beslut vid regeringssammanträde den 8 februari 2007</p>
<h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska utarbeta ett förslag till språklag, där svenska språkets status regleras. Utredaren ska även överväga om det i en sådan lag bör införas bestämmelser om de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråkets ställning. Frågan om svenska språket i internationella sammanhang bör även belysas.</p>
<h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2>
<p>Den tidigare regeringen beslutade i september 2005 propositionen Bästa språket - en samlad svensk språkpolitik (prop. 2005/06:2). I propositionen behandlades de förslag som lämnats av Kommittén för svenska språket (Språkkommittén) i betänkandet Mål i mun - Förslag till handlingsprogram för svenska språket (SOU 2002:27). Regeringen föreslog fyra nationella språkpolitiska mål. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (bet. 2005/06:KrU4, rskr. 2005/06:89).</p>
<p>Beslutet innebär att riksdagen har antagit fyra nationella språkpolitiska mål, där det första målet är att svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige. Av målen framgår det också att svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk, att den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig och att alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och det nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.</p>
<p>För att målen med språkpolitiken ska nås har den av staten finansierade språkvården samordnats och förstärkts från och med den 1 juli 2006. Språkvården inordnades då i myndigheten Institutet för språk och folkminnen (tidigare Språk- och folkminnesinstitutet). Samordningen möjliggör samlade och utökade insatser för det svenska språket, svenskt teckenspråk och de nationella minoritetsspråken finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Sametinget har fortsatt ansvar för språkarbetet för det nationella minoritetsspråket samiska. Inom olika områden, t.ex. utbildningspolitiken och kulturpolitiken, görs insatser dels för att stärka språkundervisningen, dels för litteratur och läsning. Stödet till myndigheternas klarspråksarbete breddas.</p>
<p>Utredningen Översyn av teckenspråkets ställning överlämnade i maj 2006 betänkandet Teckenspråk och teckenspråkiga. Översyn av teckenspråkets ställning (SOU 2006:54). Betänkandet bereds för närvarande inom Regeringskansliet.</p>
<p>I propositionen Bästa språket bedömde den tidigare regeringen att Språkkommitténs förslag om en lag om svenska språket inte borde genomföras, bl.a. mot bakgrund av den kritik mot förslagets utformning som flera remissinstanser framförde. I stället kompletterades Språkkommitténs förslag om språkpolitiska mål med ett mål om att svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige.</p>
<p>Språkkommittén konstaterade att mot bakgrund av samhällsutvecklingen kan svenska språket i likhet med många andra språk riskera att på sikt trängas undan av mer dominerande språk inom vissa områden i samhället. Tillgången till det svenska språket är av central betydelse för de människor som verkar och bor här. Det är en förutsättning för att fullt ut kunna delta i det svenska samhället och för en levande demokrati.</p>
<p>Regeringen har tillsatt ett globaliseringsråd för en allsidig belysning av och samhällsdebatt om de förändringar som Sverige möter. Rådet bör bl.a. dra lärdom av olika länders integrationsarbete ur ett brett perspektiv. Detta rymmer även språkkunskapernas betydelse för medborgarskap och värdet av en blandad arbetskrafts- och flyktinginvandring för att underlätta en fungerande integration i Sverige.</p>
<p>Regeringen bedömer att arbetet med att stärka det svenska språkets ställning bör fortsätta. I budgetpropositionen för 2007 (prop. 2006/07:1) uttalade regeringen att en lag som slår fast svenska språkets ställning bör införas.</p>
<p>Nuvarande reglering</p>
<p>Det finns inga föreskrifter i svensk lag som slår fast svenska språkets ställning. En förklaring till detta är förmodligen att det sedan länge ansetts självklart att det gemensamma språket i Sverige är just svenska. I några författningar finns dock föreskrifter om svenska språkets användning i vissa situationer.</p>
<p>I förvaltningslagen <a href="https://lagen.nu/1986:223">(1986:223)</a> och verksförordningen <a href="https://lagen.nu/1995:1322">(1995:1322)</a> finns bestämmelser om att myndigheter ska använda ett klart och begripligt språk i skrivelser och beslut samt sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt när en enskild är part. En liknande reglering finns i förvaltningsprocesslagen <a href="https://lagen.nu/1971:291">(1971:291)</a>. Vidare framgår det av patientjournallagen <a href="https://lagen.nu/1985:562">(1985:562)</a> att journaler inom hälso- och sjukvården ska skrivas på svenska.</p>
<p>Sverige är ett land präglat av kulturell och etnisk mångfald. Förutom svenska språket används ett stort antal språk, t.ex. svenskt teckenspråk och de nationella minoritetsspråken. År 2000 ratificerade Sverige den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk och därmed erkändes samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch som nationella minoritetsspråk i Sverige. För samiska samt finska och meänkieli finns lagar som ger rätt att använda språken i kontakt med förvaltningsmyndigheter och domstolar i vissa kommuner i Norrbottens län där språket har lång tradition (lagarna [1999:1175] och [1999:1176] om rätt att använda samiska respektive finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar). Lagarna innefattar också möjlighet till förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på dessa minoritetsspråk. Utredningen om finska och sydsamiska språken lämnade i maj 2005 och februari 2006 betänkanden med förslag till utvidgning av det finska och det samiska förvaltningsområdet (SOU 2005:40 och SOU 2006:19).</p>
<p>Redan 1981 slog riksdagen, i samband med behandlingen av budgetproposition, fast att barndomsdöva för att kunna fungera sinsemellan och ute i samhället måste vara tvåspråkiga, teckenspråk och svenska. År 1983 infördes en ny läroplan för specialskolan där det anges att undervisningsspråket för döva elever i specialskolan ska vara teckenspråket.</p>
<p>Den rätt att under vissa förutsättningar få modersmålsundervisning som finns enligt grundskoleförordningen <a href="https://lagen.nu/1994:1194">(1994:1194)</a>, gymnasieförordningen <a href="https://lagen.nu/1992:394">(1992:394)</a> och motsvarande skolformsförordningar bör också nämnas i detta sammanhang.</p>
<h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2>
<p>En särskild utredare ska utarbeta ett förslag till språklag. De av riksdagen godkända språkpolitiska målen ska vara en grund för arbetet, liksom de överväganden som Språkkommittén gjorde i fråga om en språklagstiftning. Utredaren ska i det sammanhanget även beakta de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen av kommitténs förslag.</p>
<p>En lagreglering ska avse svenska språkets status och ge en tydlig signal om den vikt som svenska språket har. Utredaren ska också överväga om det i en sådan lag bör införas bestämmelser om de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråkets ställning. Frågan om svenska språket i internationella sammanhang bör även belysas.</p>
<p>Utredaren ska ta sin utgångspunkt i Språkkommitténs bedömning att en språklag inte bör reglera språkriktighetsfrågor eller språks användning inom olika områden, utöver den offentliga förvaltningen. Inte heller bör sanktioner knytas till en språklag.</p>
<p>Utredaren ska analysera vad ett förslag till språklag får för konsekvenser för andra författningar och i förekommande fall lämna författningsförslag. Om utredaren lämnar förslag med ekonomiska konsekvenser ska förslag till finansiering redovisas.</p>
<p>I uppdraget ingår inte att lämna förslag till ändringar av grundlag. Grundlagsutredningen (dir. 2004:96) har i uppdrag att göra en samlad översyn av regeringsformen. Utredaren bör därför hålla sig informerad om Grundlagsutredningens arbete till den del det kan beröra svenska språket.</p>
<h2 id="redovisning">Redovisning av uppdraget</h2>
<p>Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2007.</p>
<p> (Kulturdepartementet) </p>