Kommittédirektiv med departementskod UD 2013-01-31 opengov.se http://www.opengov.se/ http://www.opengov.se/govtrack/dir/feed/?departement=UD http://www.opengov.se/govtrack/dir/2013:11/ 2013-01-31T12:00:00+01:00 2013-01-31T12:00:00+01:00 2013:11 Expertgrupp för utvärdering och analys av Sveriges internationella bistånd Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 31 januari 2013</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>Regeringen inrättar en kommitté i form av en expertgrupp som kontinuerligt ska utvärdera och analysera Sveriges internationella bistånd för att på så vis utveckla biståndet och bygga upp en långsiktig kunskapsbas av hög kvalitet.</p> <p>Expertgruppens uppdrag är att beställa, sammanställa, genomföra och kommunicera utvärderingar, analyser och studier om biståndets genomförande, resultat och effektivitet.</p> <p>Expertgruppen ska ha en oberoende ställning i relation till det den granskar och ska självständigt svara för relevans och kvalitet i de rapporter den väljer att publicera.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>I budgetpropositionen för 2013 (prop. 2012/13:1 utg.omr. 7) redovisar regeringen sin syn på utvärderingsverksamheten inom biståndsområdet. Regeringen framhåller bl.a. att det är av stor vikt att utvärderingsverksamheten är ändamålsenligt organiserad för att säkerställa ett effektivt resursutnyttjande samt att utvärderingarna håller hög kvalitet och sammantaget täcker relevanta behov och aspekter för politikens utformning.</p> <p>Det behövs underlag för välunderbyggda beslut</p> <p>Regeringen lägger stor vikt vid analys och forskning som grund för den framtida utformningen av Sveriges internationella bistånd.</p> <p>Regeringen har behov av relevanta underlag av hög kvalitet i form av utvärderingar, studier, analyser m.m. kring biståndets genomförande, resultat och effektivitet för att kunna fatta välgrundade beslut och utveckla styrningen av biståndet. Ett sådant underlag kan även vara av intresse för riksdagen, övriga intressenter och allmänheten.</p> <p>Det är inte en enda typ av underlag som behövs utan en kombination av flera olika typer. Det kan handla om olika sorters utvärderingar som exempelvis processutvärderingar eller effektutvärderingar. Det kan också handla om korta analyser, omfattande studier eller kvalitetssäkrad statistik. Regeringen kan dessutom behöva underlag av flera olika skäl - ibland för att utveckla styrningen av en myndighet i syfte att säkerställa att politiken genomförs på ett effektivt sätt, ibland för att ompröva och reformera eller utveckla politikens inriktning. Underlagen bör belysa vilka faktorer som bidrar till framgångsrika biståndsinsatser, men också vilka faktorer som inte gör det.</p> <p>Dessa underlag kan komma från såväl internationella som svenska forskare, utvärderare, organisationer och andra aktörer. Underlagen kan vara tidigare publicerade studier från respektive aktör eller tas fram på beställning. Inom biståndet gör verksamhetens internationella prägel att kontakter över gränser är särskilt viktiga, framför allt med samarbetsländer och andra givarländer.</p> <p>Expertis inom utvecklings- och biståndspolitiska frågor finns många gånger vid exempelvis universitet, bland bilaterala och multilaterala biståndsinstitutioner, bland aktörer och organisationer och i samarbetsländerna. Resultaten från dessa internationella analys- och utvärderingsverksamheter, liksom från de motsvarande verksamheter som bedrivs i Sverige, bör göras mer tillgängliga och i större utsträckning kunna användas som stöd för regeringen i dess styrning och utveckling av biståndet.</p> <p>Det finns ett behov av oberoende underlag för regeringens ställningstaganden. Erfarenheter från andra politikområden visar på värdet av att det finns ett särskilt forum för möten mellan forskning och politik där en hög grad av oberoende förenas med närhet till beslutsfattande.</p> <p>Regeringen anser därför att det bör inrättas en kommitté i form av en expertgrupp för utvärdering och analys av Sveriges internationella bistånd. Expertgruppens arbetsformer bör bl.a. bygga på erfarenheter från expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO).</p> <p>Expertgruppen ska ha en utvecklad förmåga att bedriva omvärldsanalys och göra egna analyser. Expertgruppen ska även ha en utpräglad beställarkompetens och snabbt kunna ta tillvara externt producerad kunskap, bedöma kvaliteten i denna och omsätta den i underlag som är relevanta för beslutsfattare i deras ställningstagande. Beställarkompetensen bör omfatta förståelse för regeringens behov, förmåga att formulera relevanta frågor och kunskap om var relevant och kvalificerad kompetens finns tillgänglig.</p> <p>Expertgruppen ska ha hög kapacitet att analysera och föra samman kunskap som produceras av olika aktörer, göra synteser, dra slutsatser, och presentera rekommendationer. Rekommendationerna kan både avse förändringar i befintlig verksamhet och handla om initiativ och innovativa lösningar för framtida beslut om inriktning.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Det är angeläget att öka och förfina kunskapen om det samlade biståndets genomförande, resultat och effektivitet. Beslutsfattare såväl svensk allmänhet samt aktörer och enskilda individer i Sveriges samarbetsländer behöver information om hur biståndsmedlen används och vilka resultat som uppnås.</p> <p>Expertgruppen ska genom sitt arbete bidra till att bredda och fördjupa underlaget för en kontinuerlig utveckling av biståndspolitiken.</p> <p>Expertgruppens uppdrag är att beställa, sammanställa, genomföra och kommunicera utvärderingar, analyser och studier om biståndets genomförande, resultat och effektivitet.</p> <p>Expertgruppen ska ha en oberoende ställning i relation till det den granskar och ska självständigt svara för relevans och kvalitet i de rapporter den väljer att publicera.</p> <p>Expertgruppen ska</p> <p>- beställa, upphandla eller på annat sätt inhämta utvärderingar, analyser och studier av biståndets genomförande, resultat, och effektivitet,</p> <p>- analysera och bedöma detta material,</p> <p>- sammanställa kunskapsöversikter baserad på relevant forskning,</p> <p>- i egen regi genomföra utvärderingar, analyser och studier av biståndets genomförande, resultat och effektivitet,</p> <p>- etablera och upprätthålla kontakter särskilt med internationella forskare, institutioner, organisationer, relevanta aktörer i samarbetsländer m.m.,</p> <p>- delta i eller bidra till givargemensamma utvärderingar av strategisk karaktär,</p> <p>- presentera lärdomar, dra slutsatser och rekommendera agerande, så att utvärderingar, analyser och studier i större utsträckning kan användas som stöd för regeringen i dess styrning och vidareutveckling av biståndet,</p> <p>- arbeta aktivt med att sprida resultaten av de rapporter den publicerar samt arrangera öppna seminarier, konferenser m.m.</p> <p>Expertgruppen ska arbeta självständigt. Det innebär att den ska ange riktlinjer och metoder för verksamheten, prioritera studieområden/teman, besluta om vilka utvärderingar, analyser och studier som ska genomföras, bedöma rapporternas relevans och kvalitet samt besluta om publicering. Det bör normalt vara författarna till de olika studierna som svarar för innehåll och slutsatser i rapporterna. Expertgruppen har dock möjlighet att i egen regi genomföra studier och publicera sina slutsatser. I anslutning till att rapporterna publiceras ska seminarier eller konferenser anordnas.</p> <p>Expertgruppens arbete ska i första hand omfatta den verksamhet som bedrivs inom ramen för biståndsbudgeten, utgiftsområde 7 Internationellt bistånd. Andra frågor av relevans för Sveriges internationella bistånd kan också komma att studeras.</p> <p>Expertgruppens organisation</p> <p>Expertgruppen ska bestå av högst tio ledamöter.</p> <p>Till kommittén ska knytas ett kansli. Kansliet ska bl.a. ansvara för det löpande arbetet och medverka i arbetet med att engagera externa forskare, utvärderare, konsulter m.fl.</p> <p>Till de utvärderingar, analyser och studier som expertgruppen låter genomföra kan det knytas referensgrupper bestående av personer med relevant sak- och metodkunskap.</p> <p>Arbetsformer och redovisning</p> <p>Expertgruppen och dess kansli ska etablera kontakter med myndigheter och institutioner såväl i Sverige som utomlands. Expertgruppen bör därför föra dialog med Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida), Statskontoret och andra relevanta aktörer i syfte att säkra den strategiska användningen av förvaltningens samlade utvärderingsresurser på biståndsområdet. Även Riksrevisionens arbete på området bör beaktas.</p> <p>Expertgruppens arbete ska präglas av största möjliga öppenhet. De rapporter expertgruppen låter publicera ska tillgängliggöras på www.openaid.se. Expertgruppen bör vidare, utöver svenska, även publicera rapporter på engelska i syfte att skapa förutsättningar för dialog och samarbeten med aktörer i andra länder.</p> <p>Expertgruppen ska löpande hålla Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) informerat om hur arbetet fortskrider och två gånger per år redovisa en övergripande inriktning av pågående och planerade projekt. Senast den 31 mars varje år ska expertgruppen lämna en rapport som sammanfattar innehåll och slutsatser av de utvärderingar, analyser och studier som publicerats föregående år.</p> <p>Regeringen avser att löpande följa expertgruppens arbete och senast under våren 2016 ta ställning till organisationsformens ändamålsenlighet. Viktiga aspekter att ta ställning till är bl.a. hur denna typ av verksamhet kan organiseras på bästa sätt för att säkerställa verksamhetens kvalitet, relevans, effektivitet, användbarhet och oberoende.</p> <p> (Utrikesdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:50/ 2012-06-01T12:00:00+01:00 2012-06-01T12:00:00+01:00 2012:50 Översyn av exportkontrollen av krigsmateriel Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 1 juni 2012</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En parlamentarisk kommitté ska tillkallas för att utreda den framtida svenska exportkontrollen av krigsmateriel och ramarna kring den. Det huvudsakliga syftet med utredningen är att lämna förslag till ny krigsmateriellagstiftning i syfte att skärpa exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater.</p> <p>Kommittén ska särskilt</p> <p>- utreda den framtida svenska exportkontrollen av krigsmateriel och ramarna kring den. Det huvudsakliga syftet med utredningen är att lämna förslag till ny krigsmateriellagstiftning i syfte att skärpa exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater,</p> <p>- föreslå de överväganden som lämpligen bör göras för att fastställa om ett land är en icke-demokrati och som bör ligga till grund för den tillståndsprövning som görs när det gäller utförsel av krigsmateriel ur Sverige samt analysera hur dessa överväganden kan genomföras i den svenska exportkontrollen av krigsmateriel,</p> <p>- utreda på vilket sätt en skärpning ska göras av exportkontrollen av krigsmateriel, gentemot icke-demokratier. Kommittén ska därvid lämna förslag på de författningsändringar och andra åtgärder som behövs för en sådan skärpning,</p> <p>- pröva vad som i framtiden bör betraktas som följdleveranser och vilka regler som bör gälla för dessa, mot bakgrund av utredningens övergripande syfte. Konsekvenserna ska analyseras. De förändringar som kommittén föreslår ska inte få retroaktiv verkan. Nuvarande regelverk och praxis måste alltså tillämpas på följdleveranser avseende export som godkänts innan ny lagstiftning trätt i kraft,</p> <p>- undersöka och kartlägga andra samarbetsländers - såsom de nordiska länderna, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien och USA - exportkontrollsystem och då särskilt deras exportkontroll av krigsmateriel gentemot icke-demokratiska länder,</p> <p>- utreda konsekvenserna om exportkontrollen avseende krigsmateriel skärps gentemot icke-demokratiska stater, t.ex. påverkan på Sveriges bredare bilaterala relationer.</p> <p>Vidare ska kommittén bl.a.</p> <p>- analysera och bedöma om krigsmateriellagstiftningen ska förändras i klarläggande syfte. Om kommittén bedömer att krigsmateriellagstiftningen bör förändras i klarläggande syfte ska kommittén lämna förslag till de författnings-ändringar som anses nödvändiga,</p> <p>- utreda lämpligheten av att införa administrativa sanktionsavgifter i krigsmateriellagstiftningen och i lagstiftningen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden samt lämna förslag till de författningsändringar som anses nödvändiga,</p> <p>- utreda möjligheten att öka öppenheten och transparensen inom den svenska exportkontrollen, inklusive Exportkontrollrådet,</p> <p>- redovisa hur den gemensamma ståndpunkten, de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport och Sveriges politik för global utveckling omvandlats i praxis och om denna förändrats över tid.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 15 december 2014.</p> <p>Uppdraget att skärpa exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater</p> <p>Riksdagen har tillkännagett att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag till ny krigsmateriellagstiftning i syfte att skärpa exportkontrollen av krigsmateriel gentemot icke-demokratiska stater (bet. 2010/11:UU3, rskr. 2010/11:261).</p> <p>Nuvarande exportkontroll av krigsmateriel - hänsyn till mänskliga rättigheter</p> <p>1 § andra stycket lagen <a href="https://lagen.nu/1992:1300">(1992:1300)</a> om krigsmateriel (KML) anger vilken inriktning som prövningen av ansökningar om tillstånd till bl.a. utförsel av krigsmateriel ska ha. I paragrafen föreskrivs att tillstånd enligt lagen får lämnas endast om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges utrikespolitik. Närmare principer för prövningen har lagts fast dels i de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport och annan utlandssamverkan, dels i rådets gemensamma ståndpunkt 2008/944/GUSP om fastställande av gemensamma regler för kontrollen av militär teknik och krigsmateriel. Enligt de svenska riktlinjerna ska en totalbedömning göras vid prövningen av ett tillståndsärende. De svenska riktlinjerna har redovisats för, och godkänts av, riksdagen i propositionen Lag om krigsmateriel (prop. 1991/92:174, bet. 1992/93:UU1, rskr. 1992/93:61).</p> <p>Både de svenska riktlinjerna och den gemensamma ståndpunkten innehåller formuleringar som innebär att utförsel av krigsmateriel inte bör ske till länder där allvarliga kränkningar - i de svenska riktlinjerna: "omfattande och grova kränkningar" - av mänskliga rättigheter förekommer. Den gemensamma ståndpunkten innehåller därutöver en formulering som innebär att exporttillstånd inte ska beviljas om det finns en uppenbar risk att just den militära teknik eller den krigsmateriel som ska exporteras kan komma att användas för internt förtryck.</p> <p>Den gemensamma ståndpunkten innehåller därutöver ett stadgande (det s.k. åttonde kriteriet) som bl.a. föreskriver att medlemsstaterna ska beakta huruvida den tilltänkta exporten allvarligt skulle hindra en hållbar utveckling i mottagarlandet.</p> <p>I de svenska riktlinjerna slås fast att "Respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd ska beviljas." Däremot finns det varken i de svenska riktlinjerna, eller i den gemensamma ståndpunkten, någon explicit formulering som säger att exportkontrollen gentemot icke-demokratier bör vara särskilt strikt, även om många av de ovan nämnda kriterierna i praktiken kan antas innebära just detta.</p> <p>I regeringens skrivelse Sveriges politik för global utveckling (skr. 2007/08:89) redogör regeringen för hur Sverige på ett effektivt sätt ska bidra till en rättvis och hållbar global utveckling som innebär att fattiga människor mer framgångsrikt kan dra nytta av globaliseringen. Regeringen pekar i skrivelsen på att den svenska krigsmaterielexporten ska ske på ett sätt som inte motverkar en rättvis och hållbar global utveckling.</p> <p>Kommittén ska</p> <p>- vad gäller ovanstående aspekter, redovisa hur den gemensamma ståndpunkten, de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport och Sveriges politik för global utveckling omvandlats i praxis och om denna förändrats över tid.</p> <p>Vad kännetecknar en icke-demokrati?</p> <p>Alltsedan det kalla krigets slut och de kommunistiska regimernas fall i Östeuropa har det förekommit ett ökat fokus på vad som utgör en demokrati samt hur man avgör huruvida ett land har ett demokratiskt styre. Vissa tillämpar ett mera statiskt synsätt där dikotomin demokrati eller icke-demokrati är avgörande. Andra tillämpar en mer kontinuerlig syn där graden av demokratiskt styre kan variera över tid.</p> <p>I folkrätten finns i dag i huvudsak två definitioner av termen demokrati. Den första är inriktad på processen i sig och fokuserar på rösträtten och rätten att vara politiskt aktiv. Rätten till fria, hemliga, direkta och regelbundna val, som är grundläggande för den här definitionen, omfattas av alla de stora och viktiga konventionerna om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (se t.ex. artikel 25 i 1966 års Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, SÖ 1971:42). Den andra definitionen är mer inriktad på en helhetsbild, att demokrati innefattar en mängd olika väsentliga mänskliga rättigheter som samtliga är beroende av och sammankopplade med varandra. Rösträtten, rätten att vara politiskt aktiv samt rätten till fria och rättvisa val omfattas visserligen av den här definitionen men den går längre än så. Utan respekt för andra väsentliga mänskliga rättigheter är enligt den definitionen ett verkligt demokratiskt styrelseskick nämligen omöjligt.</p> <p>Sverige har anslutit sig till en definition av demokrati som är inriktad på en helhetsbild. Detta framgår av uttalanden från regeringen och riksdagen, och har uttrycks bland annat i regeringens skrivelser Frihet från förtryck (skr. 2008/09:11), Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik (skr. 2007/08:109), och i propositionen Gemensamt ansvar - Sveriges politik för global utveckling (prop. 2002/03:122).</p> <p>Genomförande av en eventuell skärpning av exportkontrollen av krigsmateriel gentemot icke-demokratier</p> <p>Exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater ska skärpas, och en grundläggande förutsättning för detta är att det går att klargöra hur bedömningen ska göras som slår fast vilka länder som bör omfattas av en sådan skärpning, samt hur denna bedömning ska användas i det svenska regelverket, alternativt omsättas i konkreta åtgärder som exempelvis utökade kontrollinsatser från Inspektionen för strategiska produkter och utlandsmyndigheterna.</p> <p>En särskild utmaning ligger i hantering av situationer där förhållandena i mottagarländerna förändras under en pågående export eller exportkontrollprocess, och hur länder som inte enkelt låter sig klassificeras som demokratier eller icke-demokrati ska hanteras.</p> <p>I enlighet med 16 § KML kan tillstånd återkallas om tillståndshavaren åsidosatt en föreskrift i lagstiftningen eller föreskrifter, villkor och bestämmelse som har meddelats med stöd av lagen, eller om det finns andra särskilda skäl till återkallelse. Särskilda skäl att återkalla ett utförseltillstånd kan exempelvis vara att staten kommer i väpnad konflikt med annan stat, eller får inre väpnade oroligheter. Ett beslut av FN:s säkerhetsråd, av EU eller av OSSE om vapenembargo utgör därutöver ett ovillkorligt hinder mot svensk export. Kommittén ska pröva vad som i framtiden bör betraktas som följdleveranser och vilka regler som bör gälla för dessa, mot bakgrund av utredningens övergripande syfte. Konsekvenserna ska analyseras. De förändringar som kommittén föreslår ska inte få retroaktiv verkan. Nuvarande regelverk och praxis måste alltså tillämpas på följdleveranser avseende export som godkänts innan ny lagstiftning trätt i kraft.</p> <p>Kommittén ska</p> <p>- utreda den framtida svenska exportkontrollen av krigsmateriel och ramarna kring den. Det huvudsakliga syftet med utredningen är att lämna förslag till ny krigsmateriellagstiftning i syfte att skärpa exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater,</p> <p>- föreslå de överväganden som lämpligen bör göras för att fastställa om ett land är en icke-demokrati och som bör ligga till grund för den tillståndsprövning som görs när det gäller utförsel av krigsmateriel ur Sverige samt analysera hur dessa överväganden kan genomföras i den svenska exportkontrollen av krigsmateriel,</p> <p>- utreda en skärpning av exportkontrollen av krigsmateriel gentemot icke-demokratier. De föreslagna åtgärderna ska beakta förändringar i mottagarländerna, inte minst i samband med affärer som sträcker sig över lång tid, och hur länder som kan klassas som icke-demokratier bör hanteras, samt lämna förslag på de åtgärder som är lämpliga för en sådan skärpning,</p> <p>- pröva vad som i framtiden bör betraktas som följdleveranser och vilka regler som bör gälla för dessa, mot bakgrund av utredningens övergripande syfte. Konsekvenserna ska analyseras. De förändringar som kommittén föreslår ska inte få retroaktiv verkan. Nuvarande regelverk och praxis måste alltså tillämpas på följdleveranser avseende export som godkänts innan ny lagstiftning trätt i kraft,</p> <p>- undersöka och kartlägga andra samarbetsländers - såsom de nordiska länderna, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien och USA - exportkontrollsystem och då särskilt deras exportkontroll av krigsmateriel gentemot icke-demokratiska länder.</p> <p>Konsekvenser av skärpt exportkontroll av krigsmateriel till icke-demokratier</p> <p>En skärpning av exportkontrollen av krigsmateriel gentemot icke-demokratier kan antas leda till konsekvenser ur en rad olika aspekter.</p> <p>Påverkan på Sveriges export av krigsmateriel</p> <p>Sveriges totala export av krigsmateriel kan komma att minska. Hur stor en sådan minskning blir - och under hur lång tidsperiod minskningen sker - är avhängig av ett flertal faktorer. Sådana faktorer är bl.a. vilka överväganden som ska gälla för att avgöra om ett land är en icke-demokrati samt omfattningen och utformningen av de föreslagna skärpningarna.</p> <p>Kommittén ska</p> <p>- utreda hur stor påverkan ett införande av en skärpt exportkontroll gentemot icke-demokratier kan väntas ha på den svenska exporten av krigsmateriel och tekniskt bistånd i jämförelse med nuvarande exportkontrollordning samt vilka ekonomiska konsekvenser förslaget har, dels för industrin, dels för ekonomin i stort.</p> <p>Påverkan på Sveriges försvars- och säkerhetspolitik</p> <p>En skärpning av exportkontrollen gentemot icke-demokratier kan få följder för Sveriges försvarsförmåga i vissa avseenden och därmed på Sveriges försvars- och säkerhetspolitik.</p> <p>Riksdagens utrikesutskott noterade i sitt betänkande om svensk exportkontroll att det föreligger en särskild utmaning i att uppnå samstämmighet mellan olika politikområden. Utskottet framhöll vidare att Sveriges exportkontrollpolitik inte får tillåtas motverka Sveriges och det internationella samfundets ansträngningar att uppnå en rättvis och hållbar global utveckling, liksom ansträngningarna att uppnå ökad global säkerhet genom fredsbevarande eller fredsframtvingande insatser, vilka sker i enlighet med mandat från FN (bet. 2010/11:UU3).</p> <p>Sveriges säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra och stärks genom förtroendeskapande åtgärder, genom gemensam krishantering samt genom aktiva och trovärdiga bidrag till nordisk, europeisk och global säkerhet. Sådan samverkan sker med såväl civila som militära medel. Bland de utrikes- och säkerhetspolitiska intressena finns Sveriges möjligheter att bidra till internationell fred och säkerhet genom effektiv medverkan i internationell fredsfrämjande verksamhet, där en generell teknisk systemlikhet med våra främsta samarbetspartners ökar den operativa effekten.</p> <p>Den tidigare önskan att vara självförsörjande när det gäller materiel till det svenska försvaret har ersatts av det växande behovet av samarbete med likasinnade stater och grannar. Materielförsörjningen, såväl i Sverige som i andra länder, bygger på ömsesidiga beroenden och ingångna avtal rörande leveranser av komponenter, delsystem och färdiga system, liksom av produkter som är tillverkade i respektive land. Sverige eftersträvar en öppnare och effektivare försvarsmaterielmarknad inom Europa inklusive öppna upphandlingar i konkurrens med likabehandling av leverantörer. Enligt de principer för försvarets materielförsörjning som regeringen angav i propositionen Ett användbart försvar (prop. 2008/09:140) ska vidmakthållande och uppgradering av befintligt materiel väljas före nyanskaffning om det är ekonomiskt försvarbart och operativa krav kan uppnås. Om nyanskaffning är nödvändig ska den i första hand ske av på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel. Först när behoven varken kan tillgodoses med befintlig materiel eller med materiel tillgänglig på marknaden bör utveckling genomföras. I enlighet med regeringens uttalanden i budgetpropositionen för 2011 (prop. 2010/11:1, utg.omr. 5) bör deltagande i internationella samarbeten som syftar till att finna gemensamma kostnadseffektiva lösningar för vidmakthållande och till att gemensamt anskaffa på marknaden tillgänglig materiel öka. En internationellt konkurrenskraftig teknologinivå innebär i ett internationellt samarbete också utökade möjligheter för Sverige att påverka det internationella exportkontroll-samarbetet. Detta gäller främst inom EU, men även i ett bredare internationellt sammanhang. Genom att t.ex. delta i det s.k. sexnationsinitiativet mellan Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien, Sverige och Tyskland (Framework Agreement/ Letter of Intent, FA/LoI) påverkar Sverige den försvarsindustri- och exportpolitik som utvecklas i Europa. Det ger direkt och indirekt ett större inflytande på EU:s framväxande försvars- och säkerhetspolitik.</p> <p>Med beaktande av kommitténs förslag till överväganden till grund för bedömning av huruvida ett land är en icke-demokrati, på vilket sätt och när en skärpning av exportkontrollen ska ske, ska kommittén:</p> <p>- utreda, analysera och ta ställning till i vilken mån den föreslagna skärpningen av exportkontrollen gentemot icke-demokratier kan förväntas påverka Sveriges möjligheter till samarbete med andra länder när det gäller materielförsörjning, men även i övrigt påverka svensk materielförsörjning,</p> <p>- analysera huruvida den föreslagna skärpningen av exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater kan förväntas påverka Sveriges möjligheter att delta i internationella insatser för fred och säkerhet.</p> <p>Uppdraget att utreda en ny krigsmateriellagstiftning</p> <p>Lagen om krigsmateriel trädde i kraft den 1 januari 1993. Därefter har i huvudsak två större ändringar ägt rum i lagen. Den första större ändringen ägde rum 1996 i samband med inrättandet av Inspektionen för strategiska produkter (prop. 1995/96:31, bet. 1995/96: UU3, rskr 1995/96:93). Den andra stora ändringen kommer att träda i kraft den 30 juni 2012 och rör en anpassning till det s.k. ICT-direktivet (prop. 2010/11:112).</p> <p>När KML först trädde i kraft den 1 januari 1993 innehöll den 30 paragrafer. När ändringarna till följd av ICT-direktivet träder i kraft kommer lagen att innehålla 45 paragrafer. Såsom ofta blir fallet när större ändringar görs i en befintlig lag kommer lagen då att bli ganska svåröverskådlig och därmed svårläst. En lag i storleksordningen 45 paragrafer innehåller dessutom ofta en kapitelindelning, vilket KML inte gör.</p> <p>Det finns av dessa skäl anledning att undersöka om KML i klarläggande syfte kan göras enklare och mer överskådlig, utan att sakinnehållet i lagen ändras. Möjligen bör i detta syfte en ny lag om krigsmateriel införas.</p> <p>Kommittén ska</p> <p>- utreda och bedöma om krigsmateriellagstiftningen ska förändras i klarläggande syfte, i detta fall ska kommittén lämna förslag till de författningsändringar som anses nödvändiga. Om det anses nödvändigt ska ett förslag till en ny lag om krigsmateriel lämnas.</p> <p>Uppdraget att utreda administrativa sanktionsavgifter</p> <p>Inspektionen för strategiska produkter har i en skrivelse till regeringen den 13 mars 2009 hemställt att sanktionsavgifter införs som en administrativ sanktion i krigsmateriel-lagstiftningen och i lagstiftningen om produkter med dubbla användningsområden.</p> <p>Gällande sanktioner i KML och PDA-lagen</p> <p>Det nuvarande sanktionssystemet i KML (24-30 §§) och i lagen <a href="https://lagen.nu/2000:1064">(2000:1064)</a> om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd (PDA-lagen, 18-23 §§) är straffrättsligt. Därutöver finns enligt PDA-lagen möjlighet för ISP att meddela vitesförelägganden (24 och 24 a §§).</p> <p>På senare tid har i flera lagstiftningsärenden ett straffrättsligt sanktionssystem helt eller delvis bytts ut mot ett administrativt påföljdssystem med avgifter (se bl.a. prop. 1994/95:123 Ny marknadsföringslag, s. 100 ff., och prop. 2003/04:121 Ny produktsäkerhetslag, s. 152 ff.). Regeringen har tagit ställning till detta i bl.a. prop. 2007/08:107 Administrativa sanktioner på yrkesfiskets område. Ett liknande arbete pågår även på arbetsmiljöområdet, se betänkandet En bättre arbetsmiljö genom effektivare sanktioner, SOU 2011:57.</p> <p>När man i olika lagstiftningsärenden har bedömt under vilka förutsättningar sanktionsavgifter bör vara ett alternativ har man i många fall tagit intryck av de riktlinjer härom som framgår av regeringens proposition 1981/82:142 om ändring i brottsbalken (ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet). Enligt dessa riktlinjer bör sanktionsavgifter få ersätta straff endast inom speciella klart avgränsade rättsområden. Det ska vidare vara möjligt att förutse hur stor avgiften ska bli i det enskilda fallet. Beroende på det aktuella rättsområdets natur, bör det särskilt prövas om uppsåt eller oaktsamhet ska förutsättas för avgiftsskyldighet eller om denna skyldighet ska bygga på strikt ansvar. För att en konstruktion med strikt ansvar ska vara försvarbar från rättssäkerhetssynpunkt bör förutsättas att det finns starkt stöd för en presumtion att överträdelser på området inte kan ske på annat sätt än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet. I detta sammanhang bör dock nämnas att regeringen i mars 2011 har tillsatt en utredning som mer generellt ska se över möjligheterna att ersätta straffrättslig reglering med sanktionsavgifter. Utredningen, som tagit namnet Straffrättsanvändningsutredningen ska lämna sitt betänkande senast den 2 april 2013 (dir. 2011:31).</p> <h2 id="behov">Utredningsbehov</h2> <p>ISP anser i sin skrivelse att processen inom rättsväsendet ofta är utdragen för brott mot KML eller PDA-lagen samt att dessa brott hanteras med låg prioritet. Förfarandet tar ofta lång tid och i vissa fall preskriberas ärenden utan att någon utredning har kommit till stånd. Kontrollsystemets brottspreventiva effekt förutsätter att brott mot lagen straffas.</p> <p>Kommittén ska</p> <p>- inhämta kunskap om effektiviteten och tillämpningen av de system med sanktionsavgifter som finns inom andra relevanta tillsynsområden, t.ex. inom miljöområdet. Utifrån en analys av de särskilda överväganden som råder inom tillsynen över krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden ska kommittén överväga om ett liknande system bör införas inom ett eller båda av dessa tillsynsområden och i så fall hur ett sådant system ska vara utformat. Kommittén ska vid sina överväganden särskilt beakta de riktlinjer beträffande sanktionsavgifter som redovisas i propositionen 1981/82:142 samt följa arbetet i denna del i Straffrättsanvändningsutredningen,</p> <p>- utarbeta och lämna förslag till de författningsändringar som övervägandena föranleder.</p> <p>Konsekvensbeskrivningar</p> <p>Kommittén ska</p> <p>- genomföra en konsekvensbedömning för samtliga förslag. I denna ska ingå en beräkning av förslagens ekonomiska konsekvenser för berörda myndigheter och andra delar av statens budget. Innebär förslagen ökade kostnader för statens budget ska kommittén presentera förslag till finansiering enligt gällande finansieringsprinciper.</p> <h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2> <p>Kommittén ska rådgöra med företrädare för tillsynsmyndigheter, organisationer i det civila samhället samt berörda verksamhetsutövare och andra relevanta aktörer.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 15 december 2014.</p> <p> (Utrikesdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:99/ 2010-09-30T12:00:00+01:00 2010-09-30T12:00:00+01:00 2010:99 Tilläggsdirektiv till Utrikesförvaltningsutredningen (UD 2009:01) Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 30 september 2010</p> <p>Förlängd tid för uppdraget</p> <p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 23 juli 2009 (dir. 2009:67) har chefen för Utrikesdepartementet gett en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av utrikesförvaltningen. Utredningen har antagit namnet Utrikesförvaltningsutredningen UfU (UD 2009:01).</p> <p>Genom tilläggsdirektiv den 21 januari 2010 (dir. 2010:6) bestämdes att uppdraget skulle slutredovisas senast den 1 november 2010. Utredaren fick samtidigt i uppdrag att senast den 1 maj 2010 i ett delbetänkande redovisa en del av utredningsuppdraget. Den 27 april 2010 lämnades delbetänkandet Utrikesförvaltning i världsklass (SOU 2010:32).</p> <p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 mars 2011.</p> <p> (Utrikesdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2010:6/ 2010-01-21T12:00:00+01:00 2010-01-21T12:00:00+01:00 2010:6 Tilläggsdirektiv till Utrikesförvaltningsutredningen (UD 2009:01) Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 21 januari 2010</p> <p>Förlängd tid för uppdraget</p> <p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 23 juli 2009 (dir. 2009:67) tillkallade chefen för Utrikesdepartementet en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av utrikesförvalt- ningen.</p> <p>Enligt utredningens direktiv ska uppdraget redovisas senast den 1 februari 2010.</p> <p>Utredningstiden förlängs till och med den 1 november 2010. Utredningen ska dessutom senast den 1 maj 2010 i ett delbetänkande lämna förslag i den del av utredningsuppdraget som tar sikte på hur man kan uppnå en ökad flexibilitet i utrikesrepresentationen. Förslagen ska innehålla åtgärder som gör det enklare att begränsa uppdragen för svenska utlandsmyndigheter och därigenom tydligare anpassa deras verksamhet, format och omfattning efter behov. Den pågående utvecklingen av internationella förhållanden ska beaktas.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2009:67/ 2009-07-23T12:00:00+01:00 2009-07-23T12:00:00+01:00 2009:67 Översyn av utrikesförvaltningen Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 23 juli 2009</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En särskild utredare ska göra en översyn av utrikesförvaltningens struktur och kompetensförsörjning samt dess organisatoriska samband med intressenter inom och utanför Regeringskansliet. Översynen ska utgå från de ändrade förutsättningar som blivit följden av EU- medlemskapet och globaliseringen, av det övriga Regeringskansliets växande internationella roll samt av omvärldsförändringar som berör migrationsområdet, konsulärt bistånd, utvecklingssamarbetet och näringslivsfrämjande m.m. Utgångspunkten ska vara en mer flexibel samt mer kostnads- och verksamhetseffektiv utrikesförvaltning inom nuvarande resursram, som har förbättrade möjligheter att genom omprioriteringar möta snabba omvärldsförändringar. Utredaren ska därför göra en bedömning av nuvarande organisation, effektivitet och resursutnyttjande i förhållande till de av statsmakterna beslutade huvuduppgifterna.</p> <p>Utredaren ska lämna förslag till förbättringar i fråga om bl.a.</p> <p>o utrikesförvaltningens organisation, effektivitet och flexibilitet,</p> <p>o utrikesrepresentationens samarbete med dels Utrikesdepartementet och övriga Regeringskansliet, dels övriga berörda myndigheter inom Utrikesdepartementets verksamhetsområde, dels övriga myndigheter och andra aktörer utanför Regeringskansliet,</p> <p>o samarbete och ansvarsfördelning mellan utrikesförvaltningen och övriga Regeringskansliet vad gäller styrning och uppföljning av utlandsmyndigheternas verksamhet,</p> <p>o utlandsmyndigheternas geografiska placering, möjligheterna till arbetsfördelning inom Norden och/eller EU samt möjligheterna till ökad flexibilitet vid val av representationsform, och</p> <p>o instrument för en adekvat och långsiktig kompetensförsörjning.</p> <p>Utredaren ska vidare se över vilka möjligheter det finns att, med ökad kostnads- och verksamhetseffektivitet, överföra vissa arbetsuppgifter till andra myndigheter.</p> <p>Utredaren ska föreslå de författningsändringar som bedöms främja uppnåendet av nuvarande eller föreslagna mål för utrikesförvaltningen.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 februari 2010.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Den pågående globaliseringen förändrar Sveriges situation. Den ställer nya krav på en modern och effektiv utrikesförvaltning, som bevakar utvecklingen i världen och agerar, främjar och försvarar svenska värderingar och intressen. Med det överflöd av lätt tillgänglig information och analys som nu finns att tillgå, måste utrikesförvaltningen inrikta sig på att tillföra ett mervärde som är av särskild relevans för svensk del.</p> <p>EU-medlemskapet har inneburit nya förutsättningar och uppgifter för utrikesförvaltningen. Hela Regeringskansliet är engagerat i EU-frågorna och samordningen av EU-politiken ligger numera på Statsrådsberedningen. Utrikesförvaltningens roll inom utrikes-, handels- och utvecklingspolitik samt dess uppgift som förmedlande länk har kompletterats med och i viss mån ersatts av mer direkta kontakter mellan ansvariga departement och motsvarande institutioner i bl. a. EU- länderna. Direkta kontakter mellan utlandsmyndigheterna och övriga Regeringskansliet är frekventa. EU:s roll som internationell aktör skärper kraven även på vår egen utrikesförvaltning. Allt detta medför att ansvarsfördelningen inom Regeringskansliet bör övervägas. Att vissa förhandlingar med tredje land sköts av EU hindrar inte att dessa frågor ofta kommer att engagera utrikesförvaltningen och/eller Regeringskansliet.</p> <p>Utrikesrepresentationens hantering av enskilda förvaltningsärenden, främst migrationsfrågor, passärenden och konsulärt bistånd åt enskilda, har under senare år tagit i anspråk en allt större del av resurserna. Utlandsmyndigheterna ställs inför svåra avvägningar när det gäller att prioritera mellan de olika uppgifter som åligger dem. De många förvaltningsärendena ställer särskilda krav med hänsyn till skyndsamhets- och rättssäkerhetsaspekter, vilka måste hanteras jämsides med traditionell utrikespolitisk bevakning, utvecklingssamarbete, näringslivsfrämjande och kraven på allmänt stöd och hjälp till svenska medborgare i verksamhetslandet. Den ökade svenska turismen till avlägsna resmål har gjort konsulärt bistånd till en större och svårare uppgift. Flodvågskatastrofen 2004 och evakueringen av svenskar från Libanonkriget 2006 föranledde ändringar i organisation och planering. Regeringskansliets hantering av flodvågskatastrofen togs upp av 2005 års katastrofkommission (SOU 2005:104). En parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda statens ansvar för att bistå svenskar vid kris- och katastrofsituationer utomlands redovisade sitt arbete 2008 (SOU 2008:23).</p> <p>Även inom andra ansvarsområden har förändringar inträtt. Den globala konkurrensen om marknadsandelar och investeringar hårdnar. Enligt Exportutredningens betänkande (SOU 2008:90) har främjande av svenska näringslivsintressen utomlands blivit viktigare mot bakgrund av den ökade internationaliseringen. Vad gäller främjande av export till offentlig kund har frågan om försvarsmateriel behandlats inom ramen för en översyn av stödet till Försvarsmakten som redovisas i rapporten Ett användbart och tillgängligt försvar - stödet till Försvarsmakten (FÖ 2009:A).</p> <p>Regeringens politik för global utveckling medför åtaganden såväl för utvecklingssamarbetet som för andra politikområden. Fokuseringen av biståndet till färre länder förändrar behovet av representation i länder med vilka Sverige bedriver utvecklingssamarbete.</p> <p>Möjligheterna att hantera de nya förutsättningarna och kraven är avhängiga av en effektiv personal- och kompetensförsörjning som svarar mot verksamhetens behov, och av att utrikesförvaltningen och Regeringskansliet kan anpassas efter de förändrade behoven. Utrikesförvaltningen ska vara, och uppfattas som, en attraktiv arbetsplats som lockar kompetenta medarbetare. De säkerhetsrisker som följer med terrorism och etablering i högriskländer bör ägnas uppmärksamhet i detta sammanhang.</p> <p>Utrikesutskottet konstaterar i sitt yttrande (2008/09:UU1y) till konstitutionsutskottet med anledning av budgetpropositionen 2009 (prop. 2008/09:1, utg.omr. 1) att förändringar i omvärlden och kraven på effektiv resursanvändning föranleder anpassningar av den svenska utrikesrepresentationen. Utskottet noterar att den inledda landfokuseringen av bilateralt bistånd kommer att medföra förändringar i utrikesrepresentationen samt att den framväxande europeiska utrikestjänsten är en faktor som måste beaktas. Den pågående globaliseringen gör att det enligt utskottet är av avgörande vikt att på ett högkvalitativt sätt hävda svenska värderingar, Sveriges utrikes- och biståndspolitiska ställningstaganden samt våra kommersiella intressen. Utskottet påpekar att utrikesförvaltningen inte enbart företräder staten utan är ett instrument även för näringslivet och andra samhällssektorer samt för att tillvarata enskilda medborgares intressen. Mot denna bakgrund anser utskottet att "en bred översyn nu bör ske avseende Sveriges diplomatiska närvaro i världen samt utrikesförvaltningens funktion, kompetens och personalförsörjning".</p> <p>Globaliseringsrådet föreslår i sin rapport Ds 2008:82</p> <p>- att regering och riksdag utarbetar en långsiktig plan för att öka den svenska utrikesförvaltningens kapacitet sedan pågående effektivisering har fullföljts, och</p> <p>- att Utrikesdepartementets arbete reformeras i syfte att förbättra anpassningsförmågan, uppnå ökad samverkan internationellt samt skapa en bättre och mer utnyttjad informationsteknologi.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Med utgångspunkt i de svenska intressen och värderingar som riksdag och regering har fastlagt ska utredaren kortfattat belysa utrikesförvaltningens olika roller och föreslå förbättringar. Utredaren ska lämna förslag avseende utrikesförvaltningens organisation, effektivitet och flexibilitet i ljuset av de nya och skiftande arbetsuppgifter som tillförts utlandsmyndigheterna och det behov av fortlöpande omprövningar i verksamheten som föranleds av snabba förändringar i omvärlden. Utredaren ska föreslå en lämplig rollfördelning inom Regeringskansliet, mellan utlands- och hemmamyndigheterna samt i förhållande till aktörer utanför Regeringskansliet. I detta ingår att undersöka om det finns arbetsuppgifter som till följd av förändrade förutsättningar numera skulle kunna utföras mer kostnadseffektivt från Stockholm än vid utlandsmyndigheterna.</p> <p>Utredaren ska vidare lämna förslag i fråga om dels utrikesrepresentationens framtida struktur, dels utrikesförvaltningens långsiktiga kompetensförsörjning, inklusive hur kompetensen inom hela Regeringskansliet bättre kan tas till vara samt hur kompetens hos personal med erfarenhet från utrikesförvaltningen bättre kan tas till vara inom övriga delar av Regeringskansliet.</p> <p>Utredaren ska lämna förslag till vilka verksamhetsmål som bör gälla för utlandsmyndigheterna för att dessa på ett kostnadseffektivt och flexibelt sätt och med effektivt resursutnyttjande ska kunna bidra till att de av riksdag och regering antagna mål som har bäring på utrikesrepresentationen uppfylls. Utredaren ska lämna förslag på en avgränsning mellan vilka mål för den svenska politiken som bör drivas genom nationellt agerande och vilka som därutöver bör, eller måste, drivas inom ramen för EU eller andra internationella organisationer. Ett huvudsyfte ska vara att öka gehöret för svenska synpunkter inom EU-samarbetet samt inför EU:s förhandlingar med omvärlden. Frågan om diplomati genom officiella uttalanden och främjande av svenska intressen genom deltagande i den offentliga debatten - "public diplomacy" ska behandlas.</p> <p>Förslagen ska rymmas inom nuvarande resursram och ge möjligheter till effektivare utnyttjande av befintliga resurser. En annan utgångspunkt för förslagen ska vara att de olika verksamheterna ska kunna styras på ett flexibelt och effektivt sätt med inriktning av resurserna till områden där behoven är störst. En kontinuerlig omprövning av verksamheten mot bakgrund av snabba omvärldsförändringar är viktig. Effektivitet bör ses ur ett långsiktigt samhällsekonomiskt perspektiv och utifrån de grundläggande kvalitetskrav som ställs på svensk statsförvaltning.</p> <p>Utredaren ska lämna förslag som kan bidra till en effektivare hantering av förvaltningsärenden och kan härvid överväga om en möjlig lösning är att inom utrikesförvaltningens ram inrätta en särskild organisation eller struktur för hantering av förvaltningsärenden (bl.a. konsulära ärenden), som i så fall kan bedrivas inom en avgränsad budgetram. Detta förutsätter att förslag till en tydlig gränsdragning mellan förvaltningsärenden och annan verksamhet lämnas. Förslag som avser hanteringen av enskilda förvaltningsärenden ska ha utgångspunkten att hanteringen ska vara kostnads- och verksamhetseffektiv samt rättssäker.</p> <p>En kartläggning ska göras av utlandsmyndigheternas samarbete med olika delar av Regeringskansliet och andra myndigheter, och med andra aktörer.</p> <p>Följande områden ska särskilt analyseras och förslag till åtgärder lämnas.</p> <p>1. Samverkan mellan utrikesrepresentationen och Regeringskansliet</p> <p>- Roll- och ansvarsfördelning mellan utlandsmyndigheterna och Regeringskansliet. Frågan om vilka arbetsuppgifter som bör hanteras av utrikesrepresentationen respektive Regeringskansliet. Rationella former för samverkan mellan hemma- och utlandsorganisationerna vid utarbetande av svenska positioner och dokument. Även förutsättningarna för effektiviseringar genom användning av ny teknik, i synnerhet inom informations- och kommunikationsområdet, ska ingå.</p> <p>- Ansvarsfördelning och samråd mellan Utrikesdepartementet, övriga Regeringskansliet och andra intressenter vid beslut om prioritering mellan de olika anspråk som ställs på utlandsmyndigheterna och i övrigt vid styrning och uppföljning av utlandsmyndigheterna och deras verksamhet.</p> <p>2. Utrikesrepresentationens struktur</p> <p>Utredaren ska granska utrikesrepresentationens nuvarande struktur och föreslå sådana förändringar som kan medföra ökad kostnadseffektivitet och flexibilitet, i följande avseenden.</p> <p>- Kriterier för val av länder och internationella organisationer där Sverige bör vara representerat på plats för att ge förutsättningar att lösa de av statsmakterna beslutade huvuduppgifterna.</p> <p>- Hur en ökad flexibilitet kan åstadkommas i fråga om utlandsmyndigheternas uppdrag och bemanning inom ramen för förpliktelserna enligt 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser.</p> <p>- Sidoackreditering alternativt Stockholmsbasering av ambassadörer.</p> <p>- Regionambassader eller ambassader med vissa regionala uppgifter samt ambassader med begränsat verksamhetsuppdrag.</p> <p>- Honorärkonsulatens framtida roll och arbetsvillkor.</p> <p>- Vilka möjligheter till samordningsvinster och renodling av uppgifter i utrikesförvaltningen som bedöms uppstå som en följd av ett ökande internationellt samarbete inom EU och/eller Norden inom bland annat omvärldsbevakning, juridisk expertis, biståndsförvaltning, konsulär administration och olika former av gemensam utrikesrepresentation. Utredaren ska i arbetet särskilt beakta den planerade etableringen av en europeisk utrikestjänst (EAS).</p> <p>- Vilka möjligheter till samordning av administration och logistik etc. det finns mellan närliggande ambassader, konsulat och delegationer.</p> <p>- Vilka möjligheter det finns att med ökad kostnads- och verksamhetseffektivitet överföra vissa arbetsuppgifter till andra myndigheter.</p> <p>3. Utrikesförvaltningens samarbete med berörda myndigheter inom Utrikesdepartementets verksamhetsområde och andra aktörer</p> <p>- Formerna för Utrikesdepartementets styrning och/eller samordning av utlandsmyndigheterna i förhållande till andra aktörer inom utvecklingssamarbete, handels- och exportfrämjande, investeringsfrämjande, främjande av svenska intressen, migrationsverksamhet och försvarsrelaterade uppgifter m.m.</p> <p>- Gränsdragningen och samarbetet mellan utrikesförvaltningen och Sida mot bakgrund av den nära kopplingen mellan biståndspolitik och utrikespolitik. Utredaren ska redovisa hur motsvarande gränsdragning och samarbete har förändrats i jämförbara europeiska länder, däribland Danmark, Norge och Nederländerna.</p> <p>- Samarbete och rollfördelning mellan utrikesförvaltningen och Exportrådet i Sverige och utomlands. Handelssekreterarnas roll och mandat i ljuset av Wienkonventionen. Jämförelse med hur andra europeiska länder, såsom Danmark, Irland och Österrike, hanterar dessa frågor.</p> <p>- Samarbetet mellan utrikesförvaltningen och Migrationsverket. Jämförelse med hur andra europeiska länder med liknande migrationsströmmar organiserat sin verksamhet. Möjligheter till samordning med andra EU- länder ska undersökas.</p> <p>4. Utrikesförvaltningens långsiktiga kompetensförsörjning</p> <p>- Långsiktigt behov av kompetensväxling inom olika områden mot bakgrund av uppgifternas karaktär och volym.</p> <p>- Åtgärder för att utifrån behovet av kompetens kunna rekrytera kvalificerade kvinnliga och manliga medarbetare och bemanna besvärliga utlandsposter i ljuset av karriärmöjligheter, familjesituation, utlandsvillkor, säkerhet m.m.</p> <p>- Åtgärder för att möjliggöra mer flexibla anställningsformer.</p> <p>- Åtgärder för att genom ökad rörlighet mellan utrikesförvaltningen och övriga delar av Regeringskansliet förbättra utnyttjandet av hela Regeringskansliets personal.</p> <p>- Beskriva förutsättningarna att för i vissa funktioner ersätta utsänd personal med lokalt anställda.</p> <p>Inom de områden där utredaren identifierar möjligheter till verksamhets- och kostnadseffektiviseringar ska förslag lämnas om hur dessa kan realiseras.</p> <p>Avgränsning</p> <p>Utrikesdepartementets organisation ska inte utredas utöver vad som kan bli nödvändigt för att fullgöra de olika delarna av utredningsuppdraget. Om emellertid utredaren skulle finna att någon annan aspekt av departementets sätt att arbeta kan anses försvåra rationella lösningar av utrikesförvaltningens uppgifter, bör detta lyftas fram.</p> <h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2> <p>Utredaren bör studera erfarenheter från jämförbara länder. De synpunkter på utrikesförvaltningen som 2008 och 2009 kom in från utlandsmyndigheter samt enheter inom Utrikesdepartementet ska studeras av utredaren, som också ska beakta redan genomförda utredningar samt hålla kontakt med pågående utredningar och förändringsarbeten. Utlandsmyndigheterna bör inte belastas med alltför omfattande uppdrag, särskilt inte under Sveriges ordförandeskap i EU. Utredaren ska samråda med intressenter inom och utom Regeringskansliet som berörs av de förslag som utredaren kan komma att lägga fram. Samverkan ska ske med Arbetsgivarverket.</p> <p>Utredaren ska hålla berörda centrala arbetstagarorganisationer informerade om arbetet samt ge dem tillfälle att framföra sina synpunkter.</p> <p>Utredaren ska föreslå de författningsändringar som bedöms främja uppnåendet av nuvarande eller föreslagna mål för utrikesförvaltningen.</p> <p>Utredaren ska redovisa de ekonomiska, verksamhetsmässiga och personella konsekvenserna av sina förslag. Om förslagen innebär kostnadsökningar och/eller intäktsminskningar för staten ska utredaren föreslå finansiering.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 februari 2010.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2009:39/ 2009-05-13T12:00:00+01:00 2009-05-13T12:00:00+01:00 2009:39 Tilläggsdirektiv till Inremarknadsutredningen (UD 2008:01) Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 13 maj 2009</p> <p>Förlängd tid för uppdraget</p> <p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 6 mars 2008 (dir. 2008:24) tillkallade det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om utrikeshandel en särskild utredare med uppdrag att genomföra en översyn av horisontella bestämmelser inom varu- och tjänsteområdet. Utredningen ska enligt direktiven vara slutförd senast den 15 maj 2009.</p> <p>Utredningstiden förlängs. Utredningen ska redovisas senast den 1 september 2009.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2008:89/ 2008-07-17T12:00:00+01:00 2008-07-17T12:00:00+01:00 2008:89 Tilläggsdirektiv till utredningen om den svenska exportens utveckling (UD 2007:02) Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 17 juli 2008</p> <p>Förlängd tid för uppdraget</p> <p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 5 juli 2007 (dir. 2007:101) tillkallade det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om utrikeshandel en särskild utredare med uppdrag att analysera utvecklingen avseende svensk export. Utredaren ska enligt regeringens beslut den 11 oktober 2007 (dir. 2007:124) redovisa uppdraget senast den 1 september 2008. Utredningstiden förlängs. Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 1 oktober 2008.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2008:24/ 2008-03-06T12:00:00+01:00 2008-03-06T12:00:00+01:00 2008:24 En översyn av horisontella bestämmelser inom varu- och tjänsteområdet Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 6 mars 2008</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En särskild utredare ska kartlägga och beskriva de svenska bestämmelser och administrativa förfaranden och procedurer som på ett horisontellt plan har betydelse för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden. Utredaren ska särskilt uppmärksamma de olika funktioner som bestämmelserna och procedurerna har, deras inbördes förhållande, sammanhang samt eventuella överlappande funktioner men också eventuella brister i regelverket. Utredaren ska därefter se över det regelverket samt lämna förslag på de förenklingar, förbättringar och kompletteringar av regelverket som är nödvändiga för att säkerställa den fria rörligheten för varor och tjänster. Utredaren får också lämna förslag på andra åtgärder som han finner nödvändiga. Utredaren ska också överväga och lämna förslag på hur kunskapen om den inre marknadens funktion och om regelverket kan ökas hos främst myndigheter. Utredaren ska presentera en konsekvensutredning av de förslag som läggs fram. Bestämmelser och procedurer som tillämpas av både statliga och kommunala myndigheter omfattas av uppdraget. Utredningsuppdraget omfattar inte bestämmelser, förfaranden och procedurer som enbart avser enskilda typer av varor och tjänster.</p> <p>Uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 15 maj 2009.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Generella horisontella bestämmelser inom varu- och tjänsteområdet</p> <p>Principen om fri rörlighet för varor och tjänster inom EU har sin grund i EG-fördraget, i EG:s sekundärrättsakter och i de principer som har utvecklats i EG-domstolens rättspraxis på området. Undanröjandet av handelshinder utgör en central del i arbetet för att förverkliga EU:s inre marknad. Den vanligaste formen av handelshinder på den inre marknaden utgörs av tekniska handelshinder.</p> <p>Nationella bestämmelser som bidrar till att skapa en fri rörlighet för varor och tjänster och undanröja handelshinder härrör i dag nästan uteslutande från EG-rätten. Svenska bestämmelser som har betydelse för varors och tjänster fria rörlighet på den inre marknaden kan antingen vara av horisontell art eller reglera enskilda typer av varor och tjänster. Bestämmelserna kan föreskriva specifika krav som varor och tjänster ska uppfylla eller vara av mer processuell art och föreskriva olika förfaranden som myndigheter ska tillämpa i särskilda situationer. Bestämmelserna kan bl.a. röra hur regelgivning ska ske, hur EG-rätten ska tillämpas i svensk rätt eller föreskriva särskilda informationsprocedurer då myndigheter stoppar varor och tjänster på marknaden. Utöver de svenska bestämmelser som på ett horisontellt plan har betydelse för den fria rörligheten för varor och tjänster, finns det bestämmelser som specifikt rör enskilda typer av varor och tjänster. Några av dessa bestämmelser kan ändå vara av vikt för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden i stort, t.ex. bestämmelserna om den s.k. Rapex-proceduren på konsumentområdet (se beskrivning nedan).</p> <p>En av huvudprinciperna för den inre marknaden, principen om ömsesidigt erkännande av varor, följer direkt av EG- fördraget och genom EG-domstolens tolkning. En vara som lagligen tillverkats eller finns på marknaden i ett land i unionen ska även få säljas i andra länder utan att behöva anpassas. Detta gäller även om varan framställs eller godkänns enligt tekniska krav eller kvalitetskrav som skiljer sig från dem som ställs på det mottagande landets egna varor. Vissa undantag från principen kan göras om det motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset som folkhälso-, konsument- eller miljöskydd. Enligt EG-domstolens rättspraxis åligger det medlemsstaterna att genomföra denna princip i nationell rätt, vilket i Sverige ofta sker genom s.k. klausuler om ömsesidigt erkännande. Bestämmelser om statliga myndigheters skyldighet att använda sådana klausuler när de utarbetar tekniska regler eller deras skyldighet att följa samrådsprocesser som syftar till att underlätta handeln med andra länder finns i förordningen <a href="https://lagen.nu/1994:2029">(1994:2029)</a> om tekniska regler och förordningen <a href="https://lagen.nu/2005:894">(2005:894)</a> om teknisk kontroll.</p> <p>Generella bestämmelser som rör statliga förvaltningsmyndigheters skyldigheter som följer av Sveriges medlemskap i EU, i vilka även bestämmelser rörande den inre marknaden omfattas, finns i ett antal olika författningar. Bland annat finns sådana bestämmelser i förordningen <a href="https://lagen.nu/1994:2035">(1994:2035)</a> om vissa skyldigheter för myndigheter vid ett medlemskap i Europeiska unionen och myndighetsförordningen <a href="https://lagen.nu/2007:515">(2007:515)</a>. Vissa av dessa bestämmelser gäller samråd, rapporteringsskyldighet, anmälningsskyldighet, lämnande eller mottagande av uppgifter eller liknande förfaranden. Bestämmelserna tillämpas bl. a. när myndigheterna underrättar kommissionen om genomförande av direktiv eller då de lämnar invändningar mot standarder. När ett område har harmoniserats i alla aspekter är det inte tillåtet att uppställa särskilda nationella krav på varor och tjänster. Emellertid händer det att medlemsstaterna ändå fastställer krav i nationell rätt som går längre än vad som föreskrivs i ett direktiv, s.k. "goldplating". Detta kan medföra gränsdragningssvårigheter mellan det harmoniserade och det icke-harmoniserade området, vilket i sin tur kan påverka valet av underrättelseform till kommissionen.</p> <p>Utformningen av nationella bestämmelser som rör den fria rörligheten för varor och tjänster kan därutöver påverkas av bestämmelser som på ett horisontellt plan kräver att särskilda analyser först måste genomföras. I förordningen <a href="https://lagen.nu/2007:1244">(2007:1244)</a> om konsekvensutredning vid regelgivning anges t.ex. att en konsekvensutredning ska innehålla en bedömning av om regleringen överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till EU. Förordningen ersätter förordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1820">(1998:1820)</a> om särskild konsekvensanalys av reglers effekter för små företags villkor och 27 28 §§ verksförordningen <a href="https://lagen.nu/1995:1322">(1995:1322)</a>.</p> <p>I Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 21.7.1998, s. 37, Celex 1998L0034), ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG, föreskrivs ett informationsförfarande då nationella bestämmelser tas fram rörande utformningen av varor och av informationssamhällets tjänster. Direktivet tillämpas på det icke-harmoniserade området och har genomförts i svensk rätt genom förordningen <a href="https://lagen.nu/1994:2029">(1994:2029)</a> om tekniska regler och genom Kommerskollegiums föreskrifter (KFS 1998:1) om tekniska regler. Förfarandet innebär att andra medlemsstater och kommissionen har möjlighet att lämna synpunkter på författningsförslags överensstämmelse med EG-rätten. Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 27.12.2006, s. 36, Celex 32006L0123) (tjänstedirektivet) föreskriver ett förfarande som har beröringspunkt med direktiv 98/34/EG. I det pågående arbetet med att genomföra tjänstedirektivet kommer gällande nationella bestämmelser som fastställer begränsande krav att kartläggas och rapporteras till kommissionen. Medlemsstater ska även fortlöpande till kommissionen anmäla förslag till nya författningar i vilka uppställs vissa begränsande krav för tjänsteverksamhet.</p> <p>Horisontella bestämmelser om tillämpning och efterlevnad inom varu- och tjänsteområdet</p> <p>Den inre marknadens framgång beror i hög grad av korrekt tillämpning och efterlevnad av regelverket för de fyra friheterna, något som ofta ankommer på medlemsstaternas myndigheter att kontrollera. Detta gäller ofta även myndigheter på lokal och regional nivå. Myndigheterna kan säkerställa att regelverket efterlevs genom att t.ex. vidta åtgärder för att stoppa varor och tjänster på marknaden. Det finns både bestämmelser som gäller på det horisontella planet och bestämmelser som reglerar särskilda varu- eller tjänstetyper. Generella bestämmelser som rör statliga myndigheters skyldigheter som följer av Sveriges medlemskap i EU finns, som ovan angetts, i ett flertal olika förordningar. Generella bestämmelser som rör en viss typ av tillsynsåtgärder för kontroll av ett stort antal varor på marknaden, marknadskontroll, finns i förordningen <a href="https://lagen.nu/2005:893">(2005:893)</a> om marknadskontroll av varor. Begreppet "marknadskontroll" används som benämning på de åtgärder en myndighet vidtar för att säkerställa att en vara som gjorts tillgänglig på marknaden uppfyller gällande krav. När en myndighet gör ett ingripande mot en produkt genom att tillämpa en s.k. skyddsklausul eller då den ifrågasätter en standard genom att lämna en s.k. formell invändning till kommissionen ska detta ofta meddelas enligt procedurer som i Sverige regleras i förordningen <a href="https://lagen.nu/1994:2035">(1994:2035)</a> om vissa skyldigheter för myndigheter vid ett medlemskap i Europeiska unionen.</p> <p>Ofta skiljer sig tillvägagångssättet då myndigheter vidtar begränsande åtgärder åt, beroende på om området är harmoniserat eller inte. Inom det icke-harmoniserade området föreskrivs ett förfarande i Europaparlamentets och rådets beslut 95/3052/EG för att fastställa ett förfarande för ömsesidig information om nationella åtgärder som avviker från principen om fri rörlighet för varor inom gemenskapen (EGT L 321, 30.12.1995, s.1, Celex 1995D3052). Beslutet syftar till att etablera administrativa rutiner då statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter ingriper mot produktmodeller eller produkttyper på marknaden och har genomförts i förordningen <a href="https://lagen.nu/1996:830">(1996:830)</a> om information om nationella åtgärder som avviker från principen om fri rörlighet för varor inom Europeiska gemenskapen. Kommerskollegium är kontaktpunkt för beslutet. I den nya s.k. varuförordningen (förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska föreskrifter på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat och om upphävande av beslut 95/3052/EG, KOM [2007] 36 slutlig) finns bestämmelser som syftar till att reglera förfarandet om en produkt ska anpassas, återkallas eller stoppas, dvs. om avsteg från huvudregeln om ömsesidigt erkännande görs. Varuförordningen väntas antas i slutlig form under år 2008. De nationella bestämmelserna som reglerar varors utformning eller kontroll av dem på marknaden inom det icke-harmoniserade området kan komma att påverkas då varuförordningen träder i kraft. Det finns även ett gränssnitt mellan varuförordningen och kommissionens översyn av den nya metoden (se nedan).</p> <p>Bestämmelser som syftar till att reglera förfarandet för tillämpningen av ömsesidigt erkännande vad gäller rätten att tillhandahålla tjänster på områden där tillträdet till yrket är reglerat finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, 30.9.2005, s. 22, Celex 32005L0036), ändrad genom rådets direktiv 2006/100/EG, det s.k. yrkeskvalifikationsdirektivet. I Sverige har direktivet genomförts genom lagar, förordningar och föreskrifter för varje yrke eller yrkesgrupp. Ett 10-tal myndigheter ansvarar för tillämpning av dessa regler.</p> <p>Inom det harmoniserade området används till stor del marknadskontroll för att bedriva tillsyn, och de sektorsövergripande bestämmelserna om de myndigheter som utövar marknadskontroll finns i den ovan nämnda förordningen om marknadskontroll av varor. Denna förordning kompletterar de tillsynsbestämmelser som finns i lagstiftning som rör vissa typer av varor och tjänster och som införlivar särskilda produktdirektiv. Därutöver finns ett flertal övergripande bestämmelser rörande informationsprocedurer som utlöses av myndigheters marknadskontrollåtgärder, vilka till stor del har sin grund i gemenskapsrätten. I tjänstedirektivet, som är tillämpligt på ekonomiska aktiviteter inom det stora flertalet tjänstesektorer, finns bestämmelser om t.ex. tillsyn av tjänsteleverantörers verksamhet och en varningsprocedur då medlemsstaterna får kännedom om tjänsteverksamhet som allvarligt kan skada människors hälsa och säkerhet eller miljön. Direktivet ska vara genomfört i svensk rätt senast den 28 december 2009. I yrkeskvalifikationsdirektivet finns liknande bestämmelser.</p> <p>En ökad harmonisering har skett på varuområdet av medlemsstaternas produktkrav i form av olika produktdirektiv. Sedan 1980-talet har den s.k. "nya metoden" använts för att harmonisera regler på ett 25-tal produktområden. Metoden innebär att man i direktiv fastställer väsentliga krav som produkter måste uppfylla, medan de tekniska detaljerna återfinns i europeiska standarder som i de flesta fall är frivilliga att följa för tillverkaren. En vara som uppfyller en sådan harmoniserad standard presumeras uppfylla de tvingande kraven. En översyn av den nya metoden har skett under år 2007. Översynen inbegriper en ny förordning om ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter (KOM [2007] 37 slutlig) och ett beslut om en gemensam ram för saluföring av produkter (KOM [2007] 53 slutlig).. Beslutet innehåller vissa beståndsdelar som i dag finns i olika sektorsdirektiv och är tänkt att ligga till grund för en revidering av befintlig sektorslagstiftning samt utformning av framtida rättsakter. Översynen omfattar en förstärkning av marknadskontrollbestämmelserna och kraven på informationsutbyte mellan de marknadskontrollerande myndigheterna angående vidtagna tillsynsåtgärder. Översynen kommer därmed att påverka de marknadskontrollerande myndigheternas verksamhet. De båda rättsakterna väntas antas i slutlig form under år 2008. Förordningen om ackreditering och marknadskontroll kommer att aktualisera ett behov av att se över framförallt lagen <a href="https://lagen.nu/1992:1119">(1992:1119)</a> om teknisk kontroll, förordningen <a href="https://lagen.nu/2005:894">(2005:894)</a> om teknisk kontroll, lagen <a href="https://lagen.nu/1992:1534">(1992:1534)</a> om CE- märkning samt förordningen <a href="https://lagen.nu/2005:893">(2005:893)</a> om marknadskontroll av varor.</p> <p>En utredning om öppna system för provning och kontroll har (SOU 2006:113) remissbehandlats. Utredningen har bl.a. föreslagit förändringar i gällande bestämmelser om teknisk kontroll..</p> <p>En korrekt tillämpning av EG-rätten, inklusive en fungerande marknadskontroll och tillsyn av tjänsteverksamheter, ställer krav på ett fungerande administrativt samarbete mellan medlemsstaterna. I gemenskapsrätten finns därför ofta, förutom bestämmelser i de enskilda sektorsdirektiven, bestämmelser som rör administrativ förenkling, samarbete och informationsutbyte mellan medlemsstaternas myndigheter. Nätverket SOLVIT är ett exempel på nätverk som skapats i syfte att underlätta samarbete mellan myndigheter i de olika medlemsländerna för att lösa enskildas eller företagares problem som beror på att lagstiftningen kring den inre marknaden inte tillämpas på rätt sätt. Det finns ett SOLVIT-center i varje EU/EES-land. Kommerskollegium är Sveriges representant i nätverket.</p> <p>I syfte att praktiskt underlätta det administrativa samarbetet mellan myndigheter har det skapats ett flertal olika elektroniska informationsverktyg. I tjänstedirektivet finns t.ex. bestämmelser om administrativ förenkling, gemensamma kontaktpunkter och ett elektroniskt system för informationsutbyte mellan medlemsländernas myndigheter. I syfte att uppfylla kravet på administrativt samarbete på elektronisk väg i tjänstedirektivet samt för att förbättra informationsutbyte mellan medlemsstaterna och bidra till att uppnå målsättningar kopplade till bl.a. Lissabonstrategin, regelförenkling och eGovernment 2010 arbetar kommissionen och medlemsstaterna med att utveckla ett elektroniskt informations- och kommunikationssystem för myndigheter i EU, "Internal Market Information System" (IMI). Systemet kommer även att användas för det administrativa samarbetet i yrkeskvalifikationsdirektivet.</p> <p>I arbetet med översynen av den nya metoden har den informationsprocedur som i dag används då åtgärder vidtas avseende farliga produkter inom konsumentsektorn, den s.k. Rapex-proceduren, utvidgats till att gälla även för andra sektorer. Proceduren berör en så vid sektor att den kan betecknas som horisontell. Rapex-proceduren härrör från det s.k. produktsäkerhetsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet, EGT L 11, 15.1.2002, s. 4, Celex 32001L0095). Det direktivet har genomförts genom förordningen <a href="https://lagen.nu/1993:1322">(1993:1322)</a> om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om farliga konsumentvaror. Vissa av de nationella procedurerna i konsumentlagstiftningen omfattar både varor och tjänster.</p> <p>Utredningsbehovet</p> <p>Avskaffandet av hinder för den fria rörligheten för varor och tjänster är en förutsättning för att EU:s inre marknad ska fungera. Hinder för den fria rörligheten kan finnas i olika skepnader. Det kan t.ex. röra sig om det nationella regelverkets utformning, myndigheters felaktiga tillämpning av gemenskapsrätten, myndigheters svårigheter att samarbeta med varandra eller att systemet för kontaktpunkter, som syftar till att hjälpa företag och enskilda, inte fungerar optimalt.</p> <p>De gällande svenska bestämmelserna som på ett horisontellt plan har betydelse för den fria rörligheten för varor och tjänster på den inre marknaden är svåröverskådliga. Det kan i dag, särskilt på lokal nivå, vara svårt för berörda myndigheter att tillämpa olika procedurer för t.ex. ingripande mot den fria rörligheten för varor och tjänster på marknaden eller veta vilken informationsprocedur som ska användas i en viss situation. Ett alltmer sektoriserat förhållningssätt i EU riskerar också att ställa förvaltningen och myndigheter som verkar sektorsövergripande inför nya, svåra uppgifter. Komplexiteten och svåröverskådligheten medför att myndigheter och enskilda har svårt att tillämpa bestämmelserna. Detta kan leda till att det uppstår onödiga kostnader för förvaltningen och handelshinder för enskilda.</p> <p>I fråga om tillsyn har Tillsynsutredningen (Ju 2000:06) i sitt slutbetänkande Tillsyn - Förslag om en tydligare och effektivare offentlig tillsyn (SOU 2004:100) bl.a. föreslagit grundläggande principer för statlig tillsyn och en allmän tillsynslag. Betänkandet har remissbehandlats och beredning pågår i Regeringskansliet.</p> <p>Statskontoret har i sin rapport Förvaltning för fri rörlighet <a href="https://lagen.nu/2006:16">(2006:16)</a> pekat på att t.ex. nationella förvaltningar har en generellt bristande medvetenhet och en dålig kunskap om att nationella regler måste överensstämma med EG-fördragets regler om fri rörlighet för varor. I Kommerskollegiums tre delrapporter ("Europa - ja, men hur?" - svenska myndigheters uppfattning om EU:s inre marknad, "Europa - ja, men hur?" - svenska domstolars uppfattning om EU:s inre marknad samt "Visst är EU vår hemmamarknad - nästan all export går dit" - svenska företags uppfattning om EU:s inre marknad) pekas t.ex. på stora problem med tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande, trots att omfattande informationsaktiviteter har ägt rum. I Statskontorets rapport <a href="https://lagen.nu/2006:16">(2006:16)</a> beskrivs att problem regelbundet uppträder i samband med principen om ömsesidigt erkännande av produkter. Statskontoret visar t.ex. att principen inte uppmärksammas tillräckligt i kommuners och länsstyrelsers tillsynsverksamhet. I rapporten pekas även på vissa svårigheter för myndigheter att uppfylla EG-rättens krav på god förvaltning och rätt till domstolsprövning. Statskontoret har även dragit slutsatsen att Sverige har ett decentraliserat system för hur inre-marknadsfrågor hanteras i förvaltningen. Vissa delar av det horisontella regelverket avseende varor och tjänster hanteras av Kommerskollegium och SWEDAC, medan andra delar, t.ex. tillsynen av varor och tjänster, hanteras av de ordinarie sektorsmyndigheterna. Förvaltningsstrukturen bidrar därför ytterligare till att förvaltningsmyndigheter har svårt att tillämpa det nu gällande regelverket. Kommerskollegium föreslår satsningar på utbildning och information om EG-rätten och den inre marknaden för särskilt myndigheter, företag och domstolar. Statskontoret föreslår i sin tur att en generell genomgång görs av svenska rättskällor ur ett inremarknadsperspektiv. En kommitté har också tillsatts för att göra en översyn av den statliga förvaltningens uppgifter och organisation (dir. 2006:123) i syfte att bl.a. öka myndigheternas förmåga att bidra till effektiviseringar och att fullgöra sina uppdrag i ljuset av de krav som EU-medlemskapet ställer. Kommittén har under 2007 redovisat delbetänkandet Opinionsbildande verksamhet och små myndigheter (SOU 2007:107).</p> <p>Sverige kommer att genomföra tjänstedirektivet i svensk rätt. Varuförordningen kommer att börja tillämpas under år 2009 och de EG-rättsakter som ingår i översynen av den nya metoden ska börja tillämpas den 1 januari 2010. För att undvika att dessa rättsakter ska skapa ett ännu mer oöverskådligt regelverk finns ett behov av att bl.a. klargöra de olika funktioner och inbördes samband som svenska bestämmelser och administrativa förfaranden och procedurer har. Avsikten med utredningens betänkande är att det ska kunna bidra till genomförandet av och anpassning till dessa nya rättsakter.</p> <p>Utredarens kartläggning av bestämmelserna ska kunna användas som en informationskälla för myndigheter och andra. Utredarens slutsatser ska kunna bidra till att öka medvetenheten hos myndigheter, företag och domstolar om hur den inre marknaden fungerar och hur regelverket avseende den inre marknaden ser ut. Detta skulle kunna leda till en bättre tillämpning av regelverket hos både statliga och kommunala myndigheter. Förenklingar, förbättringar och kompletteringar av gällande bestämmelser ska bidra till att säkerställa en fungerande inre marknad samt en ökad enhetlighet, samordning och rättssäkerhet. Utredarens slutsatser ska vidare kunna bidra till att förbättra samarbetet mellan myndigheter som verkar sektorsövergripande samt mellan myndigheterna och Regeringskansliet. Företag och enskilda kan slutligen komma att få nytta av ett förbättrat och förenklat regelverk genom snabbare och bättre service från myndigheterna. Detta leder till en lägre administrativ kostnad för företagen. En förbättrad tillämpning av gällande horisontella bestämmelser säkerställer samtidigt uppfyllandet av Sveriges förpliktelser enligt EG-fördraget. Sverige kan på så sätt bättre undvika överträdelseärenden som är kopplade till funktionen av den inre marknaden genom att på ett tidigt stadium uppmärksamma behoven.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Uppdraget består av två delar, dels en kartläggning och beskrivning av gällande regelverk, dels en översyn av regelverket inklusive lämnande av förslag till författningsändringar och andra nödvändiga åtgärder enligt vad som anges nedan.</p> <p>Utredningen omfattar huvudsakligen svenska bestämmelser och administrativa förfaranden och procedurer som på ett horisontellt plan har betydelse för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden. Uppdraget omfattar bestämmelser och procedurer som tillämpas av både statliga och kommunala myndigheter. Några av dessa bestämmelser och procedurer har beskrivits ovan.</p> <p>Avsikten är inte att uppdraget ska omfatta bestämmelser som enbart rör enskilda typer av varor och tjänster. Det kan emellertid, som ovan beskrivits, finnas bestämmelser som rör enskilda typer av varor och tjänster och som samtidigt är av vikt för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden i stort, t.ex. bestämmelser om den s.k. Rapex- proceduren på konsumentområdet. Bestämmelser av sådant slag omfattas därför av uppdraget.</p> <p>Kartläggning och beskrivning av gällande regelverk</p> <p>Utredaren ska kartlägga och beskriva de svenska bestämmelser och administrativa förfaranden och procedurer som på ett horisontellt plan har betydelse för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden. Utredaren ska särskilt uppmärksamma de olika funktioner som bestämmelserna och procedurerna har, deras inbördes förhållande, sammanhang samt eventuella överlappande funktioner. Utredaren ska även beskriva eventuella brister i regelverket såsom avsaknad av sådana bestämmelser och procedurer på de olika nivåerna i förvaltningen (statlig, regional och kommunal).</p> <p>Översyn av gällande regelverk</p> <p>Utredaren ska därefter se över det regelverk som omfattas av uppdraget och lämna förslag på de förenklingar, förbättringar och kompletteringar av regelverket som är nödvändiga för att säkerställa den fria rörligheten för varor och tjänster. Utredaren ska göra en analys av och lämna förslag på de förändringar av regelverket som behövs med anledning av den kommande EG-förordningen om ackreditering och marknadskontroll. Vidare ska utredaren hålla sig underrättad om det arbete som pågår i Regeringskansliet för att förändra regelverket med anledning av den kommande varuförordningen. Utredaren ska bl.a. överväga om det går att föra samman bestämmelser inom varu- respektive tjänsteområdet i ett regelverk, samt föreslå möjliga lösningar för att genomföra detta. Utredaren får också lämna förslag på andra åtgärder som utredaren finner nödvändiga.</p> <p>Utredaren ska i detta sammanhang även överväga och lämna förslag på hur kunskapen om den inre marknadens funktion och om regelverket kan ökas hos främst berörda myndigheter. Detta kan inkludera t.ex. praktiska åtgärder baserade på elektronisk förvaltning.</p> <p>Utredaren ska lägga fram förslag på de författningsändringar och andra åtgärder som bedöms nödvändiga. I uppdraget ingår dock inte att lägga fram förslag till ändringar i förvaltningslagen <a href="https://lagen.nu/1986:223">(1986:223)</a>.</p> <p>Utredaren ska presentera en konsekvensutredning av de effekter som förslagen kan medföra. Konsekvenserna ska kostnadsberäknas och om kostnaderna ökar ska förslag på finansiering presenteras.</p> <p>I den mån förslag läggs fram som kan komma att beröra företag ska förslagen utformas så att företagens administrativa kostnader hålls så låga som möjligt. När författningsändringar och andra åtgärder föreslås ska utredaren beakta behovet av en effektiv marknadskontroll av varor, inklusive konsumentprodukter, en effektiv tillsyn av tjänsteverksamheter samt relevanta aspekter av standardisering.</p> <p>Samråd och redovisning av uppdraget m.m.</p> <p>Utredaren ska beakta pågående arbete inom EU som kan beröra sådana bestämmelser som omfattas av uppdraget och särskilt resultatet av förhandlingarna av varuförordningen och rättsakterna som ingår i översynen av den nya metoden.</p> <p>Utredaren ska vidare beakta pågående arbete i Regeringskansliet med att genomföra gemenskapsrättsakter som på ett horisontellt plan har betydelse för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden, särskilt tjänstedirektivet. Vidare ska Regeringskansliets och myndigheters pågående arbete med regelförenkling beaktas. Utredaren ska följa och beakta den fortsatta beredningen av Tillsynsutredningens (Ju 2006:06) förslag. Utredaren ska hålla sig informerad om det arbete som pågår inom Utrikesdepartementet med den s.k. Standardiseringsskrivelsen.</p> <p>Vidare ska rapporter, skrivelser och betänkanden som på ett horisontellt plan har betydelse för varors och tjänsters fria rörlighet på den inre marknaden, särskilt Statskontorets rapport <a href="https://lagen.nu/2006:16">(2006:16)</a>, och slutsatserna i betänkandet Öppna system för provning och kontroll- en utvärdering (SOU 2006:113) beaktas.</p> <p>Utredaren ska samråda med tjänstedirektivsekretariatet och den kommitté som ska se över den statliga förvaltningens uppgifter och organisation (dir. 2006:123) samt med Kommerskollegium och övriga berörda myndigheter, utredningar och organisationer. I den mån förslag läggs fram som kan komma att påverka företagens administrativa kostnader ska utredaren samråda med Näringslivets regelnämnd.</p> <p>Uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 15 maj 2009.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2007:142/ 2007-10-04T12:00:00+01:00 2007-10-04T12:00:00+01:00 2007:142 Kommitté för Sveriges deltagande i världsutställningen Expo 2010 i Shanghai Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 4 oktober 2007</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En kommitté ska ha i uppdrag att förbereda och ansvara för det svenska deltagandet i världsutställningen Expo 2010 i Shanghai. Till denna kommitté ska en rådgivande nationalkommitté knytas.</p> <p>Kommittén ska samarbeta nära med Utrikesdepartementet och utlandsmyndigheterna i Kina, framför allt Sveriges generalkonsulat i Shanghai och Sveriges ambassad i Peking, liksom med Exportrådet och berörda utlandskontor.</p> <p>Kommittén ska senast den 1 april 2011 lämna en slutrapport om det svenska deltagandet i världsutställningen.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Regeringen beslutade den 7 juni 2007 (UD2007/20333/FIM) att Sverige ska delta i världsutställningen Expo 2010 i Shanghai. Utställningen som äger rum den 1 maj-1 oktober 2010 har temat "Better City, Better Life". Arrangörerna räknar med deltagande av omkring sammanlagt 200 länder och internationella organisationer.</p> <p>Syftet med ett svenskt deltagande i Expo 2010 är att stärka en allsidig och positiv bild av Sverige i utlandet, att främja svenskt näringslivs konkurrenskraft och kreativitet samt att stärka Sveriges attraktionskraft för turism och investeringar och för forsknings- och kulturutbyte. Deltagandet ska spegla ett brett svenskt politiskt och ekonomiskt engagemang med betoning på klimat- och miljöfrågor samt bidra till förbättrade möjligheter för svenska företag att hävda sig på den kinesiska marknaden.</p> <p>Deltagande i en världsutställning bygger för svensk del på ett gemensamt åtagande från stat och näringsliv. Det svenska deltagandet sker i form av ett samverkansprojekt mellan offentliga och privata aktörer. Finansieringen förutses ske genom statliga medel, medel från svenska företag och organisationer samt medel från andra offentliga och privata aktörer; regeringens beslut om statlig finansiering förutsätter således att näringslivsintressenter ställer motsvarande medel till förfogande. Kommuner, landsting och regionala organisationer kommer också att beredas tillfälle att medverka i det gemensamma åtagandet att genomföra det svenska deltagandet i världsutställningen.</p> <p>Deltagandet sker i form av en utställningspaviljong med utgångspunkt från ett utställningskoncept (eng. theme statement) som de deltagande länderna avger. Till denna paviljong knyts programverksamhet, särskilda evenemang som exempelvis nationell dag, partneraktiviteter, informations- och marknadsföringsaktiviteter samt restaurangverksamhet.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>För att förbereda och genomföra det svenska deltagandet i världsutställningen Expo 2010 i Shanghai tillkallas en kommitté som ska representera offentliga och privata aktörer i projektet. Kommittén ska besluta om inriktningen på verksamheten, organisationsformen för utställningen och arbetsfördelningen samt utse en svensk generalkommissarie för utställningen. Till kommittén ska en rådgivande nationalkommitté knytas.</p> <p>Kommittén ska samarbeta nära med Utrikesdepartementet och utlandsmyndigheterna i Kina, framför allt Sveriges generalkonsulat i Shanghai och Sveriges ambassad i Peking, liksom med Exportrådet och berörda utlandskontor.</p> <p>Totalkostnaden för Sveriges deltagande i världsutställningen beräknas till ca 140 miljoner kronor, varav näringslivsintressenter förväntas bidra med 70 miljoner kronor. Regeringen lämnar i budgetpropositionen för 2008 förslag avseende finansieringen av statens andel av Sveriges deltagande i Expo 2010 i Shanghai.</p> <p>I beräkningen av kostnaderna för det svenska deltagandet ingår paviljong inkl. drift, utställning, personal, särskilda lokaler för programverksamhet och evenemang samt för restaurang, administrationskostnader inkl. IT-stöd, vissa evenemang (Sveriges nationella dag) samt informations- och marknadsföringsinsatser</p> <p>Kommittén för Sveriges deltagande i Expo 2010 i Shanghai ska den 1 januari 2009 och den 1 januari 2010 lämna delrapporter om hur arbetet fortskrider samt anmäla eventuella behov av reglering i förordning. Kommittén ska senast den 1 april 2011 redovisa sitt arbete med Sveriges deltagande i världsutställningen med en ekonomisk slutrapport.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2007:113/ 2007-07-26T12:00:00+01:00 2007-07-26T12:00:00+01:00 2007:113 Tilläggsdirektiv till Utredningen om statsimmunitet i svensk rätt (UD 2006:04) Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 26 juli 2007</p> <p>Förlängd tid för uppdraget</p> <p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 9 november 2006 tillkallade chefen för Utrikesdepartementet en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till hur FN:s konvention om immunitet för stater och deras egendom (United Nations Convention on Jurisdictional Immunities of States and their Property) kan införlivas i svensk rätt. Uppdraget skall enligt direktiven redovisas senast den 31 augusti 2007.</p> <p>Utredningstiden förlängs. Utredaren skall redovisa uppdraget senast den 31 december 2007.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2007:101/ 2007-07-05T12:00:00+01:00 2007-07-05T12:00:00+01:00 2007:101 Den svenska exportens utveckling Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 5 juli 2007.</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En särskild utredare ska undersöka om Sverige tappat marknadsandelar i varuexporten jämfört med våra konkurrentländer samt hur Sveriges bytesförhållande utvecklats. Om utredaren kommer fram till att Sverige har tappat marknadsandelar ska utredaren analysera orsakerna till det. En analys ska även göras av utvecklingen inom tjänsteexporten. Vidare ska utredaren bedöma effekterna av utvecklingen för svensk ekonomi och samhällsutveckling. Utredaren ska lämna förslag till åtgärder och på prioriteringar bland dessa åtgärder. Om förslagen innebär en kostnadsökning eller intäktsminskning ska utredaren även föreslå finansiering. Utredarens arbete ska bedrivas i samråd med Globaliseringsrådet. Utredaren ska redovisa uppdraget till regeringen senast den 1 april 2008.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Den svenska exporten har under de senaste åren ökat såväl värdemässigt som volymmässigt; under 2006 var värdeökningen 12%. Trots detta finns tecken som tyder på att det finns underliggande problem för Sverige som exportnation. Flera studier visar att Sverige halkar efter jämförbara konkurrentländer när det gäller marknadsandelar i varuexporten. Samtidigt kan man se en positiv utveckling när det gäller tjänsteexporten.</p> <p>En studie från Kommerskollegium (Handelspolitisk lägesrapport 2005:1, "Ny vår för svensk export?") visar att de svenska varuproducerande företagen kontinuerligt tappar marknadsandelar i världen. Sveriges världsmarknadsandel har sjunkit från 2,1 % 1970 till 1,3 % i nuläget, d.v.s. ett fall med 38%. Under denna period har världshandeln ökat kraftigt och nya aktörer såsom Kina och de östeuropeiska länderna har expanderat sin export, vilket automatiskt leder till krympande marknadsandelar för andra exportörer. Enligt Kommerskollegium har Sverige dock gjort sämre ifrån sig - på nästan alla varuområden - än våra västeuropeiska grannländer. Det gäller på hela världsmarknaden, men också inom Europa som traditionellt är Sveriges viktigaste marknad. För jämförbara exportländer såsom Tyskland och Finland är bilden bättre än för Sverige.</p> <p>Exportrådet gjorde en omfattande undersökning 2006 som visade att Sverige under de senaste tio åren tappat mer marknadsandelar av varuexporten än något annat västeuropeiskt land. Det handlar om en minskning på omkring 13 %, samtidigt som andelarna av världshandeln för länder såsom Tyskland, Irland, Österrike och Danmark minskat i långt mindre utsträckning. Däremot har Sveriges andel av tjänsteexporten under samma period ökat med 25 %. Endast två länder har bättre utveckling på detta område.</p> <p>För att kunna följa hur utrikeshandelns bidrag till vårt välstånd förändras är det viktigt att se både på volym- och värdeutvecklingen. Sverige har under den senaste 10-årsperioden haft en god utveckling av exportvolymen, medan exportpriserna utvecklas sämre. Det har medfört att det s.k. bytesförhållandet, dvs. förhållandet mellan export- och importpriser, har försämrats sedan 1990-talets början. En given importvolym måste alltså betalas med en allt större exportvolym. Branscher med snabb teknik- och produktivitetsutveckling har ofta en svag prisutveckling för branschens färdigvaror.</p> <p>Behovet av en utredning</p> <p>För ett litet exportberoende land som Sverige är frågorna om det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft centrala. Konkurrenskraft beror framför allt av produktivitetsutvecklingen i landet. Utrikeshandeln, såväl export som import, är av stor betydelse för produktivitetsutveckling, tillväxt och välfärd i Sverige. Sverige är mycket beroende av exporten som utgör över 50 % av BNP. Samtidigt är Sverige mycket beroende av ett fåtal storföretags framgångar eftersom det endast är tio stora företag som står för 40 % av landets export. Hundra företag svarar för två tredjedelar av exporten. Därmed blir Sverige känsligt för enskilda företags framgångar och motgångar, deras framgång i produktutveckling, uppköp, samt beslut att förlägga produktion utanför Sverige.</p> <p>De finns därför anledning att närmare analysera utvecklingen och överväga om åtgärder kan anses motiverade mot bakgrund av utvecklingen av Sveriges internationella marknadsandelar och bytesförhållanden.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Varuexporten</p> <p>Utredaren ska fördjupa analysen som presenteras i de ovan nämnda studierna från Kommerskollegium och Exportrådet om de förlorade marknadsandelarna. Intressant i detta sammanhang kan vara internationella analyser (t.ex. från OECD) samt andra relevanta analyser, t.ex. från Institutet för tillväxtpolitiska studier och långtidsutredningarna. Fokus ska ligga på utvecklingen under den senaste 10-års-perioden.</p> <p>I den fördjupade analysen bör utredaren närmare studera utvecklingen av marknadsandelarna i olika branscher och på olika delar av världsmarknaden. Vidare bör utredaren överväga möjligheten att försöka fördela tappet i markandsandelar i olika delkomponenter. En jämförelse av exporten fördelat på olika teknikintensitet (t.ex. med OECD:s klassificering) är relevant i utredningen. Analysen ska omfatta den svenska branschstrukturen, storleksfördelningen av företag samt den ökande utlandsproduktionen av svenska företag.</p> <p>En central del i utredningen är att försöka förklara orsakerna till utvecklingen av svensk export. Utredaren ska undersöka om exportföretagens beslut om var varor ska produceras fattas på ett annat sätt i Sverige än i liknande länder samt hur besluten påverkas av förhållandena på den svenska och europeiska hemmamarknaden (t. ex. vad gäller storlek och konkurrenssituation).</p> <p>I uppdraget ingår det också att ta kontakt med företag i alla relevanta storleksklasser för att inhämta deras synpunkter på bl.a. exportutvecklingen och vilka faktorer som de uppfattar som centrala för ökad utrikeshandel. Företagens uppfattning om utvecklingen avseende svensk export och om insatser för handels- investerings- och Sverigefrämjande ska beaktas i analysen.</p> <p>Vidare ska utredaren bedöma effekterna av förlorade marknadsandelar i varuexporten för svensk ekonomi och samhällsutveckling, exempelvis genom att undersöka om ökad tjänsteexport kompenserar för de förlorade marknadsandelarna i varuexporten. En analys av utvecklingen av tjänsteexporten ska, där det är möjligt, göras parallellt med analysen av varuexporten. En jämförelse med våra viktigaste konkurrentländer är relevant i sammanhanget. Särskilt intressant är en jämförelse med andra små öppna länder som de nordiska länderna, Nederländerna, Belgien, Österrike och Schweiz.</p> <p>Bytesförhållandena</p> <p>Utredaren ska analysera de uppgifter som framkommit i bl.a. Konjunkturinstitutets rapport "produktivitet och löner till 2015" att bytesförhållandena försämrats och att importpriserna ökat mer än exportpriserna. Andra rapporter som utredaren bedömer relevanta i sammanhanget ska inkluderas i denna analys. Utredaren ska försöka förklara orsakerna till de försämrade bytesförhållandena genom att exempelvis analysera utvecklingen i olika branscher. Faktorer som kan belysas ifall de bedöms ha betydelse i frågan är produktivitetsutvecklingen, teknikintensiteten i exporten, råvarornas betydelse för svensk export och transparensen på råvarumarknaderna, oljeprisökningar, växelkurs, forskning och utveckling och dess koppling till utveckling av nya produkter samt utbildningens betydelse.</p> <p>Vidare ska utredaren bedöma effekterna av de försämrade bytesförhållandena för svensk ekonomi och samhällsutveckling. En jämförelse med våra viktigaste konkurrentländer är relevant.</p> <p>Förslag till åtgärder</p> <p>Om det är motiverat ska utredaren lämna de förslag till åtgärder som kan anses lämpliga mot bakgrund av det som utredaren kommit fram till när det gäller förlorade marknadsandelar och försämrade bytesförhållanden. Åtgärdsförslagen bör ges en prioritetsordning. Om förslagen innebär en kostnadsökning eller intäktsminskning ska utredaren även föreslå finansiering.</p> <p>Regeringen har inrättat ett globaliseringsråd. Rådet ska bland annat analysera Sveriges styrkefaktorer och svagheter i ett globalt perspektiv och föreslå åtgärder som, med en bred definition, ökar Sveriges konkurrens- och attraktionskraft. Utredarens uppdrag enligt dessa direktiv är mer specifikt och bör bedrivas i samråd med Globaliseringsrådet.</p> <p>Utredaren ska redovisa uppdraget senast den 1 april 2008.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2007:45/ 2007-04-03T12:00:00+01:00 2007-04-03T12:00:00+01:00 2007:45 Statens ansvar för att bistå svenskar vid kris- och katastrofsituationer utomlands Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 3 april 2007</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En parlamentarisk kommitté skall utreda omfattningen av statens ansvar i förhållande till den enskilde, försäkringsbolag och researrangörer/flygbolag i samband med kris- och katastrofsituationer i utlandet som nödvändiggör insatser som går utöver det vanliga konsulära biståndet som regleras i lagen <a href="https://lagen.nu/2003:491">(2003:491)</a> om konsulärt ekonomiskt bistånd, i synnerhet när det gäller evakueringar.</p> <p>Kommittén skall</p> <p>· överväga möjligheterna att utforma ett antal vägledande riktlinjer för i vilka situationer en evakuering bör genomföras,</p> <p>· föreslå vem och vad som bör omfattas av statens ansvar för en evakuering och överväga vart evakuering bör ske,</p> <p>· föreslå hur de slutliga kostnaderna för en evakuering bör fördelas mellan staten, enskilda (ev. genom försäkringsskydd) och researrangörer/flygbolag,</p> <p>· ta ställning till behovet av ny lagstiftning och nödvändiga författningsändringar för att reglera fördelningen av det ekonomiska ansvaret för en evakuering, samt vid behov lägga fram författningsförslag, och</p> <p>· ta ställning till behovet av nödvändiga författningsändringar på viseringsområdet för evakueringssituationer samt vid behov lägga fram författningsförslag.</p> <p>Uppdraget skall redovisas senast den 31 mars 2008.</p> <p>Behovet av klarare regelsystem vid katastrofer utomlands</p> <p>Internationaliseringen har inneburit att allt fler svenskar befinner sig utomlands som turister, anställda i svenska företags utlandsorganisationer, studerande eller permanent bosatta. Tendensen är att turismen till nya och avlägsna resmål ökar. Turismen för i sin tur med sig att ett ökat antal svenskar bosätter sig på turistmålen. Turismen har i viss mån även ändrat karaktär från sällskapsresans omhändertagande till det självständiga resandet där resenären allt oftare bara köper en s.k. flygstol. Överhuvudtaget har det blivit vanligare att resa i egen regi.</p> <p>Det senare gäller i stor utsträckning även alla dem i Sverige bosatta som för kortare eller längre perioder besöker sina ursprungsländer. Många flyttar också tillbaka och bosätter sig åter i det land de tidigare lämnat.</p> <p>På senare år har det förts en allmän diskussion om vilka uppgifter det offentliga skall ta på sig och hur gränsen mellan privat och offentligt bör definieras. Diskussioner om det offentliga åtagandets innebörd och avgränsningar har bl.a. förts i betänkandena Säkerhet i en ny tid (SOU 2001:41), Konsulärt bistånd till svenskar utomlands (SOU 2001:70) och Sverige och tsunamin - granskning och förslag (SOU 2005:104).</p> <p>Erfarenheterna från flodvågskatastrofen i Sydostasien 2004 och Libanonkrisen 2006 har blottat brister i nuvarande regelsystem. Befintligt regelverk är inte avsett för eller tillämpligt vid hanteringen av större kris- och katastrofsituationer som kan nödvändiggöra mer omfattande åtgärder, såsom evakueringar. Det finns därför behov av ett klarläggande hur dessa situationer skall hanteras, inklusive hur det ekonomiska ansvaret skall fördelas mellan den enskilde, det offentliga och privata aktörer.</p> <p>Nuvarande reglering</p> <p>Den enskildes ansvar</p> <p>En jämförelse i fråga om den enskildes ansvar som är av intresse här kan hämtas från området räddningstjänst och lagen <a href="https://lagen.nu/2003:778">(2003:778)</a> om skydd mot olyckor. Till grund för den svenska synen på det allmännas ansvar för räddningstjänsten i förhållande till den enskildes ansvar ligger att den enskilde har ett primärt ansvar för att skydda sitt liv och sin egendom och att inte orsaka olyckor. I första hand ankommer det på den enskilde att själv vidta och bekosta åtgärder för att förhindra olyckor och begränsa skador som kan uppkomma vid sådana. Först om den enskilde inte klarar av denna uppgift, kan det bli en skyldighet för det allmänna att ingripa.</p> <p>Utrikesdepartementets reserekommendationer</p> <p>För att bistå enskilda resenärer i deras beslut huruvida de skall besöka ett visst land utfärdar Utrikesdepartementet sedan länge reserekommendationer. Utrikesdepartementet avråder normalt från resor till länder där det råder krig eller krigsliknande förhållanden och i vissa fall även vid terroristattacker och naturkatastrofer. En avrådan är endast en rekommendation. Bara resenären själv kan fatta ett slutligt beslut om den aktuella resan. När Utrikesdepartementet avråder från resor har det ekonomiska och juridiska konsekvenser endast för paket-/charterresor. En avrådan från Utrikesdepartementet tolkas av resebranschen som ett uttalande av sakkunnig svensk myndighet om att en händelse är av sådan allvarlig karaktär.</p> <p>Det offentliga åtagandet</p> <p>Det internationella regelverket</p> <p>Den konsulära biståndsverksamheten har sin grund i folkrätten. Folkrätten tillerkänner staterna rätten att ge skydd åt sina medborgare i utlandet på olika sätt (jus protectionis). Hit hör rätten för en stat att på diplomatisk väg ingripa för att skydda sina medborgares intressen i vistelselandet. Denna rättighet kommer till uttryck i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser (SÖ 1967:1) och i Wienkonventionen om konsulära förbindelser (SÖ 1974:10 - 12).</p> <p>Samtidigt har varje land enligt folkrätten ett huvudansvar för de utlänningar som vistas på dess territorium. Svenska myndigheter måste respektera detta ansvar. Förutom det utrymme som ges genom Wienkonventionerna kan svenska myndigheter endast ingripa till skydd för svenska medborgare eller resenärer utomlands med myndigheternas samtycke i den berörda staten eller i en situation då dessa myndigheter har upphört att fungera.</p> <p>Staterna utformar själva sina lagar om medborgarskap, och varje stat bestämmer därmed vilka personer som är dess medborgare. Enligt Haagkonventionen den 12 april 1930 för lösande av konflikter mellan medborgarskapslagar (SÖ 1937:9) kan en person som har dubbelt medborgarskap anses som medborgare i båda staterna. Folkrätten hindrar inte att en stat gentemot en annan stat lämnar en person som också är dess medborgare diplomatiskt eller konsulärt skydd med stöd av Wienkonventionen.</p> <p>Det svenska regelverket</p> <p>En mycket allmän ram för diskussionen om det offentliga åtagandets innebörd återfinns i det så kallade målsättningsstadgandet i regeringsformens 1 kap. 2 §: "Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet."</p> <p>Det allmänna skall ingripa när det framstår som rimligt att det allmänna skall ansvara för de åtgärder som behövs för att avvärja eller begränsa en skada i Sverige. Detta kommer bland annat till uttryck i lagen <a href="https://lagen.nu/2003:778">(2003:778)</a> om skydd mot olyckor, i utformningen av räddningstjänstbegreppet, där det sägs att staten eller en kommun skall ansvara för en räddningsinsats endast om detta är motiverat med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt.</p> <p>Den konsulära verksamheten inom den svenska utrikesförvaltningen blev nyligen föremål för en genomgripande översyn. Kommittén om konsulärt bistånd lämnade år 2001 betänkandet Konsulärt bistånd till svenskar utomlands (SOU 2001:70). Kommitténs förslag ledde fram till en ny lag <a href="https://lagen.nu/2003:491">(2003:491)</a> om konsulärt ekonomiskt bistånd, som trädde i kraft den 1 september 2003. Enligt denna lag kan svenskar och utländska medborgare bosatta i Sverige - som vidtagit rimliga försiktighetsåtgärder men ändå råkar illa ut i utlandet - av utlandsmyndigheterna få hjälp till självhjälp.</p> <p>Mer specifika bestämmelser om den konsulära verksamheten finns i förordning eller i föreskrifter beslutade av Regeringskansliet.</p> <p>Statens räddningsverk har regeringens uppdrag att hålla beredskap för bistånd vid katastrofer i utlandet och får delta i räddnings- och katastrofinsatser. I uppdraget ingår även att i samverkan med berörda myndigheter och organisationer förbereda så att verket, i en situation då många människor med hemvist i Sverige drabbas till följd av allvarlig olycka eller katastrof i utlandet, med kort varsel och i ett inledande skede kan stödja utlandsmyndigheter och de nödställda.</p> <p>De privata aktörernas ansvar</p> <p>Bestämmelser som i vissa avseenden reglerar researrangörers ansvar för sina resenärer finns i resegarantilagen <a href="https://lagen.nu/1972:204">(1972:204)</a>, lagen <a href="https://lagen.nu/1992:1672">(1992:1672)</a> om paketresor och i Allmänna villkor för paketresor, som är en överenskommelse mellan Konsumentverket och en rad branschorganisationer.</p> <p>Efter flodvågskatastrofen riktade företrädare för resebranschen anspråk mot staten för de extra kostnader de menade hade uppstått för dem för bland annat extra transporter, flygbesättningar, evakueringshotell, medicin och egen personal. Reseföretagen hävdade att de efter katastrofen hade sagt upp reseavtalen med resenärerna och att de hade gjort återbetalningar till dem - något som de ansåg sig ha rätt att göra enligt paketreselagen - varefter de inte längre hade några ekonomiska förpliktelser mot resenärerna. Detta skulle enligt reseföretagen innebära att staten borde stå för de extra kostnader de haft för hemtransporterna och staten därmed bli ersättningsskyldig gentemot reseföretagen i enlighet med de utfästelser de menade hade gjorts av företrädare för staten under hanteringen av flodvågskatastrofen. Med anledning av dessa ersättningsanspråk uppdrog regeringen åt Kammarkollegiet att genomföra en analys av huruvida det kunde finnas skäl för staten att ansvara för vissa evakueringskostnader med mera och försöka nå en uppgörelse med branschen om det.</p> <p>Kammarkollegiet kom till slutsatsen att staten inte har något författningsreglerat ansvar för att bekosta hemresor för svenskar som vistas i ett katastrofområde. Någon möjlighet för reseföretagen att häva reseavtalet fanns inte. Paketreselagens bestämmelser är tvingande. Ett reseföretag kan inte genom att häva reseavtalet kringgå lagens bestämmelser. Kammarkollegiets bedömning blev att det primärt ålegat reseföretagen att se till att resenärerna utan extra kostnad för dem transporterades hem. Enligt det yttrande som Kammarkollegiet lämnade till regeringen i april 2005, fann Kammarkollegiet det dock skäligt, mot bakgrund av katastrofens omfattning och att bolagen stått för en beaktansvärd humanitär insats, att staten skulle ersätta en del av de merkostnader som drabbat reseföretagen i samband med att de evakuerat och tagit hem svenska resenärer. (Kammarkollegiets dnr 99-5322-05). Regeringen fattade beslut i enlighet med Kammarkollegiets förslag den 12 maj 2005 (Regeringsbeslut UD2005/23895/RS och UD2005/27522/RS).</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Kommittén skall utreda omfattningen av statens ansvar i förhållande till den enskilde, försäkringsbolag och researrangörer/flygbolag i samband med kris- och katastrofsituationer i utlandet som nödvändiggör insatser som går utöver det vanliga konsulära biståndet som regleras i lagen <a href="https://lagen.nu/2003:491">(2003:491)</a> om konsulärt ekonomiskt bistånd, i synnerhet när det gäller evakueringar.</p> <p>När innebär det offentliga åtagandet att staten bör försöka evakuera svenskar ut ur ett kris- eller katastrofområde?</p> <p>En komplett uppräkning av de situationer som skulle kunna aktualisera en evakuering låter sig näppeligen göras och skulle knappast tjäna något praktiskt syfte. I korthet torde fallen kunna sammanfattas som "vid omedelbar krigsfara, i en krigssituation, vid inre oroligheter, naturkatastrofer, epidemier eller vid därmed jämförliga händelser/kriser".</p> <p>Kommittén bör utreda om det är möjligt att utforma vägledande riktlinjer, och i så fall ge förslag på sådana, för i vilka fall en evakuering bör genomföras. En naturlig utgångspunkt för arbetet med riktlinjerna bör vara de vägledande principerna för det ordinarie konsulära biståndet. Bland dessa bör i första hand nämnas: att situationen skall vara oförutsedd, att den enskilde oförskyllt skall ha hamnat i den och att det behov som uppstått inte kan tillgodoses på annat sätt. Till dessa måste rimligen läggas överväganden kring de praktiska och logistiska förutsättningarna att genomföra en evakuering, med hänsyn tagen t.ex. till sådana faktorer som huruvida det finns någon diplomatisk representation i det aktuella landet eller området. Även säkerheten för operationen och den personal som sänds in i området bör naturligen beaktas.</p> <p>Kommittén skall</p> <p>· överväga möjligheterna att utforma ett antal vägledande riktlinjer för i vilka lägen en evakuering bör genomföras, och om det bedöms ändamålsenligt ge förslag på sådana,</p> <p>· utreda vilken betydelse Utrikesdepartementets reserekommendationer kan ha för statens ansvar inför beslut om eventuell evakuering, med särskild betoning på betydelsen av en avrådan,</p> <p>· överväga huruvida det är önskvärt att till reserekommendationsfunktionen koppla någon form av anmälningsförfarande, antingen vid utlandsmyndigheterna eller vid departementet i Stockholm.</p> <p>Vilka skall i förekommande fall omfattas av en evakuering?</p> <p>I dagsläget synes det råda viss skillnad, åtminstone vad gäller huvudprinciperna, mellan vilka som skall erbjudas konsulärt ekonomiskt bistånd och vilka som kan komma i fråga för evakuering. Huvudprincipen i lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd är att det tillkommer den som är bosatt i Sverige men tillfälligt befinner sig utomlands. I de fall evakueringar har genomförts har något motsvarande bosättningskrav inte uppställts (jämför UF 2004:6, para. 4). I en evakueringssituation likställs också svenska medborgares utländska familjemedlemmar med svenska medborgare.</p> <p>Då Kommittén om konsulärt bistånd studerade förutsättningarna för att erbjuda svenskar bosatta utomlands konsulärt ekonomiskt bistånd konstaterade den i sitt betänkande Konsulärt bistånd till svenskar utomlands (SOU 2001:70, s. 195) att "den som väljer att bosätta sig utomlands måste förutsättas ha gjort ett medvetet val, vägt fördelar och nackdelar mot varandra, bedömt risker och själv tagit de försäkringar som kan behövas. Huvudprincipen är att den som bosätter sig i ett land måste acceptera de regler och lagar som gäller där." Vidare konstaterades att "en svensk medborgare som inte längre är bosatt i Sverige har i princip [utanför EU/EES-området] inte någon rätt till bistånd för sjukvård, även om han eller hon blir akut sjuk." Kommittén ansåg därför att det inte fanns "skäl att frångå bosättningsprincipen som grund för rätten till bistånd".</p> <p>· Kommittén skall analysera frågeställningen och bedöma om det finns anledning att resonera annorlunda i en evakueringssituation än i fråga om normalt konsulärt ekonomiskt bistånd, såväl när det gäller huvudprincip som undantagsmöjligheter.</p> <p>· Kommittén skall föreslå vilka som skall omfattas av statens ansvar vid en evakuering. Därvid skall övervägas om statens ansvar bör påverkas av om det är fråga om en återflytt till ett tidigare hemland. I detta sammanhang skall också betydelsen av dubbla medborgarskap beaktas.</p> <p>· Kommittén skall se över de bestämmelser som gäller i Sverige om inresa och visering när det gäller dessas tillämpning i evakueringssituationer; ta ställning till eventuellt behov av förändringar i denna lagstiftning och lämna förslag på de författningsändringar som bedöms nödvändiga. I detta sammanhang måste relevanta EG-bestämmelser på området, bland annat föreskrifterna i Schengenkonventionen (konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985) och anslutande bestämmelser, följas. Särskilt kan nämnas förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer och kommande gemensam viseringskodex.</p> <p>Hur långt sträcker sig evakueringsansvaret och vad omfattar det utöver person?</p> <p>Kommittén skall</p> <p>· söka klargöra vad som avses med begreppet "evakuering", och i anslutning definiera vad som skall omfattas av statens evakueringsansvar,</p> <p>· överväga i vad mån lösöre bör omfattas av evakueringsansvaret,</p> <p>· överväga vart av staten ordnad evakuering i första hand skall ske - till säker plats inom det drabbade landet eller i angränsande land, eller på samma ekonomiska villkor hela vägen hem till Sverige.</p> <p>I uppdraget ingår inte att utreda ansvarsfördelningen inom staten när det gäller faktiskt handlande och myndighetsutövning i en evakueringssituation.</p> <p>Hur skall det ekonomiska ansvaret för en evakueringsinsats i en kris- eller katastrofsituation fördelas?</p> <p>2005 års katastrofkommission gav inte något slutligt svar på frågan hur de kostnader som uppstår för staten i samband med en evakuering i efterhand bör fördelas mellan den enskilde, privata aktörer - främst rese- och försäkringsbolag - och det allmänna. I Utrikesdepartementets interna utvärdering av utrikesförvaltningens hantering av Libanonkrisen, redovisad i promemorian "Utrikesförvaltningens hantering av Libanon-krisen - redovisning, synpunkter, åtgärder och förslag (2006-10-02)", efterlyses uttryckligen ytterligare överväganden kring denna fråga. Vidare konstateras att det under nuvarande regelverk står klart "att om avsikten är att kostnaden slutligen skall bäras av den enskilde - eventuellt med stöd av det skydd som en försäkring kan tänkas ge - så måste detta göras klart för den enskilde innan en evakuering sker. Staten kan annars inte i efterhand kräva den enskilde på ersättning. Särskilda svårigheter uppstår i detta avseende eftersom en evakuering i regel utförs under sådan tidspress att det knappast låter sig göra att i samband därmed hantera skuldförbindelser eller motsvarande."</p> <p>Kommittén skall</p> <p>· överväga och lämna förslag på hur det ekonomiska ansvaret i en kris- eller katastrofsituation i efterhand kan fördelas mellan staten, enskilda (ev. genom försäkringsskydd) och researrangörer/flygbolag,</p> <p>· utreda vilka möjligheter som staten respektive den enskilde (eller resebolagen) har att utnyttja försäkringslösningar i en evakueringssituation.</p> <p>I uppdraget ingår inte att utreda ansvarsfördelning inom staten, utan endast staten i förhållande till enskilda och privata aktörer.</p> <p>Kommitténs förslag skall inte försvaga incitamenten för den enskilde att själv skaffa en försäkring.</p> <p>Lagstiftning om katastrofsituationer utomlands</p> <p>Kommittén skall ta ställning till behovet av ny lagstiftning och nödvändiga författningsändringar för att reglera fördelningen av det ekonomiska ansvaret för en evakuering samt vid behov lägga fram författningsförslag.</p> <p>Kommittén skall ta ställning till behovet av nödvändiga författningsändringar på viseringsområdet för evakueringssituationer samt vid behov lägga fram författningsförslag.</p> <p>Ekonomiska konsekvenser</p> <p>Kommittén skall beräkna och redovisa vilka de ekonomiska konsekvenserna skulle bli av de framlagda förslagen.</p> <p>Omvärldsstudie</p> <p>Kommittén skall kartlägga och analysera hur motsvarande frågor hanteras och regleras i några andra jämförbara länder.</p> <p>Lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd</p> <p>Uppdraget omfattar inte en allmän översyn av lagen <a href="https://lagen.nu/2003:491">(2003:491)</a> om konsulärt ekonomiskt bistånd. Som framgått blev den ordinarie konsulära verksamheten nyligen föremål för en genomgripande översyn. Det nu aktuella behovet av en utredning gäller kriser och katastrofsituationer som inte ryms inom det ordinarie regelverket, där de insatser som situationen kräver går utöver det vanliga konsulära biståndet.</p> <p>Uppdragets genomförande och redovisning av uppdraget</p> <p>Kommittén skall bjuda in företrädare för relevanta privata intressenter, främst rese- och försäkringsbranschen, till sig och samråda med dem i de frågor som direkt berör dessa branscher, framför allt angående efter vilka principer det ekonomiska ansvaret bör fördelas.</p> <p>Kommittén skall samverka med de statliga myndigheter som berörs av dess förslag, däribland Polisen, Statens räddningsverk, Socialstyrelsen och Migrationsverket.</p> <p>Kommittén skall ta hänsyn till de utredningsuppdrag på krisberedskapsområdet som nyligen avslutats och samråda med de utredningar som pågår parallellt, bl.a. utredningen om inrättande av en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet (FA2007/58/JA) och utredningen om översyn av katastrofersättning och finansiering av stöd och hjälp till Sverige (FÖ2007/408/CIV). När det gäller statens ansvar för skadade och avlidna svenskar i katastrofsituationer utomlands skall kommittén beakta det inom Socialdepartementet pågående lagstiftningsarbetet till följd av Socialstyrelsens rapport; Beredskapen för att omhänderta personer med hemvist i Sverige vid stora olyckor och katastrofer utomlands (skrivelse 2006-107-5).</p> <p>Uppdraget skall redovisas senast den 31 mars 2008.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2006:122/ 2006-12-14T12:00:00+01:00 2006-12-14T12:00:00+01:00 2006:122 Tilläggsdirektiv till utredningen om förutsättningarna för att reglera rätt tillutbildning, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg för barn och ungdomarsom undanhåller sig verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut (UD 2006:02) Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 14 december 2006</p> <p>Förlängd tid för uppdraget</p> <p>Regeringen beslutade den 9 mars 2006 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda förutsättningarna för att reglera rätt till utbildning, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg för barn och ungdomar som undanhåller sig verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Utredaren skall enligt direktiven redovisa sitt uppdrag senast den 15 februari 2007.</p> <p>Utredningstiden förlängs. Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 15 maj 2007.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2006:111/ 2006-11-09T12:00:00+01:00 2006-11-09T12:00:00+01:00 2006:111 Statsimmunitet i svensk rätt Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 9 november 2006</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En särskild utredare skall lämna förslag till hur FN:s konvention om immunitet för stater och deras egendom (United Nations Convention on Jurisdictional Immunities of States and their Property) kan införlivas i svensk rätt.</p> <p>I uppdraget ingår att analysera internationella regler om statsimmunitet och den nya FN-konventionen. Därefter skall motsvarande svenska regler granskas. Utredningsarbetet skall redovisas senast den 31 augusti 2007.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Stater ansågs i traditionell folkrätt ha rätt till absolut immunitet. Det innebar bl.a. att stater och statsorgan hade full immunitet från utländska domstolars jurisdiktion vid tvistemål så länge de inte avsagt sig denna rätt.</p> <p>Under 1900-talet utvecklades i statspraxis en viss inskränkning av den absoluta statsimmuniteten. Enligt denna praxis har staten rätt till immunitet om en tvist inför domstol gäller statligt höghetshandlande men inte om tvisten gäller t.ex. en kommersiell affärstransaktion. Med svensk terminologi skulle man kunna tala om att immunitet råder i tvister som uppstår till följd av statens myndighetsutövning till skillnad från tvister som uppstår till följd av statens och statliga myndigheters rent privaträttsliga rättshandlingar.</p> <p>Praxis om begränsad immunitet är i dag väl etablerad men den har kommit att tolkas olika i olika nationella rättssystem. Detta har lett till en rättsosäkerhet för företag och andra som har kommersiella förbindelser med stater.</p> <p>FN:s konvention om statsimmunitet</p> <p>FN:s konvention om immunitet för stater och deras egendom antogs den 2 december 2004. Regeringen beslutade den 30 juni 2005 att Sverige skulle underteckna konventionen. Detta skedde den 14 september 2005 med förbehåll för ratifikation. För att konventionen skall träda i kraft krävs att den ratificeras av 30 stater. Hittills har den undertecknats av 23 stater och ratificerats av tre stater (Norge, Portugal och Österrike). Konventionen är resultatet av en lång process som inleddes med att FN:s generalförsamling redan 1977 inbjöd FN:s folkrättskommission (ILC) att studera frågan om statsimmunitet.</p> <p>Konventionen ger uttryck för en begränsad tillämpning av statsimmuniteten och ger i det avseendet uttryck för en kodifiering av sedvanerätten. Då olika stater tillämpat denna regel olika får dock vissa av konventionens detaljer anses skapa ny rätt.</p> <p>Konventionen omfattar inte brottmål.</p> <p>Svensk rätt</p> <p>Det finns i dag ingen uttrycklig reglering av statsimmunitet i svensk rätt. Domstolarna har därför grundat sina bedömningar på en tolkning av folkrätt och tidigare svensk domstolspraxis.</p> <p>Ett införlivande av internationella konventioner kan antingen ske genom transformering eller inkorporering. Transformering innebär att en konventionens innehåll helt eller delvis skrivs om till lagtext för att passa i den interna rätten. Inkorporering innebär att en internationell överenskommelse införs i den interna rättsordningen utan att utformningen ändras. Konventioner införlivas som huvudregel i svensk rätt genom transformering.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>FN:s konvention om statsimmunitet skall analyseras och jämföras med befintlig svensk domstolspraxis. En jämförelse skall också ske mellan svensk praxis och andra länders rätt vad gäller statsimmunitet.</p> <p>Utredaren skall även göra en översikt av folkrättens regler om statsimmunitet.</p> <p>Utredaren skall vidare analysera om inkorporering eller transformering av konventionen till svensk rätt är mest ändamålsenligt samt vilka konsekvenser de olika metoderna kan få. Slutligen skall utredaren lämna förslag till de författningsändringar som blir nödvändiga för att införliva konventionen och lämna författningskommentarer. Statsimmunitet skall avgränsas emot andra typer av rättslig immunitet.</p> <p>Det kan också finnas andra aspekter inom ovanstående uppdrag som aktualiseras under utredningens gång och kräver belysning. Utredaren är oförhindrad att ta upp sådana frågor och lägga fram de förslag som anses nödvändiga. Innan utredaren framför sådana förslag skall samråd ske med berörda myndigheter.</p> <h2 id="redovisning">Redovisning av uppdraget</h2> <p>Uppdraget skall redovisas senast den 31 augusti 2007.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2006:77/ 2006-06-21T12:00:00+01:00 2006-06-21T12:00:00+01:00 2006:77 Tilläggsdirektiv till utredningen om översyn av kredit- och garantiinstrumenten i det svenska utvecklingssamarbetet (UD 2006:01) Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 21 juni 2006</p> <p>Förlängd tid för uppdraget</p> <p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 16 februari 2006 tillkallade det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om internationellt utvecklingssamarbete en särskild utredare med uppdrag att genomföra en översyn av kredit- och garantiinstrumenten i det svenska utvecklingssamarbetet. Utredningen skall enligt direktiven (dir. 2006:22) redovisa sitt uppdrag senast den 15 augusti 2006.</p> <p>Utredningstiden förlängs. Utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 oktober 2006.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2006:46/ 2006-04-27T12:00:00+01:00 2006-04-27T12:00:00+01:00 2006:46 Svenskundervisning i utlandet m.m. Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 27 april 2006</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En särskild utredare skall</p> <p>- formulera mål för stödet till svenskundervisning vid utländska lärosäten,</p> <p>- undersöka hur den i dag efterfrågestyrda verksamheten kan kombineras med mera aktiva insatser,</p> <p>- överväga hur stödet till svenskundervisning i utlandet bör fördelas mellan länder och regioner,</p> <p>- överväga hur verksamheten ytterligare kan stödja översättning och spridning av svensk litteratur i utlandet,</p> <p>- överväga hur verksamheten kan ges stöd genom närmare kontakter med verksamma inom undervisning och forskning i svenska i den svenska högskolan,</p> <p>- föreslå villkor och former för stödet samt överväga eventuella behov av förändringar i ansvarsfördelning, organisation och finansiering, samt</p> <p>- lämna förslag till eventuella författningsändringar.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Svenskundervisning i utlandet</p> <p>Undervisning i svenska har länge förekommit vid utländska lärosäten. Närmare 40 000 studenter i 42 länder läser svenska på högskolenivå och ca 200 universitet bedriver undervisning i svenska. Störst utbredning har svenskundervisningen i Finland, Tyskland, USA och Ryssland. Universiteten själva har genomgående stått för besluten att erbjuda studier i svenska.</p> <p>Den akademiska undervisningen omfattar både språk och litteratur och bidrar också till att sprida kännedom om det svenska samhället och svensk kultur. Svenskan ingår ofta som en del av en examen i germanska språk, skandinavistik eller motsvarande, men också studenter inom andra områden än det språkvetenskapliga kan komplettera sin examen med studier i svenska. Vid flera institutioner bedrivs även forskning.</p> <p>Svenska institutets verksamhet</p> <p>SI har ett övergripande ansvar för det samlade stödet till svenskundervisning utomlands för icke-svenska medborgare. När det gäller stöd till svenskundervisning på icke-akademisk nivå samverkar SI med Riksföreningen Sverigekontakt.</p> <p>Svenska institutet (SI) fungerar som kontakt- och serviceorgan för svensklärare och deras studenter i utlandet och stöder finansiellt svenskundervisningen vid utländska universitet och högskolor. SI:s insatser syftar till att genom rådgivning och informationsverksamhet vara ett stöd för lärarna i deras undervisning och att bidra till att den har en koppling till Sverige av i dag. Verksamheten omfattar stöd till svensklektorat och andra lärarbefattningar, sommarkurser i svenska språket och kulturen, stipendier för studier i svenska på svensk folkhögskola samt stöd till institutionerna i form av medel för läromedel, skön- och facklitteratur, prenumerationer på tidningar och tidskrifter samt regionala konferenser och fortbildningstillfällen för svensklärare.</p> <p>I betänkandet Internationella kulturutredningen (SOU 2003:121) föreslås att stöd till svenskundervisning i utlandet även fortsättningsvis utgöra en av SI:s huvuduppgifter.</p> <p>Regeringen bedömer att verksamheten stärker kunskapen om och intresset för Sverige, och att den därför har en tydlig och stark Sverigefrämjande karaktär. Svenskundervisningen bidrar också till att det svenska språket stärks genom en ökad synlighet i utlandet. Något mål för stödet till svenskundervisning har emellertid inte i modern tid lagts fast på politisk nivå.</p> <p>Svenskundervisningen har också stor betydelse för översättningen av svensk litteratur till utländska språk. Översättarna rekryteras i stor utsträckning bland tidigare svenskstuderande. Lektorerna i svenska skulle kunna spela en större roll i presentationen av svensk litteratur.</p> <p>I regeringens skrivelse Kulturlivets internationalisering (skr. 2005/06:188) aviseras att regeringen avser ge Statens kulturråd och Svenska institutet i uppdrag att föreslå en för myndigheterna samordnad och långsiktig strategi för att stärka svensk litteratur och det internationella litteraturutbytet.</p> <p>Lektorerna och andra lärare i svenska vid utländska universitetsinstitutioner är ofta ensamma företrädare för sitt ämne och saknar naturliga samtalsparter i olika frågor de möter i sin yrkesroll. En förstärkt kontakt med utbildningen och forskningen i svenska språket inom den svenska högskolan och den metodutveckling i ämnet svenska som andra språk som äger rum där skulle vara av stort värde för verksamheten.</p> <p>Stödet till akademisk svenskundervisning har hittills varit beroende av initiativ eller önskemål från enskilda utländska universitet. Under senare år har emellertid situationen för svenskundervisningen förändrats i flera länder, främst genom nedskärningar och hårdare prioriteringar på berörda universitet och högskolor. Detta har uppmärksammats från flera håll. I sitt budgetunderlag för 2006 har SI föreslagit en sådan översyn.</p> <p>I regeringens proposition Bästa språket - En samlad svensk språkpolitik (prop. 2005/06:2) redovisas bl.a. hur svenskundervisningen i utlandet bedrivs. Propositionen pekar också på behovet att se över mål och prioriteringar i denna verksamhet och att regeringen avser att tillsätta en utredning för dessa frågor.</p> <p>Mot bakgrund av ovanstående bör en översyn nu göras av mål och medel för stödet till svenskundervisning utomlands för icke-svenska medborgare.</p> <p>Svenska språket i Finland</p> <p>I en inom Utrikesdepartementet upprättad promemoria den 31 augusti 2005 presenteras en förstudie rörande frågan om svenska språkets ställning i Finland. Förstudien utmynnar i en rad förslag till åtgärder, bl.a. att SI får ett samlat ansvar för åtgärder som riktas mot undervisningen i svenska språket i Finland.</p> <p>Med utgångspunkt i förstudien har denna fråga utretts ytterligare. I enlighet med en inom Utrikesdepartementet upprättad promemoria den 20 december 2005 har bl.a. de i förstudien föreslagna åtgärderna prövats. Förslag om genomförande, finansiering m.m. skall presenteras i april 2006.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Utredaren skall med utgångspunkt i ett brett främjandeperspektiv se över det statliga stödet till svenskundervisning i utlandet på högskolenivå. Utredaren skall särskilt</p> <p>- formulera mål för stödet till svenskundervisning vid utländska lärosäten,</p> <p>- undersöka hur den i dag efterfrågestyrda verksamheten kan kombineras med mera aktiva satsningar,</p> <p>- analysera hur stödet till svenskundervisning hittills har fördelats mellan länder och regioner och överväga vilka förändringar som är motiverade,</p> <p>- överväga hur verksamheten ytterligare kan stödja översättning och spridning av svensk litteratur i utlandet,</p> <p>- överväga hur verksamheten kan ges stöd genom närmare kontakter med verksamma inom undervisning och forskning i svenska i den svenska högskolan,</p> <p>- föreslå villkor och former för stödet samt överväga eventuella behov av förändringar i ansvarsfördelning, organisation och finansiering, samt</p> <p>- lämna förslag till eventuella författningsändringar.</p> <p>Utredaren ska vidare med beaktande av resultatet av beredningen av de förslag rörande svenska språket i Finland, som lämnas i april 2006, föreslå de ytterligare åtgärder i detta avseende som kan vara påkallade.</p> <p>I genomförandet av uppdraget skall andra jämförbara länders kriterier och former för motsvarande stöd studeras.</p> <p>I arbetet skall utredaren samråda med Svenska institutet, berörda myndigheter, berörda utlandsmyndigheter, Svenska Akademien och Riksföreningen Sverigekontakt. Vidare bör utredaren inhämta erfarenheter och synpunkter från berörda universitet och högskolor, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet och Svenska språknämnden.</p> <p>Om utredaren lämnar förslag som medför ökade kostnader, skall förslag till finansiering redovisas.</p> <p>Utredaren skall redovisa uppdraget senast den 28 februari 2007.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2006:35/ 2006-03-30T12:00:00+01:00 2006-03-30T12:00:00+01:00 2006:35 Tilläggsdirektiv till Utredningen om domstolsprövning av utlänningsärenden m.m. (UD 2004:09) Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 30 mars 2006.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 11 november 2004 har migrationsministern tillkallat en särskild utredare med uppdrag bl.a. att, i samverkan med Domstolsverket, förbereda och vidta åtgärder för att inrätta en ny instans- och processordning för utlännings- och medborgarskapsärenden samt att, i samarbete med Utlänningsnämnden, förbereda och genomföra avvecklingen av Utlänningsnämnden så att myndigheten samtidigt kan upphöra (dir. 2004:149).</p> <p>Riksdagen har den 14 september 2005 på förslag av regeringen beslutat om en ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden (prop. 2004/05:170, bet. 2004/05:SfU17, rskr. 2005/06:1). Enligt riksdagens beslut skall Migrationsverkets beslut i utlännings- och medborgarskapsärenden från och med den 31 mars 2006 överprövas i migrationsdomstolar och i en migrationsöverdomstol. Utlänningsnämnden upphör samtidigt.</p> <p>Den 27 oktober 2005 ändrades utredningens uppdrag i de delar det avsåg tidpunkter för åtgärder och slutrapport m.m. med anledning av riksdagen beslut (dir. 2005:119).</p> <p>Förändrat uppdrag</p> <p>Med anledning av att Utlänningsnämnden upphör den 30 mars 2006 och att en avvecklingsorganisation bildas för kvarvarande avvecklingsfrågor ändras utredningens uppdrag när det gäller tidpunkter för åtgärder och till viss del när det gäller omfattningen av uppdraget.</p> <p>Utredaren skall i samverkan med Domstolsverket förbereda och vidta åtgärder för att inrätta en ny instans- och processordning för utlännings- och medborgarskapsärenden. Denna del av uppdraget skall avslutas senast den 30 mars 2006.</p> <p>Utredaren skall vidare i samarbete med Utlänningsnämnden förbereda och genomföra avvecklingen av nämnden så att den kan upphöra den 30 mars 2006. Utredaren skall fr.o.m. den 31 mars 2006 ansvara för avvecklingsorganisationen för Utlänningsnämnden. I uppdraget ingår bl.a. att ha arbetsgivaransvaret för uppsagd personal. Denna del av uppdraget skall avslutas senast den 30 mars 2007.</p> <p>Utredaren skall lämna en delrapport om avvecklingen senast den 3 juli 2006 samt en slutrapport om avvecklingsorganisationens arbete senast den 31 mars 2007.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2006:28/ 2006-03-09T12:00:00+01:00 2006-03-09T12:00:00+01:00 2006:28 Förutsättningarna för att reglera rätt till utbildning, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg för barn och ungdomar som undanhåller sig verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 9 mars 2006</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En särskild utredare skall utreda förutsättningarna för att reglera en rätt till utbildning, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg för barn och ungdomar som undanhåller sig verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Utredaren skall därvid se över vilka verksamheter och huvudmän som bör omfattas av en reglering.</p> <p>I uppdraget ingår bl.a. att utreda hur ett regelverk kan utformas och om eventuella förändringar av skol- och utlänningslagstiftningen samt andra författningar som styr de aktuella verksamheterna kommer att behövas. Utredaren skall ta ställning till om ett sådant regelsystem är förenligt med tillämpliga sekretessbestämmelser och bestämmelserna om underrättelse-, uppgifts- och anmälningsskyldighet till såväl polisen som socialtjänsten eller om några författningsändringar kan behövas. I detta ingår att överväga om det behövs särskild reglering av polisens arbete med verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut. Även situationen för personalen i skolan och i övriga verksamheter skall ses över.</p> <p>Avslutningsvis skall formerna för statens ersättning till kommunerna ses över.</p> <p>Redovisningen av uppdraget skall ske senast den 15 februari 2007.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Nuvarande bestämmelser</p> <p>Enligt förordningen <a href="https://lagen.nu/2001:976">(2001:976)</a> om utbildning, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg för asylsökande barn m.fl. har asylsökande barn och ungdomar m.fl. tillgång till utbildning inom det offentliga skolväsendet på i huvudsak samma villkor som gäller för barn och ungdomar bosatta i Sverige (beträffande begreppet bosatt se folkbokföringslagen [1991:481]). Med utbildning inom det offentliga skolväsendet avses utbildning i förskoleklass, grundskola, obligatorisk särskola, specialskola, sameskola, gymnasieskola och gymnasiesärskola.</p> <p>Vidare skall dessa barn, enligt den nämnda förordningen, erbjudas förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg på samma villkor som barn som är bosatta i Sverige. Enligt förordningen <a href="https://lagen.nu/2002:1118">(2002:1118)</a> om statlig ersättning för asylsökande m.fl. har kommunerna rätt till ersättning för bl.a. kostnader för utbildning av dessa barn och ungdomar.</p> <p>Om ansökan om uppehållstillstånd avslås och förenas med ett beslut om avvisning eller utvisning, gäller rätten till utbildning, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg under tiden fram till dess att beslutet verkställs. Den som håller sig undan ett avvisnings- eller utvisningsbeslut så att det inte kan verkställas har inte rätt till utbildning, förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg enligt 9 § förordningen <a href="https://lagen.nu/2001:976">(2001:976)</a> om utbildning, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg för asylsökande barn m.fl.</p> <p>Med stöd av 6 kap. 2 § andra stycket grundskoleförordningen <a href="https://lagen.nu/1994:1194">(1994:1194)</a> och 11 kap. 7 och 8 §§ gymnasieförordningen <a href="https://lagen.nu/1992:394">(1992:394)</a> har kommuner, under där närmare angivna förutsättningar, möjlighet att ta emot barn och ungdomar i grundskolan och gymnasieskolan, även om de inte är bosatta i Sverige. Dessa bestämmelser möjliggör för kommunerna att ta emot barn och ungdomar, som undanhåller sig verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut, i grundskolan eller gymnasieskolan. Någon skyldighet att ta emot dessa barn och ungdomar föreligger dock inte.</p> <p>Sekretessen för uppgifter om enskildas personliga förhållanden inom skolan och skolbarnsomsorgen regleras i 7 kap. 9 § sekretesslagen <a href="https://lagen.nu/1980:100">(1980:100)</a>. Uppgifter hos psykolog och kurator omfattas av stark sekretess. En sådan uppgift får lämnas ut endast om det står klart att den enskilde inte lider men av utlämnandet (7 kap. 9 § första stycket). Inom den elevvårdande verksamheten i övrigt samt i ärenden om tillrättaförande av elev eller om skiljande av elev från vidare studier är presumtionen att uppgifterna är offentliga. I sådan verksamhet kan uppgifterna endast hemlighållas om det kan antas att den enskilde lider men om uppgifterna röjs. Inom skolområdet gäller det sekretess för uppgift om enskilds identitet, adress och andra liknande uppgifter om enskildas personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att eleven eller någon närstående lider men om uppgiften röjs. Sistnämnda bestämmelse har tillkommit för att förhindra personförföljelse och trakasserier. Inom skolhälsovården gäller samma sekretess som inom hälso- och sjukvården (7 kap. 1 § sekretesslagen). Denna sekretess är lika stark som hos psykologer och kuratorer och hindrar generellt att uppgifter om personliga förhållanden, bland annat namn på vilka som har varit i kontakt med skolhälsovården, lämnas ut. En sekretessprövning skall dock göras i varje enskilt fall. Inom förskoleverksamheten råder samma starka sekretess som inom hälso- och sjukvården samt hos psykologer och kuratorer. När det gäller skolbarnsomsorgen råder samma sekretessgrad som inom skolan i övrigt, d.v.s. en svagare sekretess än inom förskoleverksamheten (7 kap. 9 § sjunde stycket). Bestämmelser om tystnadsplikt för personalen i fristående skolor och annan enskilt bedriven verksamhet finns i 2 a kap. 18 §, 2 b kap. 11 § och 9 kap. 16 a § skollagen <a href="https://lagen.nu/1985:1100">(1985:1100)</a>.</p> <p>Av 14 kap. 1 § sekretesslagen följer att sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan myndighet om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.</p> <p>Enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen <a href="https://lagen.nu/2001:453">(2001:453)</a> är bl.a. myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom och anställda hos sådana myndigheter skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Det föreligger också en skyldighet att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen om ett barns behov av skydd.</p> <p>Enligt 6 kap. 2 § utlänningsförordningen <a href="https://lagen.nu/1989:547">(1989:547)</a> är skolstyrelsen skyldig att anmäla till polismyndigheten när en utlänning första gången skrivs in i grundskolan eller, om han eller hon inte tidigare varit elev i grundskolan, tas in i gymnasieskolan. Detta gäller dock inte den som har eller visar att han eller hon har sökt uppehållstillstånd i Sverige eller den som är undantagen från skyldigheten att ha uppehållstillstånd.</p> <p>I 8 kap. 11 § utlänningslagen <a href="https://lagen.nu/1989:529">(1989:529)</a> anges vilka myndigheter som skall se till att beslut om avvisning eller utvisning verkställs. Enligt 8 kap. 17 § samma lag får Migrationsverket lämna över ett avvisnings- eller utvisningsärende för verkställighet till polismyndigheten, om den som skall avvisas eller utvisas håller sig undan och inte kan anträffas utan polismyndighetens medverkan eller om det kan antas att tvång kommer att behövas för att genomföra verkställigheten.</p> <p>Utredningsuppdraget</p> <p>Utformning av ett regelverk</p> <p>En särskild utredare skall utreda förutsättningarna för att reglera en rätt till utbildning, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg för barn och ungdomar som undanhåller sig verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Utredaren skall därvid se över vilka verksamheter och huvudmän som bör omfattas av en reglering.</p> <p>I uppdraget ingår att utreda hur ett regelverk kan utformas och om eventuella förändringar av skol- och utlänningslagstiftningen samt andra författningar som styr de aktuella verksamheterna kommer att behövas.</p> <p>Tillämpning av bestämmelser som reglerar verksamheten eller utbildningen</p> <p>Utredaren skall överväga hur de bestämmelser som reglerar verksamheten eller utbildningen skall kunna tillämpas, t.ex. när det gäller utbildningens innehåll och skyldighet att samverka med andra myndigheter, bestämmelser om mottagande till utbildningar och rätt att fullfölja olika utbildningar, skolskjuts, modersmålsundervisning, särskilt stöd, kontakter med hemmet samt samarbete med vårdnadshavarna.</p> <p>Regelsystemets förenlighet med tillämpliga bestämmelser</p> <p>Vidare skall utredaren överväga om det regelsystem som föreslås är förenligt med tillämpliga bestämmelser om offentlighet, sekretess, tystnadsplikt, underrättelse-, uppgifts- och anmälningsskyldighet samt övriga kontakter med andra myndigheter, särskilt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen <a href="https://lagen.nu/2001:453">(2001:453)</a>, och 6 kap. 2 § utlänningsförordningen <a href="https://lagen.nu/1989:547">(1989:547)</a> eller om några författningsändringar kan behövas.</p> <p>Praktiska problem</p> <p>Utredaren skall undersöka vilka praktiska problem som i övrigt kan uppstå för personalen och hur dessa skulle kunna lösas.</p> <p>Beräkning av ersättning</p> <p>Utredaren skall redovisa en beräkning av statens ersättning till kommunerna och lämna förslag till hur ersättningen för dessa barns och ungdomars utbildning m.m. bör lämnas. Utredaren skall undersöka om ersättningen t.ex. skall regleras genom nivåjustering av anslaget Kommunalekonomisk utjämning, genom den schablonersättning som ges för de asylsökande barnens skolgång eller genom ett separat sidoordnat system. Målet för ersättningen till kommunerna bör vara att åstadkomma god träffsäkerhet och låg administrationskostnad för såväl kommunerna som staten. I samband med detta skall utredaren lämna förslag på hur statistik skall samlas in som kan ligga till grund för utformning av ersättningssystemet.</p> <p>Polisens arbete</p> <p>Utredaren skall se över polisens arbete kring verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut. Utredaren skall beakta andra typer av ärenden, t.ex. verkställighet av vårdnadsmål och tvångsomhändertagande enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1990:52">(1990:52)</a> med särskilda bestämmelser om vård av unga. Utredaren skall även beakta det arbete som pågår inom Rikspolisstyrelsen med att utforma föreskrifter och allmänna råd för polisens arbete med verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut.</p> <p>Ytterligare åtgärder</p> <p>Utredaren skall, utöver vad som ovan närmare beskrivits, överväga om det fordras några ytterligare åtgärder för att reglera dessa barns och ungdomars utbildning.</p> <p>Utredaren skall föreslå de författningsändringar som bedöms nödvändiga och andra åtgärder som regleringen ger anledning till.</p> <p>I sitt arbete skall utredaren beakta det beredningsarbete som pågår i Utbildnings- och kulturdepartementet med anledning av Skollagskommitténs förslag till en ny skollag (SOU 2002:121).</p> <p>Utredaren skall även, där så är relevant, beakta hur andra europeiska länder har reglerat rätt till utbildning för barn och ungdomar som undanhåller sig verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut och hur dessa länder har löst de eventuella praktiska tillämpningsproblem som uppstått.</p> <p>Utredaren skall presentera en konsekvensanalys av vad föreslagna författningsändringar och andra eventuella åtgärder kan innebära för såväl staten som kommunerna. Konsekvenserna skall kostnadsberäknas och förslag till finansiering skall lämnas. I det fall förslagen eller ambitionshöjningar innebär ökade kostnader för kommunerna skall finansieringsprincipen tillämpas. Där så är relevant skall också konsekvenserna för det enskilda barnet belysas.</p> <h2 id="redovisning">Redovisning av uppdraget</h2> <p>Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 15 februari 2007.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2006:22/ 2006-02-16T12:00:00+01:00 2006-02-16T12:00:00+01:00 2006:22 Översyn av kredit- och garantiinstrumenten i det svenska utvecklingssamarbetet Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 16 februari 2006</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En särskild utredare tillkallas med uppdraget att utreda kredit- och garantiinstrumentens roll, utformning och effektivitet i det svenska utvecklingssamarbetet.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Historik</p> <p>Under sextio- och sjuttiotalen tillämpades ett biståndskreditsystem i det svenska utvecklingssamarbetet. Krediterna var i sin helhet anslagsfinansierade och lämnades i obunden form. Systemet upphörde i praktiken i början av sjuttiotalet. År 1978 avskrevs, i enlighet med en UNCTAD- resolution som Sverige ställde sig bakom, de biståndskrediter som lämnats till de fattigaste länderna.</p> <p>U-kreditsystemet infördes 1980. Som ett av motiven för att återinföra kreditbistånd angav regeringen (prop. 1980/81:41, bet. 1980/81:UU16, rskr. 1980/81:122) önskvärdheten av att stödja också andra än de allra fattigaste länderna. Motivet var biståndspolitiskt, och krediter skulle endast beviljas länder vars utvecklingspolitik låg i linje med de svenska biståndspolitiska målsättningarna. 1983 utreddes u-kreditsystemet, vilket bl.a. ledde till att en större tonvikt kom att läggas på biståndsaspekterna. Regeringen utfärdade i december 1984 förordningen <a href="https://lagen.nu/1984:1132">(1984:1132)</a> om krediter för vissa utvecklingsändamål (u-krediter). Förordningen är med ändringar gjorda i december 1987 och juli 1995 alltjämt gällande.</p> <p>Riksdagen gav på förslag av utrikesutskottet (1989/90:UU15) regeringen i uppdrag att tillsätta en utredning med parlamentarisk medverkan med uppgift att göra en översyn av u-krediterna och andra kreditinstrument från biståndspolitisk synpunkt. I betänkandet Krediter för utveckling (SOU 1991:74) föreslogs en rad modifieringar av u-kreditsystemet, bl.a. att systemet skulle omformas från ett garantisystem till ett kreditsystem med svenska staten som kreditgivare. Utredningen diskuterade kortfattat möjligheten att komplettera u-kreditsystemet med anslagsfinansierade biståndskrediter men förkastade detta och förordade i stället ett antal modifieringar i syfte att utvidga systemet till att även kunna omfatta mer riskfyllda länder.</p> <p>Som ett resultat av utredningen och den följande remissomgången lät utrikesdepartementet utreda förutsättningarna för kreditgivning till en bredare krets samarbetsländer. Förslag presenterades 1993 i rapporten Biståndskrediter som komplement till gåvobistånd. Det ledde till beslut om att från budgetåret 1994/95 på försök införa ett anslagsbaserat låneinstrument, biståndskrediter, för mer betalningssvaga länder (prop. 1993/94:100, bet. 1993/94:UU14, rskr.1993/94:214).</p> <p>Sida fick i regleringsbrevet för 1995/96 i uppdrag av regeringen att analysera krediters roll för u-länders utveckling och dra konsekvenser härav för det svenska biståndets del. I Sidas utredning Bistånd på kredit (september 1996) föreslogs ett utvidgat system med större flexibilitet omfattande såväl bundna som obundna u-krediter respektive biståndskrediter, samt införande av fristående garantier som en särskild biståndsform.</p> <p>Regeringen tillstyrkte i budgetpropositionen för 1998 (prop. 1997/98:1, utgiftsområde 7, bet. 1997/98:UU2, rskr. 1997/98:103) Sidas förslag om ökad flexibilitet i utnyttjandet av olika kreditinstrument och kreditformer. Regeringen föreslog och riksdagen godkände att en försöksverksamhet med fristående garantigivning skulle inledas. En säkerhetsreserv skulle inrättas för ändamålet. I mars 1999 (UD1999/283/IC) beslutade regeringen om riktlinjer för försöksverksamheten. I oktober 2001 fastställde regeringen en riskpolicy för försöksverksamheten (UD2001/795/IC). I maj 2002 beslutade regeringen att förlänga försöksverksamheten med ytterligare tre år (UD2002/780/GU) med hänvisning till att alltför få garantier hade utfärdats för att möjliggöra en god analys och utvärdering av verksamheten. Regeringen beslutade i oktober 2005 (UD2005/56799/GU) om ytterligare en förlängning av Sidas försöksverksamhet t.o.m. 31 december 2006 med hänvisning till föreliggande översyn.</p> <p>Kredit- och garantiverksamheten under senare år</p> <p>Motiven för kreditbistånd är främst uppväxling och disciplin. Det förstnämnda innebär att krediter och garantier möjliggör ett ökat kapitalflöde jämfört med gåvor och det senare att krediter skapar ökad försiktighet vid utnyttjandet. Ytterligare ett motiv är att mottagarna skall kunna graduera från beroende av gåvobistånd till kreditbistånd för att på sikt främja utveckling mot kreditvärdighet. Kredit- och garantiinstrumenten har också en roll att spela som komplement till gåvobistånd.</p> <p>Målet för u-kreditverksamheten är att Sida skall bidra till att stödja tillhandahållandet av finansieringslösningar för investeringar i infrastruktur i utvecklingsländer. Under de senaste åren har efterfrågan på kreditfinansierade projekt minskat. Det finns flera anledningar till detta, bl.a. en minskad efterfrågan från svenska leverantörer till följd av internationell avbindning av en stor del av biståndet till de minst utvecklade länderna, och skuldavskrivningar för länder som har små möjligheter att bära ny kreditgivning. Även hanteringen av krediter och garantier upplevs ibland som besvärlig.</p> <p>Biståndskrediter är normalt obundna (de är inte bundna till leveranser av svenska varor och tjänster) och används främst för intäktsgenererande projekt i de fattigaste länderna som inte har tillgång till marknadsfinansiering. De kan även användas för sociala projekt och miljöprojekt i lite rikare länder. Utnyttjandet av biståndskrediter har varit begränsat under de senaste åren.</p> <p>Sidas fristående garantiverksamhet syftar till att med relativt begränsade statliga medel och begränsat risktagande mobilisera kommersiell finansiering som annars inte skulle vara tillgänglig för t.ex. privata investeringar i infrastruktur. Ramen för den fristående garantiverksamheten uppgår till en miljard kronor. Engagemanget består av fyra garantier och utnyttjandet har således förblivit begränsat även under den förlängda försöksperioden. I en utvärdering som Sida låtit göra (juni 2005) bedöms garantierna som ett innovativt instrument med viktig potential. Det finns enligt utvärderingen flera anledningar till att få garantier aktualiserats, bl.a. att riktlinjer och villkor inskränker möjligheterna till utnyttjande av instrumentet.</p> <p>Ökade investeringar i infrastruktur har under senare år framhållits som en avgörande förutsättning för att minska fattigdomen och nå millennieutvecklingsmålen. Detta har lett till att efterfrågan på finansiering av infrastrukturprojekt ökat, inte minst i Afrika. I många länder är krediter och garantier lämpliga instrument för finansiering av sådana investeringar.</p> <p>Behovet av en översyn</p> <p>Regeringen betonade i propositionen Gemensamt ansvar - Sveriges politik för global utveckling (prop. 2002/03:122, bet. 2003/04:UU3, rskr. 2003/04:112) att ett effektivt utnyttjande av resurser kräver avbindning av allt internationellt utvecklingssamarbete. Upphandling av varor och tjänster i utvecklingssamarbetet bör ske i fri konkurrens. Samtidigt påpekas i propositionen att genomförandet av avbindningen skall ske genom gemensamma steg inom EU och OECD. En ensidig avbindning riskerar att leda till snedvriden konkurrens, vilket inte är syftet med avbindning. Sverige arbetar inom främst EU och DAC (OECD:s biståndskommitté) för gemensamma steg mot utökad avbindning av biståndet. Inom DAC fortsätter diskussionen om förutsättningar för avbindning av biståndet till andra utvecklingsländer än de fattigaste respektive om att utvidga rekommendationen till att omfatta fler former av bistånd.</p> <p>Vidare framhålls i propositionen att erfarenheter och kunskaper inom svenskt näringsliv och fackföreningsrörelse bör tas tillvara i utvecklingssamarbetet, och att formerna för samverkan bör utvecklas. I propositionen konstateras också att användningen av u-kreditverktyget förändrats genom OECD/DAC:s rekommendation om avbindning av biståndet till de minst utvecklade länderna, vilken Sverige ställt sig bakom, och att u-kreditförordningen mot bakgrund av detta behöver ses över.</p> <p>Propositionen förordar vidare att garanti- och kreditinstrument bör vidareutvecklas i syfte att främja inhemsk resursmobilisering i de minst utvecklade länderna. Kredit- och garantigivning bör ske så att en uppbyggnad av ohållbara skulder undviks.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Utredaren skall analysera om de motiv som anges för användning av krediter och garantier som effektiva biståndsinstrument är fortsatt giltiga utifrån såväl låg- som medelinkomstländernas behov och förutsättningar. Kredit- och garantiinstrumentens roll för att skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt i samarbetsländerna och därmed bidra till målet om minskad fattigdom skall stå i centrum för analysen. Analysen skall utgå från den politik och de målsättningar som regeringen angett och riksdagen beslutat om i propositionen om en politik för global utveckling. Utredaren skall utgå ifrån att krediter och garantier även framdeles skall ingå i det svenska utvecklingssamarbetets arsenal av biståndsinstrument.</p> <p>Utredaren skall se över bindningsaspekter respektive upphandling i internationell konkurrens och bedöma konsekvenserna för kreditinstrumentet av regeringens ställningstagande till och ambitioner om fortsatt avbindning av biståndet.</p> <p>Utredaren skall redovisa Sidas nuvarande kredit- och garantiverksamhet med fokus på u-krediter, biståndskrediter och fristående garantier. Utredaren skall även kortfattat redovisa och bedöma erfarenheterna av andra låneformer såsom ramkrediter och villkorslån.</p> <p>Utredaren skall analysera och bedöma relevansen av nuvarande kredit- och garantiverksamhet i relation till angivna motiv. Analysen skall även omfatta närliggande verksamhet i Exportkreditnämnden, AB Svensk Exportkredit och Swedfund International i de avseenden som är relevanta för bedömning av kredit- och garantiverksamhet från ett utvecklingsperspektiv.</p> <p>Utredaren skall analysera hur den svenska resursbasen utnyttjats inom ramen för nuvarande kredit- och garantiformer, respektive förutsättningar för att framdeles främja det svenska näringslivets deltagande i leveranser av varor och tjänster respektive överföring av kunnande i en framtida kredit- och garantiverksamhet.</p> <p>Utredaren skall pröva om nuvarande arbetsfördelning mellan de svenska aktörerna är ändamålsenlig och överväga alternativa modeller för hantering av existerande respektive framtida kredit- och garantiinstrument. Syftet med arbetsfördelningen skall vara att ta tillvara komparativa fördelar och att olika system skall komplettera men inte konkurrera med varandra. Syftet med arbetsfördelningen skall vidare vara dels att främja koncentration och effektivitet i utvecklingssamarbetet, dels att främja möjligheter till samverkan med näringslivet i enlighet med regeringens ambition att stärka och utveckla formerna för detta, vilket betonas i den ovan nämnda propositionen.</p> <p>Utredaren skall se över nuvarande organisation och arbetsfördelning för beredning av och beslut om olika typer av krediter och garantier och lämna förslag om organisatorisk hemvist, hantering, beredning och reglering av kredit- och garantiinstrument, inklusive ansvarsfördelning mellan de svenska aktörerna. Utredaren skall inte föreslå inrättande av en ny myndighet eller institution.</p> <p>Utredaren skall överväga möjligheter till samverkan med främst nordiska biståndsaktörer liksom samfinansiering med multilaterala aktörer, främst de multilaterala utvecklingsbankerna.</p> <p>Utredaren skall lämna förslag om principer, inriktning och former för kredit- och garantiverksamheten, inklusive urval av länder och sektorer med hänsyn till regeringens strävan mot ökad fokusering och koncentration i utvecklingssamarbetet. Utredaren skall se över möjligheten att bredda kretsen av samarbetspartners för krediter i samarbetsländerna till att också omfatta kommuner, myndigheter och privata aktörer. I uppdraget ingår att överväga behov av utveckling av kredit- och garantiinstrumenten och att lämna förslag om detta. Möjligheten till uppföljning av resultaten av beviljade krediter och garantier skall beaktas.</p> <p>Utredarens redovisning skall innehålla förslag till de författningar för beviljande av krediter och garantier som uppdraget kan ge anledning till.</p> <p>Uppdragets genomförande och redovisning</p> <p>Utredaren skall samråda med Sida, Exportkreditnämnden, Exportrådet, Svensk Projektexport, AB Svensk Exportkredit och Swedfund International samt i den utsträckning det behövs med andra berörda myndigheter och organisationer liksom med representanter för svenskt näringsliv och relevanta näringslivsorganisationer. Utredaren skall beakta relevanta utredningar. Utredaren bör vidare ta tillvara erfarenheter från andra länders, i första hand de nordiska ländernas, kredit- och garantiinstrument. Myndigheterna skall lämna utredaren det underlag som utredaren begär.</p> <p>Utredaren skall redovisa uppdraget senast den 15 augusti 2006.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2006:11/ 2006-02-09T12:00:00+01:00 2006-02-09T12:00:00+01:00 2006:11 Tilläggsdirektiv till Sanktionslagsutredningen (UD 2005:01) Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 9 februari 2006</p> <p>Förlängd tid för uppdraget</p> <p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 31 mars 2005 har en särskild utredare tillkallats med uppdrag att se över lagen <a href="https://lagen.nu/1996:95">(1996:95)</a> om vissa internationella sanktioner, främst i syfte att anpassa den till det internationella regelverket på området.</p> <p>Utredningen skulle enligt direktiven vara slutförd senast den 1 mars 2006. Utredningstiden förlängs. Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 mars 2006.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2006:2/ 2006-01-12T12:00:00+01:00 2006-01-12T12:00:00+01:00 2006:2 Tilläggsdirektiv till utredningen om skyddsgrunder och rättigheter för flyktingar och alternativt skyddsbehövande (UD 2004:05) Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 12 januari 2006</p> <p>Förlängd tid för uppdraget</p> <p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 16 september 2004 tillkallade migrationsministern en särskild utredare med uppdrag att ta ställning till hur rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessapersoners rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 30.9.2004, s. 12, efter ompublicering EUT L 204, 5.8.2005, s. 24, Celex nr 32004L0083) skall genomföras i Sverige. Enligt de ursprungliga direktiven (dir. 2004:114) skulle uppdraget redovisas senast den 16 september 2005. Genom tilläggsdirektiv (dir. 2005:95) förlängdes utredningstiden till den 30 november 2005.</p> <p>Tiden för redovisning av uppdraget förlängs till och med den 19 januari 2006.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2005:138/ 2005-12-15T12:00:00+01:00 2005-12-15T12:00:00+01:00 2005:138 Översyn av det öppna systemet för provning och teknisk kontroll Utrikesdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 15 december 2005.</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>En särskild utredare skall utreda det svenska öppna systemet för provning och teknisk kontroll för varor och tjänster m.m. Ett öppet system innebär att oberoende och självständiga organ utför bedömning av överensstämmelse i konkurrens. Utredaren skall</p> <p>o utvärdera det befintliga öppna systemet, avseende både genomförande och funktion,</p> <p>o utreda vilka konsekvenser öppna system ger för möjligheten till ömsesidigt erkännande på det icke-harmoniserade området,</p> <p>o utreda om kontroll av ackrediterade organ skulle kunna användas i myndigheters tillsyn och vilka förändringar i systemet som i så fall krävs,</p> <p>o utreda om åtgärder i form av vite mot juridisk eller fysisk person som olovligen utger sig för att vara ackrediterad bör införas,</p> <p>o undersöka om beslut rörande utnämnande av anmälda organ bör kunna överklagas,</p> <p>o lämna förslag till de författningsändringar som är nödvändiga för genomförande av de förslag som lämnas, och</p> <p>o utreda behovet av ökat samråd mellan myndigheter och ackrediterade eller anmälda organ och föreslå former för samråd.</p> <p>Utredaren skall redovisa uppdraget senast 31 december 2006.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Att produkter och anläggningar tekniskt kontrolleras innan de släpps ut på marknaden eller tas i bruk är viktigt för att upprätthålla skydd för liv, hälsa och miljö etc. i samhället. Detsamma gäller bl.a. återkommande kontroll av produkter och anläggningar i bruk. Samtidigt medför den tekniska kontrollen stora kostnader för tillverkare, importörer och innehavare av anläggningar i form av direkta kostnader, minskad tillgänglighet och längre ledtider. Dessa kostnader drabbar i slutändan konsumenterna och samhället i stort. Samhällets strävan är därför att ha ordningar för teknisk kontroll som ger gott skydd men samtidigt är kostnadseffektiva.</p> <p>Det svenska systemet för provning och teknisk kontroll genomgick under 1990-talet mycket stora förändringar. I samband med införandet av EES-avtalet, fattade riksdagen beslut (prop. 1991/92:170, bil. 11, s. 38-83, bet. 1992/93:EU1, rskr. 1992/93:18) om att det dåvarande riksprovplatssystemet skulle upphöra och att svenska tekniska kontrollordningar skulle bygga på EG:s nya principer för kontroll av varor som släpps ut på marknaden. Dessa presenterades i kommissionens meddelande den 24 juni 1989, "En helhetssyn på certifiering och provning". Rådet ställde sig bakom dessa principer genom två beslut, dels en resolution den 21 december om en helhetssyn på bedömning av överensstämmelse (EGT nr C 10, 16.1.90, s. 1), dels ett beslut av den 13 december 1990 om moduler för olika stadier i förfaranden vid bedömning av överensstämmelse, avsedda att användas i tekniska harmoniseringsdirektiv (EGT nr L 380, 31.12.1990, s. 13).</p> <p>En bärande princip i det enligt EG reformerade svenska systemet är att en åtskillnad görs mellan normgivning, d.v.s. kravställandet, och kontrollen av att kraven är uppfyllda. Myndigheterna har kvar åliggandet att genom marknadskontroll utöva tillsyn bl.a. för att säkerställa att de föreskrivna kraven följs. Det är en uppgift för myndigheterna att föreskriva vilka krav som produkter skall uppfylla samt hur dessa skall kontrolleras. Provning och teknisk kontroll överlåts till självständiga organ som arbetar i konkurrens. Ordningen kallas allmänt för kontroll i ett öppet system. Den tekniska kontrollen, som i det reformerade systemet benämns "bedömning av överensstämmelse" utförs av kompetensprövade organ som är fristående från myndigheter. I Sverige utförs kompetensprövning och tillsyn av Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, SWEDAC, genom ackreditering enligt de standarder som utvecklats i Europa på uppdrag av EG.</p> <p>Öppna system används även för frivillig certifiering, bl.a. mot olika krav på ledningssystem, bl.a. kvalitets- miljö- och arbetsmiljöledningssystem.</p> <p>EG:s system för teknisk kontroll av varor</p> <p>Före 1989 var stora delar av EG-lagstiftningen på industrivaruområdet mycket tekniskt detaljerad och därmed svårförhandlad och oflexibel. Den lagstiftningsmetod som idag är rådande för tekniska krav på produkter inom EG är den s.k. nya metoden, enligt vilken endast grundläggande säkerhetskrav föreskrivs direkt i direktivtexten. Detaljkraven återfinns i tekniska standarder, som förändras i takt med den tekniska utvecklingen. Standarderna är dock inte tvingande, utan de tekniska detaljkraven kan uppfyllas även på annat sätt än det som föreslås i standarderna.</p> <p>EG:s produktdirektiv föreskriver de krav som varor skall uppfylla när de släpps ut på marknaden eller tas i bruk. För att i de olika direktiven få enhetliga kontrollformer fastställde Rådet 1993 i det s.k. modulbeslutet åtta olika förfaranden för sådana procedurer som skall användas när direktiv enligt nya metoden utformas. Förfarandena täcker både konstruktionsfasen och själva tillverkningen. Modulerna innebär olika grader av kontroll och tillämpas beroende på hur stora risker som är förbundna med produkterna. I samband med den pågående översynen i EG av den nya metoden diskuteras en förändring av modulerna.</p> <p>Tillverkaren skall bekräfta att alla krav är uppfyllda genom att utfärda en försäkran om överensstämmelse även om ett oberoende kontrollorgan, ett s.k. anmält organ, gjort bedömningen att kraven är uppfyllda, samt i tillämpliga fall CE-märka produkten.</p> <p>I EG:s direktiv används begreppet anmälda organ för de kontrollorgan som medlemsstaterna anmält som kompetenta för specificerade kontroller. För att säkerställa organens kompetens anger direktiven minimikrav som skall vara uppfyllda. Dessa krav är dock allmänt hållna och för att öka harmoniseringen har EG tagit initiativ till utarbetande av standarder för olika typer av kontrollorgan, såsom besiktnings- och certifieringsorgan samt laboratorier. Dessa återfanns ursprungligen i den s.k. EN 45 000-serien men har senare överförts till ISO-standarder.</p> <p>Det reformerade systemet har även kopplingar till tredje land, genom särskilda avtal som EU har ingått.</p> <p>Gemensamma EG-krav finns inte för kontrollorgan som verkar inom områden som inte omfattas av EG-direktiven, t.ex. på områden där uteslutande nationella krav gäller. Det kan inte uteslutas att man i samband med översynen av den nya metoden kommer att fastställa gemensamma krav för ackreditering av sådana organ.</p> <p>Behov av förbättringar</p> <p>Inom de produktområden som regleras av EG-direktiv är formerna för de nya öppna systemen i stort sett givna genom direktiven. När direktiven införlivas i Sverige föreskrivs teknisk kontroll genom öppna system. De produktkrav och metoder för bedömning av överensstämmelse som kan föreskrivas av statsmakterna framgår redan av direktiven. Ordningarna för den tekniska kontrollen är, i vart fall för direktiv enligt den nya metoden, i huvudsak likartade i en jämförelse mellan direktiven även om vissa skillnader föreligger.</p> <p>Erfarenheterna av det öppna systemet är i stort positiva idag. Dock finns det alltjämt utrymme för stora förbättringar och lösning av vissa viktiga problem av teknisk art. När det öppna systemet för teknisk kontroll introducerades i Sverige för 10 år sedan fanns inga erfarenheter att falla tillbaka på. Införande av öppna kontrollordningar skedde successivt och sektorsvis av respektive myndighet, ofta utan större samordning mellan sektorerna. Detta har i vissa fall lett till en skyldighet att iaktta krav på teknisk kontroll föreskriven av olika myndigheter och som utförs av olika organ. För en innehavare av produkter som skall kontrolleras enligt flera myndigheters föreskrifter innebär det ofta ökat krångel och ökade kostnader. För kontrollorganen medför det också ökade kostnader när de måste uppfylla flera myndigheters olika krav.</p> <p>En erfarenhet som gjorts, är att företag ibland utger sig för att vara ackrediterade utan att vara det. De använder sig olovligen av ackrediteringsmärket, eller utger sig på annat sätt gentemot sina kunder för att vara godkända av SWEDAC. Detta är ett problem, särskilt när det gäller tvingande krav på t.ex. kontroll av produkter avseende hälsa och säkerhet. De eventuella kontroller eller produktgodkännanden som gjorts under föregivande av ackreditering är då inte giltiga, vilket drabbar det företag som använder sig av ett ackrediterat organ för provning eller kontroll genom att denne inte kan avsätta sina produkter på marknaden. Om produkten ändå avsätts, kan även slutanvändaren av den aktuella produkten drabbas, genom att denne utsätts för hälso- eller säkerhetsrisker till följd av bristande provning och kontroll. I dagsläget finns dock inte några möjligheter att ingripa mot denna företeelse. Därför finns det behov av att införa åtgärdsmöjlighet i form av vitesföreläggande.</p> <p>Idag finns en skillnad mellan ackrediterade organ och anmälda organ när det gäller överklagandemöjlighet. Beslut om utseende av ett anmält organ kan idag inte överklagas.</p> <p>Under senare delen av 1990-talet har frågan om ömsesidiga erkännanden inom det icke-harmoniserade området fått allt större uppmärksamhet. Principen grundar sig på artikel 28 och 30 i EG-fördraget, vilka stadgar om förbud mot kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna, och innebär att medlemsländerna är skyldiga att godta sådan teknisk kontroll som utförts av kompetenta organ i andra medlemsländer. Kommissionen har givit ut ett antal meddelanden om tillämpningen, det senaste i november 2003. Inom ramen för proceduren för medlemsstaternas anmälan av nationella tekniska regler enligt direktiv 98/34/EG bevakar kommissionen och medlemsstaterna fortlöpande att medlemsstaterna regelmässigt infört bestämmelser om ömsesidiga erkännanden i förslag till föreskrifter.</p> <p>Att principen om ömsesidigt erkännande iakttas och tillämpas på ett enhetligt sätt är mycket viktigt för en väl fungerande inre marknad. Ofta råder också en viss osäkerhet om tillämpning av principen enligt våra åtaganden gentemot EU i detta avseende.</p> <p>Utredningsuppdraget</p> <p>Utredaren skall utvärdera det befintliga öppna systemet, avseende både genomförande och funktion. Utvärderingen skall omfatta samtliga intressegruppers erfarenheter i fråga om såväl ändamålsenlighet som kostnadseffektivitet och funktion. Utredaren bör undersöka om det öppna systemet använts för att avlasta sektoriella tillsynsmyndigheter, och i så fall hur. I de fall detta går att mäta skall mätningen redovisas. Utredaren skall även se över den svenska ordningen för tillsyn av de ackrediterade och anmälda organen och lämna förslag till förbättringar som eventuellt är nödvändiga.</p> <p>Den fria rörligheten skall vara en viktig utgångspunkt i utredningsarbetet. Utredaren skall utreda vilket stöd öppna system ger för möjligheten till ömsesidigt erkännande på det icke-harmoniserade varuområdet och då särskilt varor som omfattas av det allmänna produktsäkerhetsdirektivet 2001/95/EG. Det gäller även frågor som har samband med provning och kontroll utförd i andra länder. Det är av stor vikt att utredaren även undersöker pågående översyner inom EG som gäller frågor om teknisk kontroll och tar ställning till kommande behov i Sverige.</p> <p>På många områden används kontroll av ackrediterat certifieringsorgan som instrument i samhällets tillsyn, t.ex. av hissar, fordon eller arbetsmiljö. Utredaren skall undersöka om systemet i större omfattning skulle kunna användas som stöd i myndigheternas tillsyn och vilka förändringar i systemet som i så fall blir nödvändiga.</p> <p>Utgångspunkten för denna del av utredningen skall vara att tillhandahålla en generell kontrollordning som tillsynsmyndigheterna skulle kunna använda om de finner det ändamålsenligt. Utgångspunkten är inte att föreslå att öppna kontrollordningar införs på enskilda sektorer.</p> <p>Utredaren skall vidare studera om standardiserade kontrollförfaranden (moduler) bör utarbetas för ovan nämnda ändamål och om så är fallet utarbeta förslag till sådana. Kontrollförfarandena bör så långt det är möjligt ansluta till de kontrollförfaranden som tillämpas i nya metoden-direktiv enligt EG:s ordning.</p> <p>Kontakten mellan organ för bedömning av överensstämmelse och de kravställande myndigheterna varierar beroende på område och mellan olika typer av organ. Det kan finnas ett behov av att förbättra informationskanalerna och skapa en närmare och mer enhetlig kontakt mellan ansvariga myndigheter och organen. Utredaren skall undersöka om det behövs en bättre koppling mellan myndigheternas ansvarsområde och de uppgifter som organen utför. Utredaren skall även lämna förslag till lämpliga lösningar.</p> <p>Myndigheternas tillsyn måste vara ändamålsenlig och effektiv. Möjligheterna att samordna det tekniska tillsynsarbetet måste utnyttjas. Utredaren bör därför särskilt överväga hur öppna system kan medverka till att göra myndighetstillsynen mer kostnadseffektiv och så lite betungande för företagen som möjligt.</p> <p>Särskilt bör utredaren analysera hur nationella kontrollordningar bör utformas för att tillgodose nationella behov av rapportering och erfarenhetsåterföring samtidigt som kravet på godtaganden av provningar och kontroller utförda av organ i EES-länder samt Turkiet uppfylls.</p> <p>Utredaren skall undersöka om åtgärder i form av vite bör införas i regelverket för teknisk kontroll. Åtgärderna gäller de fall då juridisk eller fysisk person på olika sätt olovligen utger sig för att vara ackrediterad. Utredaren skall även undersöka om beslut som rör utnämnande av anmälda organ bör kunna överklagas.</p> <p>Utredaren skall lämna förslag till de författningsändringar som är nödvändiga för genomförande av de förslag som lämnas i utredningen. Konsekvenserna av förslagen skall även belysas, bl.a. med avseende på effekter för små företags villkor.</p> <p>Samråd</p> <p>Utredaren skall beakta pågående utredningar, och inhämta synpunkter från berörda myndigheter och organisationer som företräder övriga intressenter, inklusive berörda delar av näringslivet.</p> <h2 id="redovisning">Redovisning av uppdraget</h2> <p>Utredaren skall redovisa uppdraget senast den 31 december 2006.</p> <p> (Utrikesdepartementet) </p>