2012-01-26 opengov.se http://www.opengov.se/ http://www.opengov.se/govtrack/dir/feed/ http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:6/ 2012-01-26T12:00:00+01:00 2012-01-26T12:00:00+01:00

Socialdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 26 januari 2012</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En särskild utredare ska förbereda och lämna förslag om en fördelning av statens bestånd av försvarsfastigheter. Utredaren ska lämna förslag om vilka myndigheter eller statligt ägda bolag som är mest lämpliga för förvaltning av försvarsfastigheter som i dag förvaltas av Fortifikationsverket. Utredaren ska utifrån Försvarsmaktens förslag föreslå vilka fastigheter, dvs. fast egendom, byggnader och anläggningar på ofri grund (i fortsättningen kallas fastigheter), som staten inte längre behöver och som därför bör avyttras. Syftet med omstruktureringen är att få en mer effektiv struktur på den statliga förvaltningen av för-svarsfastigheter samtidigt som förutsättningarna för respektive hyresgäst att bedriva den av statsmakterna ålagda verksamheten inte ska försämras eller försvåras.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 3 december 2012.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Regeringen gav den 13 maj 2009 en särskild utredare (dir.2009:45) i uppdrag att göra en översyn av den statliga fastighetsförvaltningen i syfte att analysera grunderna för och organisationen av den nuvarande fastighetsförvaltningen samt lämna förslag till en mer effektiv struktur på fastighetsförvaltningen inom staten.</p> <p>I april 2011 överlämnade Utredningen om en översyn av statens fastighetsförvaltning (Fi 2009:04) betänkandet Staten som fastighetsägare och hyresgäst (SOU 2011:31) till rege-ringen. Utredningen föreslår i fråga om försvarsfastigheterna bl.a. att Fortifikationsverkets öppna bestånd och det statligt ägda bolaget Specialfastigheter Sverige AB sammanförs i ett gemensamt bolag. Utredningen föreslår också att ansvaret för försvarsanläggningarna och Försvarsmaktens camper utomlands ska föras över till Försvarsmakten. Utredningens förslag innebär vidare att Försvarsmakten vid omläggningstillfället engångsvis ges en möjlighet att avstå från att fortsätta hyra fastigheter som inte längre behövs i verksamheten och att dessa förs över till en annan aktör för förädling och avveckling. Inom kulturfastighetsområdet föreslår utredaren bl.a. att de statliga byggnadsminnena samlas under en förvaltare, Statens fastig-hetsverk.</p> <p>Utredningen har föreslagit att Fortifikationsverkets öppna bestånd och Specialfastigheter Sverige AB bör sammanföras i ett gemensamt bolag. Utredaren ser likheter mellan Fortifikationsverkets öppna bestånd och de fastigheter Specialfastigheter förvaltar. Vidare pekar utredaren på att Specialfastigheter har hyresgäster med höga krav på säkerhet och tekniska installationer, såsom polisen och kriminalvården, vilket även Fortifikationsverket har. Utredningen bedömer att det finns samordningsvinster med att sammanföra bestånden i ett gemensamt bolag. En konsekvensanalys gjordes emellertid inte.</p> <p>Utredningens betänkande remissbehandlades under våren och sommaren 2011.</p> <p>Utgångspunkter för uppdraget</p> <p>Regeringen konstaterar i budgetpropositionen för år 2012 (prop.2011/12:1, utg.omr. 2), att de av riksdagen 1991 be-slutade riktlinjerna för statens fastighetsförvaltning i huvudsak ligger fast. Detta innebär bl.a. att fastighets- förvaltningen bör vara skild från brukandet av lokaler och mark, att statens fastighetsförvaltning bör bedrivas med ett så långt som möjligt marknadsmässigt avkastningskrav samt att de fastigheter som av historiska och andra skäl är olämpliga att föra över till bolag bör läggas i en samordnad förvaltning i myndighetsform.</p> <p>Regeringen har i budgetpropositionen för 2012 (prop. 2011/12:1 utg.omr. 2), anmält sin avsikt att förbereda ett genomförande av utredningens förslag bland annat genom att tillkalla en särskild utredare för att förbereda en omstrukturering av statens bestånd av försvarsfastigheter, som i dag förvaltas av Fortifikationsverket. Omstruktureringen innebär att Fortifikationsverket avvecklas som myndighet. Inriktningen är att ansvaret för det slutna beståndet av försvarsrelaterade anläggningar och utlandscamper ska föras över till Försvarsmakten samt att det öppna beståndet av försvarsrelaterade fastigheter som Fortifikationsverket i dag förvaltar kan förvaltas av en annan statlig huvudman, varvid en möjlighet är bolagisering. Fortifikationsverket förvaltar också ett stort antal statliga byggnadsminnen. Utgångspunkten är att dessa förs över till Statens fastighetsverk. Förändringarna för ansvaret av den mark och de lokaler som Fortifikationsverket förvaltar beräknas genomföras snarast möjligt.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Fortifikationsverkets verksamhet och fastighetsbestånd ska överlåtas till annan statlig huvudman, varvid en möjlighet är bolagisering. Omstruktureringen syftar till att skapa en ända-målsenlig, kundorienterad, kompetent och effektiv organisation för förvaltningen av statens bestånd av försvarsfastigheter. Förvaltningen ska ske på affärsmässiga villkor. Utgångspunkten är att försvarsfastigheterna ska upplåtas med samma förutsättningar som fastigheter som nyttjas av andra statliga myndigheter. Det är ett mål för omstruktureringen att på sikt och varaktigt sänka kostnaderna för förvaltningen av försvarsfastigheterna.</p> <p>Omstruktureringen ska också innebära att Försvarsmakten även fortsättningsvis kan lösa sina uppgifter och bedriva verksamheten på ett ändamålsenligt, effektivt och rationellt sätt och att en fortsatt utveckling mot ett tillgängligt och användbart försvar i enlighet med 2009 års försvarspolitiska inriktningsbeslut (prop. 2008/09:140, bet. 2008/09:FöU10, rskr. 2008/09:292) blir möjligt. Utredaren ska vidare beakta vad regeringen anfört i budgetpropositionen för 2012 (prop. 2011/12:1, utg.omr. 6) om försvarets övnings- och skjutfält. En ytterligare utgångspunkt ska vara att en förändrad fastighetsförvaltning inte ska innebära ändringar när det gäller tillsynen över miljöfarlig verksamhet eller Försvarsmaktens ansvar och möjligheter att bevaka frågor om riksintresset för totalförsvaret i olika sammanhang.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- lämna förslag och redovisa till vilken annan myndighet eller vilket statligt ägt bolag enskilda fastigheter eller kategorier av fastigheter inom det öppna beståndet av försvarsfastigheter bör föras,</p> <p>- lämna förslag och redovisa vilka av de försvarsrelaterade anläggningarna av central betydelse i Fortifikationsverkets slutna bestånd som ska föras över från Fortifikationsverket till Försvarsmakten,</p> <p>- lämna förslag om och redovisa till vilken annan statlig myndighet andra anläggningar eller kategorier av försvarsfastigheter bör föras som i dag förvaltas av Fortifikationsverket,</p> <p>- särskilt bedöma om militära flygplatser och övnings- och skjutfält ska kvarstå i myndighetsförvaltning och i så fall vilken myndighet som ska ansvara för förvaltningen,</p> <p>- lämna förslag och redovisa ansvaret för eventuell vidareförädling och avyttring av sådana fastigheter som staten inte längre har behov av,</p> <p>- värdera och redovisa samtliga fastigheter som i dag förvaltas av Fortifikationsverket och föreslå former för överlåtelser,</p> <p>- lämna förslag till former och tidsplan för omstruktureringen av Fortifikationsverkets fastighetsbestånd,</p> <p>- belysa konsekvenserna för Försvarsmaktens samlade verksamhet av de förändringar i fastighetsförvaltningen som utredaren föreslår,</p> <p>- se över och analysera hur den fortifikatoriska kompetensen för skydds- och anläggningsteknik bör värderas och hanteras utifrån det militära och civila samhällets behov,</p> <p>- beräkna och redovisa kostnaderna för omstruktureringen och föreslå hur dessa ska finansieras,</p> <p>- beräkna kostnaderna för tillkommande förvaltning av fastigheter som förs över till Försvarsmakten, Statens fastighetsverk och eventuella andra myndigheter, samt föreslå finansieringen för dessa kostnader,</p> <p>- belysa de fastighetsbildningsfrågor som kan bli aktuella vid försäljning av fastigheter till bolag,</p> <p>- lämna de förslag till författningsändringar och andra åt-gärder som krävs för att förvaltningen och ägandet av försvarets fastighetsbestånd ska kunna ske på ett säkert och effektivt sätt,</p> <p>- lämna förslag på metod och tillvägagångssätt för över-föringen av Fortifikationsverkets fastigheter,</p> <p>- belysa frågor om och redovisa konsekvenserna när det gäller tillsyn över miljöfarlig verksamhet m.m. vid en ändrad förvaltning av försvarets fastigheter,</p> <p>- belysa frågor om och redovisa konsekvenserna när det gäller Försvarsmaktens ansvar att bevaka riksintresset för totalförsvaret i ärenden enligt miljöbalken och plan- och bygglagen vid en ändrad förvaltning av försvarets fastigheter samt</p> <p>- lämna förslag som gör det möjligt att ta hänsyn till de nationella miljökvalitetsmålen.</p> <p>I det följande ges vissa utgångspunkter för utredarens arbete.</p> <p>Organisationsformen</p> <p>Utredaren ska lämna förslag till de författningsändringar och andra åtgärder som behövs dels för att förvaltningen och ägandet av Fortifikationsverkets fastighetsbestånd ska kunna ske på ett säkert och effektivt sätt, dels för att Försvarsmakten och andra berörda myndigheter och andra hyresgäster fortsättningsvis ska kunna bedriva sin verksamhet på ett ändamålsenligt, effektivt och rationellt sätt.</p> <p>I sina överväganden ska utredaren beakta att Försvarsmakten inte bestämmer om insatsorganisationens eller grundorganisationens grundläggande struktur samt att insatsorganisationen ska vara styrande för utformningen av grundorganisationen.</p> <p>En väsentlig del av försvarsfastigheterna hanteras under offentlighet och sekretesslagens kap. 15 § 2. Utredaren bör inom ramen för sitt uppdrag genomföra en säkerhetsanalys.</p> <p>Regeringen har i budgetpropositionen för 2012 angivit att ansvaret för kulturhistoriskt värdefulla byggnader ska föras över från Fortifikationsverket till Statens fastighetsverk. Om ansvaret för det öppna beståndet överlåts eller säljs till Specialfastigheter Sverige AB kan det på vissa orter finnas flera fastighetsägare inom ett och samma område. Vid fördelningen av ansvaret för försvarsfastigheterna ska utredaren särskilt beakta om det är lämpligt i att det inom ett och samma område kan komma att finnas flera olika fastighetsförvaltare. Utgångspunkten är att fastighetsförvaltningen ska kunna bedrivas på det mest kostnadseffektiva sättet.</p> <p>Hyressättningen inom det öppna beståndet bör fastställas mellan fastighetsägare och hyresgäst på marknadsmässiga villkor. Kontraktsformerna bör överensstämma med dem som gäller för fastighetsbranschen i stort.</p> <p>Värdering av fastigheter och principer för hyressättning</p> <p>Samtliga fastigheter i Fortifikationsverkets fastighetsbestånd ska värderas innan de kan överlåtas eller överföras till annan organisation. Försäljningen av det fastighetsbestånd som avses säljas eller på annat sätt överlåtas till ett bolag från staten ska ske på marknadsmässiga villkor. Överföring av fast egendom mellan myndigheter sker till bokfört värde. Fortifikationsverkets fastighetsbestånd är i dag inte marknadsvärderat.</p> <p>Avyttring av fastigheter</p> <p>Utredningen om en översyn av statens fastighetsförvaltning har föreslagit (SOU 2011:31), att Försvarsmakten vid omläggningstillfället engångsvis ges en möjlighet att avstå från att fortsatt hyra fastigheter som försvaret inte behöver, säljs till Vasallen AB eller annan statlig eller privat aktör för förädling och avveckling av det statliga ägandet.</p> <p>I samband med uppdelningen av ansvaret för förvaltningen av statens bestånd av försvarsfastigheter uppstår frågan om avyttringen av Fortifikationsverkets fastigheter ska hållas samman i en organisation eller delas upp mellan de organisationer som ska ha ansvaret för förvaltningen av fastighetsbeståndet. Utredaren ska belysa denna fråga och lämna förslag om hur ansvaret för avyttringen ska organiseras.</p> <p>Det är angeläget att staten så snart som möjligt avvecklar de fastigheter som inte längre behövs för statliga ändamål.</p> <p>Utredaren ska lämna förslag om hur avvecklingen av fastigheter som inte längre behövs ska organiseras både i fråga om vilken eller vilka parter som ska vara ansvariga och i vilka former privata aktörer ska bjudas in att förvärva fastigheter för annan användning.</p> <p>Miljökonsekvenser</p> <p>Utredaren ska bedöma och redovisa förslagens eventuella konsekvenser för miljön samt beskriva vilka åtgärder som kommer att vidtas för att motverka negativa miljökonsekvenser.</p> <p>Former och tidsplan för omstruktureringen</p> <p>Av effektivitetsskäl är det angeläget att överföringen av an-svaret för Fortifikationsverkets fastigheter sker skyndsamt.</p> <p>Utredaren ska beräkna och redovisa kostnaden för omstruktureringen och lämna förslag om finansieringen av dessa kostnader.</p> <p>Utredaren är i övrigt oförhindrad att lämna andra förslag med anledning av omstruktureringen.</p> <h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2> <p>Utredaren ska inhämta uppgifter och genomföra arbetet i nära samråd med Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Riksantikvarieämbetet, Statens fastighetsverk, Specialfastigheter Sverige AB och Vasallen AB.</p> <p>Under arbetet ska Fortifikationsverket bistå utredaren med underlag och uppgifter om verkets verksamhet.</p> <p>Utredaren ska särskilt informera och samråda med utred-ningen av omstruktureringen av statens bestånd av vissa kulturfastigheter.</p> <p>Utredaren ska hålla Regeringskansliet (Socialdepartementet och Försvarsdepartementet) informerat om hur arbetet fortskrider.</p> <p>Utredningen ska redovisas senast den 3 december 2012.</p> <p> (Socialdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:7/ 2012-01-26T12:00:00+01:00 2012-01-26T12:00:00+01:00

Socialdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 26 januari 2012</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En särskild utredare tillkallas med uppgift att klarlägga vilka fastigheter och byggnader som är kulturhistoriskt värdefulla för staten i bl.a. Fortifikationsverkets, Riksantikvarieämbetets, Sjöfartsverkets, Trafikverkets med flera myndigheters förvaltning och som bör ägas av staten. Utredaren ska vidare föreslå en samlad förvaltning av statliga myndigheters kulturhistoriskt värdefulla fastigheter hos en myndighet, Statens fastighetsverk. I uppdraget ingår också att inventera vilka kulturhistoriskt värdefulla fastigheter som av kulturhistoriska eller andra skäl inte behöver ägas av staten, och som därmed kan avyttras. En opartisk värdering av dessa fastigheter ska genomföras i nära samarbete med utredningen om omstruktureringen av statens bestånd av försvarsfastigheter.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 3 december 2012.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Utgångspunkter för uppdraget</p> <p>Regeringen gav den 13 maj 2009 en särskild utredare (dir. 2009:45) i uppdrag att göra en översyn av den statliga fastighetsförvaltningen i syfte att analysera grunderna för och organisationen av den nuvarande fastighetsförvaltningen samt lämna förslag till en mer effektiv struktur på fastighetsförvaltningen inom staten.</p> <p>I april 2011 överlämnade Utredningen om en översyn av statens fastighetsförvaltning (Fi 2009:04) betänkandet Staten som fastighetsägare och hyresgäst (SOU 2011:31) till rege-ringen. Inom kulturfastighetsområdet föreslår utredaren bl.a. principer för vilka fastigheter staten ska äga samt kriterier för vilka kulturhistoriskt värdefulla fastigheter som bör bevaras samt att de kulturfastigheter som i dag förvaltas av andra myndigheter samlas under en förvaltare, Statens fastighetsverk.</p> <p>Utredningens betänkande remissbehandlades under våren och sommaren 2011.</p> <p>Regeringen konstaterar i budgetpropositionen för 2012 (prop.2011/12:1, utg.omr. 2) att de av riksdagen 1991 beslutade riktlinjerna för statens fastighetsförvaltning i huvudsak ligger fast. Detta innebär bl.a. att fastighetsförvaltningen bör vara skild från brukandet av lokaler och mark, att statens fastighetsförvaltning bör bedrivas med ett så långt som möjligt marknadsmässigt avkastningskrav samt att de fastigheter som av historiska och andra skäl är olämpliga att föra över till bolag bör läggas i en samordnad förvaltning i myndighetsform.</p> <p>Regeringen anser att det finns behov av att tillsätta en särskild utredare för att klarlägga vilka fastigheter och byggnader som har ett kulturhistoriskt värde som motiverar att de fortsatt ägs av staten samt att samla förvaltningen av dessa fastigheter i Statens fastighetsverk. Fortifikationsverket och Riksantikvarieämbetet förvaltar i dag ett stort antal kulturfastigheter. Även i Sjöfartsverkets och Trafikverkets bestånd finns fastigheter som bör omfattas.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Uppdraget syftar till att de kulturhistoriskt värdefulla fastigheter som fortsatt ska ägas av staten samlas i en förvaltning, Statens fastighetsverk. Syftet är att skapa en ändamålsenlig och effektiv organisation för förvaltning av kulturhistoriskt värdefulla fastigheter samt att på lång sikt och varaktigt rationalisera och effektivisera statens fastighetsbestånd.</p> <p>Fortifikationsverket och Riksantikvarieämbetet innehar i dag, vid sidan av Statens fastighetsverk, stora bestånd av fastigheter med kulturhistoriska värden inom staten. Även i Fortifikationsverkets, Sjöfartsverkets och Trafikverkets verksamheter finns ett flertal fastigheter av kulturhistoriskt värde.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- lämna förslag på statliga kulturhistoriskt värdefulla fastigheter som i dag förvaltas av Fortifikationsverket och som är lämpliga att föra över till Statens fastighetsverk,</p> <p>- lämna förslag på statliga kulturhistoriskt värdefulla fastigheter som Riksantikvarieämbetet i dag förvaltar och som är lämpliga att föra över till Statens fastighetsverk,</p> <p>- lämna förslag på statliga kulturhistoriskt värdefulla fastigheter som i dag förvaltas av andra statliga myndigheter, t.ex. Sjöfartsverket och Trafikverket, och som är lämpliga att föra över till Statens fastighetsverk,</p> <p>- lämna förslag om eventuella behov av verksamhetsmässiga förändringar med anledning av Statens fastighetsverks utvidgade uppdrag,</p> <p>- lämna förslag på och redovisa vilka kulturfastigheter och byggnader som kan avyttras samt</p> <p>- tillsammans med utredaren för omstrukturering av statens bestånd av försvarsfastigheter värdera och redovisa värderingen av de kulturfastigheterna som bör säljas.</p> <p>I det följande ges vissa utgångspunkter för utredarens arbete.</p> <p>Vilka kulturfastigheter ska staten äga</p> <p>Utgångspunkten för vilka kulturfastigheter staten ska äga är att de ska vara fastigheter som är kulturhistoriskt särskilt betydelsefulla, har ett särskilt betydelsefullt symbolvärde eller har central betydelse för rikets säkerhet.</p> <p>Förvaltningen av de kulturhistoriskt värdefulla fastigheter som staten ska äga bör ske på ett sådant sätt att de bevaras och utvecklas samt att de så långt möjligt kan göras tillgängliga för allmänheten.</p> <p>Kulturfastighetsutredningens förslag om vilka kulturhistoriskt värdefulla fastigheter staten bör förvalta bör i princip tillämpas. Modellen kan fungera som en grund för urval av statens innehav och innebär bl.a. att kulturfastigheter, utifrån en s.k. berättelsemodell, kopplas till sin bärande kulturhistoriska berättelse. Kulturfastigheter som inte uppfyller berättelsemodellens kriterier och därför inte ska ingå i den kulturhistoriska portföljen, måste analyseras och hanteras utifrån sina individuella förutsättningar, bl.a. med utgångspunkt i tidigare statliga åtaganden som rör fastigheten.</p> <p>Värdering av fastigheter och byggnader</p> <p>Överföring av fast egendom mellan myndigheter sker till bokfört värde. Försäljning till någon annan juridisk person ska ske på marknadsmässiga villkor.</p> <p>Avyttring av fastigheter och byggnader</p> <p>Det är angeläget att staten så snart som möjligt avvecklar ägandet av kulturhistoriska fastigheter som staten inte av kulturhistoriska eller andra skäl bör behålla. Försäljning av fastigheter som det inte bedöms finnas skäl för staten att behålla bör hanteras av Statens fastighetsverk. Detta gäller för såväl Statens fastighetsverks nuvarande bestånd som det som kommer att tillföras från andra myndigheter.</p> <p>Utredaren ska lämna förslag på vilka fastigheter som kan och bör avyttras.</p> <p>Former och tidsplan för omstruktureringen</p> <p>Av effektivitetsskäl är det angeläget att överföring av ansvaret för berörda myndigheters fastigheter, anläggningar och mark sker skyndsamt.</p> <p>Utredaren är i övrigt oförhindrad att lämna andra förslag med anledning av omstruktureringen.</p> <h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2> <p>Utredaren ska inhämta uppgifter och få information från Fortifikationsverket, Riksantikvarieämbetet, Statens fastighetsverk, Försvarsmakten och andra berörda myndigheter.</p> <p>Utredaren ska särskilt samråda med utredningen om om-strukturering av statens bestånd av försvarsfastigheter.</p> <p>Utredaren ska hålla Regeringskansliet (Socialdepartementet) informerat om hur arbetet fortskrider.</p> <p>Utredningen ska redovisas senast den 3 december 2012.</p> <p> (Socialdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:3/ 2012-01-19T12:00:00+01:00 2012-01-19T12:00:00+01:00

Justitiedepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 19 januari 2012</p> <p>Förlängd tid för uppdraget</p> <p>Med stöd av regeringens bemyndigande den 8 april 2010 (dir. 2010:35) gav chefen för Justitiedepartementet en särskild utredare i uppdrag att bl.a. analysera om men-rekvisitet i spioneribestämmelsen har en lämplig utformning, ta ställning till om skyddet mot industriellt och politiskt spionage som bedrivs av främmande makt behöver förstärkas och klargöra om det finns ett behov av förändring av den straffrättsliga regleringen beträffande främmande makts dolda underrättelse-verksamhet som bedrivs med hemliga och konspiratoriska metoder. Uppdraget skulle enligt direktiven redovisas senast den 27 april 2012.</p> <p>Utredningen har antagit namnet Utredningen om förstärkt skydd mot främmande makts underrättelseverksamhet (Ju 2010:03).</p> <p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 31 december 2012.</p> <p> (Justitiedepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:4/ 2012-01-19T12:00:00+01:00 2012-01-19T12:00:00+01:00

Finansdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 19 januari 2012</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En särskild utredare ska göra en översyn av reglerna om statlig krigsförsäkring med syfte att skapa en lämplig reglering mot bakgrund av allvarliga krissituationer som inträffat under de senaste decennierna.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- kartlägga de allvarliga krissituationer som inträffat de senaste decennierna och som har haft effekt på försäkringsskyddet på transportområdet och hur dessa situationer hanterats,</p> <p>- analysera om det är lämpligt att utvidga nu gällande krigsförsäkringsreglering till att omfatta även allvarliga krissituationer och hur transportförsäkringsskyddet bör utformas,</p> <p>- analysera frågor om uttag av avgifter (premier) och storleken på sådana avgifter (premier), samt</p> <p>- överväga och föreslå en lämplig utformning av krigsutbrottsavtalen vad avser svenskt intresse.</p> <p>Utredaren ska lämna de författningsförslag som övervägandena ger anledning till.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2012.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Krigsförsäkringslagen</p> <p>Beredskapslagstiftningen på försäkringsområdet har i slutet av 1990-talet moderniserats och samlats i lagen <a href="https://lagen.nu/1999:890">(1999:890)</a> om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara (krigsförsäkringslagen). Denna lagstiftning trädde i kraft den 1 januari 2000. Lagen reglerar försäkringsverksamhet om Sverige är i krig (1 kap. 1 §). Dessutom kan regeringen föreskriva att reglerna ska tillämpas om Sverige är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara (1 kap. 2 §). Bestämmelsernas omfattning innebär således att lagens regler om försäkringsverksamhet inte kan tillämpas annat än vid krig eller krigsfara.</p> <p>Krigsförsäkringslagen innehåller - förutom särskilda försäkringsrörelse- och försäkringsavtalsregler - bestämmelser om statlig krigsförsäkring. Dessa bestämmelser innebär att staten får meddela skadeförsäkring på transportområdet mot krigsrisk och mot risk att egendom läggs under embargo eller uppbringas eller utsätts för annan liknande åtgärd av främmande stat eller av den som där har tagit makten eller försöker ta makten (4 kap. 1 §). Det är Krigsförsäkringsnämndens uppgift att meddela dessa försäkringar, dock endast under förutsättning att det är av väsentlig betydelse för försvarsansträngningarna, folkförsörjningen eller näringslivet att sådan statlig krigsförsäkring kommer till stånd (4 kap. 5 §). Krigsförsäkringsnämnden får även träffa avtal (krigsutbrottsavtal) med försäkringsgivare om övertagande av försäkringar av nyss nämnd art med avseende på tid då det råder krigsförhållanden (4 kap. 6 §).</p> <p>Motiven till lagstiftningen om statlig krigsförsäkring</p> <p>Krigsrisker undantas normalt från skydd i skadeförsäkringar. På vissa områden, däribland transportområdet, har det dock ansetts nödvändigt att ett sådant skydd erbjuds. Försäkringsbolagen meddelar försäkring mot krigsrisker i fråga om transportmedel, varor och andra intressen som är hänförliga till transporter på sjön, marken och i luften. Bolagen är dock inte villiga att meddela sådana försäkringar som gäller under mera omfattande krigsförhållanden i världen. Försäkringsskyddet omfattar därför framför allt skador som uppstår till följd av geografiskt begränsade krig eller krigskonflikter, men även de krigsskador som kan orsakas av t.ex. kvarvarande minor från krigshändelser.</p> <p>Lagens syfte är att säkerställa att för försvarsansträngningarna, folkförsörjningen eller näringslivet nödvändiga transporter kan fortsätta utan avbrott eller störningar även i situationer då försäkring mot krigsrisker inte längre finns att tillgå på den privata försäkringsmarknaden eller då sådana försäkringar bara kan tecknas mot premier som i praktiken omöjliggör fortsatt transportverksamhet.</p> <p>För att uppnå detta syfte har det ansetts nödvändigt att staten träder in som försäkringsgivare vid krig eller krigsfara. Staten kan även i det sammanhanget uppträda som återförsäkringsgivare och mottagare av återförsäkring. Att ett statligt försäkringsskydd erbjuds är i princip en förutsättning för att transportväsendet ska fungera i en krigssituation.</p> <p>För att övergången till förhållanden som innebär krig eller krigsfara ska ske på ett effektivt sätt, har staten genom krigsutbrottsavtal åtagit sig att överta ansvaret för hela den krigsrisk som åvilar försäkringsbolagen för vid den tidpunkten löpande direkt tecknade transportförsäkringar. Innebörden av dessa avtal är alltså att staten övertar hela försäkringsansvaret i de krigsförsäkringar som gäller när krigsförhållanden uppstår.</p> <p>Framställan från Krigsförsäkringsnämnden</p> <p>Krigsförsäkringsnämnden har i en framställan den 25 februari 2008 till regeringen efterfrågat en översyn av krigsförsäkringslagen och därvid anfört bl.a. följande. Regelverket har till stor del utformats mot bakgrund av erfarenheter under andra världskriget och under det kalla krigets dagar. För närvarande framstår risken för ett överraskande storkrig, som skulle nödvändiggöra för regeringen att sätta krigsförsäkringslagen i kraft, som mindre sannolik. I stället har andra hotbilder fått ökad aktualitet. Terrorhandlingar eller oroligheter på olika håll i världen kan medföra att försäkringar inom transportnäringen inte längre tillhandahålls på den normala kommersiella försäkringsmarknaden. Ett exempel på detta är att världens flygbolag efter attentaten mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 stod utan giltiga försäkringar. Regeringen tvingades då att så småningom gå in med statliga garantier mot att flygbolagen erlade en viss avgift. Härigenom kom svenska staten i praktiken att uppträda som ett slags försäkringsgivare, men utan något regelverk som närmare reglerade förhållandet till flygbolagen. Ett annat tänkbart fall är att allvarliga oroligheter i Mellanöstern medför att försäkringar inte längre är tillgängliga för den tanksjöfart som anlöper Persiska viken. Denna utveckling aktualiserar frågan om krigsförsäkringslagen bör ändras på ett sådant sätt att det möjliggör för regeringen att sätta lagen i kraft också i sådana situationer som nu har beskrivits.</p> <p>Därutöver har nämnden berört den omständigheten att krigsutbrottsavtal endast kan meddelas för svenskt intresse. Med detta avses enligt krigsutbrottsavtalen svenskregistrerade fartyg och luftfartyg. Nämnden konstaterar att vissa svenskägda fartyg är registrerade utomlands och SAS flygplansflotta endast till en liten del är registrerad i Sverige samt att detta leder till icke önskvärda effekter vid en krigssituation.</p> <p>Vissa internationella förhållanden</p> <p>Norge</p> <p>Nu aktuella frågor regleras i lagen om statlig krigsförsäkring (lov om statleg varekrigsforsikring) som fick sin nuvarande lydelse 2003. Enligt denna lagstiftning kan staten bevilja transportförsäkringar för krig, krigsrisker eller krissituationer som avviker från det normala i Norge eller utomlands. Som förutsättningar gäller att försäkringsskyddet påverkar norska förmåner, att det inte finns något privat försäkringsutbud och att detta bristande utbud kan störa godstransporter. Med begreppet "krissituationer som avviker från det normala" avses i lagstiftningen allvarliga händelser som stör normal verksamhet, i regel dock inte politiska oroligheter eller strejk.</p> <p>Finland</p> <p>I Finland infördes 2007 en lag om försäkringsgaranti för undantagsförhållanden. Regleringen innehåller en statsgaranti av återförsäkringsnatur, vars syfte är att trygga kontinuiteten i transporter som är viktiga för befolkningens försörjning, landets näringsliv och försörjningsberedskapen under undantagsförhållanden och allvarliga störningar. Under sådana förhållanden kan statsrådet för viss tid ställa en försäkringsgaranti för en skadeförsäkring som uppfyller vissa villkor. Detta förutsätter dock att återförsäkring för dessa risker inte finns på marknaden. Tillämpningsområdet för försäkringsgarantin omfattar olika transportformer såsom sjö-, luft-, spår-, och landtrafik. Lagen innehåller även bestämmelser om maximibelopp och avgifter för försäkringsgarantin.</p> <p>Storbritannien</p> <p>Enligt The Maritime and Aviation Insurance (War risks) Act 1952 ges den ansvarige ministern möjlighet att sätta krigsförsäkringsbestämmelser i kraft när som helst, om han finner att tillgång till rimliga och adekvata krigsförsäkringar för brittiska skepp och luftfartyg inte längre existerar. På motsvarande sätt har ministern getts rätt att sätta krigsförsäkringsbestämmelserna i kraft, om adekvata och rimliga krigsförsäkringar inte finns tillgängliga för varor som transporteras med skepp eller luftfartyg.</p> <p>Förenta Staterna</p> <p>Enligt en i Förenta Staterna gällande lagstiftning ges the Secretary of Transportation rätt att meddela krigsförsäkring för flyg under the Federal Aviation Administration´s Aviation Insurance Programme, om han skulle finna att krigsförsäkring för en nödvändig flygtransport inte längre är tillgänglig på skäliga villkor på den kommersiella försäkringsmarknaden.</p> <p>På global nivå och inom EU</p> <p>Bestämmelser om försäkring vid krig eller krigsfara till sjöss finns bl.a. i Atenkonventionen från 1974, med tilläggsändringar år 2002, om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods. Atenkonventionen har i vissa delar införlivats i unionsrätten genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss (Atenförordningen). På sjöfartsområdet finns ett väl utvecklat system med krigsförsäkringar, som också täcker terrorrisker, som tillhandahålls av de s.k. P&I-klubbarna.</p> <p>Bestämmelser om försäkring för luftfartstransporter finns bl.a. i Montrealkonventionen från 1999 om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 785/2004 av den 21 april 2004 om försäkringskrav för lufttrafikföretag och luftfartygsoperatörer, finns bestämmelser om bl.a. miniminivåer för försäkringskrav för lufttrafikföretag inom EU.</p> <p>Behovet av utredning</p> <p>Krigsförsäkringslagens tillämpningsområde</p> <p>Krigsförsäkringslagen är endast tillämplig vid krig eller krigsfara. Under det senaste dryga decenniet har det inträffat en rad stor- och småskaliga konflikter, terrorhandlingar och andra oroligheter i världen - händelser som inte är att betrakta som krig eller fara för krig enligt den lagstiftningen. Dessa allvarliga krissituationer har dock i en del fall inneburit att försäkringar mot krigsrisker på transportområdet under vissa tider inte har varit tillgängliga på den privata försäkringsmarknaden, eller endast till extremt höga premier.</p> <p>Vid vissa av dessa händelser har försäkringsskyddet, dvs. krigsförsäkringsvillkoren i transportförsäkringar, fortsatt att gälla. Vid andra har de upphört. I sistnämnda situationer har regeringen inte kunnat föreskriva att krigsförsäkringslagen ska tillämpas och Krigsförsäkringsnämnden har således inte kunnat verka som statlig försäkringsgivare.</p> <p>Krigsutbrottsavtalen och svenskt intresse</p> <p>Frågan om svenskt intresse rör endast krigsutbrottsavtalen, dvs. de avtal som Krigsförsäkringsnämnden under fredstid tecknar med försäkringsgivare. Dessa avtal träder som nämnts i kraft när krigsförhållanden uppstår. Något formellt hinder mot att meddela krigsförsäkring för utländska transportmedel, däribland svenska fartyg som är registrerade utomlands, finns inte enligt krigsförsäkringslagen. I stället gäller att den omständigheten att transportmedlet är utländskt inte ska utgöra något hinder mot att försäkring meddelas (se prop. 1998/99:85 s. 57).</p> <p>Gällande krigsutbrottsavtal som Krigsförsäkringsnämnden tecknat omfattar emellertid endast svenskflaggade fartyg samt motorfordon och flygplan registrerade i Sverige. En hel del svenskägda fartyg och flygplan är emellertid registrerade utomlands. Krigsutbrottsavtalens nuvarande formulering innebär att inte alla fartyg och flygplan som skulle kunna disponeras vid en krigssituation kan komma ifråga för statligt övertagande av försäkringsansvaret.</p> <p>Utredningsuppdraget</p> <p>En särskild utredare får i uppdrag att se över reglerna om statlig krigsförsäkring med syfte att skapa en lämpliga reglering mot bakgrund av de allvarliga krissituationer som inträffat under de senaste decennierna.</p> <p>Kartläggning</p> <p>Utredaren ska göra en kartläggning av de allvarliga krissituationer som inträffat de senaste decennierna och analysera vilka effekter dessa händelser har haft för försäkringsskyddet på transportområdet. Utredaren ska också kartlägga hur försäkringsskyddet på transportområdet vid allvarliga krissituationer är utformat på såväl global nivå som inom EU. En noggrann studie bör göras av regleringen i Norge och Finland.</p> <p>Utformningen av försäkringsskyddet och avgiftsuttag</p> <p>Utredaren ska - mot bakgrund av bl.a. resultaten av kartläggningen - analysera om det är lämpligt att utvidga nu gällande krigsförsäkringsreglering till att omfatta sådana allvarliga krissituationer som påverkar försäkringsskyddet på transportområdet. I det sammanhanget bör en jämförelse göras med de lösningar av tillfällig karaktär som hittills har använts vid sådana situationer. Kostnaderna för respektive lösning bör särskilt analyseras. Om utredarens slutsats är att krigsförsäkringsregleringen bör utvidgas till att omfatta även allvarliga krissituationer, ska utredaren lämna förslag till hur detta skydd bör utformas och särskilt analysera frågan om vilket offentligt organ som ska kunna besluta om när en sådan situation har uppstått.</p> <p>Utredaren ska vidare analysera frågor om uttag av avgifter (premier) och storleken på sådana avgifter (premier) i det försäkringsskydd som föreslås och lämna förslag på hur avgifterna bör utformas</p> <p>Lämplig begränsning av krigsutbrottsavtalen</p> <p>Utredaren ska analysera vilken innebörd av begreppet svenskt intresse som bör ligga till grund för krigsutbrottsavtalen och lämna förslag om vilka kriterier som ska vara uppfyllda i fråga om ägarförhållanden och registrering av transportmedel.</p> <p>Författningsförslag</p> <p>Utredaren ska lämna de författningsförslag som övervägandena ger anledning till.</p> <p>Konsekvensbeskrivningar</p> <p>Utredaren ska utifrån de regler som föreslås lämna en redovisning av konsekvenser och kostnader som uppstår för försäkringsföretagen, försäkringstagarna, Krigsförsäkringsnämnden och staten i övrigt. För förslag som innebär kostnader för staten ska finansiering föreslås. Förordningen <a href="https://lagen.nu/2007:1244">(2007:1244)</a> om konsekvensutredning vid regelgivning ska beaktas liksom Regelrådets anvisningar vad avser förslagens påverkan på försäkringsföretagens administration.</p> <p>Genomförande och redovisning av uppdraget</p> <p>Utredaren ska i sitt arbete samråda med berörda myndigheter, företag och organisationer.</p> <p>Utredaren ska även inhämta synpunkter från berörda delar av Regeringskansliet.</p> <p>Om utredarens förslag kan bedömas medföra ökade kostnader för det allmänna, ska förslag till finansiering lämnas.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2012.</p> <p> (Finansdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:5/ 2012-01-19T12:00:00+01:00 2012-01-19T12:00:00+01:00

Försvarsdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 19 januari 2012</p> <p>Förlängd tid för uppdraget</p> <p>Regeringen beslutade den 25 augusti 2011 kommittédirektiv om en översyn av regleringen av tillståndsgivning och tillsyn för verksamheter som hanterar farliga kemiska ämnen av visst slag och viss mängd, s.k. Sevesoverksamheter (dir. 2011:72).</p> <p>Enligt utredningens direktiv skulle uppdraget redovisas senast den 29 juni 2012.</p> <p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska istället redovisas senast den 1 november 2012.</p> <p> (Försvarsdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:1/ 2012-01-12T12:00:00+01:00 2012-01-12T12:00:00+01:00

Socialdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 12 januari 2012</p> <p>Förlängd tid för uppdraget</p> <p>Regeringen beslutade den 14 april 2011 direktiv om översyn av pensionsrelaterade åldersgränser och möjligheter för ett längre arbetsliv (dir. 2011:34). Utredningen ska enligt sina direktiv i en första fas göra en analys av de nuvarande åldersgränserna och de hinder och möjligheter som finns för ett längre arbetsliv. Denna del av uppdraget skulle redovisas i ett delbetänkande senast den 16 januari 2012. Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 april 2013.</p> <p>Omfattningen av analysfasen motiverar ytterligare utred-ningstid innan ett delbetänkande kan lämnas. Delbetänkandet ska i stället redovisas senast den 15 april 2012.</p> <p>(Socialdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2012:2/ 2012-01-12T12:00:00+01:00 2012-01-12T12:00:00+01:00

Arbetsmarknadsdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 12 januari 2012</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En särskild utredare ska utreda och lämna förslag i vissa medborgarskapsfrågor. Utredaren ska bl.a.</p> <p>- lämna förslag till en definition av det svenska medborgarskapets betydelse och, om lämpligt, hur detta skulle kunna regleras i lagen <a href="https://lagen.nu/2001:82">(2001:82)</a> om svenskt medborgarskap (medborgarskapslagen),</p> <p>- föreslå innehåll i och organisation av medborgarskapsceremonier som är tillgängliga för alla nya svenska medborgare,</p> <p>- analysera i vilken omfattning EU-samarbetet påverkar medlemsstaternas medborgarskapslagstiftning och hur Sverige bör förhålla sig till denna utveckling,</p> <p>- undersöka om medborgarskapet i större utsträckning kan användas som ett incitament för att främja integrationen,</p> <p>- analysera erfarenheterna av medborgarskapslagen, och</p> <p>- utreda om Sverige ska tillträda Europarådets konvention om undvikande av statslöshet i samband med statssuccession (CETS 200).</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 april 2013.</p> <p>Medborgarskap i en modern stat</p> <p>Trots globalisering, internet, EU-medborgarskap och stora multinationella bolag fortsätter staterna att vara de centrala aktörerna på den internationella arenan. Staten är även den främsta arenan för utövandet av medborgerliga och politiska rättigheter. De politiska rättigheterna är i regel förbehållna en stats medborgare. Dessutom utgör medborgarskap i en eller flera stater en viktig del av vad enskilda människor uppfattar som sin identitet. Det svenska samhället bygger på ett demokratiskt styrelseskick och respekt för de mänskliga rättigheterna, där respekten för alla människors lika värde och för enskilda människors frihet och värdighet står i centrum. I en sekulär och modern stat är det mångfald, demokratiska institutioner och respekt för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna som utgör grunden för statens sammanhållning.</p> <p>Det svenska medborgarskapets tyngd och betydelse</p> <p>Medborgarskapet har å ena sidan en juridisk betydelse med rättigheter och skyldigheter knutna till medborgarskapet, å andra sidan en symbolisk betydelse som inbegriper medborgarnas egen upplevelse av att som medborgare tillhöra gemenskapen Sverige. Medborgarskapets juridiska betydelse har utretts och klarlagts bl.a. i betänkandena Svenskt medborgarskap (SOU 1999:34) och Medborgarskapskrav i svensk lagstiftning (SOU 2000:106), men kunskapen om medborgarskapets symboliska betydelse är begränsad. Den juridiska betydelsen av svenskt medborgarskap har i flera avseenden minskat eftersom rättigheter och skyldigheter kommit att baseras på hemvist i stället för medborgarskap. Då är det viktigt att svenskt medborgarskap inte, utöver rätten att rösta i riksdagsval, uppfattas främst som en teknisk fråga om möjligheten att få ett svenskt pass.</p> <p>Medborgarskapsceremonier kan vara ett sätt att förmedla ett budskap om vad den offentliga makten anser att det innebär att vara svensk medborgare. Det är viktigt att ramarna för budskapet är enhetliga. Det finns därför skäl att förtydliga dessa. De bör utgå från de grundläggande principerna om demokrati och mänskliga rättigheter, vilka innebär lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter och borgar för ett samhälle präglat av såväl mångfald som social sammanhållning, samt från att medborgarskapet är bevis för att en person är svensk.</p> <p>I länder som Kanada, USA och Australien försöker man medvetet fylla medborgarskapet med ett innehåll. Grundtanken i dessa länder är att medborgarskapet ska symbolisera en gemensam framtid snarare än en gemensam historia.</p> <p>I regleringsbrevet för 2002 hade dåvarande Integrationsverket i uppdrag att utarbeta information om medborgarskapets innebörd. Myndigheten utarbetade även ett informationsmaterial med exempel på hur särskilda ceremonier kan hållas för personer som fått svenskt medborgarskap. Sedan 2002 har inget liknande material tagits fram.</p> <p>Utredaren ska därför</p> <p>- lämna förslag till en definition av det svenska medborgarskapets betydelse,</p> <p>- om lämpligt, föreslå hur definitionen skulle kunna regleras i medborgarskapslagen,</p> <p>- med utgångspunkt i förslaget till definition av medborgarskapets betydelse, föreslå generella ramar för det budskap som bör förmedlas genom en medborgarskapsceremoni och eventuella kompletterande åtgärder, och</p> <p>- utarbeta nödvändiga författningsförslag.</p> <p>Utredaren ska i sina förslag utgå från att medborgarskapet vilar på de grundläggande principerna om demokrati och mänskliga rättigheter. Det innebär lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter och borgar för ett samhälle präglat av såväl mångfald som social sammanhållning samt att medborgarskapet är bevis för att en person är svensk. Utredaren ska i sina överväganden även beakta medborgarskapsceremonier, medborgarskapsavtal och eder samt medborgarskapslagstiftning i övriga medlemsstater i EU samt i andra demokratiska länder som präglas av stor mångfald och rörlighet.</p> <p>Medborgarskapsceremonier</p> <p>Att bli svensk medborgare är en stor händelse i många människors liv. I regeringsförklaringen den 5 oktober 2010 signalerade regeringen sin ambition att markera medborgarskapets tyngd och betydelse och att bekräfta detta genom en ceremoni.</p> <p>Ceremonier för nya svenska medborgare är i dag ett frivilligt åtagande för kommunerna. Länsstyrelserna har haft i uppdrag att i respektive län samordna och stimulera kommunernas insatser för att uppmärksamma nya svenska medborgare genom särskilda ceremonier (Ju2006/518/IM). Resultaten av uppdraget, som rapporterades hösten 2008, visar att möjligheterna att delta i ceremonier för nya medborgare varierar stort över landet.</p> <p>Utredaren ska därför</p> <p>- föreslå innehåll i och organisation av medborgarskapsceremonier som är tillgängliga för alla nya medborgare med syfte att i högre grad än i dag bidra till att markera medborgarskapets tyngd och betydelse,</p> <p>- överväga om medborgarskapsceremonierna bör kompletteras med andra insatser med samma syfte och i så fall lämna förslag till sådana insatser, och</p> <p>- utarbeta nödvändiga författningsförslag.</p> <p>Svenskt medborgarskap och EU-medlemskapet</p> <p>EU-medborgarskapet infördes genom Maastrichtfördraget 1993. Varje person som är medborgare i ett medlemsland är unionsmedborgare. Det är medlemsländerna som, i enlighet med sin nationella lagstiftning, bestämmer vilka som är unionsmedborgare. Den som förlorar medborgarskapet i ett medlemsland utan att vara medborgare i ett annat medlemsland, förlorar även sitt unionsmedborgarskap. EU-domstolen har, bl.a. i mål C-135/08 Janko Rottmann mot Freistaat Bayern, REG 2010 I-01449, slagit fast att medlemsländerna måste beakta EU-lagstiftningen när de utövar sina befogenheter inom medborgarskapsområdet.</p> <p>Utredaren ska därför</p> <p>- analysera vilka konsekvenser vårt EU-medlemskap, fallet Rottman och andra relevanta avgöranden i EU-domstolen har på medborgarskapsområdet för Sverige, och</p> <p>- bedöma i vilken omfattning EU-samarbetet påverkar medlemsstaternas medborgarskapslagstiftning och hur Sverige bör förhålla sig till denna utveckling.</p> <p>Medborgarskap och statssuccession</p> <p>Inom Europarådet har en konvention utarbetats om undvikande av statslöshet i samband med statssuccession (CETS 200). Konventionen öppnades för undertecknande i maj 2006. Den har hittills tillträtts av fem länder och undertecknats av ytterligare tre. Bakgrunden till konventionen är att förändringar i statsindelningen ofta innebär betydande problem med statslöshet, vilket var särskilt påtagligt under omvälvningarna i Europa i början på 1990-talet. Även om gränserna i Europa förefaller stabilare i dag än på 1990-talet, är nya situationer av statssuccession långt ifrån osannolika. Det är därför viktigt att konventionen tillträds av så många länder som möjligt. Sverige har haft en positiv hållning till konventionen under arbetet med att utarbeta den.</p> <p>Utredaren ska därför</p> <p>- utreda om Sverige ska tillträda Europarådets konvention om undvikande av statslöshet i samband med statssuccession (CETS 200), och</p> <p>- i så fall utarbeta författningsförslag, om sådana är nödvändiga, för att Sverige ska kunna tillträda konventionen.</p> <p>Medborgarskap som en del av integrationspolitiken</p> <p>Den nu gällande lagen <a href="https://lagen.nu/2001:82">(2001:82)</a> om svenskt medborgarskap trädde i kraft den 1 juli 2001. Medborgarskapslagen bygger liksom den tidigare lagen på härstamningsprincipen, dvs. att medborgarskap förvärvas vid födelsen om någon av föräldrarna är svensk medborgare. En annan grundprincip är att undvika statslöshet. Principen om undvikande av dubbelt medborgarskap övergavs genom 2001 års lag.</p> <p>I Sverige har det under senare år skett stora förändringar inom integrationspolitiken, där medborgarskapsfrågorna utgör en del. Målet för integrationspolitiken är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Först genom naturalisering ges nya svenskar fullt ut samma rättigheter och skyldigheter. Som de flesta andra länders medborgarskapslagar innehåller medborgarskapslagen detaljerade villkor som ska vara uppfyllda för att en sökande ska kunna beviljas medborgarskap genom naturalisering. Kopplingen mellan naturalisation och integration har emellertid endast i begränsad omfattning berörts i förarbetena till medborgarskapslagen (prop. 1999/2000:147).</p> <p>Förhållandet mellan naturalisation och integration</p> <p>En klar tendens i Europa är att olika former av integrationspolitiska överväganden har fått ökad betydelse. Exempelvis har nya eller skärpta regler om krav på språkkunskaper, kunskaper om samhället eller ceremonier införts. Acceptansen för dubbelt medborgarskap har också ökat.</p> <p>Integrationspolitikens mål är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Arbete och egen försörjning är centrala delar av integrationspolitiken. Den reform om nyanlända invandrares etablering som trädde i kraft den 1 december 2010 har som huvudsyfte att påskynda nyanlända invandrares etablering i arbets- och samhällslivet. Målgruppen är huvudsakligen personer som anlänt till Sverige inom ramen för flyktingmottagandet. Som en del av etableringsreformen fick kommunerna i uppdrag att erbjuda målgruppen minst 60 timmar samhällsorientering.</p> <p>Medborgarskap har betydelse för integration och det finns därför anledning att undersöka om medborgarskapet kan användas för att främja integrationen. En utgångspunkt i arbetet ska vara att risk för diskriminering på grund av exempelvis härkomst ska undvikas.</p> <p>Utredaren ska därför</p> <p>- undersöka om medborgarskapet i större utsträckning kan användas som ett incitament för att främja integrationen, och</p> <p>- utarbeta nödvändiga författningsförslag.</p> <p>Härstamningsprincipen och territorialprincipen</p> <p>Medborgarskapslagar i olika länder brukar grovt delas upp i lagar där det är föräldrarnas medborgarskap som är avgörande för barnets medborgarskap (härstamningsprincipen) och lagar där det i stället är födelselandet som är avgörande (territorialprincipen). Det finns dock knappast något land i dag som uteslutande tillämpar den ena eller den andra principen. I äldre svensk rätt tillämpades emellertid en extrem form av territorialprincipen. Den som flyttade till Sverige blev svensk medborgare, medan den som flyttade från Sverige förlorade sitt svenska medborgarskap. Under 1800- och 1900-talen fram till i dag har däremot härstamningsprincipen dominerat i svensk medborgarskapslagstiftning.</p> <p>I länder där härstamningsprincipen är förhärskande är kulturell och språklig gemenskap generellt viktig och anses ofta utgöra själva grunden för staten. Situationen är dock mångtydig eftersom härstamningsprincipen innebär att naturaliserade medborgare överför sitt medborgarskap till sina barn på samma sätt som infödda medborgare. 2001 års medborgarskapslag innebar att territorialprincipen ökade något i betydelse i Sverige, bl.a. genom att ett statslöst barn fött i Sverige fick rätt till svenskt medborgarskap genom anmälan som kan göras omedelbart efter födelsen och innan barnet fyllt fem år.</p> <p>Utredaren ska därför</p> <p>- belysa hur ett land som Sverige med stor mångfald och rörlighet påverkas av att härstamningsprincipen är huvudregel.</p> <p>Utredaren ska beakta bestämmelserna i några andra demokratiska länder som präglas av stor mångfald och rörlighet, särskilt EU:s övriga medlemsländer.</p> <p>Erfarenheterna av 2001 års medborgarskapslag</p> <p>Medborgarskapslagen trädde i kraft för tio år sedan. Under denna tid har en del frågor aktualiserats som kräver närmare analys.</p> <p>Hemvistkrav för naturalisation</p> <p>I dag gäller olika tidsgränser för hemvist i landet som villkor för medborgarskap för olika kategorier sökande. Det normala är att fem års hemvist krävs. För flyktingar och statslösa räcker det dock med fyra år och för nordiska medborgare är två års hemvist tillräckligt. Enligt praxis finns det dessutom möjlighet för den som är gift med en svensk medborgare att få medborgarskap efter tre år, om äktenskapet varat en viss tid. Även i övrigt ger lagen utrymme för individuell dispens från kravet på viss hemvisttid, om det finns särskilda skäl.</p> <p>Utredaren ska därför</p> <p>- bedöma om nuvarande tidsgränser är ändamålsenliga eller om det finns anledning att tillämpa andra tidsgränser, t.ex. ett mer enhetligt system, och</p> <p>- utarbeta nödvändiga författningsförslag.</p> <p>Utredaren ska i sina bedömningar och förslag särskilt beakta Sveriges internationella åtaganden.</p> <p>Medborgarskap för barn och unga</p> <p>Genom 2001 års lag om svenskt medborgarskap förbättrades möjligheterna att bli svenska medborgare för utländska föräldrars barn som växer upp i Sverige. Särskilt underlättades det för barn som föds eller kommer hit som statslösa att få medborgarskap. Fortfarande förutsätts dock att vårdnadshavarna gör en anmälan. Även när det gäller barn som föds utomlands med en svensk far utökades möjligheterna att ge barnet svenskt medborgarskap genom ett anmälningsförfarande. Det finns anledning att ta reda på effekterna av dessa regler och bedöma om ytterligare förbättringar bör göras, särskilt mot bakgrund av principen om att statslöshet bör undvikas.</p> <p>Europarådets ministerkommitté antog 2009 en rekommendation om barns medborgarskap (CM/Rec(2009)13), bl.a. med syfte att motverka statslöshet. ECRI (European Commission against Racism and Intolerance), ett av Europarådets övervakningsorgan, rekommenderade i sin tredje rapport om Sverige (CRI(2005)26) att Sverige utreder varför så få av vårdnadshavarna till de barn som uppfyller villkoren för medborgarskap genom anmälningsförfarande utnyttjar denna möjlighet.</p> <p>Utredaren ska därför</p> <p>- utreda varför så få av vårdnadshavarna till de barn som uppfyller villkoren för medborgarskap genom anmälningsförfarande utnyttjar denna möjlighet och föreslå de ändringar i regelverket som bedöms lämpliga, t.ex. genom att barnen automatiskt beviljas medborgarskap,</p> <p>- med utgångspunkt i FN:s konvention om barnets rättigheter (SÖ 1990:20), FN:s konvention om begränsning av statslöshet (SÖ 1969:12) och Europarådets arbete inom området, bedöma om rätten till medborgarskap för barn och unga även i övrigt bör stärkas, och</p> <p>- utarbeta nödvändiga författningsförslag.</p> <p>Återfå svenskt medborgarskap</p> <p>Innan den gällande lagen trädde i kraft 2001 tillämpade Sverige principen om att undvika dubbelt medborgarskap. En fråga som tagits upp i olika sammanhang, bl.a. i en skrivelse från Föreningen Svenskar i Världen, gäller möjligheten att återfå svenskt medborgarskap för tidigare svenska medborgare bosatta utomlands som förlorat sitt medborgarskap enligt den tidigare gällande medborgarskapslagen <a href="https://lagen.nu/1950:382">(1950:382)</a> när de blev medborgare i ett annat land. Enligt en övergångsbestämmelse till den gällande lagen fanns det en möjlighet att återfå svenskt medborgarskap under två år efter lagens ikraftträdande. Det har ifrågasatts om inte övergångstiden var för kort och om informationen om möjligheten var tillräcklig.</p> <p>Utredaren ska därför</p> <p>- utarbeta författningsförslag som gör det möjligt för tidigare svenska medborgare som förlorat sitt medborgarskap enligt den tidigare medborgarskapslagen <a href="https://lagen.nu/1950:382">(1950:382)</a> när de blev medborgare i ett annat land att återfå det svenska medborgarskapet, och</p> <p>- bedöma om en sådan ordning bör införas permanent eller som en tidsbegränsad möjlighet.</p> <p>Utredaren ska i sina bedömningar och förslag beakta förhållandet till andra regler i medborgarskapslagen, bl.a. de regler som möjliggör återvinning av svenskt medborgarskap.</p> <p>Övriga erfarenheter av 2001 års medborgarskapslag</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- analysera erfarenheterna i övrigt av 2001 års medborgarskapslag, och</p> <p>- utarbeta nödvändiga författningsförslag eller andra förslag med anledning av analysen.</p> <p>Uppdragets genomförande och redovisning</p> <p>Utredaren ska inhämta relevant information om förhållandena i andra länder som är jämförbara med Sverige, särskilt EU:s övriga medlemsländer och länder som präglas av stor mångfald och rörlighet.</p> <p>Utredaren ska under arbetet rådgöra med Migrationsverket. Utredaren ska också i den utsträckning det är lämpligt rådgöra med andra berörda myndigheter och med Sveriges Kommuner och Landsting. Berörda ideella organisationer bör på lämpligt sätt få tillfälle att lämna synpunkter.</p> <p>Utredaren ska redovisa hur jämställdhetsperspektivet har beaktats i de förslag som lämnas. Utredaren ska också redovisa vilka konsekvenser förslagen får för barn och ungdomar.</p> <p>Utredaren ska vidare redovisa ekonomiska konsekvenser av de förslag som lämnas.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 april 2013.</p> <p> (Arbetsmarknadsdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:119/ 2011-12-22T12:00:00+01:00 2011-12-22T12:00:00+01:00

Justitiedepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 december 2011</p> <p>Förlängd tid för uppdraget</p> <p>Regeringen beslutade den 5 maj 2011 kommittédirektiv om hur stödet till konsumenter bör organiseras och bedrivas för att bli mer ändamålsenligt, effektivt och likvärdigt för alla konsumenter i landet (dir. 2011:38). Enligt utredningens direktiv skulle uppdraget redovisas senast den 31 mars 2012.</p> <p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 30 juni 2012.</p> <p> (Justitiedepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:116/ 2011-12-22T12:00:00+01:00 2011-12-22T12:00:00+01:00

Kulturdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 december 2011</p> <p>Utvidgning av och förlängd tid för uppdraget</p> <p>Regeringen beslutade den 3 mars 2011 kommittédirektiv som ger en särskild utredare i uppgift att se över lagstiftningen och de nationella målen på kulturmiljöområdet (dir. 2011:17). Uppdraget skulle redovisas senast den 31 mars 2012.</p> <p>Utöver det ursprungliga uppdraget ska utredaren också lämna förslag till sådana förändringar av bestämmelserna om metallsökare i lagen <a href="https://lagen.nu/1988:950">(1988:950)</a> om kulturminnen m.m. som behöver vidtas till följd av Europeiska kommissionens motiverade yttrande av den 1 oktober 2010 i överträdelseärende 2008/4191. Utgångspunkten för uppdraget är att det generella förbudet mot användning av metallsökare ska modifieras och att de svenska bestämmelserna om metallsökare ska stå i överensstämmelse med EU-rätten, samtidigt som bestämmelserna ska vara förenliga med de kulturpolitiska målen. Utredningen ska bland annat beakta regeringens svar till Europeiska kommissionen, regeringens uppdrag till Riksantikvarieämbetet (Ku2011/148/KA), Riksantikvarieämbetets rapport Förslag till ny reglering om användning av metallsökare i lagen <a href="https://lagen.nu/1988:950">(1988:950)</a> om kulturminnen m.m. (Ku2011/778/KA) samt de remissvar som kommit in till Regeringskansliet om denna rapport.</p> <p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 31 maj 2012.</p> <p> (Kulturdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:123/ 2011-12-22T12:00:00+01:00 2011-12-22T12:00:00+01:00

Finansdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 december 2011</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning av uppdraget</h2> <p>Expertgruppen för miljöstudier ska avvecklas senast den 30 november 2012. Expertgruppens webbplats ska bevaras i det skick den har när verksamheten avvecklas.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Regeringen beslöt 2003 att inrätta en expertgrupp för miljöstudier med uppgift att studera samhällsekonomisk effektivitet och måluppfyllelse i användning av offentliga medel och andra styrmedel som har miljömässiga konsekvenser. I tilläggsdirektiv betonade regeringen att fokus för gruppens studier skulle ligga på miljöpolitiken och uppfyllelsen av de miljöpolitiska målen (dir. 2007:47).</p> <p>Regeringen uppdrog i mars 2008 åt Statskontoret att kartlägga och analysera det miljöekonomiska arbetet som bedrivs vid Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Naturvårdsverket. Uppdraget redovisades i Statskontorets rapport Miljöekonomiskt arbete vid Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Naturvårdsverket <a href="https://lagen.nu/2009:3">(2009:3)</a>. I rapporten slogs fast att den miljöekonomiska verksamheten vid de tre myndigheterna i stort sett fungerar väl. I rapporten föreslogs dock, mot bakgrund av att Konjunkturinstitutet redan hade en tydlig fristående miljöekonomisk analysroll, att den miljöekonomiska enheten vid Konjunkturinstitutet borde ges en utökad och förstärkt roll.</p> <p>I 2010 års ekonomiska vårproposition aviserade regeringen en översyn av instruktionerna för Ekonomistyrningsverket, Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet. Översynen resulterade i en överenskommelse mellan regeringspartierna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet de gröna och Vänsterpartiet. Överenskommelsen innebär att Konjunkturinstitutet i budgetpropositionen för 2012 (prop. 2011/12:1 utg.omr. 2 avsnitt 7.4) föreslås tillföras nya uppgifter som bland annat innebär ökad utvärdering av den ekonomiska politikens lång- och kortsiktiga effekter på de av riksdagen uppsatta miljökvalitetsmålen och på en i övrigt miljömässigt hållbar utveckling. Konjunkturinstitutet ska pröva olika strategier för att uppnå dessa mål. Ett vetenskapligt råd ska inrättas vid Konjunkturinstitutet som ska bistå myndigheten i detta arbete. Regeringen har i budgetpropositionen för 2012 föreslagit att extra resurser tillförs Konjunkturinstitutet med anledning av de nya arbetsuppgifterna. Vidare kan Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) inom ramen för sitt uppdrag genomföra miljöstudier om de bedöms bidra till att bredda och fördjupa underlagen för framtida finanspolitiska och samhällsekonomiska avgöranden (dir. 2007:46).</p> <p>Mot bakgrund av den miljöekonomiska verksamhet som redan bedrivs vid andra myndigheter i dag, möjligheten för ESO att bedriva miljöstudier och utvidgningen av Konjunkturinstitutets analysverksamhet inom miljöområdet anser regeringen att behovet av den verksamhet som Expertgruppen för miljöstudier har i uppdrag att bedriva är tillgodosett. Expertgruppen för miljöstudier bör därför avvecklas.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Expertgruppen för miljöstudier ska avveckla sin verksamhet senast den 30 november 2012. Expertgruppen ska vidta de åtgärder som behövs för att bibehålla expertgruppens webbplats i det skick den har när expertgruppens verksamhet avvecklas.</p> <p>Kommitténs arkiv ska överlämnas till Riksarkivet.</p> <p> (Finansdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:115/ 2011-12-22T12:00:00+01:00 2011-12-22T12:00:00+01:00

Utbildningsdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 december 2011</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En kommitté ska vara Sveriges nationalkommission till Unesco enligt artikel VII i Unescos konstitution. Kommittén ska uppfylla de krav på nationalkommission som anges i konstitutionen, bl.a. genom att vara en nationell rådgivande och sakkunnig myndighet som bistår regeringen med att samordna svensk unescopolitik och de nationella organen inom Unescos område.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2013.</p> <p>Svenska Unescorådet - kontakten mellan FN-organet Unesco och Sverige</p> <p>Unesco är FN:s organisation för utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation och instiftades 1945. Organisationen har 195 medlemsländer. Sverige har varit medlem sedan 1951. I enlighet med artikel VII i Unescos konstitution ska det i Unescos medlemsländer finnas en organisation som arbetar med Unesco. Denna kallas för nationalkommission.</p> <p>Sveriges nationalkommission är Svenska Unescorådet. Svenska Unescorådet är en myndighet under regeringen och utgör kontakt mellan FN-organet Unesco och Sverige. Av förordningen <a href="https://lagen.nu/2007:950">(2007:950)</a> med instruktion för Svenska Unescorådet följer att myndigheten har två huvuduppgifter, dels att ge råd till regeringen när det gäller Unescos verksamhet, dels att informera om och väcka intresse i Sverige för Unescos arbete. Svenska Unescorådet genomför regeringens femåriga Unescostrategi (för närvarande strategin för 2008-2013). Svenska Unescorådet organiserar även möten och konferenser om Unescos arbete, tar fram informationsmaterial och böcker och samarbetar med personer, myndigheter och organisationer inom utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation.</p> <p>Genom bildandet av kommittén Svenska Unescorådet ersätter kommittén myndigheten Svenska Unescorådet och övertar dess uppgifter som Sveriges nationalkommission till Unesco. Kommittén ska därmed uppfylla de krav på nationalkommission som anges i Unescos konstitution, bl.a. genom att vara en nationell rådgivande och sakkunnig myndighet som bistår regeringen med att samordna svensk unescopolitik och de nationella organen inom Unescos område.</p> <p>Svenska Unescorådet ska vara sammansatt av personer som kan bidra till att Unescos uppdrag kan fullgöras. National-kommissionens löpande arbete ska ledas av en general-sekreterare och ett kansli.</p> <p>Uppdraget att vara Sveriges nationalkommission till Unesco</p> <p>Kommittén ska vara Sveriges nationalkommission till Unesco och vara ett rådgivande och sakkunnigt organ åt regeringen i unescofrågor. Kommittén ska uppfylla de krav som åläggs Unescos medlemsländer enligt artikel VII i Unescos konstitution från 1945. Kommittén ska</p> <p>- bistå regeringen med råd, underlag, förslag och yttranden i frågor som rör Unescos verksamhet och Sveriges deltagande i denna verksamhet,</p> <p>- bidra till att genomföra den unescostrategi som gäller för perioden 2008-2013,</p> <p>- informera, sprida kännedom om och skapa intresse i Sverige för Unescos verksamhet,</p> <p>- verka för att utveckla och stärka Unescos arbete med press- och yttrandefrihet,</p> <p>- i samverkan med berörda parter inkomma med underlag till regeringens kommande Unescostrategier,</p> <p>- i förekommande fall, enligt instruktion och i samråd med Regeringskansliet, företräda Sverige i Unesco och dess underliggande arbetsgrupper, nätverk och kommittéer,</p> <p>- handlägga och samordna ärenden som Sverige har tagit emot från Unesco eller som rör Unescos verksamhet,</p> <p>- arbeta för de åtgärder som anvisas av Unescos generalkonferens och som är ägnade att främja syftet med kommitténs verksamhet och i övrigt ta initiativ till sådana åtgärder, och</p> <p>- samverka med andra berörda myndigheter och organisationer i frågor som rör Unescos verksamhet och samarbeta med andra länders motsvarande nationalkommissioner, särskilt i de nordiska länderna och i Europeiska unionens medlemsländer.</p> <p>Planering och redovisning av uppdraget</p> <p>Ett betänkande, som beskriver hur regeringens nuvarande Unescostrategi 2008-2013 har genomförts, ska lämnas den 31 december 2013.</p> <p> (Utbildningsdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:121/ 2011-12-22T12:00:00+01:00 2011-12-22T12:00:00+01:00

Socialdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 december 2011</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En särskild utredare ska se över nuvarande ordning för att säkerställa att det finns tillgång till läkemedel och annan hälso- och sjukvårdsmateriel vid allvarliga händelser och kriser. Syftet med uppdraget är att se över behoven av och inriktningen på åtgärder som är nödvändiga att vidta vid allvarliga krissituationer, föreslå en långsiktig och tydlig ordning för dessa insatser, att säkerställa att det finns ett ändamålsenligt regelverk för att kunna vidta dessa åtgärder och att det finns ett system som fungerar som helhet. Särskild vikt ska läggas vid allvarliga hälsohot, såsom influensapandemier. I uppdraget ingår även att se över behoven av en mer flexibel smittskyddslagstiftning vid allvarliga hälsohot med konsekvenser för samhället.</p> <p>I uppdraget ingår bl.a. att.</p> <p>- kartlägga och analysera behoven av insatser för att säkerställa tillgången till läkemedel och annan hälso- och sjukvårdsmateriel som är nödvändig vid allvarliga händelser och kriser,</p> <p>- kartlägga och analysera behoven av och ändamålsenligheten hos den beredskapslagring som i dag sker i Socialstyrelsens respektive i landstingens regi,</p> <p>- pröva om dagens gränslinjer mellan beredskapslagring och vanlig försörjning av läkemedel och hälso- och sjukvårdsmateriel är ändamålsenlig,</p> <p>- identifiera och pröva ändamålsenligheten hos alternativa modeller för att säkra tillgången till läkemedel och annan hälso- och sjukvårdsmateriel,</p> <p>- pröva om det finns skäl att förtydliga statens, landstingens och privata aktörers ansvar att säkra tillgången till nödvändiga läkemedel eller annan hälso- och sjukvårdsmateriel vid allvarliga hälsohot och andra kriser,</p> <p>- kartlägga och analysera vilken inriktning som samhällets insatser bör ha för att säkerställa tillgång till läkemedel och annan hälso- och sjukvårdsmateriel samt utifrån vilka utgångspunkter som denna inriktning bör fastställas,</p> <p>- pröva om delar av nuvarande beredskapslager vid Socialstyrelsen bör avvecklas och hur detta i så fall bör ske,</p> <p>- kartlägga och analysera om befintliga författningar som reglerar användning av läkemedel och hälso- och sjukvårdsmateriel som beredskapslagras alternativt på annat sätt tillhandahålls vid allvarliga händelser och kriser är ändamålsenliga och vid behov lämna förslag till ändringar och</p> <p>- lämna de författningsförslag som uppdraget fordrar.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 juni 2013.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Utvecklingen av beredskapslager av läkemedel och hälso- och sjukvårdsmateriel</p> <p>Sverige har statliga beredskapslager med bl.a. vissa läkemedel och viss hälso- och sjukvårdsmateriel. Beredskapslagren började byggas upp under kalla kriget som en beredskap inför eventuella krigshandlingar som kunde drabba civila i Sverige. Till följd av det förbättrade säkerhetspolitiska läget har stora delar av lagren avvecklats.</p> <p>En stor del av varorna, t.ex. förbrukningsmateriel för sjukvård, skadeplats- och vårdplatsutrustning samt elverk, köptes ursprungligen in i syfte att användas i krigssituationer med många civila sårade. Uppbyggnaden av dessa lager pågick fram till mitten av 1990-talet. Då fanns bl.a. utrustning för 114 operationssalar och 55 000 vårdplatser. Det ekonomiska värdet på beredskapslagret beräknades till cirka 1 miljard kronor. Sedan i slutet av 1990-talet har lagren blivit mer anpassade till de hälsohot som är aktuella i dag.</p> <p>Målsättningen de senaste åren har varit att materiel som inte kan användas vid allvarliga händelser, kriser och katastrofer i fred ska avvecklas. Successivt har innehållet i beredskapslagren avvecklats och anpassats för fredstida allvarliga hälsohot.</p> <p>De senaste årtiondena har staten agerat för att svara upp mot de behov av läkemedel som kan uppstå vid större utbrott av smittsamma sjukdomar och spridning av hälsovådliga ämnen. Det gäller t.ex. antivirala läkemedel och vacciner som behövs vid influensapandemier samt antidoter mot kemiska, radiologiska och nukleära händelser.</p> <p>Fortfarande innehåller de statliga beredskapslagren materiel som det finns minskat behov av, samtidigt som sjukvårdshuvudmännen har fått ett utökat ansvar för att upprätthålla en katastrofmedicinsk beredskap. Detta har dock inte fullt ut givit avtryck och förändrat innehållet i de statliga beredskapslagren. I rapporten Socialstyrelsens beredskapslager - värde, omfattning, hållbarhet från 2010 bekräftas att Socialstyrelsens beredskapslager inte längre behöver innehålla utrustning och läkemedel för krigets behov eller sådant som landstingen använder i sin dagliga verksamhet. En stor del av lagren kan avvecklas med hänsyn bl.a. till att krig inte längre anses utgöra ett hot och att en stor del av utrustningen är gammal och inte uppfyller dagens kvalitetskrav.</p> <p>Med beaktande av vad Socialstyrelsen tar upp i sin rapport finns det skäl att pröva om delar av lagren kan avvecklas eller om de kan komma till alternativ användning</p> <p>Det gäller dock inte lagerhållna läkemedel. Läkemedelslagren kan få stor betydelse för såväl enskilda individers hälsa som för folkhälsan. De motsvarar dessutom omfattande ekonomiska värden. Med hänsyn till det anförda bör de lagren behållas och utvecklas. Det är angeläget att läkemedelslagren speglar de behov som finns i dag utifrån ett samhälleligt beredskapsperspektiv och att regelverket är anpassat till detta.</p> <p>Ekonomiska värden i beredskapslagren</p> <p>Beredskapslagren motsvarar stora ekonomiska värden. Inköpspriset för de långtidslagrade läkemedlen uppgår till cirka 380 miljoner kronor, exklusive pandemivaccin. De läkemedel som lagerhålls för nationella behov är framförallt antivirala läkemedel, antibiotika och pandemivacciner mot influensa A (H1N1). Till detta kommer inköpskostnader för övriga beredskapslagrade produkter, t.ex. personlig skyddsutrustning och vårdutrustning, vilket uppgår till drygt 50 miljoner kronor.</p> <p>Den totala kostnaden för beredskapslagren uppgick 2010 till drygt 58 miljoner kronor. Den största kostnaden är hänförlig till kapitalkostnader för de antivirala läkemedlen.</p> <p>Så kallade omsättningslager för läkemedel används i de fall de kan omsättas i tillräckliga volymer i det ordinarie läkemedelsflödet, vilket bl.a. gäller godkända antibiotika. Omsättningslager leder till effektivare system och minskade kostnader. Modellen fungerar emellertid inte för läkemedel som normalt omsätts i liten utsträckning, t.ex. antivirala läkemedel samt antibiotika som förskrivs på licens, t.ex. colistin och fosfomycin.</p> <p>Försörjning av läkemedel vid allvarliga smittutbrott</p> <p>Samhällets beredskap för att möta allvarliga hälsohot måste präglas av uthållighet, långsiktighet, effektivitet samt av samverkan och samarbete mellan berörda myndigheter. Flera globala hälsohot, såsom bakterier som utvecklat resistens mot antibiotika, utbrott av fågelinfluensan, sars och pandemisk influensa har och kommer att medföra stora utmaningar för samhället och för enskilda individer. En av lärdomarna från arbetet med allvarliga hälsohot är vikten av att ha tillräckliga beredskapslager av läkemedel och leveransavtal med tillverkare av pandemivaccin. Till följd av detta har befintliga beredskapslager successivt kompletterats med olika läkemedel.</p> <p>Pandemivaccin</p> <p>I november 2007 bemyndigades Socialstyrelsen att ingå avtal om pandemigaranti. Socialstyrelsen och Stockholms läns landsting tecknade efter upphandling ett avtal med ett läkemedelsföretag om en pandemigaranti. I avtalet garanterades Sverige tillgång till pandemivaccin för hela befolkningen. Ekonomiskt ansvarade Socialstyrelsen för den del som avsåg garantiåtagandet och landstingen för vaccinkostnaderna.</p> <p>Garantiavtalet aktiverades i juni 2009 då Världshälsoorganisationen klassificerade den nya influensan A (H1N1) som en pandemi. I slutet av 2009 hade en vaccinationstäckning på 60 procent uppnåtts och cirka sex miljoner vaccindoser förbrukats. Doseringsrekommendationen ändrades så småningom, vilket gav ett överskott av vacciner. Avtalet omförhandlades och vaccinleveranserna minskade med 25 procent. Överenskommelsen mellan parterna innebär att det finns ett lager om sex och en halv miljon doser av vaccin som under vissa förutsättningar kan användas under det närmaste året.</p> <p>Antibiotika</p> <p>Socialstyrelsen fick i mars 2010 i uppdrag att upphandla ett omsättningslager av parenterala och perorala antibiotika för beredskapsändamål (S2010/2474/FH). Antibiotika lagerhålls i Sverige och i huvudsak i den mängd och med den sorts preparat som anges i Socialstyrelsens rapport, Antibiotika - Behov av beredskapslagring, från 2009 (S2009/9115/FH). Antibiotikalagret är avsett för både barn och vuxna.</p> <p>Antivirala läkemedel</p> <p>På uppdrag av regeringen lagerhåller Socialstyrelsen antivirala läkemedel som beredskap inför en eventuell influensapandemi.</p> <p>Läkemedlen har en godkänd hållbarhet på fem till sju år. Efter att det godkända hållbarhetsdatumet passerats testas läkemedlen årligen för att fastställa att de fortfarande är verksamma. Så länge tester visar att läkemedlen är verksamma lagerhålls de. Då försäljningen av antivirala läkemedel är mycket låg i förhållande till volymerna i lagren så kan de inte omsättas i det ordinarie läkemedelsflödet.</p> <p>Läkemedel mot olyckor med kemiska ämnen och terrorhandlingar</p> <p>I de nationella läkemedelslagren finns också en mindre mängd av läkemedel och antidoter för användning vid kemiska, radiologiska och nukleära händelser.</p> <p>Försörjning av vissa vacciner och antidoter</p> <p>På regeringens uppdrag har Socialstyrelsen tecknat avtal med en leverantör som lagerhåller ett säkerhetslager av vissa vacciner, ormserum och antidoter för akuta behov. Aktuella ormserum och antidoter är ofta dyra och mycket svåra att köpa in. De används dessutom mycket sällan och kassationsfrekvensen är hög, vilket gör att en regional lagerhållning inte är ändamålsenlig.</p> <p>Övrigt beredskapslager</p> <p>Stora delar av de nationella beredskapslagren består av vårdplatsutrustning, skadeplatsutrustning, medicinsk-teknisk utrustning, förbrukningsmateriel, elverk och konventionsskydd. Med det senare avses Röda Korsets armbindlar, skyltar och flaggor som enligt Gen&egrave;vekonventionen den 12 augusti 1949 angående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält ska finnas på de platser där sårade tas om hand i krig. Ursprungligen var materielen avsedd att användas för behandling av ett stort antal krigsskadade civila. Innehållet i lagren var inriktat på kirurgiska ingrepp med stora mängder operationsinstrument, blodpåsar och förbrukningsmateriel för kirurgiska ingrepp. Sedan i slutet av 1990-talet har lagret anpassats till den förändrade hotbilden och successivt avvecklats.</p> <p>Klassificering av influensa A (H1N1)(2009)</p> <p>Med stöd av smittskyddslagen <a href="https://lagen.nu/2004:168">(2004:168)</a> fattade regeringen i maj 2009 beslut om att bestämmelserna om allmänfarliga sjukdomar skulle tillämpas på influensa A (H1N1) av den typ som började spridas bland människor i Mexiko i april 2009. Föreskrifterna underställdes riksdagens prövning genom propositionen Influensa A (H1N1) av den typ som upptäcktes och började spridas bland människor i Mexiko under första halvåret 2009 (prop. 2008/09:212). Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget och lagändringen trädde i kraft i augusti 2009.</p> <p>I propositionen Den nya influensan A (H1N1) (prop. 2009/10:126) konstaterade regeringen att med beaktande av att en stor del av befolkningen hade uppnått immunitet mot den nya influensan A (H1N1) och att smittan var så allmänt spridd att åtgärder saknade betydelse, var det inte längre motiverat att låta sjukdomen betecknas som allmänfarlig. Riksdagen fattade beslut i enlighet med regeringens förslag. Sjukdomen fördes i stället upp på förteckningen över anmälningspliktiga sjukdomar i smittskyddsförordningen <a href="https://lagen.nu/2004:255">(2004:255)</a>.</p> <p>Ansvar för och användning av läkemedel med passerad hållbarhetstid</p> <p>Av artiklarna 5.3 och 5.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (humanläkemedelsdirektivet) och ändringsdirektiv 2004/27/EG framgår bl.a. att innehavare av godkännande för försäljning, tillverkare och hälso- och sjukvårdspersonal inte ska ställas till civilrättsligt eller administrativt ansvar för någon följdverkan som beror på användning av ett läkemedel på andra än godkända indikationer eller på användning av ett icke godkänt läkemedel, när denna användning rekommenderas eller krävs av en behörig myndighet för att undvika misstänkt eller konstaterad spridning av patogener, toxiner, kemiska agens eller radioaktiv strålning som skulle kunna orsaka skada.</p> <p>Artiklarnas syfte är att undanta bl.a. innehavare av godkännande för försäljning, tillverkare och hälso- och sjukvårdspersonal från ansvar i den beskrivna situationen. Statens ansvar för eventuella skador som kan uppstå till följd av användning av utgångna antiviraler kan eventuellt utläsas motsatsvis av regleringen.</p> <p>I propositionen Ändringar i läkemedelslagstiftningen m.m. (prop. 2005/06:70, s. 120-123) anges att humanläkemedelsdirektivets krav i artikel 5.3 och 5.4 får anses vara tillgodosedda genom befintlig reglering.</p> <p>Enligt Läkemedelsverkets bedömning räcker det att läkemedel är godkända eller har en licens för att de ska kunna användas vid en krissituation, trots att den angivna hållbarhetstiden passerats, förutsatt att läkemedlen uppfyller ställda kvalitetskrav samt att de lagerhållits enligt god distributionssed. Det krävs således inget särskilt tillstånd från Läkemedelsverket för att de utgångna antivirala läkemedlen ska kunna användas vid en kris eftersom de antingen är godkända för försäljning eller har beviljats en beredskapslicens. Enligt gällande regelverk (5 kap. 16 § LVFS 2009:13) får läkemedel som passerat utgångsdatum emellertid inte lämnas ut från apotek. Sådana läkemedel ska hållas åtskilda i avvaktan på destruktion (3 kap. 16 § LVFS 2009:11).</p> <p>Regeringen uppdrog den 3 juni 2010 (S2010/1511/FH) till Socialstyrelsen att fortsätta att lagerhålla de antivirala läkemedel som finns i beredskapslager. Lagerhållningen ska fortsätta, trots att det hållbarhetsdatum som leverantören åsatt läkemedlen och som godkännandet av läkemedlen vilar på har passerats. Socialstyrelsen fick i uppdrag att säkerställa hanteringen av de utgångna läkemedlen, dvs. att utarbeta rutiner för tester som säkerställer kvaliteten på de lagrade läkemedlen. Socialstyrelsen fick också i uppdrag att ansvara för att information till hälso- och sjukvården och patienterna om att de aktuella läkemedlen är testade och uppfyller nödvändiga kvalitetskrav utformas på lämpligt sätt. Uppdraget avseende kvalitetstesterna och produktinformationen ska genomföras i samverkan med Läkemedelsverket. Lagerhållningen av de antivirala läkemedlen ska fortsätta i tio år eller så länge testerna visar att läkemedlen uppfyller ställda kvalitetskrav. Läkemedlen får endast användas efter beslut av regeringen. Socialstyrelsen ska skyndsamt informera Regeringskansliet om myndigheten bedömer att det finns ett behov av att använda läkemedlen.</p> <p>Tidigare uppföljningar och utvärderingar</p> <p>Socialstyrelsens beredskapslager</p> <p>Socialstyrelsen lämnade i september 2010 rapporten Socialstyrelsens beredskapslager - värde, omfattning, hållbarhet. Av redovisningen framgår att beredskapslagren innehåller bl.a. vårdutrustning, läkemedel och förbrukningsmaterial samt att bokfört lagervärde 2009 var cirka 255 miljoner kronor, varav 240 miljoner avsåg läkemedel.</p> <p>Av rapporten framgår att en del av det som beredskapslagras används av landstingen i deras dagliga verksamhet och redan till viss del finns i regionala lager. Andra delar är landstingen skyldiga att ha i katastrofmedicinskt beredskapssyfte. Slutligen lagerhålls utrustning som ursprungligen köptes in inför krigshot samt läkemedel för mer dagsaktuella behov.</p> <p>Med beaktande av att det inte längre anses finnas något krigshot bör det enligt Socialstyrelsen övervägas om delar av lagren kan avvecklas. Socialstyrelsen anför att det finns goda skäl att myndigheten fortsätter att ha läkemedel i beredskap för stora utbrott av smittsamma sjukdomar och allvarliga händelser med CBRN-ämnen . Dessa läkemedel, framförallt vacciner och antidoter, används sällan och kan förvaras centralt i landet i stället för att lagras i alla landsting. Myndigheten föreslår vidare att övriga grupper som beredskapslagras, dvs. läkemedel och utrustning som lagrats för krigsbehov samt sådant som landstingen använder i sin dagliga verksamhet, bör avvecklas. Inför ett sådant beslut bör det tydliggöras att landstingen kommer att få ett ökat ansvar för den lokala beredskapen.</p> <p>Uppföljning av pandemiinsatser</p> <p>Socialstyrelsen har haft i uppdrag att genomföra en omvärldsanalys av tillgången till influensavaccin för att täcka behov vid en framtida influensapandemi respektive en uppföljning av det avtal om pandemigaranti som tecknats för pandemin av influensa A (H1N1). En slutrapport presenterades i oktober 2010. Av rapporten framgår bl.a. att vaccinleverantörerna uppfyllde sina åtaganden enligt garanti- och leveransavtalet om pandemivaccin och att tillgången till vaccin därmed säkerställts under influensapandemin. Omvärldsanalysen visar att den globala tillgången till pandemivaccin var god, trots att utfallet blev betydligt lägre än vad de första prognoserna visade. De länder som hade upprättat leverans- och garantiavtal säkrade snabbare tillgång till vaccin i början av pandemin när efterfrågan var större än tillgången, än de som saknade avtal.</p> <p>Spridningen av den nya influensan A (H1N1) och de åtgärder som vidtagits till följd av denna föranledde ett behov av utvärdering inom en rad områden, bl.a. när det gäller genomförandet av befolkningsinriktade vaccinationsinsatser. Regeringen gav Socialstyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i uppdrag att utvärdera förberedelserna och hanteringen av pandemin (S2010/2472/FH). Uppdraget slutrapporterades den 1 mars 2011. Utvärderingen visar att Sverige var relativt väl förberett för att möta en allvarlig pandemi, men att det fanns flera utmaningar som bör beaktas i kommande pandemiplanering. Det konstateras i rapporten att om pandemin hade varit allvarligare eller ännu mer långdragen hade det kunnat få allvarliga konsekvenser för hanteringen av pandemin och för hälso- och sjukvården.</p> <p>Influensapandemin gjorde det tydligt att ett nära samarbete såväl inom EU som på global nivå, genom WHO, är avgörande för både global och nationell hantering av pandemier. Den nyligen genomgångna influensapandemin har således gett Sverige erfarenheter som är väl värda att beakta när det gäller förberedelser och hantering av olika hälsohot.</p> <p>Nuvarande rättslig reglering</p> <p>Lagstiftning inom läkemedelsområdet</p> <p>Bestämmelser om läkemedel återfinns främst i läkemedelslagen <a href="https://lagen.nu/1992:859">(1992:859)</a> och läkemedelsförordningen <a href="https://lagen.nu/2006:272">(2006:272)</a>. Läkemedelsverket har meddelat föreskrifter som publiceras i Läkemedelsverkets författningssamling (LVFS).</p> <p>Med läkemedel avses i läkemedelslagen varje substans eller kombination av substanser som tillhandahålls med uppgift om att den har egenskaper för att förebygga eller behandla sjukdom hos människor eller djur. Med läkemedel avses även varje substans eller kombination av substanser som kan användas på eller tillföras människor eller djur i syfte att återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner genom farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan eller för att ställa diagnos. Det är alltså avsikten med produkten och dess medicinska egenskaper som är av avgörande betydelse vid klassificeringen. Läkemedelslagen ska även tillämpas på vissa varor som har läkemedelsliknande effekt eller användningsområde, t.ex. vissa bantningsmedel.</p> <p>I lagen föreskrivs att ett läkemedel ska vara av god kvalitet och vara ändamålsenligt. Ett läkemedel är ändamålsenligt, om det är verksamt för sitt ändamål och vid normal användning inte har skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda effekten. Ett läkemedel ska vidare vara fullständigt deklarerat, ha godtagbar och särskiljande benämning samt vara försett med tydlig märkning. Ett läkemedel får som regel säljas först sedan det har godkänts för försäljning. Läkemedelsverket prövar om ett läkemedel ska godkännas och om godkännandet ska förenas med villkor.</p> <p>Läkemedelslagen innehåller även bestämmelser om kliniska prövningar, tillverkning och import. Läkemedelsverket är tillsynsmyndighet enligt lagen.</p> <p>Författningarna som gäller läkemedel bygger i stora delar på EU-direktiv. I humanläkemedelsdirektivet kodifierades och sammanställdes de texter i gemenskapslagstiftningen som avser humanläkemedel.</p> <p>Läkemedelsförsäkringen</p> <p>Läkemedelsförsäkringen är en frivillig, kollektiv försäkring och inte reglerad i lag. Företag, verksamma som tillverkare, utvecklare, importörer, distributörer och försäljare av läkemedel har genom delägarskap i LFF Service AB frivilligt åtagit sig att under vissa förutsättningar ersätta personskador orsakade av läkemedel. Ersättningen betalas ut enligt skadeståndsrättsliga regler, dvs. den som drabbats av en skada ska så långt det är möjligt försättas i samma ekonomiska situation som om skadan aldrig inträffat. Försäkringsansvaret är begränsat till högst tio miljoner kronor för varje skadad person och till maximalt 250 miljoner kronor för samtliga skador som anmäls under ett och samma kalenderår, varav dock högst 150 miljoner kronor för samtliga serieskador som hänförs till ett och samma kalenderår. Med serieskada avses läkemedelsskador som tillfogats flera personer till följd av samma slags skadebringande egenskap hos ett eller flera läkemedel med samma terapeutiska användningsområde, om läkemedlet har avregistrerats till följd av skadeverkningarna eller om skadeverkningarna har föranletts av tillverkningsfel.</p> <p>Smittskyddslagen</p> <p>Målet med smittskyddslagen <a href="https://lagen.nu/2004:168">(2004:168)</a> är att tillgodose befolkningens behov av skydd mot smittsamma sjukdomar. Med smittsamma sjukdomar avses alla sjukdomar som kan överföras till eller mellan människor och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors hälsa. Enligt 1 kap. 3 § andra stycket avses med allmänfarliga sjukdomar smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade. En förteckning över vilka sjukdomar som är allmänfarliga sjukdomar finns i en bilaga till lagen.</p> <p>I lagen finns flera bestämmelser som särskilt tar sikte på de allmänfarliga sjukdomarna. Många av dem innehåller krav på att åtgärder ska utföras av den enskilde eller av den behandlande läkaren. Även möjligheterna till tvångsåtgärder är begränsade till de allmänfarliga sjukdomarna.</p> <p>I regeringens proposition Ny smittskyddslag m.m. (prop. 2003/04:30) framhölls bl.a. att behovet av åtgärder skiftar beroende på vilken sjukdom det är fråga om och hur den epidemiologiska situationen ser ut. Bestämmelser om smittskyddsåtgärder behöver därför anpassas till det verkliga behovet för de olika sjukdomarna. Behovet av åtgärder beror emellertid inte enbart på vilken sjukdom det är frågan om utan även på den befintliga epidemiologiska situationen. En förutsättning för att klassificera en sjukdom som allmänfarlig är därför att det finns möjlighet att förhindra smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade. En klassificering som allmänfarlig sjukdom kan därför inte ses som ett mått på en sjukdoms allvarlighetsgrad.</p> <p>Regeringen kan enligt 9 kap. 2 § under vissa förutsättningar föreskriva att bestämmelserna om allmänfarliga sjukdomar ska tillämpas på en viss smittsam sjukdom som förekommer eller inom kort kan förekomma här i landet, om sjukdomen bedöms uppfylla kriterierna för allmänfarliga sjukdomar. Sådana föreskrifter ska snarast underställas riksdagens prövning.</p> <p>Lagen <a href="https://lagen.nu/2006:1570">(2006:1570)</a> om skydd mot internationella hot mot människors hälsa innehåller bestämmelser för genomförande av Världshälsoorganisationens internationella hälsoreglemente. Lagen syftar till att skydda mot internationella hot mot människors hälsa. Med ett internationellt hot mot människors hälsa avses i denna lag en risk för att smittämnen eller andra ämnen som utgör eller kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder. De sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar i smittskyddslagen är tillämpliga ska alltid anses utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa. Kommunen svarar enligt lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa för att åtgärder till skydd för människors hälsa vidtas i fråga om transportmedel, bagage och annat gods samt djur. Landstinget svarar för att smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor vidtas. Socialstyrelsen ska vara nationell kontaktpunkt enligt hälsoreglementet och ansvara för de uppgifter den är skyldig att fullgöra enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.</p> <p>Övergripande bestämmelser om krisberedskap</p> <p>Förordningen <a href="https://lagen.nu/2006:942">(2006:942)</a> om krisberedskap och höjd beredskap syftar till att statliga myndigheter genom sin verksamhet ska minska sårbarheten i samhället och utveckla en god förmåga att hantera sina uppgifter under fredstida krissituationer och höjd beredskap. Varje myndighet ska årligen analysera om det finns sådan sårbarhet eller sådana hot och risker inom myndighetens ansvarsområde som synnerligen allvarligt kan försämra förmågan till verksamhet inom området. Varje myndighet ska vidare ansvara för att personalen vid myndigheten får den utbildning och övning som behövs för att den ska kunna lösa sina uppgifter i samband med krissituationer. En planlagd utbildnings- och övningsverksamhet i syfte att uppnå detta mål ska genomföras. Varje myndighet ska i sin verksamhet också beakta totalförsvarets krav. I myndigheternas planering för totalförsvaret ska det ingå att myndigheten under höjd beredskap ska fortsätta sin verksamhet så långt det är möjligt med hänsyn till tillgången på personal och förhållandena i övrigt.</p> <p>Enligt 8 § förordningen <a href="https://lagen.nu/2009:1243">(2009:1243)</a> med instruktion för Socialstyrelsen ska myndigheten medverka i totalförsvaret och i krisberedskap i enlighet med förordningen om krisberedskap och höjd beredskap. Myndigheten ska vidare samordna och övervaka planläggningen av den civila hälso- och sjukvårdens, hälsoskyddets, smittskyddets och socialtjänstens beredskap samt samordna, följa och utveckla smittskyddet på nationell nivå och samordna en beredskap mot allvarliga hälsohot enligt lagen om internationella hot mot människors hälsa. Socialstyrelsen ska vidare på regeringens uppdrag samordna förberedelserna för försörjningen med läkemedel och sjukvårdsmateriel inför höjd beredskap, för att upprätthålla en katastrofmedicinsk beredskap och inför allvarliga utbrott av smittsamma sjukdomar.</p> <p>I lagen <a href="https://lagen.nu/2006:544">(2006:544)</a> om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap finns bestämmelser om bl.a. landstingens ansvar. Enligt 7 § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen <a href="https://lagen.nu/1982:763">(1982:763)</a> ska landstingen planera sin hälso- och sjukvård så att en katastrofmedicinsk beredskap upprätthålls. Bestämmelser om landstingens beredskapsplanering och åtgärder inför höjd beredskap finns även i lagen <a href="https://lagen.nu/1992:1403">(1992:1403)</a> om totalförsvar och höjd beredskap, lagen <a href="https://lagen.nu/1988:97">(1988:97)</a> om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. och i lagen <a href="https://lagen.nu/1994:1809">(1994:1809)</a> om totalförsvarsplikt.</p> <p>Behov av översyn</p> <p>Behov av en mer enhetlig, tydlig och hållbar ordning för finansiering av beredskapslagrade läkemedel</p> <p>Beredskapslagret av antivirala läkemedel är finansierat genom Socialstyrelsens beredskapslåneram i Riksgälden. Amortering och ränta på lån betalas av det bidrag från anslag 2:4 Krisberedskap som Socialstyrelsen får från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap efter ansökan. När det uppstår behov av att använda antivirala läkemedel ska sjukvårdshuvudmännen, enligt utvecklad praxis, betala ett pris som motsvarar självkostnaden.</p> <p>För att minimera kostnaderna och för att undvika kassation av utgångna antibiotika har Socialstyrelsen tecknat avtal med läkemedelstillverkare om ett säkerhetslager av läkemedlen och om att antibiotikan omsätts i de ordinarie distributionsflödena så att de alltid hålls kuranta. Lagret finansieras via ett statligt anslag. Om det uppstår ett behov av att använda antibiotikan, t.ex. vid en influensapandemi, måste staten köpa läkemedlen av tillverkaren.</p> <p>När det gäller de lagrade pandemivaccinerna så är de till fullo betalda av landstingen och statens ekonomiska ansvar är begränsat till lagerhållningen.</p> <p>Som framgår ovan skiljer sig finansieringen av de beredskapslagrade läkemedlen åt mellan olika produkter. En del finansierar staten, medan sjukvårdshuvudmännen ansvarar för inköpskostnaderna av andra delar.</p> <p>Formellt beslut om och kriterier för användning av de lagerhållna läkemedlen</p> <p>De antivirala läkemedel som fortsatt lagerhålls, trots att hållbarhetstiden löpt ut, får användas endast efter beslut av regeringen. För övriga läkemedel saknas reglering om vilka beslut som är nödvändiga för att lagren ska komma till användning.</p> <p>Det saknas också reglering av vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att läkemedel i beredskapslagren ska få användas. Avsaknad av reglering kan leda till att läkemedlen används för mindre prioriterade patientgrupper, att de blir föremål för hamstring eller att de underutnyttjas till följd av att det är oklart när de får förbrukas.</p> <p>För att förhindra smittspridning vid t.ex. en pandemi kan det finnas skäl att administrera läkemedel till vissa befolkningsgrupper som i normalfallet skulle få stå tillbaka. Det gäller framför allt läkemedel som det finns en begränsad mängd av och där en prioritering måste ske. I dag är det oklart vad som gäller om det finns behov av att prioritera insatser på andra grunder än dem som anges i hälso- och sjukvårdslagen, dvs. att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.</p> <p>Sekretess och offentlighet</p> <p>Uppgifter om innehållet i beredskapslagren bör i huvudsak vara offentliga, bl.a. för att undvika spekulationer om vad som lagras. Det kan dock finnas skäl som medför att uppgifter t.ex. om ett visst läkemedel bör omfattas av sekretess. Bestämmelser finns även om sekretess för affärshemligheter i avtal.</p> <p>Rättsliga frågor vid användning av läkemedlen</p> <p>När hållbarhetstiden för de antivirala läkemedlen löpt ut saknas möjligheten att försäkra dem via den sedvanliga läkemedelsförsäkringen. Skulle utgångna beredskapslagrade läkemedel komma till användning och någon anser sig skadad av dessa finns det ingen reglering som anger vart patienten ska vända sig med eventuella ersättningsanspråk. Det är tänkbart att staten, med stöd av humanläkemedelsdirektivet, kan anses ha ett ansvar. Enskilda kan dock vanligtvis inte grunda några rättigheter gentemot staten på ett direktiv, även om det finns undantag (s.k. direkt effekt).</p> <p>Begränsning i förskrivningsrätten</p> <p>I krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara som Sverige har befunnit sig i är regeringen enligt 30 § läkemedelslagen bemyndigad att meddela särskilda föreskrifter om läkemedelskontrollen. Någon motsvarande bestämmelse finns inte för fredstida krissituationer.</p> <p>Enligt 10 kap. 5 § läkemedelsförordningen har Läkemedelsverket rätt att besluta om de ytterligare föreskrifter som behövs för att skydda människors eller djurs hälsa eller miljön. Det är dock tveksamt om det ger Läkemedelsverket befogenhet att meddela föreskrifter om vad som ska gälla i en pandemisituation.</p> <p>Det saknas således författningsstöd för att begränsa förskrivningen av läkemedel vid kris. Läkare har rätt att förskriva läkemedel på medicinska grunder och systemet skulle kunna överutnyttjas så att stora mängder antivirala läkemedel eller antibiotika skulle kunna förskrivas till t.ex. närstående. Även patienter skulle kunna utnyttja möjligheten att träffa flera förskrivare och på så sätt få flera recept.</p> <p>Vid en pandemi finns det risk för att det uppstår brist på vissa läkemedel. Genom att inskränka möjligheten att förskriva vissa läkemedel skulle hamstring kunna undvikas och bättre prioritering uppnås.</p> <p>Ansvarsförhållandet mellan staten och sjukvårdshuvudmännen m.m.</p> <p>Staten har sedan lång tid tillbaka åtagit sig ansvaret för inköp och lagerhållning av vissa beredskapsläkemedel. Även sjukvårdshuvudmännen har viss beredskapslagring av läkemedel, dock huvudsakligen i mer begränsad omfattning. Det inköpta vaccinet mot pandemisk influensa är dock ett undantag. Särskild reglering eller strategi för ansvarsfördelningen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen saknas.</p> <p>Vid en allvarlig hälsohotssituation, t.ex. vid en influensapandemi, är samhället i behov av läkemedelsleveranser från privata aktörer. Att tillverkare, grossister, distributörer av läkemedel och apotek har en beredskap att leverera läkemedel till såväl sluten- som öppenvården är avgörande för att hälso- och sjukvården ska fungera på ett så optimalt sätt som möjligt. Frågan om vilken beredskap privata aktörer bör ha när det gäller skyldighet att hålla lager och leverera läkemedel vid ett allvarligt hälsohot är oklar och bör ses över.</p> <p>Lagerplacering och distribution</p> <p>I dag lagrar Socialstyrelsen läkemedel och annan materiel för beredskapsändamål vid fem ställen i Sverige. Placeringen av beredskapslagren utgår från den gamla krisplaneringen, att utrustning och läkemedel enkelt skulle kunna transporteras till dem som hade akut behov. När beredskapslagren anpassats till dagens minskade behov av utrustning har lagerplatser avvecklats. Dock har behov uppstått av lagerplatser som ligger i nära anslutning till en flygplats som är öppen för trafik dygnet runt för att snabbt kunna leverera utrustning och läkemedel till hela landet. Nuvarande lagringsplatser har behållits eftersom volymen på lagrad utrustning är skrymmande och det av kostnadsskäl är mer gynnsamt att de ligger ute i landet.</p> <p>Övriga varor i beredskapslagren</p> <p>Socialstyrelsen har avvecklat stora delar av de nationella beredskapslagren innehållande operationsutrustning, vårdplatsutrustning, medicinteknisk utrustning, förbrukningsmateriel, elverk och konventionsskydd genom försäljning, bistånd och destruktion. Trots tidigare avveckling finns det sannolikt behov av betydligt mindre volymer än vad som för närvarande finns i lager.</p> <p>Frågan om det är staten eller sjukvårdshuvudmännen som ska ansvara för att hålla den här typen av varor i lager och vilken omfattning lagren bör ha behöver utredas.</p> <p>Smittskyddslagens utformning för behov vid smittutbrott med betydande samhällskonsekvenser</p> <p>En stor del av det materiella innehållet i smittskyddslagen tar fasta på de allmänfarliga sjukdomar som finns i en bilaga till lagen. Enligt 1 kap. 3 § andra stycket smittskyddslagen avses med allmänfarliga sjukdomar smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade.</p> <p>I lagen finns flera bestämmelser som särskilt tar sikte på de allmänfarliga sjukdomarna. Många av dem innehåller bestämmelser om vilka rättigheter och skyldigheter som den som är eller misstänks vara smittad har samt vilka skyldigheter som landstingen har att vidta åtgärder. Även möjligheterna till tvångsåtgärder är begränsade till de allmänfarliga sjukdomarna.</p> <p>Av förarbetena till smittskyddslagen (prop. 2003/04:30) framgår att avsikten var att utveckla ett system som tillät att behovet av åtgärder skiftar beroende på vilken sjukdom det är fråga om och hur den epidemiologiska situationen ser ut. Bestämmelser om smittskyddsåtgärder skulle exempelvis behöva anpassas till det verkliga behovet för de olika sjukdomarna. Behovet av åtgärder beror emellertid inte enbart på vilken sjukdom det är frågan om utan även på den befintliga epidemiologiska situationen. En förutsättning för att klassificera en sjukdom som allmänfarlig är att det finns möjlighet att förhindra smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade. En klassificering som allmänfarlig sjukdom kan följaktligen inte ses som ett mått på en sjukdoms allvarlighetsgrad.</p> <p>Erfarenheterna av hanteringen av influensa A (H1N1) visar att behovet av smittskyddsåtgärder och möjligheterna att vidta dem kan vara annorlunda vid utbrott som får stora samhällskonsekvenser än under mer normala förhållanden. Vid händelser som får stora samhällskonsekvenser kan det vara svårt för hälso- och sjukvården att av resursskäl tillämpa alla de bestämmelser som finns när det gäller allmänfarliga sjukdomar. Även behovet av smittskyddsåtgärder kan skilja sig från mer normala förhållanden. Exempelvis kan behovet av att söka läkare och få en diagnos vara annorlunda vid en omfattande smittspridning. Det kan också vara olämpligt att personer som misstänker att de är smittade tvingas uppsöka hälso- och sjukvård endast på grund av reglerna och på så sätt spär på risker för att smitta såväl andra patienter som hälso- och sjukvårdspersonal. Av dessa anledningar finns det skäl att se över om det finns behov av att kunna tillämpa smittskyddslagens bestämmelser på ett mer flexibelt sätt vid smittutbrott som fått eller riskerar att få omfattande samhällskonsekvenser.</p> <p>Det finns också anledning att se över hur ordningen bör vara när det inte längre finns skäl att klassificera en sjukdom som allmänfarlig. Det kan t.ex. vara så att situationen förändrats på sådant sätt att behoven av smittskyddsåtgärder minskat och det därför inte längre är nödvändigt eller ändamålsenligt att låta sjukdomen omfattas av de bestämmelser som gäller för de sjukdomar som angetts som allmänfarliga.</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>En särskild utredare får i uppdrag att se över det regelverk som finns för beredskapslagring och hantering av läkemedel, pandemivaccin och hälso- och sjukvårdsmateriel att användas vid allvarliga hälsohot, t.ex. influensapandemier. I uppdraget ingår även att granska den beredskapslagring av läkemedel och annan hälso- och sjukvårdsmateriel som i dag sker av staten eller i huvudmännens regi. Syftet med utredningen är att säkerställa</p> <p>- att det finns en ordning och ett regelverk som tydliggör ansvarsfördelningen mellan stat och landsting i fråga om tillgång till läkemedel och annan hälso- och sjukvårdsmateriel som är nödvändig för att hantera allvarliga händelser och kriser, såsom akuta hälsohot,</p> <p>- att det inom området finns ändamålsenlig lagstiftning för att kunna vidta nödvändiga åtgärder vid en allvarlig händelse och</p> <p>- att en strategi finns för att säkerställa finansieringen så att arbetet med beredskapslagren kan bedrivas långsiktigt.</p> <p>Formellt beslut om och kriterier för användning av de lagerhållna läkemedlen</p> <p>I uppdraget ingår att utreda vilken myndighet som bör få i uppdrag att besluta om när de beredskapslagrade läkemedlen ska användas. I detta ingår att analysera om det ska krävas särskilt regerings- eller myndighetsbeslut innan läkemedlen används eller om det kan anses ligga inom någon myndighets allmänna kompetens.</p> <p>Utredaren ska analysera och lämna förslag om vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att de nationellt lagrade beredskapsläkemedlen, t.ex. antivirala läkemedel, ska få börja användas. Frågan om vilka mängder som måste tas ut för att lagren ska öppnas ska ingå i analys och förslag till kriterier.</p> <p>Innehållet i beredskapslagren</p> <p>Utredaren ska identifiera om det finns behov av att lagra andra läkemedel än de som för närvarande finns i lager, som exempelvis hjärt- och lungmediciner eller pneumokockvacciner, för de ökade behov som kan uppstå vid en pandemi eller andra hälsohot. I sin analys ska utredaren beakta sjukvårdshuvudmännens ansvar att hålla lager för eventuella krissituationer.</p> <p>Utredaren ska också skapa en helhetsbild av nuvarande uppdrag som Socialstyrelsen har för lagring av läkemedel (antiviraler, vacciner, antibiotika, vissa antidoter och övriga läkemedel som används sällan alternativt är dyra). Förslag på riktlinjer ska presenteras för beredskapslagring av läkemedel, t.ex. när myndighetsgemensam lagring kan vara aktuell och när beredskapslagring av läkemedel bör vara sekretessbelagd.</p> <p>Lagerplacering, distribution och förskrivning</p> <p>Utredaren ska bedöma om lagrens placering är optimal för att tillgodose hälso- och sjukvårdens behov och vid behov lämna förslag till förändringar av lagrens placering.</p> <p>I uppdraget ingår vidare att analysera och lämna förslag på hur distributionen av läkemedel från lagren ska organiseras så att leveransen blir snabb och säker till sjukvårdshuvudmännen. Under ett stort sjukdomsutbrott kan läkemedel bli begärliga av både ekonomiska och medicinska skäl. Säkerhetsaspekten vid transport bör därför beaktas i analys och förslag. Utredaren ska också analysera om läkemedlen kan ledas in i det ordinarie läkemedelsflödet och distribueras via apotek eller om det bör finns alternativa egna distributionskanaler för beredskapsläkemedel.</p> <p>Utredaren ska analysera och lämna förslag om hur förskrivning och utlämnande bör ske när de beredskapslagrade läkemedlen distribueras via apotek, t.ex. med särskilda recept, hur dessa läkemedel kan särskiljas från de läkemedel som redan finns i det normala apoteksflödet och vilka särskilda regler som krävs för att kunna lämna ut läkemedel vars hållbarhetstid har passerats.</p> <p>Skadeansvar</p> <p>Utredaren ska analysera och lämna förslag på hur en reglering av skador orsakade av utgångna läkemedel bör utformas. Av förslaget ska framgå hur omfattande ett sådant ansvar bör vara både när det gäller skadetyper och ersättningsbelopp. Analysen och förslagen ska även omfatta läkemedel som genom ett snabbförfarande godkänts för marknadsföring och som inte försäkras genom den sedvanliga läkemedelsförsäkringen.</p> <p>Hamstring och information om lagerhållna mängder</p> <p>Utredaren ska belysa frågan och lämna förslag på system som ser till att det inte uppstår brist av lagerhållna läkemedel till följd av hamstring och att aktuell och säker information om lagerstatus vid behov når hälso- och sjukvården samt berörda myndigheter.</p> <p>Finansiering och betalning</p> <p>Utredaren ska analysera och pröva om finansieringen av de beredskapslagrade läkemedlen bör utformas på ett annat, mer enhetligt, tydligt och förutsebart sätt. Utredaren ska analysera och lämna förslag på hur ansvarsfördelningen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen bör vara, framför allt när det gäller inköp och finansiering av beredskapsläkemedel.</p> <p>Om analysen resulterar i att statens finansieringsansvar ska kvarstå i någon del, ska utredaren göra en analys och lämna förslag om hur betalningen av läkemedlen ska vara systematiserad. Utredaren ska således ta ställning till vilket prissättningssystem som ska gälla när sjukvårdshuvudmännen är i behov av att köpa läkemedlen från staten.</p> <p>Sekretess och offentlighet</p> <p>Utredaren får i uppdrag att utreda och ta ställning till om några uppgifter, t.ex. i fråga om beredskapslagrens innehåll, placering eller de avtal som reglerar beredskapslagren, bör vara hemliga, vilka kriterier som i så fall bör vara uppfylld och hur länge sekretessen ska gälla.</p> <p>Begränsning i förskrivningsrätten</p> <p>Utredaren ska analysera om det finns behov av att enligt författning kunna begränsa förskrivningsrätten för framför allt beredskapslagrade läkemedel vid en eventuell kris.</p> <p>Övriga varor i beredskapslagren</p> <p>Utredaren ska analysera och ta ställning till om staten ska ha beredskapslager som består av andra varor än läkemedel, såsom vårdutrustning, medicinteknisk utrustning, elverk och skadeplatsutrustning, om delar kan avvecklas och om det ska ske genom avyttring, bistånd, gåva eller destruktion. Förslaget ska även innefatta en tidsplan för genomförandet av detta.</p> <p>Om utredaren kommer fram till att det är ett statligt ansvar att hålla ett beredskapslager, ska förslag lämnas om vilka behov lagren ska tillgodose, dvs. för akuta situationer eller som stöd för påfyllning av sjukvårdshuvudmännens lager.</p> <p>Smittskyddslagen</p> <p>I uppdraget ingår att se över behoven av en mer flexibel lagstiftning vid allvarliga hälsohot med konsekvenser för samhället. Utredaren ska bl.a. pröva om det bör skapas en möjlighet att under vissa situationer besluta om att enbart vissa av smittskyddslagens bestämmelser ska vara tillämpliga vid en viss allmänfarlig sjukdom. Utredaren ska pröva om det finns behov av förändringar av nuvarande ordning för att föra in eller ta bort sjukdomar i smittskyddslagen och vid behov lämna sådana förslag.</p> <p>Konsekvensbeskrivningar</p> <p>I uppdraget ingår att lämna de konsekvensbedömningar som behövs. Om något av förslagen påverkar det kommunala självstyret, ska dessa konsekvenser och de särskilda avvägningar som föranlett förslagen särskilt redovisas. I sammanhanget ska särskilt 14 kap. 2 och 3 §§ regeringsformen beaktas. Om förslagen påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, landstingen eller kommunerna ska en beräkning av dessa konsekvenser redovisas. Om förslagen medför kostnadsökningar för stat, landsting eller kommuner, ska utredaren föreslå en finansiering av dessa. Förslagens konsekvenser ska redovisas enligt vad som anges i 14 och 15 §§ kommittéförordningen <a href="https://lagen.nu/1998:1474">(1998:1474)</a>. Utredaren ska redovisa de ekonomiska, verksamhetsmässiga och personella konsekvenserna av sina förslag. Utredaren ska vidare ta fram de författningsförslag som krävs.</p> <h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2> <p>I sitt arbete ska utredaren samråda med berörda myndigheter och organisationer, t.ex. Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Försvarsmakten, Rikspolisstyrelsen samt Sveriges Kommuner och Landsting</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 juni 2013.</p> <p> (Socialdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:118/ 2011-12-22T12:00:00+01:00 2011-12-22T12:00:00+01:00

Justitiedepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 december 2011</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En särskild utredare ska ta ställning till hur EU-direktivet om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden ska genomföras i svensk rätt.</p> <p>I uppdraget ingår att analysera hur svensk rätt förhåller sig till direktivet samt bedöma behovet av författningsändringar och andra åtgärder. Utredaren ska föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som behövs för att genomföra direktivet.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 31 juli 2012.</p> <h2 id="bakgrund">Bakgrund</h2> <p>Inom EU utgör principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet. Genomförandet av principen förutsätter att medlemsstaterna har förtroende för varandras straffrättsliga system. Ett sätt att öka det ömsesidiga förtroendet är att införa gemensamma minimiregler för enskildas rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet.</p> <p>Under det svenska ordförandeskapet hösten 2009 antog rådet en resolution om en färdplan för att stärka misstänkta och tilltalades processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden. Färdplanen föreskriver ett s.k. steg-för-stegförfarande enligt vilket kommissionen ska lägga fram förslag när det gäller rätten till översättning och tolkning (åtgärd A), information om rättigheter och åtal (åtgärd B), juridisk rådgivning och rättshjälp (åtgärd C), kommunikation med släktingar, arbetsgivare och konsulära myndigheter (åtgärd D) samt särskilda skyddsåtgärder för utsatta misstänka eller tilltalade personer (åtgärd E). I färdplanen anges att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) utgör den gemensamma basen för skyddet av misstänktas och tilltalades processuella rättigheter i EU.</p> <p>Som ett första steg enligt färdplanen antog Europaparlamentet och rådet den 20 oktober 2010 direktivet 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 26.10.2010, s. 1). Direktivet ska vara genomfört senast den 27 oktober 2013.</p> <p>Direktivets syfte och innehåll</p> <p>Syfte och tillämpningsområde</p> <p>Direktivet syftar till att säkerställa den rätt till tolkning och översättning för misstänkta som följer av Europakonventionen och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Direktivet fastställer minimiregler och hindrar således inte att medlemsstaterna erbjuder en högre skyddsnivå (artikel 8). Rättigheterna gäller vid straffrättsliga förfaranden och förfaranden för verkställighet av en europeisk arresteringsorder (artikel 1.1). Rättigheterna gäller från den tidpunkt när en misstänkt av behöriga myndigheter görs medveten om brottsmisstanken fram till dess att förfarandet avslutas (artikel 1.2).</p> <p>Tolkning</p> <p>Misstänkta som inte talar eller förstår förfarandespråket ska utan dröjsmål tillhandahållas kostnadsfri tolkning inför utredande och rättsliga myndigheter, bl.a. vid polisförhör och domstolsförhandlingar (artiklarna 2 och 4). Rätten till tolkning inbegriper lämpligt stöd till misstänkta som lider av hörselnedsättning eller talsvårigheter. Om det behövs för att garantera att förfarandet går rättvist till, ska tolkning finnas tillgänglig för kommunikationen mellan den misstänkte och försvararen i direkt samband med ett förhör eller en förhandling eller i samband med en framställning som görs under förfarandet. Det ska finnas ett förfarande eller en mekanism för att kontrollera om misstänkta talar och förstår förfarandespråket och om de behöver tolk. När det är lämpligt får s.k. fjärrtolkning användas med hjälp av t.ex. videokonferens. Misstänkta ska kunna angripa beslut om att tolkning inte behövs samt kunna klaga på att tolkningens kvalitet varit otillräcklig.</p> <p>Översättning</p> <p>Misstänkta som inte förstår eller talar förfarandespråket ska inom rimlig tid tillhandahållas kostnadsfri skriftlig översättning av alla handlingar som är väsentliga för att garantera att de kan utöva sin rätt till försvar och för att garantera att förfarandet går rättvist till (artiklarna 3 och 4). Till väsentliga handlingar hör bl.a. åtal och domar. De behöriga myndigheterna beslutar om någon annan handling ska anses vara väsentlig i ett visst ärende. Vid förfaranden för verkställighet av en europeisk arresteringsorder är översättningsskyldigheten begränsad till själva arresteringsordern. Skyldigheten att översätta gäller endast avsnitt som är relevanta för att den misstänkte ska förstå vad han eller hon anklagas för. I vissa fall får en muntlig översättning eller sammanfattning tillhandahållas i stället för en skriftlig översättning. Den misstänkte får under vissa förutsättningar avsäga sig rätten till översättning. Beträffande möjligheterna att kunna angripa beslut om översättning och klaga på översättningens kvalitet gäller samma sak som för tolkning.</p> <p>Tolkningens och översättningens kvalitet m.m.</p> <p>Den tolkning och översättning som tillhandahålls ska hålla tillräckligt hög kvalitet för att garantera att förfarandet går rättvist till (artiklarna 2.8 och 3.9). Medlemsstaterna ska vidta konkreta åtgärder för att sådan hög kvalitet kan tillhandahållas (artikel 5). Vidare ska medlemsstaterna sträva efter att upprätta register över självständiga tolkar och översättare som har lämpliga kvalifikationer.</p> <p>I direktivet finns också föreskrifter om krav på konfidentialitet för tolkar och översättare samt utbildning av rättslig personal i tolkfrågor (artiklarna 5-7).</p> <p>Tolkning och översättning vid svenska brottmålsförfaranden</p> <p>Allmänt om regleringen</p> <p>Förhandlingar i domstol ska hållas på svenska och handlingar som ges in till eller skickas ut från domstol ska som huvudregel vara på svenska. Misstänkta och tilltalade anses i princip ha rätt till tolkning och översättning under hela brottmålsförfarandet i den utsträckning som det finns behov av det. I rättegångsbalken finns bestämmelser om vad som gäller i domstol. Det saknas uttryckliga regler om vad som gäller i fråga om tolkning och översättning under förundersökningen. Både rättegångsbalkens bestämmelser och 8 § förvaltningslagen <a href="https://lagen.nu/1986:223">(1986:223)</a> har dock ansetts analogt tillämpliga.</p> <p>En europeisk arresteringsorder som ska verkställas i Sverige ska vara skriven på svenska, danska, norska eller engelska eller vara åtföljd av en översättning till något av dessa språk (4 kap. 2 § lagen [2003:1156] om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Vid förfarandet gäller i övrigt vad som är föreskrivet om handläggning av brottmål (4 kap. 3 § och 5 kap. 2 § samma lag).</p> <p>Enligt Europakonventionen är rätten till kostnadsfri tolkning, inbegripet översättning, en s.k. minimirättighet för misstänkta och tilltalade (artikel 6.3). Rättigheten anses omfatta alla dokument och muntliga uttalanden under förfarandet som misstänkta och tilltalade behöver förstå för att få en rättvis rättegång.</p> <p>Tolkning</p> <p>Om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras inte behärskar svenska eller är allvarligt hörsel- eller talskadad, får rätten anlita tolk (5 kap. 6 § RB). Rätten ska förordna en lämplig person för uppdraget. Tolken ska som huvudregel infinna sig i rättssalen, men s.k. fjärrtolkning kan användas under vissa förutsättningar (5 kap. 10 § RB). En tolk har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg (5 kap. 8 § RB). Även i kommunikationen mellan den misstänkte och den offentliga försvararen kan tolkning behövas. Försvararen kan då få ersättning av allmänna medel för tolkkostnaden som ett utlägg (21 kap. 10 § RB).</p> <p>En domstols beslut i fråga om förordnande av tolk får överklagas, men endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut (49 kap. 3 § RB). Det förhållandet att tolk inte tillhandahållits när det behövts eller att tolkningen varit undermålig kan utgöra rättegångsfel (NJA 1974 s. 221). Beslut av polismyndighet eller åklagare under en förundersökning kan som regel inte överklagas. Beslut av en åklagare kan dock bli föremål för s.k. överprövning av en högre åklagare.</p> <p>Översättning</p> <p>Handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten får vid behov översättas (33 kap. 9 § RB). Rätten är skyldig att översätta en handling i brottmål som ska sändas till någon som vistas i en annan EES-stat eller i Schweiz och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen ska då översättas till språket i den andra staten eller till ett annat språk som personen förstår. Den som har biträtt rätten med översättning har rätt till skälig ersättning av allmänna medel. För sådan översättning som försvararuppdraget har krävt gäller samma regler som för tolkning (21 kap. 10 § RB). Vad som ovan anförts om möjligheterna till överklagande av beslut i fråga om tolkning får anses gälla även översättning.</p> <p>Tolkningens och översättningens kvalitet</p> <p>Tolkar och översättare kan auktoriseras av Kammarkollegiet. För att bli auktoriserad krävs bl.a. att tolken eller översättaren har fullgjort vissa kunskapsprov. En auktoriserad tolk kan få bevis om speciell kompetens som rättstolk. Kammarkollegiet för register över auktoriserade tolkar och översättare samt utövar tillsyn över dessa. Regeringen har nyligen gett Kammarkollegiet i uppdrag att ansvara för att upprätta ett utökat register över tolkar som har genomgått en sammanhållen grundutbildning med godkänt resultat. Regeringen har även gett Domstolsverket och Statskontoret uppdrag som, på olika sätt, behandlar frågor om kvaliteten av tolkning och översättning samt utbud av tolkar. Domstolsverket har redovisat sitt uppdrag (DV Rapport 2010:4).</p> <h2 id="uppdrag">Uppdraget</h2> <p>Utredaren ska ta ställning till hur EU-direktivet om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden ska genomföras i svensk rätt.</p> <p>I uppdraget ingår att analysera hur svensk rätt förhåller sig till direktivet samt bedöma behovet av författningsändringar och andra åtgärder. Utredaren ska föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som behövs för att genomföra direktivet. Vid utformningen av författningsförslagen ska utredaren i möjligaste mån ansluta till systematiken i svensk rätt.</p> <p>Utredaren ska belysa effekter och konsekvenser för dem som berörs av förslagen. Om ett förslag kan förväntas leda till kostnadsökningar för det allmänna, ska utredaren föreslå hur dessa ska finansieras.</p> <p>Utredaren ska inhämta synpunkter från Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Domstolsverket, Kammarkollegiet samt andra berörda myndigheter och organisationer.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 31 juli 2012.</p> <p> (Justitiedepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:114/ 2011-12-22T12:00:00+01:00 2011-12-22T12:00:00+01:00

Finansdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 december 2011</p> <p>Förlängd tid för uppdraget</p> <p>Regeringen beslutade den 29 april 2010 kommittédirektiv om vissa livförsäkringsfrågor (dir. 2010:43). I uppdraget ingår att analysera och lämna förslag till lagstiftning om flytträtt av försäkringssparande samt att överväga vissa frågor som rör ömsesidigt drivna livförsäkringsbolag. Utredningen har antagit namnet Livförsäkringsutredningen (Fi 2010:03). Enligt utredningens direktiv ska uppdraget redovisas senast den 31 oktober 2011. Enligt tilläggsdirektiv (dir. 2011:36) ska uppdraget redovisas senast den 31 mars 2012.</p> <p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 15 juni 2012.</p> <p> (Finansdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:122/ 2011-12-22T12:00:00+01:00 2011-12-22T12:00:00+01:00

Utbildningsdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 22 december 2011</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En särskild utredare ska föreslå hur studiehjälpen kan effektiviseras, moderniseras och renodlas och hur den grupp som i dag studerar med aktivitetsersättning eller förlängt barnbidrag ska kunna få ersättning från studiestödssystemet.</p> <p>Utredaren ska bl.a.</p> <p>- föreslå hur studiehjälpens utbildningspolitiska respektive familjeekonomiska syften kan renodlas,</p> <p>- lämna förslag på hur studiehjälpssystemet ska vara utformat,</p> <p>- kartlägga och analysera hur andra länders stöd motsvarande den svenska studiehjälpen klassificeras EU-rättsligt,</p> <p>- föreslå hur de som omfattas av rätt till aktivitetsersättning vid förlängd skolgång eller förlängt barnbidrag i stället kan få ersättning från studiestödssystemet och ta reda på vilka konsekvenser det får för de studerandes ekonomiska situation och för statens budget, och</p> <p>- lämna nödvändiga författningsförslag.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2013.</p> <p>Studiehjälpen ska ses över i sin helhet och studiestödet ska anpassas till nya studerandegrupper</p> <p>Studiehjälpen infördes i sin moderna form 1964. Stödet har sedan det infördes haft en i stort sett oförändrad utformning. De grundläggande principerna som låg bakom införandet var att studiehjälpen skulle ingå som ett led i utbildningspolitiken och utgöra en del av samhällets stöd till barnfamiljerna. Studiehjälpen skulle vara ett stöd i samhällets strävan att ge alla ungdomar - oberoende av social och ekonomisk bakgrund och oavsett bostadsort - möjlighet att få den utbildning de hade förutsättningar och intresse för.</p> <p>Vissa förändringar har dock genomförts genom åren. Stödet består i dag av studiebidrag som huvudsakligen lämnas till heltidsstuderande i gymnasieskolan, extra tillägg som kan lämnas till studerande från inkomstsvaga hushåll och inackorderingstillägg som kan lämnas till vissa studerande som måste bo inackorderade på skolorten. I studiehjälpen ingår även bidrag för dagliga resor till utlandsstuderande.</p> <p>Centrala studiestödsnämnden (CSN) fattar beslut om en elev har rätt till studiehjälp och ansvarar för utbetalning av stödet enligt bestämmelserna i studiestödslagen <a href="https://lagen.nu/1999:1395">(1999:1395)</a> och studiestödsförordningen <a href="https://lagen.nu/2000:655">(2000:655)</a>.</p> <p>Den 1 juli 2011 började en ny skollag <a href="https://lagen.nu/2010:800">(2010:800)</a> att tillämpas, och hösten 2011 började de första eleverna i den reformerade gymnasieskolan. En viktig nyhet är att regelverket så långt som möjligt gäller för såväl offentliga som enskilda huvudmän. Tidigare omfattades de fristående skolorna av bestämmelserna endast om det uttryckligen angavs.</p> <p>Studiebidraget och det extra tillägget inom studiehjälpen betraktas som familjeförmåner enligt förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (denna förordning ersatte den 1 maj 2010 förordning [EEG] nr 1408/71 om tillämpningen av system för social trygghet m.m.). Inackorderingstillägget betraktas dock som en social förmån enligt förordning (EU) nr 492/2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen. Eftersom delar av studiehjälpen betraktas som familjeförmåner, kan ett barn till en person som omfattas av förordningen 883/2004 ha rätt till svensk studiehjälp oavsett var barnet fysiskt befinner sig under förutsättning att barnet studerar på gymnasial nivå i ett annat land inom EES eller i Schweiz.</p> <p>I dag finns det studerande som får annat stöd än studiestöd, dvs. studiemedel eller studiehjälp, under sin studietid. Ett exempel är studerande som med anledning av en funktionsnedsättning har s.k. förlängd skolgång och som kan beviljas aktivitetsersättning för att avsluta sina grundläggande studier. Dessa studerande återfinns inom bl.a. gymnasiesärskolan, vuxenutbildningen för utvecklingsstörda (särvux) och folkhögskolan. Utredningen om en översyn av aktivitetsersättningen ansåg att detta är en olycklig särlösning och att det ordinarie studiestödssystemet, dvs. främst studiemedel och studiehjälp, bör tillgodose behovet av ekonomiskt stöd oavsett om en person har en funktionsnedsättning eller inte. Utredningen föreslog därför i sitt betänkande Brist på brådska - en översyn av aktivitetsersättningen (SOU 2008:102) att denna studerandegrupp skulle överföras till studiestödssystemet. Även Gymnasiesärskoleutredningen bedömde i sitt betänkande Den framtida gymnasiesärskolan - en likvärdig utbildning för ungdomar med utvecklingsstörning (SOU 2011:8) att förslagen i betänkandet om aktivitetsersättningen skyndsamt bör genomföras så att t.ex. den aktivitetsersättning som i dag finns vid förlängd skolgång avvecklas och att det förlängda barnbidraget till elever i gymnasiesärskolan ersätts med studiehjälp på samma grunder som för elever i gymnasieskolan.</p> <p>Uppdraget att effektivisera, modernisera och renodla studiehjälpen</p> <p>En utgångspunkt för de förändringar som utredaren föreslår inom studiehjälpen är att dessa ska finansieras inom nuvarande ekonomiska ramar för anslaget 1:1 Studiehjälp m.m. inom utgiftsområde 15 Studiestöd. När det gäller stöd till inackordering får utredaren föreslå finansiering från utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner, eftersom kommunerna tillfördes medel för denna verksamhet enligt förslag i budgetpropositionen för 1992 (prop. 1991/92:100, bil. 9, bet. 1991/92:UbU8, rskr. 1991/92:94). Om utredaren finner att den behovsprövade delen av studiehjälpen ska föras över till ett stödsystem inom ett annat utgiftsområde, ska fullständig finansiering ske från anslaget 1:1 Studiehjälp m.m. inom utgiftsområde 15 Studiestöd.</p> <p>Vilken inriktning och vilket mål ska studiehjälpen ha?</p> <p>Av de elever som avslutade grundskolan läsåret 2009/10 gick nästan 99 procent vidare till gymnasieskolan läsåret 2010/11. Detta kan jämföras med att mindre än hälften av eleverna fortsatte att studera efter grundskolan 1964.</p> <p>I dag saknas ett uttalat mål som är specifikt för studiehjälpen. Studiehjälpen hanteras i dag inom det utbildningspolitiska området men har tydliga familjepolitiska inslag, t.ex. genom att nivån på studiebidraget följer barnbidraget och att ett extra tillägg kan lämnas till familjer med svag ekonomi. Denna kombination av utbildnings- och familjepolitik har gjort det svårt att följa upp och utvärdera stödet, eftersom det är oklart mot vilket mål stödet ska utvärderas. Det finns också en koppling mellan studiehjälpen och bedömningen av rätt till vissa familjeekonomiska stöd. En elev som har studiehjälp kan räknas in i underlaget vid bedömningen av rätt till bostadsbidrag för hemmavarande barn, underhållsstöd och flerbarnstillägg även om han eller hon har fyllt 18 år. Detta innebär att om en elev av någon anledning förlorar sin rätt till studiehjälp kan familjen även förlora andra ekonomiska stöd. Under 2000-talet har olika inriktningar av studiehjälpen föreslagits. Studiehjälpsutredningen som lämnade sitt betänkande Ekonomiskt stöd vid ungdomsstudier (SOU 2003:28) i mars 2003 förordade en mer familjepolitisk inriktning medan det i departementspromemorian Ett nytt studiestöd till unga studerande (U2004/418/SF) 2004 föreslogs en tydligare utbildningspolitisk målsättning.</p> <p>Målen för studiestödssystemet som helhet slogs fast i samband med studiestödsreformen 2001 (prop. 1999/2000:10, bet. 1999/2000:UbU7, rskr. 1999/2000:96). Studiestödet ska verka rekryterande och bidra till ett högt deltagande i utbildning. Det ska utjämna skillnader mellan individer och grupper i befolkningen och i och med det bidra till ökad social rättvisa. Vidare ska studiestödet ha en god effekt på samhällsekonomin över tiden.</p> <p>Tidigare angavs i CSN:s regleringsbrev att målet för studiehjälpsverksamheten skulle vara att undanröja ekonomiska, geografiska och sociala hinder för gymnasiala studier. Detta mål har dock inte varit föremål för riksdagens ställningstagande och något sådant mål anges inte sedan 2008 i CSN:s regleringsbrev. Det behövs således en översyn av inriktning och mål för studiehjälpen.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- se över studiehjälpen i sin helhet,</p> <p>- föreslå hur studiehjälpens utbildningspolitiska respektive familjeekonomiska syften kan renodlas,</p> <p>- föreslå vilken inriktning och vilket mål studiehjälpen ska ha,</p> <p>- ta ställning till om det bör finnas en koppling mellan studiehjälpen och vissa övriga familjeekonomiska stöd samt vid behov föreslå förändringar, och</p> <p>- lämna nödvändiga författningsförslag.</p> <p>Vilka ändringar behöver göras i regelverket?</p> <p>Det är nödvändigt att effektivisera, modernisera och renodla studiehjälpen samt att klargöra hur inackorderingstillägget och det extra tillägget inom studiehjälpen ska vara utformade. När det gäller studiebidraget ska dock utgångspunkten vara att beloppsnivån även fortsättningsvis ska följa det allmänna barnbidraget.</p> <p>Studiebidrag lämnas i dag med 1 050 kronor per månad under tio månader per år. Storleken på det extra tillägget är beroende av elevens och föräldrarnas beräknade sammanlagda inkomster och förmögenhet. Inackorderingstillägget lämnas med ett belopp som är beroende av avståndet mellan föräldrahemmet och skolan. Under 2010 fick närmare 485 000 elever studiebidrag. Av dessa elever fick drygt tre procent extra tillägg och cirka två procent inackorderingstillägg.</p> <p>Studiehjälp ska inte lämnas vid olovlig frånvaro. Enligt gällande bestämmelser i studiestödslagen får studiehjälp i huvudsak bara lämnas för heltidsstudier. CSN har meddelat föreskrifter om vad som ska anses vara studier på heltid och om undantag från kravet på heltidsstudier. Olovlig frånvaro, dvs. frånvaro som inte beror på sjukdom eller liknande, kan medföra att eleven förlorar rätten till studiehjälp. Detta kan i sin tur innebära att familjen förlorar rätten till andra ekonomiska stöd som t.ex. förlängt underhållsstöd och bostadsbidrag. De ekonomiska konsekvenserna av indragen studiehjälp kan således bli betydande för såväl eleven som hans eller hennes familj. Frågan om olovlig frånvaro har setts över i ett bredare perspektiv i departementspromemorian Olovlig frånvaro i skolan (U2010/4389/S). Under hösten 2011 har CSN påbörjat ett arbete med att förändra skolornas inrapportering av otillåten frånvaro. Detta innebär att skolorna ska rapportera otillåten frånvaro till CSN i ett tidigare skede, vilket regeringen välkomnar. Frågan om studiehjälp vid olovlig frånvaro behöver dock belysas ytterligare, bl.a. när det gäller bestämmelsernas utformning.</p> <p>Möjligheten att få studiehjälp för studier utomlands är begränsad. Studiehjälp för studier inom Norden får lämnas om utbildningen är ställd under statlig tillsyn i det land där studierna bedrivs och om studierna omfattar minst tre månaders heltidsundervisning. För rätt till studiehjälp för studier i ett land utanför Norden krävs bl.a. att studierna inte med lika stor fördel kan bedrivas vid en svensk läroanstalt. Under 2010 hade cirka 1 000 elever studiehjälp för studier utomlands.</p> <p>Den EU-rättsliga utvecklingen och den ökade internationella rörligheten under senare år har medfört att den nationella lagstiftningen på området behöver uppdateras. CSN har sedan en tid tillbaka ändrat tillämpningen av vissa bestämmelser för rätt till studiehjälp vid utlandsstudier med hänsyn till EU-rätten. Bestämmelserna i studiemedelssystemet har redan setts över bl.a. mot en EU-rättslig bakgrund av Utredningen om ett rättvisare och enklare studiemedelssystem för utlandsstudier i en globaliserad värld. Utredaren har lämnat betänkandena Förbättrad återbetalning av studieskulder (SOU 2010:54) och Studiemedel för gränslös kunskap (SOU 2011:26). Det är lämpligt att anpassningen till EU-rätten även görs när det gäller studiehjälp för studier utomlands. Den ökade rörligheten kan också innebära att elever kan vara aktuella för stöd från olika länder samtidigt.</p> <p>Gymnasiereformen syftar till att bättre förbereda ungdomar för ett kommande yrkesliv och vidare studier. Den tidigare möjligheten att inrätta specialutformade program liksom lokala inriktningar har tagits bort, samtidigt har antalet nationella program och inriktningar ökat jämfört med tidigare. Statens skolverk får också besluta om särskilda varianter inom de nationella programmen och om riksrekryterande utbildningar med egna examensmål. Detta innebär bl.a. att eleverna ges ökade möjligheter att studera på annan ort än hemorten. Det är därför viktigt att det också är ekonomiskt möjligt för eleven att kunna studera på annan ort.</p> <p>Samordningsbestämmelser ska säkerställa att ersättningar från två olika trygghetssystem inte lämnas samtidigt för samma ändamål. Vidare ska samordningsbestämmelser inom studiestödsområdet verka för att studiestöd inte lämnas från flera länder samtidigt. Bestämmelserna är principiellt viktiga för att samhällets trygghetssystem ska fungera väl.</p> <p>För närvarande regleras en stor del av studiehjälpen i CSN:s allmänna råd och föreskrifter om studiehjälp (CSNFS 2001:6).</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- lämna förslag på hur studiehjälpssystemet ska vara utformat,</p> <p>- se över nuvarande utformning av inackorderingstillägget och det extra tillägget inom studiehjälpen,</p> <p>- analysera de nuvarande bestämmelserna, tillämpningen och dess konsekvenser för elevens hushåll när det gäller indragning av studiehjälp på grund av otillåten frånvaro och vid behov föreslå förändringar,</p> <p>- se över och vid behov föreslå förändringar när det gäller skolornas rapportering av olovlig frånvaro till CSN,</p> <p>- klargöra om nuvarande regler om studiehjälp vid utlandsstudier är förenliga med EU-rätten och vid behov föreslå hur dessa regler kan anpassas till EU-rätten,</p> <p>- överväga om regleringen av studiehjälpen i högre grad än i dag ska regleras i lag och förordning,</p> <p>- utreda om det finns behov av en samordningsbestämmelse om vilka ersättningar från trygghetssystemen som inte ska kunna lämnas samtidigt som studiehjälp, och</p> <p>- lämna nödvändiga författningsförslag.</p> <p>Ska studiehjälpen innehålla en behovsprövad del?</p> <p>Det extra tillägget inom studiehjälpen har i dag den tydligaste familjeekonomiska karaktären, eftersom rätten till stödet prövas utifrån elevens och föräldrarnas beräknade inkomster och eventuella förmögenhet.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- analysera och ta ställning till om studiehjälpen ska innehålla en behovsprövad del och i så fall föreslå lämpliga inkomstgränser och inkomstunderlag för denna del,</p> <p>- i det fall utredaren finner att studiehjälpen inte ska omfatta en behovsprövad del, föreslå hur resurserna i stället ska användas, och</p> <p>- lämna nödvändiga författningsförslag.</p> <p>Vem ska ha ansvaret för stöd till inackordering och vissa dagliga resor?</p> <p>Villkoren för elever i kommunala respektive fristående gymnasieskolor ska vara lika. Ansvaret för stöd till inackordering är i dag delat mellan elevernas hemkommuner och staten. Kommunerna ansvarar enligt 5 kap. 33 § skollagen <a href="https://lagen.nu/1985:1100">(1985:1100)</a> och 15 kap. 32 § nya skollagen <a href="https://lagen.nu/2010:800">(2010:800)</a> för stödet till elever i skolor med offentlig huvudman. Staten ger, via CSN, inackorderingstillägg till elever i skolor med enskilda huvudmän. Det delade ansvaret innebär bl.a. att de belopp som lämnas till elever i kommunala respektive fristående skolor skiljer sig åt. Det är viktigt att villkoren blir lika för elever i kommunala respektive fristående skolor.</p> <p>I lagen <a href="https://lagen.nu/1991:1110">(1991:1110)</a> om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor regleras att kommunerna ska svara för kostnaderna för dagliga resor mellan bostaden och skolan för alla elever som har rätt till studiehjälp, oavsett om studierna bedrivs i Sverige eller utomlands. Elever som studerar utomlands har också rätt till bidrag för dagliga resor enligt förordningen om bidrag till utlandsstuderande för dagliga resor. Dessa bestämmelser finns införda i CSN:s författningssamling (CSNFS 1983:17). Elever som studerar utomlands har således rätt till bidrag för dagliga resor enligt två olika regelverk.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- analysera och ta ställning till om det är CSN eller kommunerna som ska ha ansvaret för stöd till inackordering och föreslå hur ett sådant stöd ska utformas,</p> <p>- analysera och ta ställning till om det är CSN eller kommunerna som ska ha ansvaret för stöd för dagliga resor till elever som studerar utomlands,</p> <p>- i det fall utredaren föreslår att kommunerna ska få ett utökat ansvar för stöd till inackordering och för stöd till dagliga resor till elever som studerar utomlands, göra en proportionalitetsbedömning enligt 14 kap. 3 § regeringsformen, och</p> <p>- lämna nödvändiga författningsförslag.</p> <p>Unga studerande som är föräldrar</p> <p>Ungdomar utan utbildning har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Det är därför av stor vikt att unga föräldrar återupptar och slutför sin gymnasieutbildning efter föräldraledigheten. En förälder som inte har fyllt 21 år och som under sin föräldraledighet har uppburit försörjningsstöd för sig själv och sitt barn riskerar att förlora försörjningsstödet när han eller hon återupptar sina studier i gymnasieskolan. Anledningen är att det saknas lagstöd för att få försörjningsstöd under den tid man går i gymnasieskolan. Det ekonomiska ansvaret övergår då till den unga förälderns egna föräldrar, eftersom dessa har försörjningsplikt så länge den unga föräldern går i gymnasieskolan och inte har fyllt 21 år. Försörjningsplikten omfattar i dessa fall endast det egna barnet och inte barnbarnet, vilket kan innebära att den unga föräldern avstår från att fullfölja sin gymnasieutbildning.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- kartlägga den ekonomiska situationen för studerande med barn och vid behov ta ställning till om studiehjälpen bör omfatta ett tillägg för studerande med barn eller om ersättning bör lämnas genom annat offentligrättsligt stöd,</p> <p>- föreslå hur tillägget i så fall ska utformas, och</p> <p>- lämna nödvändiga författningsförslag.</p> <p>Utbetalning av studiehjälp i vissa fall</p> <p>Om en elev är omyndig, betalas studiehjälp i dag ut till elevens vårdnadshavare. Om det finns särskilda skäl, kan studiehjälp betalas ut till en socialnämnd eller någon annan för att användas till den omyndiges utbildning och uppehälle. När det gäller utbetalning till en socialnämnd eller någon annan stämmer inte bestämmelserna om studiehjälp och barnbidrag överens. Det är i dag svårare för CSN att betala ut studiehjälp till en socialnämnd eller någon annan än vad det är för Försäkringskassan att betala ut barnbidrag. Möjligheten att betala ut studiehjälp till en socialnämnd eller någon annan behöver därför ses över.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- föreslå hur CSN ska kunna betala ut studiehjälp till någon annan än vårdnadshavare när så är motiverat, och</p> <p>- lämna nödvändiga författningsförslag.</p> <p>Hur bör studiehjälpen betraktas EU-rättsligt?</p> <p>Av ett beslut från den 30 mars 1994 (S97/3351/RS) angående förklaring om tillämpningsområdet i Sverige för förordning (EEG) nr 1408/71, som nu är ersatt av förordning (EG) nr 883/2004, framgår att regeringen har beslutat att studiebidraget och det extra tillägget inom studiehjälpen ska anses vara sådana familjeförmåner som avses i förordningen. Inackorderingstillägget inom studiehjälpen betraktas dock som en social förmån enligt förordning (EU) nr 492/2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen. Även studiemedlen, som riktar sig till studerande på eftergymnasial nivå och studerande som läser på grundläggande eller gymnasial nivå från och med det andra kalenderhalvåret det år de fyller 20 år, betraktas som en social förmån.</p> <p>Klassificeringen av studiebidraget och det extra tillägget som familjeförmåner har sin bakgrund i studiehjälpens karaktär av ett mellanting mellan familjeekonomiskt stöd och studiestöd.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- kartlägga och analysera hur andra länders stöd motsvarande den svenska studiehjälpen klassificeras EU-rättsligt,</p> <p>- utreda om ett motsvarande stöd som studiehjälpen kan undantas från reglerna i förordning 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen eller andra EU-regler som kan vara berörda och som innebär att förmånen kan tas med till andra EES-länder eller Schweiz,</p> <p>- föreslå hur stödet bör klassificeras,</p> <p>- utreda konsekvenser av klassificeringen, och</p> <p>- lämna nödvändiga författningsförslag.</p> <p>Vägledande för denna del av uppdraget ska vara de mer generella ställningstaganden som utredaren gör när det gäller studiehjälpens framtida karaktär.</p> <p>Uppdraget att föra in nya studerandegrupper i studiestödssystemet</p> <p>I den del av uppdraget som rör nya studerandegrupper begränsas inte uppdraget till att gälla enbart studiehjälpen utan uppdraget att föreslå hur studerande med funktionsnedsättning ska få sin ersättning från studiestödssystemet inbegriper även studiemedlen. Utgångspunkten ska vara vissa av principerna i betänkandet Brist på brådska - en översyn av aktivitetsersättningen (SOU 2008:102) och förslagen och bedömningarna i betänkandet Den framtida gymnasiesärskolan - en likvärdig utbildning för ungdomar med utvecklingsstörning (SOU 2011:8). Vidare är inriktningen att det ska vara den grupp som i dag omfattas av rätten till förlängt barnbidrag och aktivitetsersättning vid förlängd skolgång som ska föras in i studiestödssystemet. En utgångspunkt ska vara att de som redan i dag har aktivitetsersättning för förlängd skolgång ska få slutföra sina studier med detta stöd. Ytterligare en utgångspunkt ska vara att den enskilde inte ska få en högre ersättningsnivå än vad han eller hon har rätt till enligt dagens regler om aktivitetsersättning för förlängd skolgång och förlängt barnbidrag. Vidare ska den enskilde inte heller få en högre ersättningsnivå än den högre bidragsnivån inom studiemedlen.</p> <p>I fråga om de förändringar som utredaren föreslår i denna del av uppdraget ska utredaren föreslå fullständig finansiering från utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp samt utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn, utom när det gäller uppdraget att utreda om det finns behov av ett kompletterande bidrag inom studiehjälpen som innebär att elever med funktionsnedsättning kan få ytterligare stöd till resor och inackordering efter behov. I denna sistnämnda del ska finansiering ske inom nuvarande ekonomiska ramar för anslagen 1:1 Studiehjälp m.m. och 1:4 Bidrag till kostnader vid viss gymnasieutbildning och vid viss föräldrautbildning i teckenspråk inom utgiftsområde 15 Studiestöd.</p> <p>Studiestöd för studerande med funktionsnedsättning</p> <p>Elever i gymnasiesärskolan har i dag inte rätt till studiestöd utan har i stället rätt till förlängt barnbidrag och i vissa fall, från och med 19 års ålder, aktivitetsersättning. Studerande inom vuxenutbildning för utvecklingsstörda (särvux) har inte heller rätt till studiestöd utan får i stället huvudsakligen aktivitetsersättning. Studerande med aktivitetsersättning finns vid exempelvis de s.k. riksgymnasierna för döva, hörselskadade och svårt rörelsehindrade samt vid folkhögskolor och även i gymnasieskolan.</p> <p>I betänkandet Brist på brådska - en översyn av aktivitetsersättningen föreslås att aktivitetsersättningen för förlängd skolgång ska avskaffas och att unga med funktionsnedsättning i stället ska få ersättning från studiestödssystemet. Anledningen är att utredningen anser att aktivitetsersättningen för förlängd skolgång har fungerat som en olycklig inkörsport till sjukförsäkringen. Den huvudsakliga utgångspunkten i betänkandet är att nuvarande bestämmelser inom studiestödssystemet ska gälla för studerande med funktionsnedsättning. Betänkandet, som har remitterats, bereds för närvarande inom Regeringskansliet. I januari 2011 lämnades betänkandet Den framtida gymnasiesärskolan, vilket har remissbehandlats. Utredningen anser att förslagen i betänkandet Brist på brådska i fråga om att elever i gymnasiesärskolan på lika villkor bör omfattas av de generella stöd som gäller för elever inom gymnasieskolan bör genomföras och att gymnasiesärskoleeleverna ska få möjlighet till stöd för inackordering. Vidare lämnades förslag om att ett kompletterande bidragssystem ska utredas som innebär att elever med funktionsnedsättning kan få ytterligare stöd för resor och inackordering efter behov. Regeringen har i propositionen En gymnasiesärskola med hög kvalitet (prop. 2011/12:50) föreslagit att gymnasiesärskolans struktur ska bli mer lik gymnasieskolans. Detta medför bl.a. större möjligheter för eleverna att studera i en annan kommun än hemkommunen och att eleverna ska få rätt till stöd till inackordering.</p> <p>Kritik har framförts från bl.a. skolor och funktionshinderorganisationer om att elever i gymnasieskolan respektive gymnasiesärskolan inte behandlas likvärdigt, bl.a. när det gäller tillgången till stöd till inackordering. Det har även framförts att det inte finns några ekonomiska sanktionsmöjligheter mot olovligt frånvarande elever i gymnasiesärskolan, eftersom det förlängda barnbidraget och aktivitetsersättning lämnas oavsett elevens närvaro.</p> <p>För elever som har rätt till studiehjälp finns lagen <a href="https://lagen.nu/1991:1110">(1991:1110)</a> om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor som reglerar ansvar och kostnader för dagliga resor mellan bostaden och skolan. För elever i gymnasiesärskolan finns i skollagen bestämmelser om skolskjuts mellan hemmet och skolan. Det är viktigt att dessa regelverk samspelar.</p> <p>Studerande med funktionsnedsättning bör i likhet med andra studerande få ersättning från studiestödssystemet, dvs. studiehjälp och studiemedel. En utgångspunkt i uppdraget är att bestämmelserna om studiestöd ska gälla för studerande med funktionsnedsättning i den mån det är möjligt.</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- se över hur studiestödet ska anpassas till nya studerandegrupper och kartlägga den grupp som i dag studerar med aktivitetsersättning eller förlängt barnbidrag,</p> <p>- kartlägga hur den ekonomiska situationen ser ut för denna grupp i dag,</p> <p>- föreslå hur de som omfattas av rätt till aktivitetsersättning eller förlängt barnbidrag i stället kan få ersättning från studiestödssystemet och ta reda på vilka konsekvenser det får för den studerandes ekonomiska situation, hans eller hennes hushåll och statens budget,</p> <p>- utreda och föreslå vilka utbildningar eller vilka grupper som ska ge respektive ha rätt till studiestöd och hur prövningen av rätten ska gå till,</p> <p>- mot bakgrund av nuvarande bestämmelser inom studiestödssystemet utreda och föreslå om avsteg från dessa bestämmelser behöver göras när det gäller den aktuella gruppen,</p> <p>- särskilt analysera och föreslå hur bestämmelser om sjukdom, frånvaro och begränsning av tid som stöd kan lämnas samt om krav på studieresultat, studieomfattning, studietakt och återkrav ska se ut för den aktuella gruppen,</p> <p>- ta ställning till om bedömningen av vilka grupper som ska omfattas av rätten till studiestöd ska göras av CSN eller Försäkringskassan,</p> <p>- utreda om det s.k. Rg-bidraget bör anpassas till följd av förslagen,</p> <p>- utreda och föreslå hur stöd till elevresor eller skolskjuts ska utformas för studerande med funktionsnedsättning,</p> <p>- analysera de stöd som elever med funktionsnedsättning får till resor och inackordering och klargöra om det finns behov av ett kompletterande bidrag inom studiehjälpen som innebär att elever med funktionsnedsättning kan få ytterligare stöd till resor och inackordering efter behov med inriktning att det är den grupp som i dag omfattas av rätten till förlängt barnbidrag och aktivitetsersättning som ska omfattas, och</p> <p>- lämna nödvändiga författningsförslag.</p> <p>Konsekvenser</p> <p>I de fall utredarens förslag påverkar kostnader eller intäkter för staten, kommuner, företag eller enskilda ska en beräkning av dessa kostnader redovisas. Vid kostnadsökningar eller intäktsminskningar för staten eller kommuner ska utredaren föreslå en finansiering.</p> <p>Eventuella konsekvenser för CSN:s eller någon annan myndighets administration ska särredovisas.</p> <p>Vidare ska utredaren tillämpa ett jämställdhetsperspektiv i sina analyser och förslag så att studiestödssystemet bidrar till jämställdhet mellan kvinnor och män. Utredaren ska också ha ett barnrättsperspektiv och beskriva konsekvenser för den studerande ungdomen och hans eller hennes hushåll av de förslag som utredningen lämnar.</p> <p>I uppdraget ingår att ta fram förslag som leder till utbetalningar av stöd. Utredaren ska därför säkerställa att risken för felaktigt utnyttjande minimeras och att de uppgifter som ligger till grund för utbetalningarna kan kontrolleras. Vidare ska utredaren redovisa förslagens konsekvenser ur ett kontrollperspektiv och redogöra för hur detta perspektiv har beaktats vid framtagandet av förslagen. Utredaren ska slutligen lämna förslag som möjliggör informationsutbyte för de fall detta behövs för att säkerställa att utbetalningarna kan kontrolleras.</p> <h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2> <p>Utredaren ska samråda med berörda myndigheter och organisationer inom utbildningsområdet. Utredaren ska också samråda med andra utredningar, arbetsgrupper och relevanta parter samt med Sveriges Kommuner och Landsting. I den del av uppdraget som gäller införande av nya studerandegrupper i studiestödssystemet ska utredaren samråda med myndigheter och organisationer som verkar inom området som rör personer med funktionsnedsättning.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2013.</p> <p> (Utbildningsdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:112/ 2011-12-15T12:00:00+01:00 2011-12-15T12:00:00+01:00

Kulturdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 15 december 2011</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En parlamentarisk kommitté ska göra en översyn av det statliga stödet till dagspressen utifrån en bred genomlysning av dagens konkurrensförutsättningar på mediemarknaden och behoven av stöd till dagspressen. Bedömningen ska göras med utgångspunkt i en analys av stödets samlade effekter på det utbud som erbjuds konsumenterna från såväl tidningssektorn som andra delar av mediemarknaden. Utifrån denna översyn ska kommittén lämna förslag till hur ett framtida stödsystem kan utformas. Kommittén får också lämna förslag till andra kostnadseffektiva insatser för dagspressen, såsom regelförenkling eller åtgärder för bättre samordning av distribution. Om det är relevant med utgångspunkt i de förslag som lämnats, ska kommittén även lämna förslag på en förändrad myndighetsorganisation.</p> <p>I ett delbetänkande, som ska lämnas senast den 31 maj 2012, ska kommittén ta ställning till om stödet till dagstidningar för nationella minoriteter bör förstärkas i nuvarande presstödsförordning.</p> <p>Uppdraget ska redovisas slutligt senast den 31 augusti 2013.</p> <p>En förändrad mediemarknad och europeiska statsstödsregler kräver en översyn av presstödssystemet</p> <p>Sverige har varit och är alltjämt en ledande dagstidningsnation i Europa med många dagstidningstitlar och stor spridning av dagstidningar. Från 1950-talet skedde dock en snabb utslagning inom dagspressen. Reklamfinansieringen bestämde villkoren för tidningskonkurrensen, vilket gynnade de tidningar som kunde erbjuda den bästa täckningen på utgivningsorten. Andratidningarna, dvs. prenumererade dagstidningar som på sin utgivningsort hade en upplagemässigt större konkurrent, fick det betydligt svårare. Dagspressen dominerade vid den tiden den lokala nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen och statsmakterna försökte därför finna former för att förhindra befarad fortsatt nedläggning och samtidigt bevara mångfalden och konkurrensen inom dagspressen. Det var mot denna bakgrund det statliga presstödet infördes år 1971. Stödet riktades direkt till de s.k. andratidningarna.</p> <p>Sedan 1970-talet, då grunderna för det statliga presstödet utformades, har medielandskapet genomgått stora förändringar. En viktig faktor är utvecklingen av nya tekniker för framtagande och distribution av innehåll. Medieföretag för ut sitt budskap på flera tekniska plattformar och utnyttjar olika tjänster för att interagera med sin publik. Konkurrensen på mediemarknaden har också ökat bl.a. till följd av internationalisering och avregleringar på mediemarknaden. Konsumenternas medievanor har förändrats i takt med ett ökat utbud av tv, radio, gratistidningar, tidskrifter samt tillgång till webbtidningar och annan information via internet. Medborgarna har i dag större möjligheter att välja när, var och hur de vill konsumera och interagera med medier. Teknikutvecklingen har också ökat möjligheterna att driva opinion som kan nå en stor publik.</p> <p>De beskrivna förändringarna innebär att förutsättningarna för de företag som i huvudsak arbetar med dagstidningsutgivning skiljer sig markant från de som gällde vid den tid då grunderna för presstödet utformades. Det finns anledning att anta att medielandskapet kommer att fortsätta förändras i snabb takt. Detta är ett viktigt skäl till att se över presstödet.</p> <p>Presstödet regleras i presstödsförordningen <a href="https://lagen.nu/1990:524">(1990:524)</a> och fördelas av Presstödsnämnden. Presstöd enligt förordningen lämnas i form av driftsstöd och distributionsstöd till tidningar vars huvudsakliga upplaga är prenumererad. Distributionsstöd ges för samdistribution där minst två tidningsföretag deltar och får lämnas för varje prenumererat exemplar.</p> <p>För driftsstöd krävs bl.a. att en tidning har en prenumererad upplaga på minst 1 500 exemplar och en täckningsgrad (dvs. andel abonnenter inom ett visst område) som inte överstiger 30 procent. Driftsstödet är således inte längre kopplat till andratidningar utan kan ges till såväl ensamtidningar som samtliga tidningar på en ort. I propositionen Nya villkor för stödet till dagspressen (prop. 2009/10:199) föreslog regeringen att vissa bestämmelser i presstödsförordningen skulle ändras för att säkerställa att förordningen är förenlig med EU:s statsstödsregler. Förändringarna trädde, efter riksdagens godkännande, i kraft den 1 januari 2011. Samtidigt tidsbegränsades för-ordningen till den 31 december 2016 i enlighet med tidsgränsen för Europeiska kommissionens statsstödsgodkännande. Reger-ingen bedömde i propositionen att en översyn av presstödet bör göras, något som också kommissionen krävt som ett villkor för att godkänna det nuvarande presstödet, och att nödvändiga ändringar av systemet bör föreslås i så god tid att de kan träda i kraft den 1 januari 2017. Ett fortsatt stöd i någon form efter denna tidpunkt ska anmälas till Europeiska kommissionen för att prövas i förhållande till EUF-fördragets statsstödsregler.</p> <p>Det behövs en översyn av presstödets roll på dagens och framtidens mediemarknad. Särskilt fokus bör läggas på stödets syfte, effekter och inverkan på konkurrensen på såväl tidningsmarknaden som hela den övriga mediemarknaden.</p> <p>Uppdraget att göra en översyn av det statliga stödet till dagspressen</p> <p>En förutsättning för ett demokratiskt samhälle är att det finns fria och självständiga medier med granskande journalistik och allsidig nyhetsförmedling som kan nå alla, såväl geografiskt som demografiskt. Den grundläggande lagstiftningen för svensk dagspress finns i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och bygger bl.a. på principen om etableringsfrihet och förbudet mot censur.</p> <p>Målet för politiken på medieområdet är att stödja yttrandefrihet, mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet samt att motverka skadliga inslag i massmedierna (prop. 2008/09:1, utg.omr. 17, bet. 2008/09:KrU1, rskr. 2008/09:92). En mediemarknad med många fria och självständiga aktörer, tydliga spelregler och sund konkurrens ger goda förutsättningar för fri åsiktsbildning, fritt utbyte av idéer och reella möjligheter att granska olika företeelser och verksamheter i samhället.</p> <p>Presstödet har till syfte att värna mångfalden på dagstidningsmarknaden.</p> <p>De eventuella förändringar som kommittén föreslår ska rymmas inom nuvarande ekonomiska ramar för anslaget 8:2 Presstöd inom utgiftsområde 1 Rikets styrelse.</p> <p>Presstödets roll på en mediemarknad i förändring</p> <p>Med ökad mångfald i medieutbudet förbättras valfriheten för medborgarna. Ny teknik för distribution av innehåll kan användas för att ge fler tillgång till en dagstidning. Ny teknik har också ökat medborgarnas möjligheter att själva förmedla idéer och åsikter. Det är en positiv utveckling. Samtidigt är den stora förändringen i medielandskapet och den därigenom ökade konkurrensen en förklaring till upplagenedgången för dagspressen. Dagspressens tryckta upplagor har sjunkit med några procentenheter varje år. Den betalda dagspressen hade i slutet av 1980-talet sin största upplaga med nästan 5 miljoner exemplar. I dag är motsvarande upplaga knappt 3,5 miljoner exemplar (Dagspressens ekonomi 2010). På sikt kommer barns och ungas inställning till tidningsläsande att få stor påverkan på utvecklingen av medieanvändandet.</p> <p>Enligt europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk ska Sverige uppmuntra eller underlätta att åtminstone en tidning grundas eller upprätthålls på finska, meänkieli och samiska. För närvarande finns en dagstidning på finska, däremot saknas dagstidningar på meänkieli och samiska, vilket Europarådet har synpunkter på (Rapport ECRML (2011) 4). Sametinget har på regeringens uppdrag genomfört en förstudie om förutsättningarna för gränsöverskridande tidningssamarbete på meänkieli och samiska. Uppdraget redovisades den 30 september 2011.</p> <p>Dagstidningar har traditionellt en stark ställning i Sverige och presstödet har motiverats med att det bidragit till mediemångfald på tidningsmarknaden. En betydande del av dagspressen utgörs av fådagarstidningar, dvs. dagstidningar som utkommer en-två gånger per vecka. Samtidigt har de senaste årens strukturförändringar medfört att svenska dagstidningar från norr till söder samordnats, huvudsakligen i regionala grupper. De så kallade konkurrensorterna - dvs. de med fler än en högfrekvent dagstidning som utkommer minst fem gånger i veckan - har från presspolitisk synpunkt särskild betydelse, då de erbjuder en mångfald av pressröster i den lokala mediebevakningen och opinionsbildningen. Den strukturomvandling som påverkat det svenska tidningslandskapet har varit påtaglig framför allt på dessa orter. Av 15 orter med två högfrekventa dagstidningar återstår fyra konkurrensorter av traditionellt snitt, medan övriga orter med två tidningar har fått samma ägare till bägge dagstidningarna och samverkan på de lokala mediemarknaderna (Dagspressens ekonomi 2010). Samtidigt som antalet tidningstitlar har varit i stort sett oförändrat har ägarkontrollen koncentrerats till ett fåtal grupperingar.</p> <p>Detta har gjort definitionen av redaktionell självständighet allt mer väsentlig. Presstödsnämnden har också utarbetat riktlinjer för tillämpningen av regelverket. Även vilka krav som kan ställas för att en dagstidning ska kunna anses utgöra en allmän nyhetstidning har aktualiserats.</p> <p>Det kan konstateras att olika medier har skilda ekonomiska förutsättningar. Aktörer på mediemarknaden möter konkurrens i allt större utsträckning, bl.a. eftersom det nu är möjligt att ta del av information på fler sätt än tidigare via radio, tv, internet och dagstidningar. De ekonomiska förutsättningarna och konkurrenssituationen kan också skilja sig mellan olika grupper av tidningar. Detta behöver beaktas vid utformningen av offentliga åtaganden på medieområdet som bör vara så konkurrensneutrala som möjligt och endast skilja sig åt i de fall det är motiverat.</p> <p>Reklam och annonser i dagspress omfattas av reklamskatt. 1996 års reklamskatteutredning föreslog i sitt betänkande Avskaffa reklamskatten! (SOU 1997:53) ett avskaffande av reklamskatten i dess helhet. Utredningens bedömning var att det inte var möjligt att åstadkomma en generell och konkurrensneutral beskattning. Den dåvarande regeringen ansåg 1998 att reklamskatten bör avskaffas, men konstaterade att det vid det tillfället saknades förutsättningar att finansiera ett totalt avskaffande av skatten. Eftersom det ansågs finnas särskilt allvarliga problem när det gällde beskattningen av reklamtrycksaker avskaffades skatten i denna del 1999. Riksdagen tillkännagav den 10 april 2002 att reklamskatten bör avvecklas och att frågan, med beaktande av de budgetpolitiska målen, bör prioriteras vid kommande budgetberedning (bet. 2001/02:SkU20, rskr. 2001/02:201). Sedan 2002 har ytterligare steg i avskaffandet av reklamskatten tagits.</p> <p>De ändringar som trädde i kraft 2008 innebär att samtliga periodiska publikationer - även gratisutdelade - som inte är annonsblad, kataloger eller program betalar 3 procent reklamskatt på annonsintäkter som överstiger fribeloppet 50 miljoner kronor. Reklamtrycksaker och reklam i tv, radio och på internet omfattas inte av reklamskatt.</p> <p>Konkurrenssituationen för tidningsföretagen varierar även mellan olika orter. Detta gäller inte minst distributionen där olika villkor råder för städer och glesbygd, vilket bl.a. innebär att tidningsföretagens kostnader för distribution i glesbygd blir höga i förhållande till antalet prenumeranter. För medborgarna i glesbygd kan det i sin tur innebära att de får sin dagstidning levererad vid en senare tidpunkt, vilket kan påverka deras incitament till tidningsprenumeration. På detta område kan nya tekniska lösningar för distribution få särskild betydelse.</p> <p>Distribution av tryckta tidningar är en stor kostnadspost för tidningsföretagen. Det är därför viktigt att distributionen är kostnadseffektiv. Samdistribution kan vara ett sätt att sänka distributionskostnaderna och skulle därför kunna fylla en väsentlig funktion för mångfalden på dagspressområdet om det inte leder till att andra aktörer utesluts från marknaden eller att effektivare distributionsformer inte övervägs. Vissa aktörer är i dag inte berättigade till något stöd för sin distribution. Det gäller t.ex. för gratistidningar och samhällsorienterade tidskrifter som inte utgör kulturtidskrifter. Det finns också kvarvarande hinder för samdistribution av oadresserade tidningar och tidskrifter och adresserade försändelser. Förutsättningarna för samdistribution av tidningar och post påverkas av kravet på övernattbefordran som ställts på Posten AB. Kravet på övernattbefordran ingår som en del i den samhällsomfattande posttjänsten, vars omfattning och kvalitet har sin grund i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG av den 15 december 1997 om gemensamma regler för utveckling av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna, ändrat genom direktiv 2002/39/EG och 2008/6/EG.</p> <p>Det behövs därför en genomlysning av hur mediemarknaden och medievanorna har förändrats, vad detta innebär för dagens mediemarknad och vilka framtida utmaningar tidningsbranschen står inför. Detta kräver en bred genomgång av hur mediemarknaden och behoven av ekonomiskt stöd eller andra kostnadseffektiva insatser för dagspressen ser ut.</p> <p>Kommittén ska</p> <p>- analysera behoven av stöd och andra kostnadseffektiva insatser utifrån betydelsen av mångfald på mediemarknaden och stödets påverkan på konkurrensen.</p> <p>I analysen ingår att kommittén ska</p> <p>- kartlägga utvecklingen av det svenska medielandskapet när det gäller såväl dagspress, inklusive nättidningar och gratistidningar, som övriga medier,</p> <p>- kartlägga vilken inverkan det statliga stödet till dagspressen har på mediemångfalden,</p> <p>- kartlägga vilken inverkan det statliga stödet till dagspressen har på konkurrenssituationen på såväl tidningsmarknaden som hela mediemarknaden, och i det sammanhanget väga in vad som i SOU 1997:53 och bet. 2001/02:SkU20 anförts om effekterna av reklamskatten,</p> <p>- kartlägga mediekonsumtionens utveckling och hur konsumenter lokalt hämtar information och vilken roll presstödet har i detta hänseende,</p> <p>- kartlägga hur distributionssituationen ser ut för olika typer av tidningar,</p> <p>- kartlägga de sammanslagningar och ägarförändringar som skett och de samarbeten som förekommer på dagstidningsområdet och vilken påverkan de har på behovet av presstöd, och</p> <p>- kartlägga i vilken utsträckning det finns grupper i samhället som inte läser en dagstidning eller på annat sätt tar del av motsvarande information.</p> <p>Ett öppet, proportionerligt och rättvist stödsystem</p> <p>Kommittén ska, med utgångspunkt i den analys som gjorts, analysera vilka kriterier som bör ligga till grund för ett framtida stöd till dagspressen och lämna förslag till utformning av ett sådant. Kommittén får också, med utgångspunkt i den analys som gjorts, lämna förslag till andra kostnadseffektiva insatser, såsom regelförenkling eller åtgärder för bättre samordning av distribution.</p> <p>Nuvarande presstödsförordning är utformad som en rättighetsförordning där stöd lämnas med belopp som framgår av förordningen, under förutsättning att kriterierna för stöd är uppfyllda. Det finns behov av att utreda konsekvenserna av en övergång till ett system som är styrt av tillgängliga medel för att kunna bedöma om ett framtida stöd bör vara konstruerat på ett annat sätt än i dag.</p> <p>När det gäller verksamhet som finansieras med statliga medel har det i olika sammanhang framhållits att staten måste ha rätt att ställa vissa grundläggande villkor för sådan verksamhet (se prop. 2009/10:55 s. 158), exempelvis respekt för demokratins idéer inklusive principerna om jämställdhet och förbud mot diskriminering. En sådan bestämmelse om demokratiska grundvärderingar eller om människors lika värde finns i radio- och tv-lagen <a href="https://lagen.nu/2010:696">(2010:696)</a> och i lagen <a href="https://lagen.nu/1999:932">(1999:932)</a> om stöd till trossamfund. Mot bakgrund av mediernas grundlagsskyddade självständiga ställning behövs en analys av om det är möjligt och ändamålsenligt att införa en bestämmelse om respekt för demokratins idéer som en grundläggande förutsättning för att få del av stöd.</p> <p>Vid utformningen av stödet ska den tekniska utvecklingen beaktas, bl.a. vad gäller elektroniskt distribuerade tidningar.</p> <p>Nationella minoriteters tillgång till dagstidning på sitt eget språk ska beaktas.</p> <p>Vid utformningen av stöd ska även tillgängligheten för personer med funktionsnedsättningar som medför läshinder beaktas.</p> <p>Det är viktigt att hanteringen av ett framtida stöd är effektivt och rättssäkert. En utgångspunkt är därför att ett sådant stöd ska vara öppet, proportionerligt och rättvist. Av konkurrensskäl är det också angeläget att stödet är riktat till väldefinierade mål av gemensamt intresse, att stödet följs upp och att medlen enbart används i enlighet med stödets syfte. Det finns också behov av att närmare analysera vilka målen med stödet bör vara för att säkerställa att ett statligt stöd till dagspressen verkligen uppnår det eftersträvade syftet.</p> <p>Förslagen bör syfta till att främja möjligheten för enskilda att ta del av dagspress som präglas av mångfald, allsidig nyhetsförmedling, kvalitet och fördjupning.</p> <p>Kommittén ska därför, med utgångspunkt i den analys som gjorts,</p> <p>- lämna förslag på ett stödsystem - inklusive stödformer - och får även föreslå andra kostnadseffektiva insatser för dagspressen,</p> <p>- närmare definiera syfte och mål med ett framtida stöd,</p> <p>- utreda konsekvenserna av en övergång till ett system som är styrt av tillgängliga medel och därefter bedöma om stöd till dagspressen bör utformas som en rättighetslagstiftning eller fördelas i mån av tillgängliga medel,</p> <p>- analysera och bedöma vilka kriterier som ska ligga till grund för prövningen av ansökningar om stöd och i detta sammanhang beakta nationella minoriteter,</p> <p>- analysera och bedöma möjligheten och ändamålsenligheten av att ställa krav på respekt för demokratins idéer eller på annat sätt säkerställa att statligt stöd kan motiveras ur demokratisk synvinkel och lämna förslag i detta hänseende,</p> <p>- lämna förslag på ersättningsnivåer,</p> <p>- lämna förslag på hur stödet ska följas upp,</p> <p>- lämna förslag på hur lång giltighetsperioden för ett stödsystem bör vara,</p> <p>- utarbeta de författningsförslag som kan krävas, och</p> <p>- beroende på vilka förslag till reglering som lämnas, även lämna förslag till övergångsbestämmelser särskilt med beaktande av konsekvenserna för de tidningar som uppbär driftsstöd enligt nuvarande system.</p> <p>Vid utformningen av stöd ska EU:s statsstödsregler beaktas. I utarbetandet av stöd ska kommittén bl.a. studera stödsystem för dagspress eller utredningar med förslag till förändrade stödsystem i andra relevanta länder i Europa.</p> <p>Det ingår inte i kommitténs uppdrag att lämna förslag till grundlagsändringar. Däremot ska kommittén särskilt uppmärksamma hur författningsförslagen förhåller sig till grundlagarna.</p> <p>Dagspress för nationella minoriteter</p> <p>Det uppdrag om förutsättningarna för gränsöverskridande tidningssamarbete på meänkieli och samiska som redovisats av Sametinget innehåller förutom förslag på ny utformning av stöd till dagstidningar på meänkieli och samiska även förslag till förändringar i nuvarande bestämmelser i presstödsförordningen. Sametinget har framfört att den nuvarande utformningen i vissa fall kan försvåra förutsättningarna för t.ex. gränsöverskridande tidningssamarbete på meänkieli och samiska. Förutom att beakta nationella minoriteter vid ett framtida stöd finns behov av att se över nuvarande bestämmelser i presstödsförordningen.</p> <p>Kommittén ska därför</p> <p>- ta ställning till och analysera konsekvenserna av Sametingets förslag till förändringar av nuvarande presstödsförordning.</p> <p>En effektiv myndighetsorganisation</p> <p>I departementspromemorian Översyn av vissa mediemyndigheter - en effektivare administration (Ds 2009:4) föreslogs bl.a. att Presstödsnämnden skulle avvecklas som egen myndighet och i stället ingå i en ny, samlad myndighet på medieområdet. Den särskilt sammansatta presstödsnämnden föreslogs behållas och knytas till den nya myndigheten som ett särskilt beslutsorgan. Några remissinstanser framförde dock farhågor för att en gemensam myndighet skulle innebära en risk att tillstånds- och granskningskulturen på sikt påverkade myndighetens syn på pressfrågor. I propositionen En ny radio- och tv-lag (prop. 2009/10:115) redovisade regeringen att den för närvarande inte avsåg att lämna några förslag som rör organisationsfrågorna för Presstödsnämnden. Presstödsnämnden kvarstår alltså som en egen myndighet och är numera samlokaliserad med Myndigheten för radio och tv.</p> <p>Presstödsnämndens kansli är fortfarande litet och sårbart och har små möjligheter att utvärdera och utveckla verksamheten. Vid en översyn av presstödssystemet finns det därför skäl att även se över hur förvaltningen av ett framtida stöd kan ske på ett så effektivt sätt som möjligt.</p> <p>Det organ som har till uppgift att fördela stödet bör ha en form som är effektiv, rättssäker och ändamålsenlig utifrån hur ett förslag till stödsystem är utformat. Om det krävs tillgång till branschstatistik eller andra uppgifter vid en eventuell stödgivning bör det tydliggöras hur sådan information bör inhämtas. I det sammanhanget bör roll- och ansvarsfördelningen, särskilt när det gäller verksamhet som består i myndighetsutövning, tydliggöras. I sin analys ska kommittén i förekommande fall beakta regleringen kring offentlig upphandling samt vilka effekter det kan få för organisationen.</p> <p>En självklar utgångspunkt för kommitténs arbete ska vara att beakta och säkerställa de olika medieformernas oberoende ställning enligt TF och YGL.</p> <p>Kommittén ska därför, om det är relevant med utgångspunkt i de förslag som lämnats,</p> <p>- analysera och bedöma hur ett framtida stöd ska administreras och då tydliggöra roll- och ansvarsfördelning, särskilt när det gäller myndighetsutövning,</p> <p>- analysera och bedöma vilken myndighetsstruktur som är lämpligast, inklusive ledningsform, och för alternativet nämndmyndighet även nämndens sammansättning, och</p> <p>- vid behov lämna förslag på förändrad myndighetsstruktur och redovisa konsekvenserna av förslaget.</p> <p>Konsekvenser</p> <p>I de fall kommitténs förslag påverkar kostnader eller intäkter för staten, företag eller enskilda ska en beräkning av dessa kostnader redovisas. Vid kostnadsökningar eller intäktsminskningar för staten ska kommittén föreslå en finansiering.</p> <p>Kommittén ska särskilt bedöma de ekonomiska konsekvenserna av förslagen för berörda företag. Konsekvenserna ska bedömas för såväl tidningsföretag som omfattas av ett stöd som tidningsföretag och andra medieföretag som inte omfattas, inklusive konsekvenserna för de tidningar som får driftsstöd enligt nuvarande system.</p> <h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2> <p>Det finns många aktörer som bedriver forskning och publicerar statistik med anknytning till dagspressen och mediemarknaden, t.ex. Nordicom när det gäller medieutbud och medieanvändning. Kommittén ska därför så långt det är möjligt använda befintligt material i sin faktainsamling.</p> <p>Kommitténs arbete ska bedrivas öppet, utåtriktat och i kontakt med relevanta aktörer på mediemarknaden, exempelvis Presstödsnämnden, Myndigheten för radio och tv, Konkurrensverket, Post- och telestyrelsen, branschföreträdare och övriga intressenter. Samråd ska också ske med företrädare för de nationella minoriteterna. Kommittén ska hålla sig informerad om det uppdrag som Talboks- och punktskriftsbiblioteket, Taltidningsnämnden och Post- och telestyrelsen har fått om den framtida taltidningsverksamheten (dnr Ku2010/1124/MFI). Kommittén ska även hålla sig informerad om beredningen av statsstödsutredningens betänkande (SOU 2011:69).</p> <p>Kommittén ska i sitt arbete och i de förslag som läggs fram ha ett medborgar- och konsumentperspektiv.</p> <p>I ett delbetänkande, som ska lämnas senast den 31 maj 2012, ska kommittén med utgångspunkt i Sametingets redovisning ta ställning till om stödet för dagstidningar till nationella minoriteter bör förstärkas i nuvarande presstödsförordning.</p> <p>Uppdraget ska slutligt redovisas senast den 31 augusti 2013.</p> <p> (Kulturdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:110/ 2011-12-15T12:00:00+01:00 2011-12-15T12:00:00+01:00

Justitiedepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 15 december 2011</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En särskild utredare ska analysera och ta ställning till om vissa krav på tillstånd från regeringen på upphovsrättsområdet helt eller delvis kan avskaffas. Om utredaren kommer fram till att det i något eller några fall fortfarande finns behov av tillstånd, ska utredaren föreslå att ärendena flyttas över från regeringen till en eller flera myndigheter. Utredaren ska också föreslå en överflyttning av vissa beslut om medling på upphovsrättsområdet från regeringen till en myndighet. I uppdraget ingår att överväga om det finns anledning att precisera förutsättningarna för tillstånd och för medling samt om det i vissa fall behövs ytterligare kontrollmöjligheter.</p> <p>Utredaren ska vidare föreslå att överprövningen av vissa associationsrättsliga dispensärenden flyttas från regeringen till allmän förvaltningsdomstol. I uppdraget ingår att analysera vilka de materiella kriterierna för dispens bör vara.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 februari 2013.</p> <p>Regeringen avgör civilrättsliga förvaltningsärenden av löpande art</p> <p>Regeringen avgör vissa förvaltningsärenden av upphovsrättsligt och associationsrättsligt slag.</p> <p>De vanligaste ärendena på upphovsrättsområdet är tillstånd till bibliotek och organisationer att framställa, sprida och överföra exemplar till förmån för personer med funktionshinder. Regeringen meddelar också tillstånd till arkiv och bibliotek att framställa exemplar av verk för exempelvis bevarandeändamål. Regeringen beslutar vidare om medling och utser förlikningsman i vissa upphovsrättstvister.</p> <p>På associationsrättens område prövar regeringen överklagade ärenden om dispens från bl.a. kravet på att minst halva antalet likvidatorer som inte är bolagsmän i ett handelsbolag ska vara bosatta inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).</p> <p>Regeringsformens regler om formerna för regeringens arbete vilar på förutsättningen att arbetet ska begränsas till sådana angelägenheter som typiskt kräver ställningstagande från regeringen eller någon i regeringskretsen. Det är alltså viktigt att befria regeringen från så många förvaltningsärenden av löpande art som möjligt.</p> <p>En särskild utredare bör därför ges i uppdrag att överväga en överflyttning av ärendena till en eller flera myndigheter.</p> <p>Utredningsuppdraget</p> <p>Upphovsrättsliga förvaltningsärenden</p> <p>Tillstånd till exemplarframställning för t.ex. bevarandeändamål</p> <p>Den som skapar ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1960:729">(1960:729)</a> om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Upphovsrätten innebär att upphovsmannen som utgångspunkt har ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra det tillgängligt för allmänheten. För att tillgodose viktiga allmänna intressen gäller dock vissa inskränkningar i upphovsrätten.</p> <p>En inskränkning i upphovsrätten är den möjlighet som vissa arkiv och bibliotek har att för bevarande-, kompletterings- eller forskningsändamål framställa exemplar av verket (16 § första stycket 1). Dessa arkiv och bibliotek får också framställa exemplar för att tillgodose lånesökandes önskemål om enskilda artiklar m.m. (16 § första stycket 2) och för användning i läsapparater (16 § första stycket 3). Inskränkningen gäller bara till förmån för de statliga och kommunala arkivmyndigheterna, de vetenskapliga bibliotek och fackbibliotek som drivs av det allmänna samt för folkbiblioteken (16 § tredje stycket). Regeringen får därutöver i enskilda fall ge andra arkiv och bibliotek tillstånd till exemplarframställning av detta slag (16 § fjärde stycket). Inför lagens tillkomst uttalade Auktorrättskommittén att tillståndskravet var nödvändigt för att skapa garantier för att rätten utnyttjades endast i det allmännas intresse och inom behöriga gränser (NJA II 1961 s. 123 f.).</p> <p>Ärenden om tillstånd enligt 16 § fjärde stycket är sällsynta. Endast ett fåtal sådana ärenden har förekommit, och ansökningarna har på senare tid varit begränsade till exemplarframställning för bevarandeändamål (se Ju2007/6198/L3 och Ju2008/10414/L3).</p> <p>Tillståndsgivningen enligt 16 § fjärde stycket är inte av sådan karaktär att den kräver ett ställningstagande av regeringen som politiskt organ. Ärendena bör därför hellre hanteras på myndighetsnivå. Mot bakgrund av det begränsade antalet ärenden bör dock utredaren först analysera behovet av inskränkningen och tillståndskravet.</p> <p>Utredaren ska analysera och ta ställning till om det fortfarande finns behov av en inskränkning till förmån för andra bibliotek och arkiv än de som anges i 16 § tredje stycket. I sammanhanget ska utredaren uppmärksamma det pågående lagstiftningsarbetet i Regeringskansliet som syftar till att förbättra förutsättningarna för att ingå avtal med avtalslicensverkan. Till följd av det arbetet kan möjligheterna att ingå avtal om exemplarframställning komma att förbättras (se SOU 2010:24). Vidare ska utredaren beakta de övriga möjligheter till exemplarframställning som finns enligt upphovsrättslagen, t.ex. för privat bruk enligt 12 § och för information på arbetsplatser genom avtalslicens enligt 42 b §.</p> <p>Om utredaren kommer fram till att det inte längre behövs en inskränkning för andra arkiv och bibliotek, ska utredaren ta ställning till om ändringar behöver göras när det gäller kretsen av bibliotek och arkiv som enligt 42 d § får ingå avtal med avtalslicensverkan.</p> <p>Om utredaren kommer fram till att det fortfarande behövs en inskränkning till förmån för andra arkiv och bibliotek, ska utredaren överväga om den kan begränsas till att avse endast exemplarframställning för just bevarandeändamål och om tillståndskravet i så fall skulle kunna avskaffas. Utredaren ska då också ta ställning till hur inskränkningen i övrigt bör avgränsas med beaktande av kraven i artikel 5.2.c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 22.6.2001 s. 10, Celex 32001L0029). Att avskaffa tillståndskravet helt och därmed öppna upp för andra bibliotek och arkiv att vidta alla de förfoganden som är möjliga enligt 16 § ska inte utredas (jfr SOU 2010:24 s. 258).</p> <p>Om utredaren gör bedömningen att tillståndskravet bör finnas kvar, ska utredaren föreslå vilken myndighet som bör handlägga ärendena. Utredaren ska överväga om det då finns behov av att precisera de materiella förutsättningarna för tillstånd i lagen.</p> <p>Utredaren ska analysera och ta ställning till om myndighetens tillståndsbeslut bör kunna överklagas, särskilt mot bakgrund av kraven på domstolsprövning av civila rättigheter och skyldigheter enligt artikel 6 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.</p> <p>Tillstånd till förfoganden till förmån för personer med funktionshinder</p> <p>De tillstånd som regeringen meddelar enligt 17 § andra stycket brukar benämnas talbokstillstånd, eftersom de historiskt sett främst har rört framställning av ljudupptagningar till personer med funktionshinder som inte kunnat ta del av verk i skriftlig form. Numera tillåter 17 § att tillstånd också ges för ett antal andra förfoganden, t.ex. överföring av verk som på andra sätt än genom ljudupptagning anpassats för personer med funktionshinder. Sedan år 2005 meddelar regeringen årligen runt 200 tillstånd, huvudsakligen till skolbibliotek. Dessförinnan var ärendena sällsynta. Mellan åren 2000 och 2004 inkom endast ett fåtal ärenden per år och det var främst folkbiblioteken som ansökte om och fick tillstånd. År 2004 hade totalt sett ett femtiotal bibliotek och organisationer fått talbokstillstånd.</p> <p>Ökningen av antalet ärenden beror till stor del på att Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) utvecklat ett digitalt system för att underlätta distributionen av talböcker till de personer som har behov av anpassade exemplar. Tidigare sände TPB fysiska exemplar av talböcker till skolorna eller eleverna. Skolbiblioteken framställde då inte några egna exemplar av talböckerna och behövde inga egna tillstånd. Den nya möjligheten att digitalt distribuera talböckerna innebär att biblioteken laddar ned en kopia av en redan inläst talbok, dvs. i upphovsrättslig mening framställer exemplar av ett verk, och distribuerar den till eleverna. Då krävs ett tillstånd från regeringen enligt 17 § andra stycket.</p> <p>Inte heller tillståndsgivningen enligt 17 § andra stycket är av sådan karaktär att den kräver ett ställningstagande av regeringen som politiskt organ. Även dessa ärenden bör därför hellre hanteras på myndighetsnivå. Också i denna del bör först det fortsatta behovet av tillstånd analyseras. Som motiv till tillståndskravet har i huvudsak anförts att missbruk av inskränkningarna i upphovsrätten därigenom motverkas (NJA II 1961 s. 154 f. och prop. 2004/05:110 s. 178 f.). Samtidigt kan det konstateras att övriga inskränkningar i upphovsrätten, med undantag för 16 § fjärde stycket, inte är förenade med några krav på tillstånd. Därutöver har det, som redovisats, skett en markant ökning av antalet ärenden om tillstånd enligt 17 § andra stycket och dessa har ändrat karaktär.</p> <p>Utredaren ska analysera och ta ställning till om det fortfarande finns behov av ett krav på tillstånd enligt 17 § andra stycket, särskilt i ljuset av den utveckling av de digitala distributionsnäten som har ägt rum. Utredaren ska överväga om tillståndskravet helt eller delvis kan avskaffas utan att det skulle innebära ett alltför stort ingrepp i upphovsrätten. I 3 § upphovsrättsförordningen <a href="https://lagen.nu/1993:1212">(1993:1212)</a> finns vissa krav på underrättelse och uppgifter om exemplarframställningen. Dessa krav syftar till att säkerställa kontroll över exemplarframställningen och eventuell spridning eller överföring av exemplaren. Utredaren ska överväga om det finns behov av att ändra eller komplettera dessa krav samt ta ställning till om kraven bör sanktioneras, t.ex. om ett tillstånd bör kunna upphävas om skyldigheterna inte fullgörs. En fråga i sammanhanget är om kraven bör tas in i lagen.</p> <p>Om utredaren gör bedömningen att kraven på tillstånd i något eller några fall bör finnas kvar, ska utredaren föreslå vilken myndighet som ska hantera ärendena. Utredaren ska överväga om det då finns behov av att precisera de materiella förutsättningarna för tillstånd i lagen.</p> <p>Utredaren ska analysera och ta ställning till om myndighetens tillståndsbeslut bör kunna överklagas.</p> <p>Beslut enligt medlingslagen</p> <p>En avtalslicens ger rätt att använda ett verk på ett visst sätt när ett avtal har ingåtts med en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området. Avtalslicensen ger rätt att använda samtliga verk på området, även sådana som skapats av upphovsmän som inte företräds av organisationen.</p> <p>Om det blir tvist om ingående av ett avtal som utgör en förutsättning för en avtalslicens, kan parterna i vissa fall begära att regeringen beslutar om medling och utser en förlikningsman. Detsamma gäller vid motsvarande tvister som kan uppkomma när avtal ska ingås med radio- eller televisionsföretag om exemplarframställning eller vidaresändning genom kabel i vissa fall. Reglerna om medling och förlikningsman finns i lagen <a href="https://lagen.nu/1980:612">(1980:612)</a> om medling i vissa upphovsrättstvister. Endast ett fåtal ärenden har förekommit. Ett förslag om att avtalslicenser ska kunna användas i fler fall bereds för närvarande i Regeringskansliet. Förslaget skulle kunna leda till att antalet ärenden enligt medlingslagen ökar framöver (se SOU 2010:24).</p> <p>Inte heller de ärenden som regeringen hanterar enligt medlingslagen är av sådan karaktär att de kräver ett ställningstagande från regeringen som politiskt organ. Även dessa ärenden bör därför hellre hanteras på myndighetsnivå.</p> <p>Utredaren ska föreslå vilken myndighet som ska handlägga medlingsärendena. Utredaren ska överväga om det finns behov av att precisera de materiella förutsättningarna för de aktuella besluten i lagen.</p> <p>Utredaren ska analysera och ta ställning till om myndighetens beslut om medling och förlikningsman bör kunna överklagas.</p> <p>Medlingslagen har ändrats vid flera tillfällen sedan den trädde i kraft den 1 januari 1981. Det har dock endast varit fråga om mindre justeringar till följd av ändringar i upphovsrättslagen. Utredaren ska därför också överväga om det finns skäl att göra andra ändringar i medlingslagen i syfte att anpassa den till de behov som finns.</p> <p>Associationsrättsliga förvaltningsärenden</p> <p>På associationsrättens område prövar regeringen ett flertal överklagade ärenden om dispens från olika krav i lagstiftningen. Ärendena gäller bl.a. dispens från kraven på att vissa funktionärer i aktiebolag och ekonomiska föreningar ska vara bosatta inom EES och att styrelsen i en ekonomisk förening i vissa fall ska utse en verkställande direktör (se 31 kap. 1 § aktiebolagslagen [2005:551] och 15 kap. 6 § lagen [1987:667] om ekonomiska föreningar). Förslag som rör dessa krav bereds för närvarande i Regeringskansliet (se SOU 2009:34 och SOU 2009:37). Ett förslag om att regeringens prövning av överklagade ärenden om revisors kvalifikationer ska flyttas till allmän förvaltningsdomstol bereds också i Regeringskansliet (se SOU 2010:90).</p> <p>Vid sidan av dessa ärenden prövar regeringen också vissa dispensärenden inom andra delar av associationsrätten.</p> <p>När ett handelsbolag ska likvideras, verkställs likvidationen i vissa fall av en eller flera likvidatorer som utses av domstol. Enligt lagen ska minst halva antalet likvidatorer som inte är bolagsmän vara bosatta inom EES. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för ett särskilt fall bestämma något annat (se 2 kap. 37 § lagen [1980:1102] om handelsbolag och enkla bolag). Dispensfrågan prövas av Bolagsverket. Beslutet överklagas till regeringen. Bestämmelserna om bosättningskrav och dispens från kravet är tillämpliga även på kommanditbolag och enkla bolag (se 3 kap. 1 § och 4 kap. 7 §).</p> <p>En möjlighet till dispens från ett bosättningskrav finns också i 11 § revisionslagen <a href="https://lagen.nu/1999:1079">(1999:1079)</a>. En revisor som inte är auktoriserad eller godkänd ska som huvudregel vara bosatt i en stat inom EU eller EES. Dispens från detta bosättningskrav kan för ett särskilt fall meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Frågan om dispens prövas av Bolagsverket. Verkets beslut överklagas till regeringen.</p> <p>I revisionslagen finns även en möjlighet till dispens från kompetenskrav för revisorer i sådana företag som uppfyller ett i lag angivet gränsvärde när det gäller bl.a. medelantalet anställda. I sådana företag ska minst en revisor vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen (se 15 § revisionslagen samt 12 § tredje stycket samma lag med hänvisning till 6 kap. 1 § första stycket 6 och 7 bokföringslagen [1999:1078]). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge att företaget i stället får utse en viss annan godkänd revisor. Även denna typ av dispens prövas av Bolagsverket. Verkets beslut överklagas till regeringen.</p> <p>De nu uppräknade associationsrättsliga ärendena enligt lagen om handelsbolag och enkla bolag samt revisionslagen är inte av den karaktären att en överprövning av ett politiskt organ framstår som motiverad. Den prövning som görs har mer rättslig karaktär och bör i stället göras av domstol. Det finns därför skäl att flytta överprövningen av dessa ärendetyper från regeringen till allmän förvaltningsdomstol.</p> <p>En utgångspunkt för uppdraget är att Bolagsverket även i fortsättningen ska vara den första myndighet som prövar ärendena.</p> <p>Utredaren ska analysera vilka förutsättningarna för dispens bör vara och lägga fram förslag som innebär att regeringens prövning av överklagade ärenden om dispens enligt 2 kap. 37 §, 3 kap. 1 § och 4 kap. 7 § lagen om handelsbolag och enkla bolag samt 11 och 15 §§ revisionslagen flyttas över till allmän förvaltningsdomstol.</p> <p>Som framgått pågår inom Regeringskansliet en översyn av vissa dispensärenden på aktiebolags- och föreningsrättens områden. I delbetänkandet Enklare beslutsfattande i ekonomiska föreningar (SOU 2009:37) föreslås att bosättningskravet för styrelseledamöter m.fl. i lagen om ekonomiska föreningar slopas. Därmed skulle även de dispensärenden som är kopplade till bosättningskravet falla bort. På motsvarande sätt föreslås i betänkandet Förenklingar i aktiebolagslagen m.m. (SOU 2009:34) att bosättningskravet för stiftare, styrelseledamöter m.fl. i aktiebolagslagen avskaffas, vilket skulle innebära att även dessa dispensärenden faller bort. I slutbetänkandet En ny lag om ekonomiska föreningar (SOU 2010:90) föreslås när det gäller ärenden som prövas av regeringen att kravet i lagen om ekonomiska föreningar på att ha en verkställande direktör avskaffas. Även motsvarande dispensärende faller då bort. Förslagen i betänkandena bereds för närvarande i Regeringskansliet.</p> <p>Om de nu beskrivna förslagen inte skulle leda till lagstiftning, finns det i varje fall skäl att flytta överprövningen av ärendena från regeringen till allmän förvaltningsdomstol. Det framstår nämligen inte heller i dessa fall som motiverat att överprövningen görs av ett politiskt organ (prop. 2007/08:15 s. 120 f.).</p> <p>Utredaren ska ta ställning till vilka förutsättningarna för dispens bör vara samt lägga fram förslag om att flytta överprövningen från regeringen till allmän förvaltningsdomstol.</p> <p>Regeringen prövar även ärenden om dispens från låneförbudet i aktiebolagslagen. Det ingår inte i uppdraget att föreslå förändringar på detta område.</p> <p>Arbetets bedrivande m.m.</p> <p>Utredaren ska hålla sig informerad om det arbete som bedrivs inom Regeringskansliet och inom utredningsväsendet och som har relevans för detta uppdrag. Särskilt ska utredaren ta hänsyn till det pågående lagstiftningsarbetet om avtalslicenser (SOU 2010:24), förenklingar i aktiebolagslagen (SOU 2009:34) och en allmän översyn av föreningslagen (SOU 2009:37 och 2010:90).</p> <p>Utredaren ska i den utsträckning som är nödvändig inhämta synpunkter från berörda myndigheter och olika berörda branscher, intressegrupper och experter.</p> <p>Utredaren ska föreslå nödvändiga författningsändringar.</p> <p>Utredaren ska redovisa ekonomiska konsekvenser och andra effekter av framlagda förslag för företag och enskilda samt för det allmänna. Utredaren ska bedöma förslagens påverkan på företagens administrativa kostnader. Om förslagen kan förväntas leda till intäktsminskningar eller kostnadsökningar för det allmänna, ska utredaren föreslå hur dessa ska finansieras.</p> <p>Uppdraget ska redovisas senast den 1 februari 2013.</p> <p> (Justitiedepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:111/ 2011-12-15T12:00:00+01:00 2011-12-15T12:00:00+01:00

Socialdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 15 december 2011</p> <h2 id="sammanfattning">Sammanfattning</h2> <p>En särskild utredare ska utreda och lämna förslag till en mer sammanhållen och ändamålsenlig informationshantering inom och mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Utredaren ska bl.a.</p> <p>- efter en avvägning mellan verksamheternas behov av information och skyddet för den enskildes personliga integritet, kartlägga vilken typ av information som bedöms vara nödvändig att behandla genom t.ex. utlämnande genom direktåtkomst.</p> <p>- identifiera nödvändiga förutsättningar för en ändamålsenlig och mer sammanhållen informationshantering inom och mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten samt vilka hinder (juridiska, tekniska etc.) för en sådan informationshantering som finns i dag och i förekommande fall i vilka lagar dessa hinder finns.</p> <p>- med utgångspunkt från kartläggningen och de identifierade förutsättningarna och hindren föreslå sådana lagstiftningsåtgärder som medger att behörig personal och beslutsfattare inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten får ha tillgång till nödvändiga uppgifter för den aktuella behandlingen inom eller över både organisatoriska och nationella gränser.</p> <p>Uppdraget ska redovisas i ett delbetänkande senast den 31 mars 2012 och resterande delar av uppdraget i ett slutbetänkande senast den 1 december 2013.</p> <p>Utgångspunkter för uppdraget</p> <p>Tillgång till personuppgifter är en förutsättning för att enskilda ska få säkra insatser av hög kvalitet</p> <p>Människor i Sverige lever allt längre samtidigt som behovet av vård, omsorg och service ökar för många grupper. Hälso- och sjukvården och socialtjänsten är två mycket informationsintensiva sektorer. För att möta de utmaningar som hälso- och sjukvården och socialtjänsten står inför krävs dels samlade och koordinerade insatser, dels en utvecklad och mer kontinuerlig uppföljning av de insatser som ges. Stora strukturförändringar har skett inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten de senaste åren. Reformer om bl.a. fritt vårdval och omreglering av apoteksmarknaden har lett till många nya vårdmottagningar, vårdcentraler och apotek där verksamheten i allt större utsträckning utförs av privata aktörer. Även inom socialtjänsten har andelen enskilda utförare ökat, bl.a. som en följd av lagen om valfrihet.</p> <p>Sverige har kommit långt när det gäller användning av it-system som stöd i den dagliga verksamheten och för utveckling samt när det gäller säkerhet och behörighet. Staten och huvudmännen har gjort stora investeringar för att skapa goda grundförutsättningar för en mer ändamålsenlig informationshantering. Satsningar har gjorts och görs på exempelvis it-infrastruktur, säkerhetslösningar och för att införa en nationell informationsstruktur och ett nationellt fackspråk. Vidare håller man nu på att införa bl.a. nationell patientöversikt, sammanhållna journalsystem och elektroniska beslutsstöd inom hela vård- och omsorgssektorn. Den tekniska utvecklingen har varit omfattande och tekniken skapar många nya möjligheter.</p> <p>Den hälso- och sjukvård som landstingen och kommunerna ger samt de insatser inom socialtjänsten som kommunerna ger kräver fortlöpande samarbete i individuella vård- och omsorgssituationer. Tillgång till och behandling av personuppgifter inom och mellan myndigheter, landsting och kommuner samt privata verksamheter behöver begränsas till att gälla vissa situationer. Det kan bl.a. med hänsyn till den enskildes integritet inte bli fråga om att informationen ska flöda fullständigt fritt. De fördelar som ett utlämnande av eller tillgång till uppgifter får för den enskilde eller för personal eller beslutsfattare vid myndigheter, landsting och kommuner samt privata verksamheter måste alltid vägas mot de nackdelar som kan uppkomma.</p> <p>Även efter en elektronisk överföring av uppgifter ska det finnas ett tillfredsställande sekretesskydd för informationen och ett motsvarande skydd för den personliga integriteten när den mottagande instansen behandlar uppgifterna.</p> <p>Lagstiftning till skydd för den personliga integriteten</p> <p>Frågan om myndigheters behandling av personuppgifter på automatiserad väg innefattar avvägningar mellan skyddet för den personliga integriteten å ena sidan och viktiga samhällsintressen å den andra. I regeringsformen <a href="https://lagen.nu/1974:152">(1974:152)</a>, (förkortad RF), anges bl.a. att det allmänna ska värna om den enskildes privatliv och familjeliv (1 kap. 2 § fjärde stycket RF). Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden (2 kap. 6 § RF). Denna fri- och rättighet kan under vissa förutsättningar begränsas genom lag (2 kap. 20-21 §§ RF).</p> <p>Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, förkortad EKMR, som har inkorporerats i svensk rätt innehåller bestämmelser till skydd för den enskildes rätt till respekt för privat- och familjelivet (art. 8.1 EKMR). Vidare följer av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, förkortad EU-stadgan, att var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer (artikel 7 EU-stadgan) och att var och en har rätt till skydd av de personuppgifter som rör honom eller henne och att dessa uppgifter ska behandlas lagenligt för bestämda ändamål och på grundval av den berörda personens samtycke eller någon annan legitim och lagenlig grund samt att var och en har rätt att få tillgång till insamlade uppgifter som rör honom eller henne och att få rättelse av dem (artikel 8 EU-stadgan).</p> <p>EU-stadgan är en del av unionsrätten som även innehåller bestämmelser om behandlingen av personuppgifter i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. Direktivets regler har i svensk rätt genomförts bl.a. genom personuppgiftslagen <a href="https://lagen.nu/1998:204">(1998:204)</a>. Personuppgiftslagen, förkortad PUL, är generellt tillämplig vid behandling av personuppgifter. Lagen är dock subsidiär i förhållande till avvikande bestämmelser i annan lag eller förordning (2 § PUL). Sådana avvikande bestämmelser måste dock vara förenliga med direktivet på dess tillämpningsområde.</p> <p>Behandlingen av personuppgifter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten regleras också av särskilda s.k. registerlagar, patientdatalagen <a href="https://lagen.nu/2008:355">(2008:355)</a> och lagen <a href="https://lagen.nu/2001:454">(2001:454)</a> om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. Socialtjänstlagen <a href="https://lagen.nu/2001:453">(2001:453)</a> innehåller särskilda regler om bl.a. behandling och gallring inom socialtjänsten.</p> <p>Offentlighetsprincipen innebär att myndigheternas verksamhet ska bedrivas under insyn av allmänheten. I 2 kap. RF fastslås var och ens grundläggande fri- och rättigheter, bl.a. yttrandefrihet och informationsfrihet (2 kap. 1 § RF). När det gäller rätten att ta del av allmänna handlingar, den s.k. handlingsoffentligheten, hänvisar RF till tryckfrihetsförordningen, förkortad TF. Av TF följer att var och en har rätt att ta del av allmänna handlingar om inte denna rättighet begränsats genom bestämmelser i en särskild lag eller i lag vartill den särskilda lagen hänvisar (2 kap. 1 och 2 §§, jfr. 14 kap. 5 § TF). Rätten att få ta del av allmänna handlingar får begränsas med hänsyn till bl.a. skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden (2 kap. 2 § första stycket 6 TF). Offentlighets- och sekretesslagen <a href="https://lagen.nu/2009:400">(2009:400)</a>, förkortad OSL, innehåller begränsningar av rätten att ta del av allmänna handlingar. Begränsningar kan även finnas i andra lagar som OSL hänvisar till.</p> <p>Sekretess innebär ett förbud att röja en uppgift, vare sig det sker muntligen, genom utlämnande av en allmän handling eller på något annat sätt (3 kap. 1 § OSL). Sekretess innebär således en inskränkning av både rätten att ta del av allmänna handlingar och yttrandefriheten. Sekretess gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men (25 kap 1 § OSL). Det finns dock bestämmelser som bryter sekretessen. Exempelvis hindrar inte sekretessen att uppgifter lämnas mellan olika hälso- och sjukvårdsmyndigheter inom en kommun eller landsting och mellan allmänna och enskilda vårdgivare enligt vad som föreskrivs om sammanhållen journalföring i patientdatalagen (25 kap. 11 § 3 OSL). Om den enskilde p.g.a. av sitt hälsotillstånd eller av andra skäl inte kan samtycka till att en uppgift lämnas ut, hindrar sekretessen inte heller att en uppgift om honom eller henne som behövs för att han eller hon ska få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården till en annan myndighet inom hälso- och sjukvården eller inom socialtjänsten eller till en enskild vårdgivare eller en enskild verksamhet på socialtjänstens område (25 kap. 13 § OSL).</p> <p>I fråga om socialtjänsten finns de relevanta bestämmelserna om sekretess i 26 kap. OSL. Beträffande uppgifter som förekommer i sådan verksamhet saknas dock sekretessbrytande bestämmelser motsvarande de som angetts i det föregående.</p> <p>När det gäller skyddet för uppgifter som förekommer inom hälso- och sjukvård som bedrivs av enskilda näringsidkare får den som tillhör eller har tillhört sådan verksamhet inte obehörigen röja vad han eller hon i denna verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden (6 kap. 12 § patientsäkerhetslagen 2010:659). Motsvarande tystnadsplikt gäller i enskilt bedriven verksamhet enligt socialtjänstlagen <a href="https://lagen.nu/2001:453">(2001:453)</a> för uppgift om enskildas personliga förhållanden (15 kap 1 §).</p> <p>Problembeskrivning</p> <p>Lagstiftningen behöver medge ökad tillgång till nödvändiga personuppgifter på individnivå med bibehållet skydd för den enskildes integritet</p> <p>En enskild som rör sig inom och mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten möter allt fler vårdgivare, utförare inom socialtjänsten etc., både nationellt och internationellt. Med nuvarande lagstiftning innebär fler aktörer fler gränser mellan aktörer, vilket kan skapa juridiska och andra hinder för tillgång till personuppgifter. Vidare kan nuvarande lagstiftning, som Riksrevisionen uppmärksammat (RiR 2011:19), inom hälso- och sjukvården leda till att förutsättningarna för en ändamålsenlig informationshantering varierar mellan landsting med få respektive många privata vårdgivare.</p> <p>Den enskilde ska inte riskera att få mindre säkra insatser av lägre kvalitet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten för att en eller flera personalkategorier som utför insatserna inte har åtkomst till rätt information vid rätt tillfälle. Rätt information i rätt tid för rätt användare är en nyckel till personalens möjligheter att göra ett bra arbete för den enskilde. Bra samverkande verksamheter kan ge fördelar som exempelvis tvärprofessionella team sammansatta utifrån individens behov, tätt samarbete med övriga stödfunktioner, personal dygnet runt m.m. Detta kräver ett regelverk med individen och individens behov i centrum.</p> <p>Behörig personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten behöver ha tillgång till personuppgifter om den enskilde och information om de insatser (förskrivning av läkemedel, behandlingar etc.) som den enskilde fått tidigare. Utan sådan tillgång till uppgifter ökar risken för bl.a. felaktiga beslutsunderlag, felbehandlingar eller allvarliga interaktioner mellan läkemedel och andra insatser. Konkret innebär det exempelvis att förskrivare behöver ha en så samlad bild som möjligt av en individs läkemedelsordinationer, från såväl förskrivning på recept som på rekvisition från öppen och sluten vård. Sjuksköterskor i kommunal hälso- och sjukvård behöver veta vilka ordinationer den patient som varit på sjukhuset har fått. Farmacevtisk personal i hälso- och sjukvården eller på apotek behöver ha tillgång till informationen som finns i läkemedelsförteckningen. Utöver negativa konsekvenser för den enskilde kan brister i möjligheter att samverka och samarbeta genom att utbyta uppgifter utgöra ett hot mot vården och stödet på en övergripande nivå.</p> <p>Vidare finns det behov av att kunna utbyta personuppgifter mellan länder både när det gäller vårdinsatser och läkemedel. Svenska medborgare kan t.ex. behöva söka vård när de är utomlands eller ha möjlighet att hämta ut recept som förskrivits i Sverige. Samtidigt är förstås den nationella lagstiftningen specifik för Sverige. Det finns därför skäl att utreda vilka rättsliga och andra hinder som finns för vårdgivare i Sverige att på elektronisk väg lämna ut uppgifter om patienter till vårdgivare i andra länder. Utredaren bör beakta det pågående projektet Smart Open Services for European Patients (epSOS), som är ett pilotprojekt för gränsöverskridande vårdtjänster. Syftet är att möjliggöra elektronisk överföring av recept och patientöversikter mellan länder i Europa. För närvarande deltar 23 europeiska länder i projektet.</p> <p>Informationshantering på övergripande nivå</p> <p>Myndigheter på central, regional och lokal nivå gör i dag omfattande satsningar på exempelvis informationshantering, insamling av data, öppna jämförelser och statistik för att kunna utveckla verksamheter, informera eller jämföra. Följaktligen samlar många idag in stora mängder av olika sorters information för många ändamål.</p> <p>Det behöver göras en analys av vilken information som myndigheter, landsting, kommuner eller privata verksamheter inom hälso- och sjukvården samt enskilda verksamheter inom socialtjänsten behöver för de relevanta ändamålen.</p> <p>Ett sådant informationsutbyte som beskrivs ovan kan bara fungera om alla inblandade aktörer har säkerhets- och behörighetslösningar som ser till att behörig personal och beslutsfattare enbart har tillgång till för dem relevanta uppgifter. Det är också angeläget att skyddet för den enskildes integritet blir starkare ju fler som har tillgång till uppgifter om den enskilde, t.ex. genom att uppgifter kodas eller avidentifieras. En viktig förutsättning för ett fullgott integritetsskydd är tydlighet i fråga om personuppgiftsansvaret, som bl.a. innebär ett skadeståndsansvar gentemot individen. När det gäller exempelvis informations-, spärr- och samtyckesfrågor i förhållande till individer måste personuppgiftsansvaret därför vara tydligt. Personuppgiftsansvaret måste också vara tydligt med avseende på it-säkerhet inklusive organisatoriska och tekniska åtgärder, såväl på nationell nivå som i enskilda verksamheter.</p> <p>Behov av ökade befogenheter för Datainspektionen</p> <p>Datainspektionen saknar för närvarande möjlighet att t.ex. vid vite förelägga en vårdgivare att ge information till patienten. Det finns därför skäl att utreda om Datainspektionen behöver ytterligare befogenheter för att kunna förhindra att behandling av personuppgifter inleds eller fortsätter i strid med gällande författningsreglering.</p> <p>Lagstiftningen behöver medge förbättrad tillgång till personuppgifter för fler ändamål</p> <p>Personal och beslutsfattare inom hälso- och sjukvård och socialtjänst bör få använda uppgifter i olika stödsystem för att löpande kvalitetssäkra och förbättra insatserna som vänder sig direkt till enskilda. Även tillsynsmyndigheter och nationella myndigheter som arbetar med exempelvis öppna jämförelser måste få ha tillgång till uppgifter. Syftet är att förbättra kvalitet och säkerhet i insatserna för den enskilda individen.</p> <p>Relevant lagstiftning måste reglera ändamål med personuppgiftshantering som främjar en effektiv och ständigt pågående förbättringsprocess inom hälso- och sjukvården respektive socialtjänsten med hänsyn tagen till den enskildes integritet. Regleringen av ändamålen med personuppgiftsbehandling i de lagar som styr hälso- och sjukvården och verksamheter inom socialtjänsten bör mot denna bakgrund vara överensstämmande.</p> <p>De personuppgifter som här är aktuella finns på flera ställen hos privata aktörer, landsting och kommuner men också statliga aktörer som t.ex. Rättsmedicinalverket, Kriminalvården och Försvarsmakten som bedriver hälso- och sjukvård. Uppgifterna lagras och tillgängliggörs på flera ställen, bl.a. i patientjournal, dokumentation enligt socialtjänstlagen och lagen <a href="https://lagen.nu/1993:387">(1993:387)</a> om stöd och service till vissa funktionshindrade, i läkemedelsförteckning, receptregister, hälsodataregister, nationella kvalitetsregister etc. och används av många personalkategorier. Det primära är dock inte var personuppgifterna finns utan i vilken vård- och omsorgssituation kring en enskild som uppgifterna behövs.</p> <p>Ett flertal lagar och andra regler styr hur dessa uppgifter kan och får samlas in, behandlas och överföras, exempelvis patientdatalagen, lagen <a href="https://lagen.nu/2005:258">(2005:258)</a> om läkemedelsförteckning, lagen <a href="https://lagen.nu/1996:1156">(1996:1156)</a> om receptregister, apoteksdatalagen <a href="https://lagen.nu/2009:367">(2009:367)</a>, socialtjänstlagen, lagen om personuppgiftsbehandling inom socialtjänsten, personuppgiftslagen och offentlighets- och sekretesslagen.</p> <p>Om det ska vara möjligt att få en så samlad och aktuell bild av en enskilds läkemedelsordinationer som möjligt, behöver även bestämmelser i relevant lagstiftning om lagring och gallring av uppgifter i journaler och register harmoniseras så att inte kraven på gallring skiljer sig åt för uppgifter som bör hanteras samlat. Vidare bör uppgifter i läkemedelsregistret hos Socialstyrelsen kunna användas för uppföljning och kvalitetssäkring. Det förutsätter att ändamålen för behandling av personuppgifter i läkemedelsregistret anpassas till de ändamål som gäller för övriga hälsodataregister enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1998:543">(1998:543)</a> om hälsodataregister</p> <p>Hur kan tillgång till personuppgifter vid verksamhetsövergång säkerställas?</p> <p>Vid byte av driftsform eller byte av utförare t.ex. efter upphandling eller vid konkurs eller om en privat vårdgivare eller enskild verksamhet inom socialtjänsten av annat skäl avvecklar verksamheten, finns det anledning att säkerställa att personuppgifter hanteras på ett säkert sätt. Vidare bör säkerställas att informationen, om möjligt, på något sätt förs vidare till ny vårdgivare eller utförare. Den omständigheten att en privat vårdgivare eller enskild verksamhet inom socialtjänsten överlämnar sina handlingar till ett landsting eller en kommuns socialnämnd innebär att handlingarna blir inkomna till myndigheten och därmed allmänna i tryckfrihetsförordningens mening. Handlingarna omfattas i och med detta av de olika bestämmelser som gäller för hanteringen av allmänna handlingar, t.ex. offentlighetsprincipen, sekretess och arkivering.</p> <p>En vårdgivare ska fortsätta att ansvara för sina patientjournaler även efter att verksamheten har upphört. Stora verksamheter bedöms som regel ha kapacitet och resurser att fortsätta att förvara och arkivera patientjournalerna i enlighet med gällande lagstiftning. I undantagsfall kan ansökan om omhändertagande av patientjournaler göras hos Socialstyrelsen enligt. 9 kap. patientdatalagen (jfr 7 kap. 5 § socialtjänstlagen). Det förekommer när mindre enskilda vårdföretag läggs ner eller när verksamheter går i konkurs, men inte i samband med verksamhetsövergångar eller nya upphandlingar.</p> <p>Det finns anledning att utreda hur personuppgifter hanteras vid verksamhetsövergång m.m. Detta bör även omfatta hur en ny verksamhetsansvarig får tillgång till de uppgifter som behövs för att bl.a. säkerställa en god vård och omsorg. Det bör vidare utredas om det ska krävas samtycke från varje enskild patient eller klient inom socialtjänsten eller om detta ska tillgodoses genom bestämmelser som bryter tystnadsplikten.</p> <p>Vidare behöver frågan om bevarande och gallring utredas, t.ex. om landstingen måste behålla handlingar som överlämnats och i så fall på vilket sätt gallring ska ske.</p> <p>Det finns tillämpningsproblem med nuvarande lagstiftning</p> <p>Datainspektionen har i granskningar, bl.a. av Nationell patientöversikt (NPÖ) och av nationella kvalitetsregister riktat kritik mot hur nuvarande lagstiftning tillämpas. Med nationella kvalitetsregister avses en automatiserad och strukturerad samling av personuppgifter som inrättats särskilt för ändamålet att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra vårdens kvalitet. Datainspektionens kritik har när det gäller kvalitetsregister avsett brister som ofullständig information till patienterna, otillräcklig säkerhet när användarna tar del av uppgifterna via internet, felaktig användning av uppgifterna, utebliven gallring av uppgifter och otydlig ansvarsfördelning inom organisationer. När det gäller NPÖ har kritiken bl.a. avsett att uppgifter tillgängliggjorts för andra vårdgivare innan patienter informerats, att rutiner för inhämtning av samtycke från beslutsoförmögna inte varit tillräckliga samt att det i vissa fall saknats möjligheter att begränsa användarnas behörigheter till vad som behövs med hänsyn till varje användares behov. Datainspektionen har också konstaterat att vårdgivare i stor utsträckning lämnar ut uppgifter till kvalitetsregister utan att veta vem som tar emot patienternas uppgifter och ansvarar för den fortsatta hanteringen, vilket strider mot bestämmelser om sekretess och grundläggande krav i personuppgiftslagen. Även Socialstyrelsen har i tillsynsrapporter uppmärksammat bristande rutiner för informationsöverföring, mellan exempelvis sjukhus och primärvård.</p> <p>Patientdatalagen ger vårdgivare möjlighet att på ett säkert sätt lämna ut relevant patientinformation i olika situationer. Det kan exempelvis avse utlämnande till andra vårdgivare inom ramen för sammanhållen journalföring. Vårdgivare har också möjlighet att lämna ut patientuppgifter på it-medium till mottagare och verksamheter som inte är specificerade på förhand, men det bör kartläggas i vilken utsträckning vårdgivare har system eller teknik för detta. Vidare måste den teknik och de system som utvecklas, och som bl.a. anges som krav när privata vårdgivare eller enskilda utförare ingår avtal med landsting eller kommuner, uppfylla de krav som anges i lagstiftningen.</p> <p>Inom socialtjänsten hanteras en mängd mycket integritetskänslig information för olika syften. Det är rimligt att det finns ett samspel och en balans mellan frågor om vilka uppgifter man behöver för att ge god vård och omsorg. Detta är särskilt viktigt i de situationer där hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens verksamheter behöver eller önskar samverka m.m. i exempelvis tvärprofessionella team.</p> <p>Datainspektionen har i sitt yttrande över Socialtjänstdatautredningens betänkande Socialtjänsten - Integritet - effektivitet (SOU 2009:32) välkomnat att personuppgiftsbehandlingen inom socialtjänsten ges en noggrannare författningsreglering än idag. Den nuvarande regleringen består av lagen och förordningen om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.</p> <p>Det finns behov av att se över och analysera vari tillämpningsproblemen ligger och hur dessa skulle kunna lösas. Inom ramen för en sådan översyn kan det finnas behov av att förtydliga eller förändra relevant lagstiftning. Det kan också behöva utredas vilka behov som finns av exempelvis information, utbildning eller kompetenshöjande insatser av olika slag om vad den berörda lagstiftningen innebär samt överväga andra åtgärder än lagändringar.</p> <p>Särskilt om sekretess och personuppgiftsbehandling när det gäller beslutsoförmögna personer</p> <p>Behandling av personuppgifter enligt patientdatalagen förutsätter som huvudregel dels att patienten inte motsatt sig ett tillgängliggörande av uppgifter till andra vårdgivare, dels att patienten samtycker vid varje tillfälle en personuppgiftsbehandling sker (6 kap. 2 och 3 §§ patientdatalagen). Undantag från kravet på samtycke finns dock i vissa situationer om det är fara för patientens liv eller det annars finns allvarlig risk för dennes hälsa (6 kap. 4 § patientdatalagen). Vidare får inte personuppgifter behandlas i ett nationellt eller ett regionalt kvalitetsregister om den enskilde motsätter sig detta (7 kap. 2 § patientdatalagen).</p> <p>Dessa förutsättningar för behandling av personuppgifter kan i vissa fall skapa problem i vårdsituationer och i utvecklingen och säkringen av vårdens kvalitet när den som ska lämna samtycke eller motsätta sig behandling av olika skäl saknar förmåga att fatta ett beslut. Detta kan gälla exempelvis äldre personer med demenssjukdom, strokepatienter eller personer med allvarlig psykisk ohälsa. En stor del av dessa individer rör sig i dag inom och mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst. I dessa fall finns en risk för att vården i avsaknad av samtycke får en sämre kvalitet eftersom vårdgivare inte får tillgång till den information som de behöver.</p> <p>Som framgått i det föregående finns det bestämmelser som i avsaknad av patientens samtycke bryter sekretessen inom hälso- och sjukvården (25 kap. 11 och 13 §§ OSL). Motsvarande bestämmelser saknas för socialtjänstens del.</p> <p>Mot bakgrund av hur de nu aktuella patientgrupperna rör sig inom och mellan olika sektorer inom vården och omsorgen kan avsaknaden av sekretessbrytande bestämmelser i dessa avseenden medföra en försämrad kvalitet i vården och omsorgen. Det kan därför finnas skäl att i det kapitel i OSL som reglerar sekretess till skydd för enskild inom socialtjänsten (26 kap. OSL) införa motsvarande sekretessbrytande bestämmelser för socialtjänstens del som finns för uppgifter inom hälso- och sjukvården. Utredningen behöver analysera om det finns behov av sådana bestämmelser och i så fall hur sådana ska utformas.</p> <p>Sekretessbrytande bestämmelser är dock inte tillräckligt för att skapa ett effektivt informationsflöde enligt patientdatalagen för dessa personkategorier. Det finns nämligen inga särregler för beslutsoförmögna personer i patientdatalagen vilket gör att kravet på informerat och uttryckligt samtycke formellt gäller även för denna grupp (jfr Datainspektionens samrådsyttrande den 16 september 2011, dnr 708-2011 och beslut den 29 juni 2010, dnr 1392-2009.). Det bör därför utredas om det är lämpligt att beträffande personer i dessa situationer införa undantag från kravet på samtycke i patientdatalagen så att uppgifter om sådana personer kan behandlas i sammanhållen journalföring m.m. trots att personerna i fråga inte har förmåga att motsätta sig eller samtycka till behandling.</p> <p>Hur kan den enskildes tillgång till sina personuppgifter förbättras och förtydligas?</p> <p>Utvecklingen har de senaste åren varit sådan att den enskilde på flera sätt fått en starkare ställning i förhållande till hälso- och sjukvården. Den enskilde har i många fall behov av att kunna registrera uppgifter för att exempelvis komplettera uppgifter eller förbereda ett läkarbesök. Den enskilde bör också som huvudregel kunna ha tillgång till sina egna uppgifter. Undantag finns bl.a. i 25 kap. 6 § OSL. I dag kan enskilda delvis ha tillgång till vissa uppgifter exempelvis via Mina vårdkontakter på 1177.se. Slutligen behöver den enskilde rent faktiskt kunna använda sig av de möjligheter som nuvarande reglering ger för att spärra uppgifter i journalen. Det kan vara svårt i dag, särskilt om många vårdgivare är inblandade.</p> <p>Det är i nuvarande lagstiftning svårt att identifiera gränsen mellan patientens egen personuppgiftsbehandling och vårdgivarens personuppgiftsbehandling enligt dennes personuppgiftsansvar. För att patienten ska kunna vara en medproducent av information inom hälso- och sjukvården och rapportera in information som kan ligga till grund för s.k. patientrapporterade utfallsmått måste denna gräns tydliggöras i lagstiftningen. Patientrapporterade utfallsmått i exempelvis nationella kvalitetsregister syftar till att generera kunskap om utfallet av vårdens insatser.</p> <p>Enligt patientdatalagen kan en enskild spärra uppgifter inom en vårdgivares verksamhet, men det saknas i dag enligt patientdatalagen möjligheter för den enskilde att överblicka en vårdprocess som sträcker sig över gränser mellan vårdgivare.</p> <p>Möjligheter för vårdgivare att ansöka om journalförstöring</p> <p>Enligt nuvarande lagstiftning får ansökan om förstörande av patientjournal göras till Socialstyrelsen, antingen av den enskilde själv eller av någon annan som omnämns i journalen. I de fall vårdpersonal för in felaktigheter i journalen av misstag finns två alternativa sätt att korrigera misstaget. Antingen görs en rättelse enligt patientdatalagen eller så kontaktar vårdgivaren patienten och ber denne ansöka om förstörande av journalanteckningen. Det första alternativet, en rättelse, innebär att den felaktiga uppgiften ändå finns kvar i journalen. För det andra alternativet kan det i vissa fall finnas omständigheter som gör att det inte är lämpligt att vårdgivaren kontaktar patienten.</p> <p>HOSP-registret - frågor om tillgänglighet</p> <p>Socialstyrelsen ansvarar för ett datoriserat register över legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal (det s.k. HOSP-registret). Behandlingen av uppgifterna i registret regleras genom förordningen <a href="https://lagen.nu/2006:196">(2006:196)</a> om register över hälso- och sjukvårdspersonal som innehåller bestämmelser om registrets ändamål, vilka uppgifter registret får innehålla, utlämnande, information m.m.</p> <p>Socialstyrelsen har inkommit till Socialdepartementet med en hemställan om att ändringar bör göras i förordningen, i syfte att kunna tillhandahålla vissa uppgifter ur registret på Internet genom elektronisk direktåtkomst. Inera AB och Centrum för eHälsa i samverkan (CeHis) har inkommit med en hemställan om förordningsändringar i syfte att kunna använda HSA Nationell katalogtjänst som källa för behörighetsstyrning via elektronisk direktåtkomst.</p> <p>Det är viktigt av patientsäkerhetsskäl att information om behörighetsinskränkningar för hälso- och sjukvårdspersonal är lätt tillgängliga för dem som har behov av det, bl.a. arbetsgivare. Ett välfungerande informationsutbyte också mellan de nordiska länderna är av stor betydelse för att upprätthålla en hög patientsäkerhet på den gemensamma arbetsmarknaden för legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. Samtidigt måste hälso- och sjukvårdspersonalens personliga integritet respekteras.</p> <p>Utredningsfrågor</p> <p>Utredaren ska i utredningsarbetet göra avvägningar mellan verksamheternas behov av information och skyddet för den personliga integriteten.</p> <p>Kartlägga och identifiera förutsättningar</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- med utgångspunkt från Datainspektionens granskningar och Socialstyrelsens tillsynsrapporter kartlägga vilka behov hälso- och sjukvården och socialtjänsten har av att ta del av uppgifter från respektive verksamhet och vilka uppgifter som då behöver dokumenteras för att möjliggöra samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Vidare ska en avvägning mellan behoven och den enskildes intresse av integritet göras för att fastställa vilka uppgifter som bedöms vara nödvändiga att behandla genom t.ex. utlämnande genom direktåtkomst. Vad gäller avvägningen mellan behovet av information och den enskildes intressen bör även särskild hänsyn tas till exempelvis att personer som ändrat, eller ansökt om att ändra, sin könstillhörighet och hur de kan komma att påverkas. Kartläggningen bör när det gäller socialtjänsten särskilt fokusera på grupperna äldre personer, personer med missbruk eller beroenden samt personer med psykisk sjukdom och funktionsnedsättning.</p> <p>- identifiera nödvändiga förutsättningar för en ändamålsenlig och mer sammanhållen informationshantering inom och mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten samt vilka hinder (juridiska, tekniska etc.) som finns i dag för en sådan informationshantering och i förekommande fall i vilka lagar dessa hinder finns.</p> <p>Tillgång till personuppgifter</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- om den ovan nämnda kartläggningen ger vid handen att det finns behov av lagändringar för att behörig personal och beslutsfattare inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska få ha tillgång till nödvändiga uppgifter för den aktuella behandlingen eller det aktuella stödet inom eller över organisatoriska gränser lämna sådana förslag. I denna och den efterföljande utredningsfrågan bör fokus ligga på grupperna äldre personer, personer med missbruk eller beroenden samt personer med psykisk sjukdom och funktionsnedsättning.</p> <p>- om den ovan nämnda kartläggningen visar att det finns behov, föreslå lagstiftning eller andra åtgärder som medger att behörig personal får använda personuppgifterna för att löpande följa upp, kvalitetssäkra och utveckla verksamheterna.</p> <p>- utreda hur personuppgiftsansvaret bör regleras i framtiden samt vid behov lämna förslag på sådan reglering.</p> <p>- utreda om Datainspektionen behöver ytterligare befogenheter för att förhindra att behandling av personuppgifter inleds eller fortsätter i strid med gällande författningsreglering.</p> <p>- analysera och redovisa vilka rättsliga och andra hinder som finns för vårdgivare i Sverige att med en patients samtycke på elektronisk väg lämna ut uppgifter om patienten till vårdgivare i andra länder. Om gällande rätt hindrar sådant uppgiftslämnande ska utredaren lämna författningsförslag som gör uppgiftslämnandet möjligt. Utredaren ska beakta det arbete som sker i projektet Smart Open Services for European Patients (epSOS).</p> <p>- undersöka om det finns skäl att i 26 kap. OSL införa sekretessbrytande bestämmelser som i relevanta delar motsvarar dem som redan gäller inom hälso- och sjukvården.</p> <p>- utreda om det är lämpligt att beträffande personer som saknar förmåga att motsätta sig eller samtycka till nödvändig behandling av personuppgifter införa regler i patientdatalagen som gör att de trots denna oförmåga kan ingå i sammanhållen journalföring m.m.</p> <p>- analysera om det vid verksamhetsövergång från enskild verksamhet till annan enskild verksamhet eller till offentlig verksamhet ska krävas samtycke från varje enskild individ för överlämnande av personuppgifter till den nya vårdgivaren/utföraren eller om detta ska tillgodoses genom bestämmelser som bryter tystnadsplikten samt vid behov föreslå författningsändringar. I denna fråga ingår att lämna förslag som möjliggör för en ny verksamhetsansvarig att få tillgång till de uppgifter som behövs för att bl.a. säkerställa en god vård och omsorg.</p> <p>- föreslå hur bestämmelser om gallring av personuppgifter i relevant lagstiftning kan harmoniseras.</p> <p>- analysera vilka nationella kontrollmekanismer som måste finnas för att nödvändiga säkerhets- och behörighetslösningar ska användas.</p> <p>- föreslå hur ändamålen för behandling av personuppgifter i läkemedelsregistret kan anpassas till de ändamål som gäller för övriga hälsodataregister enligt lagen <a href="https://lagen.nu/1998:543">(1998:543)</a> om hälsodataregister.</p> <p>Den enskildes tillgång till sina personuppgifter</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- analysera och lämna förslag som juridiskt tydliggör gränsen mellan patientens egen personuppgiftsbehandling och vårdgivarens personuppgiftsbehandling enligt dennes personuppgiftsansvar för sådana känsliga uppgifter som den enskilde själv rapporterar in till hälso- och sjukvården eller socialtjänsten.</p> <p>- överväga behovet av lagreglering av personuppgiftsansvar för säkerhetsåtgärder vid it-kommunikation med enskilda individer.</p> <p>- föreslå nationella kriterier för vad som kan betecknas som patientrapporterade utfallsmått.</p> <p>- föreslå förändringar i lagstiftningen och andra nödvändiga åtgärder som ökar patientsäkerheten och stärker den enskildes faktiska möjligheter att utöva sin rätt att spärra hela eller delar av sin journal. I denna del bör utredaren särskilt beakta den analys av frågan som Patientmaktsutredningen (dir. 2011:25) har i uppdrag att utföra.</p> <p>Möjlighet för vårdgivare att ansöka om journalförstöring</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- överväga om det bör införas en möjlighet för vårdgivare att ansöka om journalförstöring och, om det bedöms som lämpligt, lämna förslag till en sådan reglering.</p> <p>HOSP-registret</p> <p>Utredaren ska</p> <p>- analysera förutsättningarna för att vissa personuppgifter som rör hälso- och sjukvårdspersonal ska kunna göras tillgängliga på internet eller genom elektronisk direktåtkomst. Utredaren ska förhålla sig till vad Socialstyrelsen, Inera AB och CeHis framfört i sina hemställningar. Utredaren ska särskilt bedöma vilka aktörer som har behov av informationen och hur deras informationsbehov kan tillgodoses samt, efter en avvägning mellan behoven och integritetsaspekterna, föreslå vilka personuppgifter som ska få behandlas för att tillgodose behoven.</p> <p>- överväga andra alternativ än de ovan angivna som kan tillgodose behoven, bedöma och redovisa alla alternativs för- och nackdelar samt föreslå författningsändringar för det alternativ som bedöms lämpligast.</p> <p>Övrigt</p> <p>Utredaren är oförhindrad att ta upp frågor som inte nämns i dessa direktiv, men som utredaren anser behöver analyseras eller regleras för att utredaren ska kunna fullgöra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt.</p> <p>Konsekvensbeskrivningar</p> <p>Utredarens förslag kan komma att få konsekvenser för landsting, kommuner, privata vårdgivare och enskilda utförare inom socialtjänsten som måste anpassa sina verksamheter och system efter reviderad eller ny lagstiftning. Utredaren måste således göra en ingående konsekvensanalys av sina förslag utifrån att förslagen genomförs respektive inte genomförs. I konsekvensbeskrivningen ska även ingå att granska förslagens konsekvenser för den personliga integriteten. Vidare ska utredaren utarbeta en plan för hur tillämpningen av lagstiftningen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan underlättas.</p> <p>Om förslagen i slutbetänkandet påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, landstingen, kommunerna eller enskilda ska en beräkning av dessa konsekvenser redovisas. Om förslagen får samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt ska dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, landstingen eller kommunerna ska utredaren föreslå en finansiering.</p> <p>Sedan den 1 januari 2011 finns det i 14 kap. 2 § RF ett förtydligande av principen om att kommunalt självstyre gäller för all kommunal verksamhet. I 14 kap. 3 § RF har en bestämmelse införts om att en inskränkning av den kommunala självstyrelsen inte bör gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som föranlett den, dvs. en proportionalitetsprövning ska göras under lagstiftningsprocessen. Om något av förslagen i denna utrednings betänkande påverkar det kommunala självstyret ska utredaren särskilt redovisa dess konsekvenser och de särskilda avvägningar som lett till förslagen.</p> <p>Då barn berörs av förslagen ska utredaren särskilt analysera förslagens konsekvenser ur ett barn- och barnrättsperspektiv.</p> <h2 id="redovisning">Samråd och redovisning av uppdraget</h2> <p>Utredaren ska samråda med Utredningen om översyn av Statistiska centralbyrån och statistiksystemet (dir. 2011:32), Utredningen om integritet, effektivitet och öppenhet i en modern e-förvaltning (dir. 2011:86), Statens vård- och omsorgsutredning (dir. 2011:4), Socialstyrelsen, Datainspektionen, Läkemedelsverket, E-legitimationsnämnden, Apotekens Service AB, Sveriges Kommuner och Landsting, övriga relevanta myndigheter och aktörer (t.ex. Rättsmedicinalverket, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och Försvarsmakten) samt med berörda arbetstagarorganisationer.</p> <p>Utredaren ska särskilt samråda med Socialstyrelsen om uppdraget att tydliggöra rättsläget kring informationsutbyte inom äldreomsorgen (regeringens beslut den 16 juni 2011) samt med Patientmaktsutredningen (dir. 2011:25), som bl.a. ska undersöka hur informationsutbytet mellan patient och vårdgivare kan underlättas och utvecklas samt analysera hur patienten ska kunna utöva sin rätt att spärra hela eller enskilda delar av den egna journalen till andra vårdenheter.</p> <p>Uppdraget ska redovisas i ett delbetänkande (enbart om HOSP-frågan) senast den 31 mars 2012 och resterande delar av uppdraget i ett slutbetänkande senast den 1 december 2013.</p> <p> (Socialdepartementet)</p> <p></p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:109/ 2011-12-15T12:00:00+01:00 2011-12-15T12:00:00+01:00

Näringsdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 15 december 2011</p> <p>Förlängd tid för uppdraget</p> <p>Regeringen beslutade den 9 september 2010 kommittédirektiv om översyn av regler ur ett cyklingsperspektiv (dir. 2010:93). Enligt direktiven ska uppdraget redovisas senast den 1 maj 2012.</p> <p>Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 31 oktober 2012.</p> <p> (Näringsdepartementet) </p> http://www.opengov.se/govtrack/dir/2011:117/ 2011-12-15T12:00:00+01:00 2011-12-15T12:00:00+01:00

Arbetsmarknadsdepartementet <p></p> <p>Beslut vid regeringssammanträde den 15 december 2011</p> <p>Begränsning i uppdraget</p> <p>Regeringen beslutade den 31 mars 2011 om direktiv till en särskild utredare att utreda personuppgiftsbehandlingen vid Arbetsförmedlingen och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (dir. 2011:23).</p> <p>Regeringen vill nu att uppdraget begränsas genom att den del av uppdraget som avser en översyn av Arbetsförmedlingens och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens registerförfattningar för att göra dessa tydligare och mer lättolkade samt uppföljningen av tidigare gjorda ändringar i dessa författningar utgår (dir. 2011:23 s. 9-10).</p> <p>Uppdraget ska fortfarande redovisas senast den 1 februari 2012.</p> <p> (Arbetsmarknadsdepartementet)</p> <p></p>