2009-09-14
En återkommande fråga kring tillgång till offentlig data är vem som skall stå för kostnaderna om informationen släpps fri? Om man utgår från exemplet väderinformation från SMHI så hade SMHI intäkter på 207,9 MKr 2008 vilket såklart bidrar till statskassan. Frågan är därmed berättigad. Om SMHI skulle ge bort sin data gratis måste ju pengarna komma någon annanstans ifrån. Skall man höja skatten för att täcka kostnaden?
Om man delar upp intäkterna lite mer finkorningt blir det enklare att föra ett resonemang. Jag kontaktade SMHI och frågade vilka organisationer som är SMHI:s huvudsakliga kunder. För 2008 såg det ut så här:
| Kundgrupp | Intäkt | Andel (%) |
|---|---|---|
| Affärsverk | 102,1 Mkr | 49% |
| Kommuner | 10,6 Mkr | 5% |
| Statliga myndigheter | 35,6 Mkr | 17% |
| Privata kunder och företag | 59,6 Mkr | 29% |
(Uppgifterna redovisade av SMHI via mail 2009-09-14). Sammanfattningsvis kommer 71% av intäkterna från offentlig sektor. Nu kan man ställa sig frågan om detta är samhällseffektivt. Oavsett vilken politisk hemvist man har bör man fundera på konsekvenserna av statlig affärsverksamhet med digital information. Några exempel på frågeställningar:
1. Hindrar det offentliga sin egen verksamhetsutveckling?
Eftersom man kan anta att beslutet att köpa information för t.ex. en kommun har föregåtts av en investeringskalkyl där nyttan överstiger kostnaderna kan man fundera på hur många kommuner som inte köpt information för att det inte fick plats i budgeten? Därmed kanske det utvecklas färre kommunala e-tjänster som skulle kunna skapa nytta för medborgare och företag till ett belopp som är högre än de 10,6 Mkr som SMHI fick in 2008.
Hur många externa forskare skulle kunna testa prognosmodeller på ett enklare sätt?
2. Hur stora är transaktionskostnaderna?
Att utföra en transkation mellan två parter är som bekant inte gratis. Det skall planeras, beställas, fakturahanteras och bokföras på båda sidor av affären. Hur stora transaktionskostnaderna är är svårt att uppskatta, men de är i varjefall större än noll. Transaktionskostnader mellan offentliga verksamheter bör minimeras eftersom de inte ger upphov till någon extern nytta. Det skall tilläggas att SMHI redovisar ett rörelseresultat på 9,2 MKr för sin affärsverksamhet för 2008 (s. 27). I myndighetsperspektivet är det kanske lockande att betrakta det som något bra, men ur ett systemperspektiv bör man utreda vad det får för konsekvenser.
3. Vilka positiva samhällseffekter skulle fri tillgång till informationen ha?
Dessa kan vara svårare att värdera i pengar, men här är några exempel på mjuka fördelar redovisade av SMHI i årsredovisningen för 2008:
Efterfrågan på SMHI:s produkter för styrning av fastigheters uppvärmning utifrån väderprognoser har ökat, vilket är ett tecken på en ökad medvetenhet om energieffektivisering.
Hur mycket skulle energianvändningen kunna minska i Sverige om fler kunde styra fastigheters och lokalers uppvärmning mer effektivt? Vad är det värt i pengar?
Allt fler kunder ser att de kan dra nytta av att synkronisera verksamheten med påverkan från väder och vatten. Minskad miljöpåverkan energieffektivisering och verksamhetsoptimering är positiva effekter.
Vad är de konkurrensmässiga fördelarna för ett svenskt exportföretag om man kan styra sin produktion mer effektivt? Vad är de ekonomiska föredelarna för jordbruket om fler bönder kan planera produktionen mer effektivt med tillgång till väderdata?
4. Vad är konsekvenserna för företagandet?
Oavsett politiskt inriktning bör man se över vad man från statens sida vill åstadkomma med möjligheterna till företagande runt offentlig data. Att behandla digital information på samma sätt som fysiska produkter (där marginalkostnaden för att framställa en till är hög jämfört med dupliceringskostnaden för digital information) kan skapa problem för företagande.
Fri tillgång till digital information kan vara en avgörande faktor för att någon skall kunna testa en affärsidé. Att utveckla en tjänst som på sikt skulle kunna skapa intäkter för ett företag kan kräva så lite som en begagnad laptop och kunskap. Därför kan även trösklar i form av små avgifter för tillgång till material bli hinder för nyföretagande på offentlig information.
Detta avspeglas i hur marknaden för kommersiella vädertjänster i EU skiljer sig mot den i USA. I USA finns det ca 400 företag och 4000 anställda som lever på att förädla offentlig väderdata till nya tjänster. Motsvarande siffra i EU är ca 30 företag och 300 anställda (se bild 18 i Weiss presentation).
Hur kommer man vidare?
Jag är övertygad om att ett systemperspektiv på offentlig digital information skulle kunna lösa många av de funderingar som finns. Det är dock uppenbart att det inte räcker med att titta på den enskilda myndighetens budget i diskussionen om offentlig data. Kan man hitta en kalkylmodell för att göra sådana beräkningar? Kan detta vara ett utkast till mall för beräkningar?
| +/- | Post |
|---|---|
| + | Intäkter från affärsverksamhet |
| - | Intäkter från offentliga organisationer |
| - | Rörelseresultat |
| - | förlorade effektiviseringsmöjligheter i offentlig sektor |
| - | andra uteblivna samhällsvinster |
Vad tycker du? Har jag missat något i diskussionen ovan? Kommentera gärna om du anser att det saknas något perspektiv.
Kommentarer
Det är lite spännande att jämföra med artikeln i SvD de senaste dagarna om http://yr.no, se http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3478481.svd.
"Vi försökte sälja temperaturen i Stavanger, men ingen ville köpa den. Vi sänkte priset, men det fanns fortfarande inga köpare. När 99 procent av verksamheten betalades av staten var den ena procenten vi tjänade på kommersiell verksamhet bara ett hinder."
Det här är så bra, så elegant, så drivet, så på alla sätt klockrent att jag nästan blir tårögd.
Möjligtvis kan jag tycka att du är lite för snäll i dina slutsatser, men å andra sidan - bygger man sitt case så här väl behövs ju inga överord...
Tack Peter!
Håller med Joachim om lovorden. Men tycker kanske att du är precis lagom tuff i slutsatser, som ett inspel. låt oss spela denna puck, hårt, i alla riktningar nu, så ska vi se att folk i avgörande positioner åtminstone börjar fundera... och inse... och agera för föränrding.
/peter skickar denna vidare internt på Vinnova till att börja med
Lysande. Grymt bra gjort! Frågan är vem eller vilka som allra mest behöver läsa detta och hur vi får de personerna att läsa. Dvs vilka sitter på en position att påverka detta i rätt riktning?
Mycket intressant verkligen. Jag är förvisso inte politiker, men politisk tjänsteman och tar emot ideer och förslag av alla typer och kvaliteter varje dag och tänker att det kan vara intressant med respons.
Var och varannan dag kommer förslag med argumentationen att den kostnad som ingår egentligen inte är en kostnad, utan bara ska ses som en investering som ger vinst med tiden. Tex: Man borde satsa mer på barn och ungdomar, det ger lägre kostnader för kriminalitet och socialen med tiden. Mer pengar till idrott ger lägre kostnader för hälsovården med tiden, Mer pengar till kulturen ger mer intäkter från turismen med tiden. Fotbolls-VM ger intäkter till staten med tiden. Osv.
Jag menar inte att detta inte är sant. Men man kan inte räkna in vinster flera år in i framtiden i offentliga budgetar, och man ska inte heller ta risker med skattemedel.
Däremot, kommer de politiker på rätt position som brinner för en fråga eller som är engagerad i en idé, alltid att finna de medel att förverkliga den. Varje år gör man en budget och man måste alltid prioritera vilka satsningar som är viktigast och hur mycket de får kosta.
alltså, det är viktigare att skapa engagemang för frågan, sprida kunskap om vad man kan göra och visa på alla möjliga positiva resultat - precis som ni alla gör här - än att argumentera för att det inte är en kostnad. Folkbildningen är det vikgaste.
Sen kan man ju också börja med att argumentera för att den information som ingen vill köpa ska släppas fri först, och visa hur kommuner och andra ska presentera sina data, och hur den ska länkas för att vara verkligt tillgänglig. Ta valfri kommun och bjud in er till kommunalrådet som är ansvarig för arkivet och IT-systemet. I stockholm har vi lyssnat mycket och kommit en liten bit på vägen.
Erik Jennische
kulturroteln i Stadshuset.
Svar till Johan Larsson,
Såg att Magnus Kolsjö, politisk sakkunnig på Finansdepartementet med särskilt ansvar för e-förvaltningsfrågor, twittrade om den här artikeln idag. Det förvånar mig inte det minsta då han är grymt insatt och intresserad i ämnet. Magnus sitter helt klart på rätt stol för att påverka i rätt riktning!
Jag tror att det finns en slags kultur i svensk förvaltning att "leka business" och köpa och sälja allt möjligt internt, vare sig det är vård mellan sjukhus eller besök i simhallen för eleverna. Det förenklar privatisering av bolagen sedan, om en politisk majoritet är för det. Men så länge de ägs av oss medborgare skulle troligen mycket kunna sparas genom att slopa sådana här kostnader, vilket du på ett utmärkt sätt belyser tycker jag.
Mycket bra, mycket klokt och intressant.
Verkligen mycket bra, tack! Det finns också en ideologisk fråga här som ställs alltför sällan. I själva verket kan man argumentera för att den kalkylmodell som du söker inte går att använda av det enkla skälet att den måste föregås av en annan analys som tar sin utgångspunkt i frågan om insamlandet och framställningen av dessa data faller inom det statliga åtagandet - om staten *behöver* dessa data, helt enkelt. Om så är fallet betyder det att de bör gemensamfinansieras och spridas enligt marginalkostnadsmodellen. Om det inte behövs: ja, då skall staten inte ägna sig åt detta alls.
Det är inte omöjligt att tänka sig en rationell stat som i tillägg till sin budget också lägger en informationsbudget som beskriver behov av, avvägningar kring och ett beslut för vilken information staten skall samla in under det kommande året. Ett sådant *aktivt* beslut skulle också leda till att staten tvinagdes fundera återkommande om den information som samlades in. I dag sker ingen sådan översyn, och mycket information samlas in för att den alltid har samlats in - SMHI kan mycket väl vara ett exempel. Vi kan vända på frågan: är det alltid självklart att staten samlar in metereologiska data oaktat vilken teknik som erbjuds på området? Även i ett samhälle där sensortekniken är en råvara?
Den frågan - när staten bör samla in information och när staten bör lämna detta till organisationer, privatpersoner och näringsliv - ställs för sällan. Ytterst är det dessutom en fråga om makt...
Låt väderrapporteringen på åtminstone "konsumentnivå" vara lätt tillgängligt och gratis. Ta istället betalt för "Premiumtjänster", företrädesvis till företag och andra myndigheter. Om/när detta inte funkar längre så är det väl då hög tid att antingen privatisera eller rentav avveckla verksamheten.
Kommentera